En grund analys av Milleniumtrilogin

Innehåller spoilers
 
Den här texten kommer inte vara en djupgående analys av de populära böckerna, utan är snarare en sammanställning av vad jag kom att tänka på när jag tittade på SVT-serien, efter att ha läst böckerna. Jag vill också säga att jag gillar böckerna, de är spännande och jag gillar läsupplevelsen. Men det innebär inte att böckerna är oproblematiska.

Bok 1: Män som hatar kvinnor
Det första boken framför allt säger är att det är fel att våldtäktsmörda kvinnor under tortyr, vilket i ärlighetens namn inte känns som ett särskilt kontroversiellt ställningstagande i Sverige på tvåtusentalet. Vad som i så fall är intessantare är bihandlingen som involverar Lisbeth Salander och hennes nytillsatte förmyndare Nils Bjurman, eftersom det beskriver något som är en smula vanligare än mord, nämligen hur män i maktposition använder sig av den i fråga om sexbrott. Tyvärr blir fokuset för individualistiskt, och även om det är sjukt tillfredsställande att läsa om en kvinna som hämnas på sin våldtäktsman så läggs lösningen av problemet på individen.
 
Något som intressant är skildringen av massmördaren Martin Vanger, när han säger att han lever ut varje mans innersta dröm, att ta vad han vill ha. Det finns en väldigt bra poäng där. Det stämmer givetvis inte att varje man drömmer om att våldta och mörda kvinnor, däremot så visar studier att våldtäktsmän ofta tror att alla andra män betraktar kvinnor precis som de själva gör. Våldtäktsmän tror att alla män är, eller vill vara, våldtäktsmän.
 
Tortyrporrsproblematiken måste också tas upp. Det är något som ses i nästan alla procedurdramaserier nuförtiden. En kvinna, oftast ung och vacker, som dödas. Ofta med mer eller mindre tydliga sexuella undertoner. Det visar en bild av kvinnor som offer, som sexualiseras. Det är problematiskt, och även om det porträtteras som fel blir det en form av exploatering.
 
  
Bok 2: Flickan som lekte med elden
I den andra boken finns det delar som kan vara värda att belysa. Ett av dem är stormen kring Miriam Wu, den "lesbiska satanistligan" Evil Fingers samt polisen Hans Fastes bemötande av dessa. Bemötandet i sig är förstås problematiskt, men det är helt rätt att böckerna gestaltar Fasthe som en fördomsfull idiot. Att det alls förekommer i boken kan jag också känna är bra. Det känns överdrivet men samtidigt vet jag att det är precis så många kvinnor bemöts, och jag avundas inte den skit som lesbiska tvingas utstå på grund av liknande fördomsfulla kräk som polisen Faste. Det finns tyvärr gott om män som inte kan förstå hur en kvinna inte kan se deras kuk som den största gåvan till jordens kvinnor, och istället spelar ut sina projicerar "girl on girl"-fantasier på dem. Jag tror det är bra att de människorna visas upp som de kräk de är.
 
Men det jag kanske undrar mest är: Vad gör Paolo Roberto i böckerna? Alltså, det är en hysteriskt rolig cameo, hela episoden känns väldigt "the fuck?!", men samtidigt känner jag att det är väldigt konstigt att en roman som ändå gör en del feministiska anspråk lägger in en uttalad antifeminist i en hjälteroll. Paolo Roberto har dessutom skrivit på ett upprop mot könsneutrala äktenskap år 2006, men han har sedan tagit avstånd från det och ställde upp på ett bröllopsfotografi för QX tillsammans med rapparen Petter.
 
 
Bok 3: Luftslottet som sprängdes
Det kanske mest relevanta att ta upp rörande den här boken är parallellhandlingen där Erika Berger börjar motta hotbrev från vad som till sist visar sig vara en gammal klasskamrat till henne. Rent litterärt tycker jag parallellhistorien är konstig då det inte känns som att den har något direkt med huvudhandlingen att göra alls, men jag förstår 
 
Jag tycker också det är synd att filmerna inte har med Annika Gianninis totala söndersmulande av psykiatrikern Peter Teleborian i rättegången, då det i boken tas upp exempel på en annan typ av kvinnoförtryck. Kvinnor som väljer att ha många sexpartners ses som prostituerade samt att kvinnor som väljer att gå ifrån vad som anses vara konventionellt attraktivt stämplas som om de led av mental ohälsa. Det var rätt trist att se, eftersom det också är min absoluta favoritdel i böckerna.
 
