Svenskt Näringsliv skriver debattartikel om skolan

Jag vill egentligen börja den här texten med någon ödestigern formulering om att Svenskt Näringsliv givit sig på skolan och att det är något de inte skulle gjort då skolan är en av de frågor jag tycker är absolut viktigast i samhället. Blivande lärare som jag är. Men, om vi ska vara helt ärliga, så behöver jag ingen anledning till att gå till angrepp mot dem, och det finns få organisationer jag tycker är lika korrupta och motbjudande som SN.
 
Artikeln i fråga publicerades i gårdagens Aftonbladet, och fri debatt i all ära men jag kan känna att det är synd att Aftonbladet väljer att upplåta utrymme till några som bevisligen inte kan ett piss om utbildning. Och låt mig göra den saken klar. Svenskt Näringsliv bryr sig inte om dina barns utbildning. De bryr sig om att företag ska tjäna pengar. Det är allt.
De två skribenterna, Tobias Krantz och Anders Morin, inleder artikeln med att beklaga sig över att debatten är såpass ideologiskt grundad, och i sak finns det förstås en poäng i det. Skrämmande lite av skoldebatten baserar sig på fakta. Men SN är knappast kända för att vara en kunskapsförsvarande bastion, utan deras inlägg är också i högsta grad ideologiska.
 
Det första konkreta förslag som SN presenterar är en "statlig kvalitetspremie" som då ska delas ut till de skolor som uppnår goda resultat. Idén är snarklik kömiljarden som tillämpats inom vården, och har också samma grundläggande brist. Tanken bygger nämligen på premissen att skolor, och sjukhus, inte vill utbilda/behandla människor. Genom att erbjuda pengar till de som lyckas bäst, som en "extra motivation", utgår de ifrån att folk utan dessa pengar inte är intresserade av att lyckas bra. De säger alltså att lärare och skolor är lata och skiter i sina elever. Men inget kunde vara längre bort från sanningen.
Lärare vill lära ut. Det är därför en blir lärare. Ingen vid sina sinnens fulla bruk blir lärare för att göra karriär, lönen är ett skämt, yrket otacksamt och arbetsbördan omänsklig. Att då utgå ifrån att elevers dåliga resultat skulle vara en konsekvens av att skolan och lärarna skiter i hur bra eleverna lyckas faller på sin egen orimlighet.
Orsakerna till dåliga skolresultat är komplexa, men ofta handlar det om brist på resurser för att hjälpa de som behöver hjälp, eftersom allt större delar av pengarna går till bland annat lokalhyror, marknadsföring och kanske främst aktieägarnas bankkonton. Det är såklart inte den enda orsaken, men brist på resurser är tillsammans med ett samhällsstrukturellt kunskapsförakt en av huvudorsakerna.
 
Förslaget kommer inte att hjälpa resultaten för fem öre, utan kommer istället leda till att skolor försöker pressa upp betygen, och lärare kommer att pressas till att sätta betyg eleverna inte förtjänar. Att sätta ett F är redan väldigt, väldigt jobbigt eftersom en som lärare inte vill att ens elever ska misslyckas. Det gör fruktansvärt ont att se elevens besvikna blick när en säger att hen tyvärr får ett F på en uppgift, men ibland måste det ändå göras. Har eleven inte lärt sig det hen ska så kan hen inte få ett godkänt betyg, helt enkelt. Om det då från skolledningen kommer press att sätta högre betyg för att få mer pengar, något som redan är extremt vanligt på grund av den sinnessjuka konkurrens om eleverna som skapats i samband med skolvalet och friskolereformen, kommer det leda till en betygsinflation där kunskapskraven devalveras och elever som inte lärt sig det de ska ändå godkänns. På sikt kommer det leda till att kunskapsnivån i hela samhället sjunker.
Nu kan en givetvis invända att SN kanske syftar på just inhämtad kunskap och inte betyg när de talar om resultat. Men det är inte heller sant, eftersom det är just betygen som kommer att mätas. Det ser vi också när skribenterna talar om de nationella proven som mätinstrument, trots att varenda kotte som kan något om skolan vet vilken otroligt värdelös kunskapsindikator de nationella proven faktiskt är.
Förslaget kommer också leda till att så kallat "bra" skolor blir bättre, eftersom pengarna kommer hamna där de inte behövs lika akut. De skolor som oftast är i störst behov av pengar är de så kallade "problemskolorna". En skola där majoriteten av eleverna går ut med höga betyg och mycket kunskap fungerar uppenbarligen någotsånär. Det är oändligt mycket vettigare att satsa pengar på skolor där de flesta eleverna går ut utan godkända betyg, eftersom det snarare är där något behöver göras. Men med Svenskt Näringslivs förslag kommer den "statliga kvalitetspremien" istället gå till skolorna där resultaten är höga. Sen kan de tala hur fint de vill om att premien ska "ta hänsyn till skolornas elevsammansättning så att skolor och huvudmän i utanförskapsområden ges samma möjlighet att kvalificera sig för premien". Det kommer fortfarande leda till att de "bra" skolorna ganska lätt kommer kunna kvalificera sig, medan de "sämre" skolorna tvingas arbeta vansinnigt mycket hårdare, eller fuska med betygen, för att ta sig till samma position.
 
