Om avståndstaganden

När al-Qaida mördade nästan tretusen människor i World Trade Center den elfte september år 2001 så kom ett krav på att muslimer världen över skulle distansera sig eller ta avstånd från terrordåden. Istället för att utgå ifrån folk generellt sett tycker att massmord och terrorism är dåligt, vilket de gör, så valde media, politiker och allmänheten att låta al-Qaida vara representanter för muslimer världen över. Detta trots att många aldrig ens hört talas om al-Qaida, än mindre valt ut dem till språkrör för en religion som omfattar över en miljard människor.
 
Att kräva att folk tar avstånd från sådant någon annan gjort i en gemensam nämnares namn är problematiskt på fler sätt.
Först och främst ger krävaren idioterna tolkningsföreträde till det gemensamma. Om någon kräver av mig som feminist att jag ska ta avstånd från att hata män så säger personen indirekt att feminister hatar män, och att jag, om jag inte gör det, då måste specificera att jag inte gör det. Personer som kallar sig feminister och som faktiskt hatar män måste däremot inte specificera att de hatar män, utan de tillåts helt själva att definiera vad begreppet "feminist" innebär.
 
Det här leder också till att det skapas en norm. Eftersom en muslim som tycker att terrorism är fel måste ta avstånd från terrorism medan någon som terrorism är okej inte måste ta avstånd från "icke-terrorism" så skapar det normen att muslimer är för terrorism. Om jag som feminist måste ta avstånd från manshat, medan någon som hatar män inte måste ta avstånd från "icke-manshat" så skapar det normen att feminister hatar män. Normen skapas trots att den förkrossande majoriteten av alla muslimer världen över tycker att terrorism är fel och att den förkrossande majoriteten av alla som kallar sig feminister världen över inte hatar män. Den här normen ligger dock främst i hur folk betraktar grupperna, snarare än hur grupperna själva agerar, vilket innebär att för människor som inte är insatta i gruppen så blir gruppen ihopkopplad med det negativa. Detta trots att gruppen i sig inte har något med saken att göra.
 
Att ta avstånd leder även till "ingen rök utan eld"-tankar. Om jag högljutt i ett rum plötsligt säger "Det var inte jag som snodde tårtan", så kommer alla börja undra varför jag plötsligt, utan någon uppmaning, kände mig nödgad att säga att jag inte stal tårtan. Det här kommer i sin tur skapa misstanken hos folk att jag, även om jag inte stal tårtan, brukar stjäla tårtor eftersom jag var tvungen att poängtera att det faktiskt inte var jag. Jag kommer agera som om det fanns en anledning att tro att jag stulit tårtan, vilket innebär att det jag implicit säger är "för en gångs skull var det inte jag som stal tårtan".
Därför kan och bör folk inte plötsligt ta avstånd för vad någon med en gemensam nämnare gör. För då skapas det en association mellan de människorna och det negativa, och de säger i princip att det finns en anledning att tro att det som personen tar avstånd ifrån är något som vanligtvis bör associeras till den gemensamma nämnaren.
 
Vi bör alltså inte kräva av folk att de ska ta avstånd från sådant som någon annan gör, även om det är i en gemensam nämnares namn. Det är helt enkelt väldigt orättvist, oavsett om det rör sig om SD och Breivik, muslimer och al-Qaida eller feminister och manshat. Utgå inte ifrån sådant som borde falla på sin egen orimlighet.

Diskrepansen mellan den akademiska och den vardagliga diskursen

Som en fortsättning på mitt senaste inlägg tänkte jag ta upp ett av de vanligaste problemen jag upplever i diskussioner.
Nu kanske ni läser den här titeln och tänker: "Det där var ju ett väldigt krångligt sätt att uttrycka saken på." Och jo, det är sant. Det går också att säga "skillnaden mellan akademiska och vardaliga sätt att prata på".
Det betyder förstås inte riktigt samma sak. Det finns en anledning till att det akademiska språket finns, och det är just för att uttrycka saker väldigt exakt där det finns ett behov av exakthet. Det akademiska språket kan också underlätta kommunikationen då det ibland kan gå snabbare att använda sig av de orden än att förklara koncepten bakom dem. Beroende på vad det gäller, förstås.
 