 
Allmänt
Är Lisbeth Salander en feministisk karaktär?
Kanske, det beror på vad en tolkar in i det hela. Jag tycker inte det är en direkt imponerande karaktärisering, även om jag gillar att hon är sjukt badass och väldigt rådig (resourceful är ett bättre ord). Det är upplyftande med en kvinnlig karaktär som kämpar tillbaka mot patriarkalt förtryck, men det ska inte vara ett krav. Jag gillar också böckernas Salander bättre än seriens, trots att Rapace gör ett bra jobb i gestaltningen. Men det är troligen för att böckerna har mer utrymme till karaktärsutveckling och då kan presentera en djupare karaktär.
Men jag stör mig på att hon beskrivs som så otroligt snygg. Det är väldigt sällan en kvinnlig protagonist beskrivs som något annat. I första boken talas det om henne att hennes ansikte skulle passa som sminkmodell och typ alla som ser henne blir attraherade. Det är inget problematiskt per se kring kvinnliga karaktärer som beskrivs som snygga, problemet är att alla gör det. Det förekommer knappt att kvinnliga karaktärer inte är snygga, och det är en problematisk norm.
En vän till mig kommenterade också det faktum att hon gestaltas som "alternativ" (lite "svartrockig") och att det är väldigt vanligt i "tuff självständig kvinna"-tropen. Nu klagar jag inte på att fler människor som tillämpar alternativa klädstilar gestaltas i medier, men det känns lite klychigt baserat på hur vanligt det ändå är.
 
Slutkommentarer
Till seriens förtjänster bör nämnas att Larsson gjort sitt bästa för att brutalt skriva ned män som hatar kvinnor och visa vilka patetiska kräk som döljer sig bakom fasaderna av makt som de visar upp. De målas upp som svaga ynkryggar som utnyttjar sina maktpositioner för att vinna orättvisa fördelar på andras bekostnad. Som fega som vill förtrycka andra för att komma ifrån sin egen svaghet.
Det tycker jag är bra. Det är en vansinnigt grov förenkling av verkligheten, men det finns psykologiska poäng att vinna, eftersom vi lever i ett samhälle som håller de här människorna om ryggen. Som ger dem möjlighet att utnyttja människor.
 
På det allmänt negativa är att böckerna inte beskriver det mer vardagliga förtrycket. De flesta av oss ställer oss bakom att den typen av grova våldtäkter, för att inte tala om mord, är fel. Men problemet är att de flesta våldtäkter inte är så "extrema" som de som skildras, och våldet mot kvinnor som inte leder till mord är väldigt mycket vanligare. Det gör att böckerna inte är särskilt kontroversiella, de tar inga allvarliga ställningstaganden. Även om det såklart är bra att kvinnoförtryck tas upp
 
Sen är det "en smula" önskeuppfyllande hur protagonisten Mikael Blomqvist, som i mångt och mycket måste anses vara författarens alterego. Och det är en smula problematiskt hur i princip alla kvinnliga karaktärer i böckerna i princip kastar sig över honom. Till Blomqvists försvar har han en ganska sund inställning till sex: att det ska vara ömsesidigt och trevligt, utan att det egentligen behöver vara mer, men samtidigt kan det knappast anses vara någon storslagen bedrift att tycka att sex ska vara ömsesidigt.
Önskeuppfyllning är kanske inte direkt politiskt problematiskt, men jag retar mig på det rent litterärt.
 
Jag tycker att Milleniumtrilogin presenterar ett ganska vanligt fenomen. Det är någon som menar väl, men samtidigt missar den många poänger. Jag tror inte att vi kan anklaga Stieg Larsson för dåliga avsikter utan problemet ligger i genomförandet, och i den ganska grunda analys som böckerna presenterar.

Kommentarer
Postat av: Sonica

Bra analys och det mesta håller jag med om.
Millennieböckerna är verkligen inte fria från problematik och de mesta går du väl igenom här. Att Blomqvist dels framställs som typisk "bra kille" utan att det problematiseras eller att han har några direkta brister. Blomqvist ska ju utöver att vara författarens alterego dessutom vara någon slags motvikt mot de kvinnohatande männen i böckerna. Han är en "fin och jämställd man", och det är ju klart bra att ha med även positiva exempel på män i en bok, men det blir lite problematiskt när man ändå upplever att han kanske inte är så perfekt trots allt men ändå liksom utmålas så, för han är ju bättre än svinen och bör därför hyllas som ett föredöme(?). Sen upplever jag att Salander och Blomqvists relation framställs på ett sunkigt vis. Att en kvinna inte får lov att vara sexuellt utlevande, badass och hård rakt igenom utan att hon måste bli knäckt av kärleken till en man i slutet(som dessutom är den 20 år äldre manliga huvudpersonen och författarens alterego.. :( ) medan mannen får lov att vara både sexuellt utlevande, aktiv men ändå psykiskt stabil samt går mer eller mindre oberörd från alla relationer och kvinnor han ligger med.