Krantz och Morin menar också att etableringen av friskolor i socioekonomiskt utsatta områden skulle leda till bättre skolresultat. Det är förstås skitsnack, eftersom friskolorna främst kommer börja konkurrera om eleverna med de kommunala skolorna. Det kommer leda till att kommunala skolor får mindre pengar att röra sig med vilket också kommer leda till att kvaliteten på undervisningen sjunker. Även om färre elever också innebär mindre utgifter så förblir de fasta kostnaderna ungefär desamma. En skola med en hyra på någon miljon om året kommer ha samma hyreskostnad oavsett om det går tusen eller femhundra elever på skolan. Men det sistnämnda ger bara hälften så mycket intäkter.
Lägg dessutom till att kommunala skolor alltid måste stå redo att ta emot alla elever, eftersom elever har laglig rätt att gå i skolan. Om en friskola plötsligt läggs ned, ni vet sådär som hänt skitmycket på sistone, så måste de kommunala skolorna ta emot eleverna som plötsligt står utan skola. Men de får inte mer pengar förrän nästa läsår. Det här har varit ett allvarligt problem runt omkring i landet när friskolors ägare bestämt sig för att skolorna inte genererat tillräckligt mycket vinst och då lagt ned dem.
 
Svenskt Näringsliv kör också på den klassiska myten om att konkurrens skulle höja resultaten, men missar att den maximen inte är giltig i reproduktiva tjänster som vård och skola. Anledningen till att konkurrens tvingar företag att göra bättre ifrån sig är att de kan avsätta det som annars skulle vara vinst till att utveckla och förbättra produkten. Men det fungerar inte med skolor och vård i kommunal regi eftersom de inte går med vinst. De använder pengarna till verksamheten, så allt konkurrens tvingar kommunala skolor att göra är att stuva om verksamheten så att den ser bättre ut. Inte att faktiskt göra den bättre. Återigen utgår Svenskt Näringsliv från att skolor är dåliga bara för att de är slappa, och att allt kan lösas bara de sätter axeln mot hjulet och anstränger sig lite. Men den tanken är, som sagt, bara resultaten av en häpnadsväckande okunskap och ignorans.
 
Slutligen tar skribenterna upp att kommunerna måste få möjlighet att anlita "professionella utbildningsföretag". Problemet är att företagen inte är proffs på utbildning, utan de är proffs på profitmaximering. Det är två jävligt olika saker. Dessutom tenderar de att driva företagen som just företag och inte som skolor. Vi har redan tillräckligt mycket new public management i Sverige. Teorin fungerar inte, vi behöver inte mer.
Sen är det inte heller företagen som sköter utbildningen, det är lärarna. Och lärare i friskolor är inte bättre än lärare i kommunala skolor, företagsanställda är inte mer kompetenta än kommunalt anställda. Men det säger mycket om Svenskt Näringslivs extrema nyliberalism att de tycks tro det.
 