Men att kunna de akademiska begreppen är förstås en färdighet som folk behöver lära sig. Och ofta kräver det viss anstränging och utbildning för att kunna använda begreppen och förstå dem. Det handlar också om vilket område det är som avhandlas, och folk är olika specialiserade. Jag själv är kunnig inom de akademiska termerna rörande historia och didaktik för att ta några exempel. Sett utifrån ett vidare perspektiv kan jag också använda akademiska termer utifrån en samhällsvetenskaplig eller humanistisk kontext. Däremot har jag inte mer än vad jag snappat upp när det kommer till en naturvetenskaplig kontext, och mer specialiserat, i exempelvis astrofysik, är jag helt okunnig.
Att det ändå tar förhållandevis lång tid att lära sig att behärska språket innebär dock att alla inte haft möjligheten att lära sig det. Huruvida alla har förmågan att lära sig det eller inte kan förstås diskuteras, men vi kan i alla fall enas om att alla inte behärskar begreppen, eller är delaktiga i diskursen som är ett mer exakt sätt att uttrycka det på.
Och här uppstår det plötsligt problem.
 
Något som väldigt ofta händer i diskussioner om olika kontexter där det finns en maktobalans, alltså som genus, klass, etnicitet, funktionalitet, hbtq och så vidare, är att den ena "sidan" i diskussionen är väldigt mycket mer inlästa på området än vad den andra "sidan" är. Jag säger förstås inte att alla som argumenterar mot hbtq-rätt eller som motsätter sig genusneutralt arbete är okunniga, det finns förstås kräk också, men väldigt ofta kan vi se hur "PK-maffian" är delaktiga i en helt annan diskurs än vad de de diskuterar med är.
Det här leder till att folk, förvånansvärt ofta, helt enkelt talar förbi varandra.
Om vi tar ordet "rasism" som exempel. I de akademiska termer som antirasister ofta använder så syftar rasism på en strukturell företeelse som betecknar hur en grupp privilegieras på andra gruppers bekostnad. I vardagliga termer syftar rasism på när någon behandlar någon annan på ett visst sätt baserat på deras etnicitet, kultur eller liknande.
Det går inte att säga att någon av de här definitionerna är fel, eftersom språk består av konventioner och helt enkelt betyder det som folk tycker att det betyder. Men definitionerna är väldigt, väldigt olika.
Om du i en akademisk, antirasistisk kontext säger att rasism är något som enbart drabbar icke-vita, och som gynnar vita så kommer många troligen hålla med dig. Men om du i en vardaglig kontext säger något liknande kommer folk tro att du är dum i huvudet. För orden har olika betydelser beroende på vilken kontext du rör dig i.
 
Så vad är då poängen med det här inlägget? Jo, jag är lite trött på att se hur de här diskussionerna urartar. Det händer, inte alltid men ändå relativt ofta, att vissa från "PK-maffian" säger något som är fullständigt logiskt utifrån deras diskurs, men som låter fullkomligt blindgalet för någon som inte är delaktig i diskursen. Personer som inte är delaktiga i diskursen reagerar då på vad som i deras ögon är ren galenskap, vilket får "PK-maffian" i sin tur att reagera på den i deras ögon extrema reaktionen på något fullständigt logiskt. Och så brakar helvetet loss.
Så min poäng är att om du vill övertyga folk, så måste du tala med ord som betyder samma sak för dig som för de som lyssnar. Förklara vad du menar med begreppen och utgå inte ifrån att allt betyder samma sak för alla som det gör för dig. Det spelar ingen roll ifall du tycker att din definition av ett visst ord är den korrekta. Folk som lyssnar har sin definition, och det är den de använder för att förstå det du säger. Och vill du övertyga folk så måste de förstå vad du säger. Tänk på att det är du som vill övertyga medan de är helt chill med att förbli oövertygade, vilket innebär att det också är du som får se till så att de förstår.