Men en sak jag tänker på som du skriver: "och även om det är sjukt tillfredsställande att läsa om en kvinna som hämnas på sin våldtäktsman så läggs lösningen av problemet på individen" jag förstår ju vad du menar men brukar inte böcker, och speciellt deckare samt andra "spännande" böcker för det mesta vara individfokuserade? Eller hur tänker du att situationen kunde ha löst på ett mindre individfokuserat sätt utan att det samtidigt tar ifrån en ung kvinna med psykiska problem samt svårt för auktoriteter hennes agency? Det finns ju gott om filmer och böcker med en man som hämnas och tycker att det är i sin ordning att en kvinna får göra det. Boken har ju ej heller som syfte att skildra hur det ser ut i den bästa av världar eller hur det borde vara när något sådant händer.

Sen står jag undrande över att det skulle vara en vanlig trope med tjejer som har en alternativ stil, tycker att detta är ganska ovanligt iaf när det kommer till kvinnliga huvudroller, men jag kan ha missat något?

Angående Salander och om hon är feministisk beror det ju på, som du skriver, hur en läser boken. Jag minns att jag verkligen gillade att de hade en kvinnlig karaktär som var kapabel och självständig, men som stack ut, som hade psykiska svårigheter etc. Har ofta svårt att gilla kvinnliga karaktärer i filmer/böcker/serier annars på grund av så tråkiga och passiva. Men tycker att det är tråkigt att kvinnliga karaktärer så ofta antingen är sjukt tråkiga och platta eller extremt trasiga och psykiskt instabila om de överhuvudtaget ska få lov att vara intressanta och bryta mot könsnormerna tex. Lite som att för att en kvinna ska kunna vara så hård och aktiv som Salander måste hon ha en rejält trasig bakgrund?

Svar: Tack!
Jo, precis. Jag kan känna att "är inte ett svin" inte gör honom förtjänt av en hyllningskör. Väldigt mycket "feminist cookie" över det hela.
Verkligen! Jag känner mig också obekväm av det hela. Även om jag gillar att hon tar sig ur det hela genom att vara aktivt "oromantisk". Det känns normbrytande på något sätt, jämfört med andra där kvinnor bara stannar upp och förlorar agens i förhållandet till kärlek.

Det jag vänder mig mot är att jag får bilden av att det presenteras som en rationell lösning på problemen med våldtäkt. Lite tankegången att "kvinnor borde kämpa emot mer". Men det står ju inte uttalat i boken, och är mer en känsla jag får, så det är möjligt att jag övertolkar det hela en del.
Tycker det skiljer sig lite från hämndgenren i övrigt då boken överlag tycks ta på sig vissa anspråk för att peka ut potentiella lösningar på problem i världen, vilket gör att det känns lite underligt. Jag kritiserar inte själva lösningen utifrån situationen, det passar, utan anspråken jag upplever finns där bakom. Men det är som sagt mycket möjligt att jag övertolkar det hela.

Inte huvudroller direkt. Kan egentligen inte komma med några konkreta exempel så här på rak arm förutom Jack i Mass Effect, men jag tycker att jag känner igen det rätt mycket.

Jaa. En kvinnlig karaktär behöver något som legitimerar badassheten på ett sätt en manlig inte behöver. På ett plan är tankegången förståelig eftersom kvinnor socialiseras in i passiva roller vilket män inte gör, men det känns som att det också borde gå att presentera en typ av karaktärer som är lite mer idealistiska i hur de är skrivna. Lite "en annan värld är möjlig" o.0
auuus

2013-10-20 @ 00:37:35
Postat av: Anna

Exempel på starka "alternativa" kvinnliga karaktärer finns rätt många: Ramona i Scott Pilgrim, Janis i Mean Girls, Jack i Mass Effect som du sade, Abby i NCIS, Alex i Orange is the new black osv. Vanligt i high school-filmer.

Svar: Oh, det var fler exempel än jag hade. Tack ^^
auuus

2013-10-23 @ 02:03:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0