Det fria skolvalet har fått som konsekvens att ansvaret för elevens utbildning helt och hållet läggs på eleven. Det finns bra skolor, så om eleven vill ha en bra utbildning måste hen se till att hitta en sådan skola och sedan se till att komma in på den för att inte hamna i en "skitskola". Det är mer rationellt att se till att vi inte har skitskolor. Alla skolor ska vara bra, och alla ska ge en likvärdig utbildning. Det är förstås svårt att ordna, men det fria skolvalets förespråkare skiter fullständigt i den problematiken istället för att göra något åt den. Jag försöker inte hävda att eleverna inte ska ha ett ansvar för sin skolgång. Det är solklart, och de behöver ta mer ansvar. Men vi kan inte skapa ett system där du måste prestera skitbra i mellan- eller högstadiet för att inte vara körd för all framtid.
Tanken på att kunna välja mellan olika typer av pedagogiker och skolmiljöer beroende på vad som passar en själv och var en trivs är jättebra. Men argumentet om "bra" och "dåliga" skolor är vansinne. Alla skolor ska vara bra, och det är i den änden vi måste börja nysta istället för att som Svenskt Näringsliv blunda för problemen så länge de inte drabbar dem och deras rika kompisar.

Kvinnoförtryckande värderingar i folkkulturen

Prinsessan och draken
Det här fenomenet är också känt under namnet "damsel in distress", eller "dam i nöd", och det har redan skrivits spaltmil om det. Men det bygger kort på en vacker kvinna som befinner sig i fara, ofta av någon sorts monster eller skurk som hotar henne, och sedan kommer det en man, till exempel en riddare, och räddar henne. Som belöning blir prinsessan ofta kär i riddaren.
Den här bilden är inte bara känd i våra myter, utan finns också ständigt reproducerad i vår populärkultur, och bygger på idén om kvinnor som svaga och inkapabla att ta hand om sig själva. Men en annan bakomliggande tanke är också idén om en kvinna som belöning till en man som varit macho. Här reproduceras dels negativa könsroller men framför allt kvinnan som en kommoditet att förtjäna och äga.
 
Sjöjungfrur, succubis, sirener, mm
Visste ni att tanken om sjöjungfrur, alltså myten om vackra, vattenlevande kvinnor som lockar män till sig för att sedan dränka dem, grundar sig i väldigt patriarkala värderingar?
Nu gäller det här inte bara sjöjungfrur, utan även liknande myter som sirenerna från den grekiska mytologin, succubis från medeltida folksagor, skogsrået från de nordiska, med flera tillhör alla samma typ av myt.
Först och främst bygger myten på tanken att män helt styrs av sina sexuella drifter och inte kan kontrollera sig på grund av dem. Det här är en väldigt gammal patriarkal värdering där män ses som sexuella och kvinnor asexuella, och att män inte kan kontrollera sig. Den här tankegången är ett stående inslag i våldtäktskulturen, eftersom den i förlängning innebär att män inte helt ansvarar för sin sexualitet.
Vidare utgår sjöjungfrumyten ifrån bilden av kvinnan som en ond förförerska som lockar män i fördärvet, genom sina sexuella lockelser. Det här har sjöjungfrur och sirener också gemensamt med många andra myter, som skogsrået och succubis.
 
Adam och Eva, Simson och Delila
På tal om just män som lockas i fördärvet av kvinnor så har vi även Bibelns skapelseberättelse om Adam och Eva, och syndafallet. Det kan förstås invändas att det var djävulen som lurade Eva från första början och att det är hen som egentligen bär skulden för syndafallet, vilket givetvis är en väldigt rationell invändning. Men historien om Adam och Eva har under lång tid används av män för att legitimera kvinnoförtryck.
Eva är inte den enda kvinnan i Bibeln som leder män i fördärvet. Vi har också berättelsen om Simson och Delila. Simson var känd för sin väldiga styrka och han använde den för att försvara israelerna mot filistéerna. Det sades att han en gång dödade tusen filistéer. I vilket fall som helst var Simson lovad till Gud att leva som nasir, vilket innebar ett avskiljt och helgat liv. Nasirerna klippte inte håret, och det var också i håret som Simsons styrka satt. Sen blev Simson kär i Delila, som började arbeta för filistéerna som fick henna att klippa av honom håret. Det leder till att Simson fångas och torteras, varpå han ber till Gud och får tillbaka sin styrka som han sedan river huset med över både sig själv och filistéerna.
Även den här historien har under lång tid används för att legitimera kvinnoförtryck och tala om "deras svekfullhet".