Den didaktiska politiken

Inom de politiska kretsar jag rör mig i, främst feministiska och socialistiska, finns det en tankegång om att en inte är ansvarig för att lära upp någon annan i en politisk diskussion. Anledningen till att den här tankegången vuxit fram handlar främst om att feminism, socialism, antirasism och liknande ofta är ganska komplexa teorier, som tar viss ansträngning att sätta sig in i, vilket gjort att det blir en smula irriterande när det kommer någon som kräver att få alla svar på svåra frågor enkelt paketerade i ett par meningar upplagda på ett silverfat, vilket förstås inte ens är görbart. Vidare så är det förstås frustrerande att försöka prata med någon som säger saker i stil med "men hallå, jag vill ju bara att du förklarar för mig hur du tänker" varpå personen sen inte är det minsta intresserad av att lyssna eller att alls lyfta ett finger för kunskapen. På samma sätt är det vansinnigt irriterande när det pågår en diskussion på ett ganska "djupt" plan inne i någon teori och det sedan trillar in någon person som börjar kräva att diskussionen istället ska handla om det mest basala, typ "finns det verkligen könsroller?" eller "är kvinnor verkligen missgynnade på grund av sitt kön?".
Det här kritiserar jag inte. Jag har deltagit i tillräckligt många diskussioner på nätet för att förstå frustrationen. Men ibland kan jag ändå känna att den här tankegången ibland kan gå lite väl långt. Typ när någon som inte förstår ber om en förtydling och får ett surt svar om att hen ska läsa på eller hur vissa helt vill avsäga sig all förklaring och istället mer eller mindre elitistiskt kräver absolut medhåll för att personen ifråga inte ska stämplas som något negativt.
 
Från mitt perspektiv så är de olika tankegångarna om jämlikhet nästa steg i analysen. De politiska ideologierna om jämlikhet av olika slag i sig är inte vetenskapliga, men de bygger på vetenskapliga teorier med omfattande stöd från en kunnig forskarkår. Det gör inte de politiska åsikterna objektivt korrekta, åsikter kan inte vara det eftersom de i så fall inte är åsikter utan fakta, men jag tror fortfarande att väldigt många människor, troligtvis de flesta, skulle tänka i de banorna ifall de bara förstod den bakomliggande analysen.
Utifrån det här tankesättet, som jag vet att väldigt många på "min sida" delar med mig, så är det väl ändå självklart att vi borde försöka se till så att så många som möjligt förstår resonemanget?
Nu menar jag inte att vi ska gå runt och dalta med trångsynta as som helt saknar intresse av att lära sig och vara snälla och försiktiga mot dem, verkligen inte. Det finns givetvis ett eget ansvar i kunskapssökandet. Men som de som enligt det här perspektivet sitter inne på kunskapen bör vi fortfarande försöka sprida den till så många som möjligt, och skapa en miljö som uppmuntrar till lärande. Och där kan jag känna att många av oss misslyckas.
 
