Den motstridiga bilden av väst när populärkulturen möter verkligheten

Liksom många av oss tycker jag om att se på film, och även om jag har en inneboende kulturelitist så föredrar jag enklare actionfilmer framför mer djupgående, komplexa filmer. Ibland är det skönt att inte behöva anstränga hjärnan, och bara luta sig tillbaka och "go along for the ride", helt enkelt. Det här är jag knappast ensam om att känna, men på ett plan är det problematiskt. För när någon säger att vi påverkas av vår omgivande kultur så är det inte den kultur som får oss att tänka efter som det främst gäller. Tvärtom så påverkas vi i betydligt högre grad av kulturen vi tar in när vi inte tänker efter. När vi har våra "sköldar" nere.
 
Jag kan känna att det nästan är en smula komiskt. Hur vi, utan större eftertanke, tittar oss igenom filmer där USA och västvärlden gång på gång på gång får representera det goda och det rätta, hur vi ständigt får vara protagonister, samtidigt som de som reagerar på västs förtryck lyfts upp som fienden. Som hjärtlösa skurkar och terrorister som enbart vill skada civilpersoner och hota det västerländska sättet att leva.
Problemet är förstås att den västerländska civilisationen i dagsläget är extremt ohotad. Vi befinner oss på den totala toppen av näringskedjan och även om vi då och då möts av så kallade "larmrapporter" om hur den kinesiska ekonomin går om oss, så handlar det i allra högsta grad om hur Kina anpassar sig efter vårt sätt att leva snarare än någon kulturell imperialism från det kinesiska hållet. Vår position som världsledare är i allra högsta grad säker och finns det något hot mot den västerländska livsstilen så kommer det inifrån. Det hot som finns kommer från vårt konsumtionssamhälles ohållbarhet och från den okontrollerade marknadskapitalismens härjningar i civilsamhället, och inte från något yttre hot.
 
Så varför är det alltid ett yttre hot som gäller i våra filmer, och aldrig de inre strukturerna som lyfts fram som problematiska? De få gånger antagonisterna i en storslagen actionfilm kommer inifrån det egna systemet så är det från korrupta individer och sällan från systemet i sig. Varför ges intern kritik ett sådant otroligt litet utrymme i mainstreamkulturen?
Givetvis finns det ingen konspiration som tystar ned det, utan det beror framför allt på just viljan att slippa tänka efter. Att ifrågasätta sig själv är jobbigt, och rimmar illa med den eskapism som filmerna förväntas erbjuda. Det är helt enkelt inte vad vi som konsumenter vill ha. Sen är förstås de stora företag som skapar kulturen inte särskilt sugna på att lyfta fram systemet som gynnar dem som roten till problemen, men i grunden finns det ingen större medvetenhet om problematiken på det planet, utan det handlar snarare om en ovilja att ta den risk som är förknippad med att avvika från det etablerade mönstret. Det är också på grund av det vi tycks se samma film om och om igen, det är därför fabeln aldrig tycks förändras.
Nu påstår jag förstås inte att det inte finns undantag. Det gör det alltid. Men även bland de filmer som utger sig för att vara "anti-establishment" så finns mönstret fortfarande kvar och fokuset hamnar så gott som alltid på individuell uttrycksfrihet snarare än på solidaritet och kollektivism.
 
Det intressanta i kråksången är att vi vet att den här bilden av väst inte är sann. Vi möts ständigt av rapporter om missförhållanden orsakade av västmakterna, och den som är intresserad kan utan problem se vilka brutala konsekvenser den västerländska imperialismen haft och har på länder utanför den socioekonomiska skyddsbubbla inom vilken vi tryggt befinner oss. På ett plan vet de flesta av oss att sanningen är mer komplicerad än den bild som Hollywood dukar upp för oss, och vi vet att vi knappast är de nobla och ädla hjältar som filmerna utger oss för att vara. Det är fullständigt förståeligt att människor som farit illa under det västerländska förtrycket är förbannade, och även om vi inte ser civilpersoner som skyldiga till detta och inte sympatiserar med de mord som antagonisterna i filmerna förespråkar kan vi förstå känslan och hur vårt system påverkar världen omkring oss.
Men trots att vi vet att verkligheten inte ser ut på det här sättet så ser vi ändå på de här filmerna och påverkas av dem. Det gör att vi skapar en motstridighet inom oss själva där vi å ena sidan vet att människor far illa av västvärldens ekonomiska härjningar samtidigt som vi fortfarande har bilden av oss själva som "den goda sidan".
 
Och det här är intressant! För den här typen av dubbelmoral och tvetydiga självbild är så otroligt vanlig. Jag är osäker på ifall jag vill beskriva den som bara västerländsk eller kanske rent av allmänmänsklig, men jag lutar åt det sistnämnda med tillägget att det är västvärlden som har de sociokulturella och ekonomiska resurserna som krävs för att kunna tillämpa det här dubbeltänket.
Men det vittnar också om ett problem och ett hinder i vägen för en bättre värld. Jag påstår inte att vi inte bör se den här typen av filmer, men vi kan inte se på dem okritiskt. Att se en simplifierad, svartvit verklighetsbeskrivning är okej, men vi måste förhålla oss till den på ett kritiskt sätt och aldrig någonsin hålla den för sann. Vi måste helt enkelt ta ansvar för vår kulturkonsumtion för att undvika att låta den förenklade verklighetsbilden ta över och blockera vårt kritiska tänkande. Det här ansvaret måste vi ta på grund av vår sociokulturella och ekonomiska styrka. För som både Astrid Lindgren och Bamse varit inne på så måste den som är väldigt stark också vara väldigt snäll, och som Spindelmannen är inne på så "with great power comes great responsibility".

Kommentarer
Postat av: Martin (med parentes)

Det här är väldigt intressant. Om en har ett intresse för att påverka/hjärntvätta människor via ens kulturella skapelser, bör en då fokusera på "enkel underhållning" som håller sköldarna nere - får tittaren/spelaren/etc att /inte/ tänka efter utan passivt gå med på handlingens grundantaganden? Göra konflikten så simpel och svartvit som möjligt?

Svar: Jag tror att så kallad "enkel underhållning" har möjligheten att påverka mer ostört eller oförsvarat, men samtidigt tror jag också att den påverkan blir enormt mycket mindre. Just eftersom att tittaren överlag inte funderar och ifrågasätter så kommer hen heller inte till några större nya insikter. Så jag tror att för att verkligen hjärntvätta någon så krävs det en ganska rejäl konsumtion av det, och jag tror inte att en enskild kulturskapare har möjligheten att producera tillräckligt mycket material för att göra någon större påverkan.
auuus

2014-01-05 @ 13:36:33
Postat av: Martin (med parentes)

Tack för svaret! Jag fattar vad du menar. Den "hjärntvättande" (i brist på bättre ord) makt som media/kultur har förutsätter väl som du säger att den är massiv och utbredd. Media/kulturs makt kanske snarare ligger i att upprätthålla ideologier/system snarare än förändra dem?

Svar: Jag tror nog att möjligheten finns att göra bägge, men joo, det är nog väldigt mycket lättare att upprätthålla än att förändra =)
auuus

2014-01-07 @ 11:09:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0