En grund analys av Milleniumtrilogin

Innehåller spoilers
 
Den här texten kommer inte vara en djupgående analys av de populära böckerna, utan är snarare en sammanställning av vad jag kom att tänka på när jag tittade på SVT-serien, efter att ha läst böckerna. Jag vill också säga att jag gillar böckerna, de är spännande och jag gillar läsupplevelsen. Men det innebär inte att böckerna är oproblematiska.

Bok 1: Män som hatar kvinnor
Det första boken framför allt säger är att det är fel att våldtäktsmörda kvinnor under tortyr, vilket i ärlighetens namn inte känns som ett särskilt kontroversiellt ställningstagande i Sverige på tvåtusentalet. Vad som i så fall är intessantare är bihandlingen som involverar Lisbeth Salander och hennes nytillsatte förmyndare Nils Bjurman, eftersom det beskriver något som är en smula vanligare än mord, nämligen hur män i maktposition använder sig av den i fråga om sexbrott. Tyvärr blir fokuset för individualistiskt, och även om det är sjukt tillfredsställande att läsa om en kvinna som hämnas på sin våldtäktsman så läggs lösningen av problemet på individen.
 
Något som intressant är skildringen av massmördaren Martin Vanger, när han säger att han lever ut varje mans innersta dröm, att ta vad han vill ha. Det finns en väldigt bra poäng där. Det stämmer givetvis inte att varje man drömmer om att våldta och mörda kvinnor, däremot så visar studier att våldtäktsmän ofta tror att alla andra män betraktar kvinnor precis som de själva gör. Våldtäktsmän tror att alla män är, eller vill vara, våldtäktsmän.
 
Tortyrporrsproblematiken måste också tas upp. Det är något som ses i nästan alla procedurdramaserier nuförtiden. En kvinna, oftast ung och vacker, som dödas. Ofta med mer eller mindre tydliga sexuella undertoner. Det visar en bild av kvinnor som offer, som sexualiseras. Det är problematiskt, och även om det porträtteras som fel blir det en form av exploatering.
 
  
Bok 2: Flickan som lekte med elden
I den andra boken finns det delar som kan vara värda att belysa. Ett av dem är stormen kring Miriam Wu, den "lesbiska satanistligan" Evil Fingers samt polisen Hans Fastes bemötande av dessa. Bemötandet i sig är förstås problematiskt, men det är helt rätt att böckerna gestaltar Fasthe som en fördomsfull idiot. Att det alls förekommer i boken kan jag också känna är bra. Det känns överdrivet men samtidigt vet jag att det är precis så många kvinnor bemöts, och jag avundas inte den skit som lesbiska tvingas utstå på grund av liknande fördomsfulla kräk som polisen Faste. Det finns tyvärr gott om män som inte kan förstå hur en kvinna inte kan se deras kuk som den största gåvan till jordens kvinnor, och istället spelar ut sina projicerar "girl on girl"-fantasier på dem. Jag tror det är bra att de människorna visas upp som de kräk de är.
 
Men det jag kanske undrar mest är: Vad gör Paolo Roberto i böckerna? Alltså, det är en hysteriskt rolig cameo, hela episoden känns väldigt "the fuck?!", men samtidigt känner jag att det är väldigt konstigt att en roman som ändå gör en del feministiska anspråk lägger in en uttalad antifeminist i en hjälteroll. Paolo Roberto har dessutom skrivit på ett upprop mot könsneutrala äktenskap år 2006, men han har sedan tagit avstånd från det och ställde upp på ett bröllopsfotografi för QX tillsammans med rapparen Petter.
 