Jag utbildar mig till att bli lärare och är inne på mitt tredje år. Jag är långt från färdigutbildad men jag börjar ändå få ett ganska gott hum om hur otroligt viktigt det är att skapa en bra miljö för lärande ifall vi vill att folk ska lära sig något. Därför kan jag känna att hela "god ton"-diskussionen och "jag ansvarar inte för din utbildning"-tankegången på ett plan missar att det, för att folk ska förstå, är helt vansinnigt viktigt att skapa en situation där du inte blir totalt idiotförklarad om du råkar göra fel. Jag säger inte nu att vi ska acceptera fel eller sopa dem under mattan, men vi måste ändå inse att majoriteten av de missar folk gör handlar om okunskap, inte om elakhet. Och okunskap botas inte med att "sätta hårt mot hårt", utan det botas med utbildning.
Sen finns det förstås också de som ska bemötas hårt, situationer där vi bör skälla ut istället för att bara markera. Men nyckeln till att se skillnaden om när det ena eller det andra är lämpligt handlar om agens. Att som vit, man, hetero, cis, ablebodied och liknande gynnas av och reproducera ett förtryck är en annan sak än att aktivt välja att göra det. Jag säger inte att det är synd om de som förlorar minst eftersom de inte fick välja, utan det jag försöker diskutera är vikten av att få dem att inse att de i mångt och mycket gynnas av systemet och lära dem hjälpa till i skapandet av rättvisa. Och där kommer vi in på kärnpunkten i vad jag vill ha sagt:
 
Människor som tvingas in i en försvarsposition kommer troligtvis inte att byta uppfattning.
 
Folk lär sig olika, det är självklart. Det finns de som lär sig bättre av "hårda tag", som lär sig bäst om de har någon som skriker på dem. Men den förkrossande majoriteten gör det inte, vilket också är anledningen till att lärare i skolan idag inte får kalla sina elever "idioter" eller slå dem om de inte förstår. Det är så otroligt viktigt att skapa en kontext där människor kan känna att det är okej att råka göra fel för annars kommer lärandet inte att ske speciellt effektivt. Det här är fakta, och överhuvudtaget inte öppet för diskussion. Det som händer när en människa istället tvingas in i försvarsposition är att hen känner att hen måste försvara sin ställning. Då slutar hen lyssna på vad den andra säger, och börjar istället fokusera på att vinna diskussionen eller åtminstone försvara sig själv till varje pris. Vi människor tenderar att reagera så då vi upplever att vi attackeras. Folk har försvarat alla möjliga vanvettiga idéer av just den anledningen, och "bryska uppvaknanden" och "skälla ut någon till hen lyssnar" är något som i princip bara fungerar på film när det gäller att förvärva ny kunskap.
 
Så hur bör en agera? Ska vi skita i folks övertramp?
Nej, verkligen inte. Då sprids ingen kunskap, och ingen lär sig något nytt. Men vi måste se skillnad på vad som är ett övertramp av misstag och vad som är ett övertramp med flit eller för att personen inte bryr sig. Responsen ser helt enkelt väldigt olika ut beroende på vad för situation det handlar om och det är skillnad på att förklara för någon hur något är och att säga till någon hur något är.
Tänk situationen att någon exempelvis sagt något sexistiskt utan att det är sexistiskt och varför det är sexistiskt. Då kan vi antingen förklara för personen varför hen inte borde uttrycka sig som hen gjorde, eller skrika "Sexistjävel!" åt personen. För vilket alternativ tror ni sannolikheten är störtst att personen tar till sig det vi säger?
 
För att avsluta så jag skulle säga att nej, det är inte ett ansvar att utbilda folk. Men det är sjukt korkat att inte göra det, eftersom folk inte kommer att byta åsikt bara för att vi tycker att vi har rätt. Folk byter åsikt om vi övertygar dem. Och vi måste övertyga folk om vi vill ha en samhällsförändring. Inte alla, men en del. Det spelar ingen roll om vi har rätt ifall folk inte håller med oss. Det är så demokrati fungerar, på både gott och ont.
 
Och glöm aldrig att kunskap är awesome, att det är sjukt svårt att lära sig utan hjälp och att läraryrket är världens bästa och coolaste yrke!