 
Bok 3: Luftslottet som sprängdes
Det kanske mest relevanta att ta upp rörande den här boken är parallellhandlingen där Erika Berger börjar motta hotbrev från vad som till sist visar sig vara en gammal klasskamrat till henne. Rent litterärt tycker jag parallellhistorien är konstig då det inte känns som att den har något direkt med huvudhandlingen att göra alls, men jag förstår 
 
Jag tycker också det är synd att filmerna inte har med Annika Gianninis totala söndersmulande av psykiatrikern Peter Teleborian i rättegången, då det i boken tas upp exempel på en annan typ av kvinnoförtryck. Kvinnor som väljer att ha många sexpartners ses som prostituerade samt att kvinnor som väljer att gå ifrån vad som anses vara konventionellt attraktivt stämplas som om de led av mental ohälsa. Det var rätt trist att se, eftersom det också är min absoluta favoritdel i böckerna.
 
 
Allmänt
Är Lisbeth Salander en feministisk karaktär?
Kanske, det beror på vad en tolkar in i det hela. Jag tycker inte det är en direkt imponerande karaktärisering, även om jag gillar att hon är sjukt badass och väldigt rådig (resourceful är ett bättre ord). Det är upplyftande med en kvinnlig karaktär som kämpar tillbaka mot patriarkalt förtryck, men det ska inte vara ett krav. Jag gillar också böckernas Salander bättre än seriens, trots att Rapace gör ett bra jobb i gestaltningen. Men det är troligen för att böckerna har mer utrymme till karaktärsutveckling och då kan presentera en djupare karaktär.
Men jag stör mig på att hon beskrivs som så otroligt snygg. Det är väldigt sällan en kvinnlig protagonist beskrivs som något annat. I första boken talas det om henne att hennes ansikte skulle passa som sminkmodell och typ alla som ser henne blir attraherade. Det är inget problematiskt per se kring kvinnliga karaktärer som beskrivs som snygga, problemet är att alla gör det. Det förekommer knappt att kvinnliga karaktärer inte är snygga, och det är en problematisk norm.
En vän till mig kommenterade också det faktum att hon gestaltas som "alternativ" (lite "svartrockig") och att det är väldigt vanligt i "tuff självständig kvinna"-tropen. Nu klagar jag inte på att fler människor som tillämpar alternativa klädstilar gestaltas i medier, men det känns lite klychigt baserat på hur vanligt det ändå är.
 
Slutkommentarer
Till seriens förtjänster bör nämnas att Larsson gjort sitt bästa för att brutalt skriva ned män som hatar kvinnor och visa vilka patetiska kräk som döljer sig bakom fasaderna av makt som de visar upp. De målas upp som svaga ynkryggar som utnyttjar sina maktpositioner för att vinna orättvisa fördelar på andras bekostnad. Som fega som vill förtrycka andra för att komma ifrån sin egen svaghet.
Det tycker jag är bra. Det är en vansinnigt grov förenkling av verkligheten, men det finns psykologiska poäng att vinna, eftersom vi lever i ett samhälle som håller de här människorna om ryggen. Som ger dem möjlighet att utnyttja människor.
 
På det allmänt negativa är att böckerna inte beskriver det mer vardagliga förtrycket. De flesta av oss ställer oss bakom att den typen av grova våldtäkter, för att inte tala om mord, är fel. Men problemet är att de flesta våldtäkter inte är så "extrema" som de som skildras, och våldet mot kvinnor som inte leder till mord är väldigt mycket vanligare. Det gör att böckerna inte är särskilt kontroversiella, de tar inga allvarliga ställningstaganden. Även om det såklart är bra att kvinnoförtryck tas upp
 
Sen är det "en smula" önskeuppfyllande hur protagonisten Mikael Blomqvist, som i mångt och mycket måste anses vara författarens alterego. Och det är en smula problematiskt hur i princip alla kvinnliga karaktärer i böckerna i princip kastar sig över honom. Till Blomqvists försvar har han en ganska sund inställning till sex: att det ska vara ömsesidigt och trevligt, utan att det egentligen behöver vara mer, men samtidigt kan det knappast anses vara någon storslagen bedrift att tycka att sex ska vara ömsesidigt.
Önskeuppfyllning är kanske inte direkt politiskt problematiskt, men jag retar mig på det rent litterärt.
 
Jag tycker att Milleniumtrilogin presenterar ett ganska vanligt fenomen. Det är någon som menar väl, men samtidigt missar den många poänger. Jag tror inte att vi kan anklaga Stieg Larsson för dåliga avsikter utan problemet ligger i genomförandet, och i den ganska grunda analys som böckerna presenterar.

Hur kommer det sig att jag uppdaterar rätt sällan nuförtiden?

Jo, jag är ledsen för det. Men jag har varit sjuk i åtta veckor nu, och har fortfarande ont i hela kroppen, så jag har verkligen inte energin att skriva så ofta längre. Ber om ursäkt för det, men jag måste sätta hälsan och min egen ork i fokus.
Men jag pysslar med en analys av Milleniumtrilogin av Stieg Larsson.

Sex, moral, RFSU och Marcus Birro

Igår publicerade Expressen en krönika av Marcus Birro, och jag blev liksom oftast väldigt förvånad över varför en tidning som säger sig vara "obunden liberal" envisas med att publicera massor av den här otroligt konservative mannens reaktionära dynga. Men samtidigt inser jag att vi lever i en kapitalistisk värld och att Expressen är ett privat aktiebolag, och att Birro säljer. Dels är han populär bland de som är lika reaktionära som han själv, men det finns också många som likt mig tar en nästan pervers njutning i att fullkomligt smula sönder mannens texter.
Och ordet "pervers" är väldigt passande eftersom det också är just sex som Birros senaste krönika handlar om.
 
Texten börjar med meningen "Ingen pratar värderingar längre". Redan där känner jag att jag börjar fråga mig vilken värld Birro faktiskt lever i. Det pratas väl enbart om värderingar när det kommer till sex? De gånger sexfrågor faktiskt debatteras så är det i princip alltid för att någon börjat prata om just värderingar. Meningen blir ännu mer förbluffande vansinnig när Birro snabbt går vidare och menar att de som vågar prata om värderingar tystas av "den korrekta åsiktsmaffian" eftersom han tycks fullständigt ovetande om det extremt enkla språkliga faktum att  åsikter är värderingar! Jag känner mig nästan förtvivlad över den här typen av högerpopulistisk okunskap. Hur kan en människa på allvar påstå att ingen pratar värderingar för att i nästa jävla mening påstå att det finns en värderingsmaffia som trycker ned folk? Då är ju värderingarna ett solklart faktum, och uppenbarligen diskuteras de eftersom det är precis genom att lyfta sina egna värderingar som "åsiktsmaffian" enligt Birro och hans anhang "tystar" folk!
Men det är egentligen inte det Birro menar med sin utsago. Han menar att ingen delar hans värderingar längre. Och visst är det trist för honom, men om vi tänker efter ett tag så kommer vi fram till att det kanske finns en anledning till det. Birros och liknande konservativa galningars värderingar hade nämligen sin storhetstid under 1930-talet! Och det har gått åttio år sedan dess!
Birro menar att det inte talas om moral för att det inte talas om hans moral. Birro menar att samhället saknar värderingar eftersom det inte delar hans värderingar. Och det är också det som är problemet med Birro och hans ultrakonservativa kompisar; de tror att moral är något objektivt.
 
Birro håller sedan ett kort anförande om att moral är att försöka förbättra människans livsvillkor, och att tro mer och bättre om sig själv och andra. Vilket alltså är ungefär det som vänsterrörelsen, som Birro kritiserar, pysslat med under hela sin existens. Jag har definitivt inga problem att erkänna att politik överlag handlar om folks vilja att göra samhället bättre, men få rörelser har ändå en så tydlig moralisk prägel som vänsterrörelsen. Du ska dela med dig för att det är moraliskt rätt, och hör sen. "Solidaritet" är ju ett värdeladdat ord om något.
 