Rasisternas dröm bygger på en lögn

Det har varit demonstration i Stockholm idag. Jag var inte där, jag var hemma i Linköping och höll i aktiviteter för studenter, men jag vill ändå prata om det hela.
Det var Svenskarnas Parti, tidigare kända som Nationalsocialistisk Front, som valde att förpesta huvudstadens gator med sin närvaro. Svenskarnas Parti har idag valt att överge den gamla beteckningen "nationalsocialister" och vill idag omnämnas som "nationalister". Att vara nationalist är dock, förutom att vara utomordentligt korkat, ingen politisk hemvist. I teorin kan en nationalist vara kommunist, nyliberal, nazist, socialdemokrat, anarkist eller vad som helst. Nationalism innebär bara att en anser att nationens intressen är viktigare att förverkliga än andra kollektiva värden, men det säger ingenting om vilka nationens intressen är. Det är lika legitimt, om inte mer så, att anse att nationens intressen är det majoriteten väljer vid ett nationellt val som att anse att intressena finns i någon dunkel rasteori om att hålla "Sverige åt svenskarna".
 
"Sverige åt svenskarna" är också ett uttryck jag retar mig på. Inte för att jag har svårt att hitta nya irritationsmoment hos ett gäng historielösa puckon som Svenskarnas Parti, men i alla fall. Idén om att en nation ska tillhöra nationens medborgare är knappast uppseendeväckande. Det finns inget parti i riksdagen som förespråkar att människor som inte är svenska medborgare ska få rösta i, och då i förlängning bestämma över, Sverige. Problemet ligger i definitionen av "svenskarna", och när det kommer till Svenskarnas Parti så definierar de "svenskar" utifrån en rent rasbiologisk tankegrund. En tankegrund som resten av världen sedan länge insett vara fullkomligt vanvettig, en tankegrund som förkastades redan under Linnés tid, men som Svenskarnas Parti av någon outgrundlig anledning finner tilltalande.
 
Men vad är då "Sverige" och "svenskarna"?
Svenskarnas Parti skriver på sin hemsida om hur svenskarna skulle vara ett folk, och mycket av deras retorik går ut på att beskriva svenskarna som en folkgrupp, som de dessutom menar ska vara hotad (att vi har en av de högsta levnadsstandarna och längsta medellivslängderna i världen är dock något de ignorerar). Men problemet är att det helt enkelt inte stämmer.
Om vi börjar i den tidiga historien så var det först under 1200-talet vi alls kan börja tala om ett Sverige. Visst fanns det aspirationer innan, men någon större enighet fanns det knappast. Sedan kom Birger Jarl och mer eller mindre enade stora delar av vad som skulle bli Sverige genom att mörda alla som sade emot honom. Då kan vi börja tala om "svenskar", även om folket knappast tänkte på sig själva som det i första hand. Det var byn och möjligen landskapet som signalerade den största känslan av tillhörighet. Du var inte från Sverige, du var från Dalarna.
Att vi sedan dess i allt högre grad börjat tala om svenskarna som ett folk har ingenting med någon aktiv folktillhörighet att göra, utan anledningen är politisk. Allt eftersom kungamakten stärktes, främst genom ytterliggare en av våra historiska massmördande galningar, Gustav Vasa, och hans lika koleriska och blodtörstiga släkt, så skapades också bilden av "svenskar" som en sammanhängande massa. Detta för att regenten fick mer kontroll över folket och tillgång till bättre administrationsmöjligheter, och inte för att vi är någon sorts "folkgrupp". Kort sagt är "svenskar" som Svenskarnas Parti vill definiera dem enbart sammanhöriga för att monarker lyckades ta kontrollen över området utan att senare förlora makten. Och enda anledningen till att vi inte kallar de som bor i Finland eller i Lettland för "svenskar" är för att de svenska regenterna förlorade kontrollen över områdena vid freden i Fredrikshamn 1809 och freden i Nystad 1721. Det är inte en "ätt" som Svenskarnas Parti skriver, och vi är inte ett "folk". Vi är resultatet av politik i krig och fred.
 