Därefter kommer Birro till kärnan av sin krönika, nämligen att sex och porr är dåligt. Jag är helt med på att porr är ett ämne som är rejält problematiskt och väl värt att diskutera, men att påstå att porr per definition är ett missbruk är väldigt konstigt. Det går att missbruka porr, men det innebär inte att porr alltid är ett missbruk. När han sedan menar att det inte bor någon egentlig tillfredsställelse i porren är han helt ute och cyklar. Porren är populär just för att den är tillfredsställande. Grejen med porr, och droger med för den delen, är just att de fungerar. Och porr är som sagt problematiskt, men problemet med det är inte att det innehåller sex.
Han väljer sedan att gå till angrepp mot RFSU, och påstår bland annat att de tjänar stora pengar på sexualiseringen i samhället genom att sälja kondomer. Birro behöver uppenbarligen googla på ordet "ideell förening".
"Bör inte skolan lära ut mänskliga relationer, mer än kroppsliga prestationer" frågar Birro retoriskt, och missar helt att sex är mänskliga relationer! Troligen har Birro aldrig varit med om någon av de RFSU-anordnade sexutbildningar han så kraftigt kritiserar, men de handlar inte överlag inte om hur en fistar någon i analen, utan om just hur människor bör interagera med och respektera varandra. Sen är det väldigt bra att de lär folk hur en gör rent praktiskt när det kommer till sex, så att folk inte gör fel och skadar sig eller blir sjuka. Det Birro och andra ultrakonservativa aldrig tycks kunna begripa, trots den oändliga uppsjö av bevis som talar mot dem, är att folk kommer ha sex oavsett. De motarbetar utbildning för de fått för sig att folk som inte kan något om sex inte heller kommer att ha det. Men folk har alltid legat och då är det bättre att de får lära sig hur en är ansvarstagande och säker i sitt liggande, än att vi låtsas som att fenomenet inte existerar. För faktum kvarstår att ungdomar som inte fått sexualundervisning har en betydligt högre tendens att råka illa ut i sitt liggande än ungdomar som fått det.
 
Krönikan avslutas på ett osedvanligt motbjudande sätt med att Birro försöker plocka poäng genom att referera till den unga flickan som tog livet av sig efter sextrakasserier över nätet och den nyligen väldigt uppmärksammade gruppvåldtäkten. Birro har, likt många andra populister, en tendens att försöka utnyttja tragedier för sin egen vinning, men det här var ovanligt vidrigt för att komma från honom. Han menar att det här beror på normlöshet, och missar det normstyrda strukturella mönster som går att se i båda de här händelserna. Birro skyller på sexualisering men problemet som orsakar det här är inte att folk har sex. Det är inte ens att det finns mycket sex i samhället. Folk våldtogs innan internet, och sextrakasserades även under den sexfientliga kyrkans stenhårda styre. Det är inte sex fel att någon våldtar lika lite som det är rakbladens fel att någon skär sig. Problemet är att många har en väldigt skev attityd till sex, och för att rätta till den behövs utbildning, kunskap och respekt. Och enbart organisationen RFSU har gjort mer för att rätta till det här och göra samhället bättre än alla ultrakonservativa populister i världen.

Arga snickaren tycker män är djur

På tv går det ett program som heter Arga snickaren. Av namnet att döma handlar det om en snickare som är arg, troligen i en sorts kvasiplagiat på den trend av ilskna realityshowvärdar som skriker åt personer som råkat göra bort sig. Något som vi alla vet bara är roligt när det är Gordon Ramsay som skriker åt amerikaner.
I alla fall har Arga snickaren, eller Anders Öfvergård som han egentligen heter, blivit intervjuad i ett radioprogram som heter Rix Morronzoo, ett program som jag antar inte handlar om besök i djurparker, men jag kan inte säga säkert eftersom jag inte lyssnat på det. Och i intervjuen har han då visst sagt att män är djur.
 