 
Men vad är då "svenskhet"?
Svenskhet är också något som överhuvudtaget inte existerar. Väldigt mycket av det som vi skulle säga vara synonymt med "svensk" kultur är i själva verket inget annat än resultatet av sluga försök att få landet att komma över det nationella traumat som förlusten av Finland 1809 innebar, och att istället återskapa en känsla av national stolthet. Olika grupper, som Götiska Förbundet, hittade helt enkelt på det som folk idag tror är urgamla folkliga traditioner!
Nu säger jag inte att allt är bluff och båg, men det är en konstruktion. De tog olika kulturella uttryck från olika platser i landet, dessa varierade ganska mycket, och slog sedan samman dem och började kalla det för "typiskt svenskt". Det är helt enkelt en stor lögn!
Vikingarna är ett typexempel på det. Även om de flesta idag vet att vikingar inte hade horn på sina hjälmar så är det, och bilden av dem som nobla, storslagna krigare, som ädla vildar, något som fortfarande lever kvar i folks medvetanden. Detta trots att det är skitsnack! Den här bilden hittades på under 1800-talet för att ge Sveriges invånare ett ärofullt förflutet att återsträva mot och drömma sig tillbaka till. Det handlade om att återskapa en sargad nationell stolthet, trots att den nationella stoltheten i sig är en illusion.
 
Rasisterna drömmer om något som inte existerar, som varken har funnits eller som alls kommer att finnas.
Sverige existerar inte som något annat än som politiska beslut och vi människor som är privilegierade nog att bo här är så otroligt mycket mer än slavar för de besluten. Vi existerar bortom dem och vi behöver inte förminska oss för att passa in i någon skev idé om vad "svenskhet" innebär. Men det är det rasisterna drömmer om och vill. De vill upprätta lögnen till sanning, trots att den omöjligt kan bli det. Nationalstaten är en illusion, och det är dags att vi alla vaknar upp och börjar inse det!

Lite poesi medan jag skriver hemtenta

Jag har en endagshemtenta idag, så jag hinner/orkar inte skriva något. Men jag tänkte tipsa om lite estradpoesi.
 
Rachel Wiley - 10 honest thoughts on being loved by a skinny boy
 
Rachel Rostad - To JK Rowling, from Cho Chang
 
Och min typ favoritdikt genom tiderna som hade en ganska stor påverkan på mitt val att bli lärare
Taylor Mali - What teachers make

En utmaning till media

I media kommer ofta många röster som talar negativt om den utseendepress människor utsätts för. Det är väldigt bra att det sker, eftersom det förstås är ett allvarligt problem som bör belysas. Men jag kan ändå känna att det blir väldigt meningslöst när det står brevid en text om hur effektiv den senaste dieten är eller om hur en lättast kan bli "smal lagom till <insert valfri kvasiikonisk tidpunkt here>". Det ringer helt enkelt väldigt falskt då.
 
Så jag har en utmaning till media.
Om valfri stor tidning kunde gå en vecka utan några som helst viktreportage, inga dietguider, inga smalmatsrecept, inga träningstips, ingenting. En vecka utan några som helst tips om hur en lättast kan få en kropp som inte är sin egen. Strunt samma om de väljer att vara öppna med utmaningen eller inte. Men sedan, efter den veckan, kan de kolla dels om tidningen som helhet blivit sämre utan reportagen om utseendehets, och sedan ifall försäljningen sjunkit.
Alltså:
En vecka utan utseendehets, och se sedan A) Ifall tidningens kvalite överlag försämrats och B) Om försäljningen sjunkit.
 
Och missförstå mig inte nu; jag fattar själv att det troligen inte är så många coola journalister som läser det här. Så jag skulle vilja be er som läser det här om hjälp. Sprid utmaningen. Ni behöver inte sprida det här inlägget, min blogg eller något sådant, det är faktiskt fullständigt irrelevant i det här sammanhanget. Jag är inte viktig. Men ni kan sprida idén så kanske någon som jobbar inom media till sist snubblar över den, och tar med den till de som bestämmer på någon tidning.
 
 
Tror ni någon kommer våga anta utmaningen?