De chockartade reaktionerna som följde på Ireen von Wachenfeldts otroligt snarlika uttalande (huruvida hon faktiskt sade det som sades kan dock diskuteras, vilket Intersexorwhat gör på ett utomordentligt sätt) har uteblivit. Jag har inte sett någon kräva Öfvergårds avgång. Jag har inte sett någon namninsamling för att avskeda honom. Jag har inte sett någon som krävt en offentlig ursäkt. Kanske är det för att det nu är en man som säger det, och att det då plötsligt är okej? Kanske känns det rent av rätt nice för vissa när en person med rätt mycket machocred (han är arg, snickare och med på tv) säger att killar gillar sex och förstärker en könsroll, men när en person typ säger samma sak för att ifrågasätta beteenden så är det plötsligt katastrof och sårade känslor? Jag vet inte vad det beror på (även om jag har mina aningar) men jag vet i alla fall en sak.
Anders jävla Öfvergård talar fan inte för mig.
 
Först och främst är ett sexuellt syfte inte detsamma som ett "ont" syfte. Ifall Öfvergård tycker att hans sexualitet är ett ting av ondska skulle jag föreslå att han ser över hur han egentligen ligger med folk, eftersom sex i min begreppsvärld är något som bör vara nice för alla involverade. Jag menar egentligen inte att implicera att Öfvergård skulle vara dålig i sängen eller något sådant, jag raljerar bara, men sättet han uttrycker sig på vittnar om en extremt ålderdomlig sexmoral.
Vidare så är långt från alla män alls sexuella, och jag tvivlar på att det är särskilt vanligt att alltid vara sexuell. Det beror förstås på hur vi definierar ordet "sexuell". I den bemärkelse att de är en person som ibland känner sexuell lust och ibland vill ha sex så är många alltid sexuella men utifrån den aspekten saknar ordet "alltid" betydelse eftersom sexuell då är något en antingen är eller inte är. Sen kan det givetvis ändras ifall en är det eller inte är det då asexualitet kan gå i perioder, men "alltid" eller "ibland" är ord som inte är riktigt tillämpbara i den situationen.
Tolkar vi det istället som jag tror att Öfvergård menar, alltså att en alltid ser saker utifrån ett sexuellt perspektiv när en interagerar med människor, och alltid försöker nå någon typ av sexuell fördel eller tänker i "hur ska jag kunna ligga med den här personen"-termer, så nej. Verkligen inte. Vi vill inte alltid ligga, och vi vill inte ligga med alla, och allt vi gör är verkligen inte motiverat av sex. Vi är mer än bara en knyte kåthet.
 
Tanken om att män och kvinnor inte kan vara vänner är gammal som valfri religiös text och lika vetenskapligt felaktig. Jag förstår inte hur folk kan fortsätta att reproducera det här skitsnacket. Är de fullkomligt blinda? Det finns hur många vänskapsrelationer som helst mellan män och kvinnor runt om i världen, det är bara för dem att öppna ögonen så ser de massor av motbevis. Men istället för att ta in den extremt enkla sanningen så fortsätter de att vidhålla sina teorier, trots att det enda som stöder dem är att de själva vid något tillfälle haft en tjejkompis de ville ligga med. De enda andra som fortsätter att framhärda trots så överhängande motbevis är vansinnessekter. Så varför får Anders Öfvergård prata i radio medan vi hånskrattar kreationister i ansiktet?
 
Han säger också att "jag vet hur vi killar tänker". Och det är just det han inte gör. Inte alls. Det är ingen som vet hur "vi killar tänker" eftersom vi alla tänker olika! Svårare än så är det inte. Vi är inte identiska bara för att vi råkar definieras som män. Att vara man har inte ens en minsta gemensam biologisk nämnare, så vad är det som får Öfvergård att tro att han har någon magisk insikt i hur samtliga som definierar sig som "män" skulle tänka?
 
Vi män är så jäkla mycket bättre än Öfvergård säger att vi är.
Jag menar att vi män kan kontrollera oss, vi går inte igång på allt. Jag tycker att vi styrs av mer än bara våra drifter och jag är övertygad om att män generellt sett är mogna nog att kunna se kvinnor som människor och bli vän med dem istället för att bara se dem som potentiella hål att "sprida vår säd" i.
Öfvergård säger att män "har alltid ett ont syfte", han säger att män är "svagare för drifterna", och han säger att en kille inte kan känna att han bara är vän med en tjej.
Vem fan är det som uppvisar manshat egentligen?

RSS 2.0