Vad är egentligen nationell tillhörighet?

Ber om ursäkt för slarviga formuleringar. Jag är fortfarande rätt sjuk och en smula seg i skallen, så hojta gärna till om jag hävt ur mig något olämpligt.
 
 
Samtalet om nationalstaten är idag något som ständigt är på agendan, även om det inte alltid uttryckligen är formulerat efter just de frågeställningarna. Men eftersom vi idag har ett nationalistiskt och rasistiskt parti i riksdagen så har en allt större del av samhällsdebatten börjat färgas av just tankar om vad nationalstaten är och inte är, och vilka som har rätt att ta del av den.
Så, som den trogna samhällstjänare jag är, tänkte jag försöka utreda begreppet en smula. För vad innebär egentligen en nation?
 
Vi kan egentligen betrakta en nation och tillhörigheten till den på många olika sätt. Det går att betrakta den potentiella tillhörigheten som knutet till en geografisk landmassa, som en uppsättning kulturella värderingar, som en religiös institution, som en gemensam historisk kontext, som ett genetiskt arv eller som en sociopolitisk institution. Och jag tänker nu visa hur Sverigedemokraternas tankegångar blir skeva oavsett vilket sett en betraktar den nationella tillhörigheten på.
 
Landmassa: Det i särklass enklaste sättet att betrakta en nation på är genom dess geografiska gränser. Även om gränserna i sig förstås är resultatet av politiska, militära och kulturella överenskommelser och ett lands suveränitet bara är något värt ifall alla andra länder bestämmer sig för att acceptera den så kan vi fortfarande tala om en nation som ett geografiskt område. Kan vi då utifrån det här synsättet ge SD en poäng i sina tankegångar?
Nej, det kan vi inte. Idén om nationell tillhörighet knuten till den geografiska landmassan handlar i grunden bara om ett "vi var här först"-argument. Och när allt kommer till kritan var inte "svenskarna" här först, utan vi har i högsta grad koloniserat stora delar av landet från samerna. Ska vi gå med på SDs idéer om kunna stänga ute folk eftersom de inte var här först bör Sverige avträda ungefär hela Norrland, vilket jag inte sett SD förespråka. Vidare kräver "vi var här först"-tanken att det dras en i högsta grad arbiträr linje om hur länge en måste ha varit här för att få räkna sig själv som tillhörig. Det kan inte göras eftersom det leder till skeva komplikationer. Och SD är dessutom långt mycket mer villiga att acceptera en vit person född i Finland som svensk än vad de är att acceptera en icke-vit person föd i Sverige som svensk.
  
Kulturella uttryck och värderingar: Det går också att betrakta nationell tillhörighet som en form av sammansättning av kulturella uttryck och värderingar. Jag har tidigare skrivit om det kulturella smörgåsbordet, om hur det vi valt att benämna som exempelvis "svenskt" egentligen bara är en arbiträr kombination av olika kulturella uttryck utan någon egentlig regel för vad som måste ingå. Vilka uttryck och värderingar som då inkluderas i "svenskhet" varierar beroende på vem en frågar, men från SD:are och liknande anhang brukar det oftast muttras något vagt om julafton, midsommar, köttbullar, köande och nationalsången.
Men saken är den att om det här var allt "svenskhet" skulle innebära så skulle min "svenskhet" ifrågasättas ganska hårt, vilket den inte gör förutom när någon vill kalla mig för "oikofob" eller något annat fånigt. Jag ogillar att fira jul, har inte firat midsommar sedan jag var barn (om vi inte räknar en och annan fylla), är vegetarian så jag äter inte köttbullar, har ingen särskild relation till köer och kan knappt texten till nationalsången. Men trots det är det ingen som ifrågasätter huruvida jag är "svensk" eller inte. Istället sker ifrågasättandet bara mot icke-vita som inte uppfyller någon sådan här imaginär lista till punkt och pricka.
 
Religion: Oavsett om vi är religiösa eller inte så kan vi inte förneka att den västerländska idén om nationalstaten ändå till visst mån är kopplat till idén om en religiös enighet. Det märker vi bland annat i att den svenska monarken måste tillhöra svenska kyrkan och bekänna sig till kristendomen och att riksdagens öppnande inleds med en gudstjänst (som idag också börjat involvera fler religiösa grupper, vilket är bättre men fortfarande skevt då riksdagen inte borde ha något med någon religion att göra).
Men av förklarliga skäl kan religiös tillhörighet inte sägas ha något med nationell tillhörighet att göra, eftersom Sverige är ett land med extremt få religiösa invånare. Vi tillhör ett av de mest sekulära och ateistiska länderna i världen och att då påstå att kristendomen, eller någon annan religion, skulle vara nära kopplat till "svenskhet" blir fullständigt absurt. Men inom SD finns det trots det de som vill återinföra kristendomsundervisning i skolorna.
 
Gemensam historia: Missförstå mig inte nu, jag om någon tycker att historia är enormt viktigt. Jag ska bli historielärare och kan bli helt skakig i knäna över hur otroligt mycket jag gillar det ämnet. Men trots att det är enormt viktigt så kan vi inte ha den gemensamma historian som ett sätt att mäta nationell tillhörighet av en väldigt enkel anledning. Ingen av oss var där.
Även om historien som sagt är viktig och påverkar vilka vi är så är det för att den format samhället vi lever i, och då är det just samhället vi lever i som spelar roll för vilka vi är, inte vilket samhälle våra förföräldrar levat i, vilket innebär att det är nuet som är det som formar oss aktivt.
Historieargumentet handlar även om en syn på nationen som en ägodel som då kan "ärvas" från de som "skapat" den. Men en nation fungerar inte så.
 
Genetiskt arv: Genetiskt arv eller etnicitet bör egentligen falla på sin egen orimlighet. Att genetiskt arv skulle innebära att en har större rätt till en nationell tillhörighet blir bara skevt. Först måste vi fråga oss till vilka det genetiska arvet ska spåras. Då har vi antingen "vi var här först"-argument och då har fortfarande samerna större rätt till landet än "svenskarna", eller så har vi "gemensam historia"-argumentet igen, vilket är irrelevant då ingen av oss var där, och nationen inte är någon ägodel som alls kan ärvas.
 
Sociopolitisk institution: Det troligen mest meriterade sättet att se på nationalstaten är att se det som en sociopolitisk institution, alltså något som existerar som en överenskommelse mellan människor. Det är inte nödvändigtvis en frivillig överenskommelse, men samtidigt har nationalstaten bara någon som helst funktion så länge folk tror den och går med på att den har betydelse. Det är ungefär som pengar. De är i sig egentligen inte värda någonting, utan dess värde kommer av att vi som grupp kommit överens om att de är värda något.
Som med alla sociopolitiska institutioner kommer värdet av denna just från överenskommelsen, vilket innebär att vi inte alls kan tala om någon rättighet till tillhörighet men att vi inte heller kan tala om någon rättighet att stänga ute folk. Och då handlar det helt enkelt om vilka vi vill ska få ta del av instutionen och vilka som inte ska få det. Och om vi tittar på hur Sverigedemokraterna och de omkring dem agerar snarare än vad de skriver i sina valmanifest så blir det uppenbart att de bara anser att vita människor bör få känna någon som helst nationell tillhörighet till Sverige.
Och det är upp till alla vi som inte är rasister att kämpa emot (förslagsvis genom att krossa kapitalismen, patriarkatet och förtryckarsamhället).

Låt oss tala om lärarnas introduktionsår

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag, och det kan nog bli lite dåligt med uppdateringar ett tag framöver också, eftersom jag är sjuk i körtelfeber. Ledsen för det. Jag kommer skriva när jag orkar, men hälsan måste gå före.
 
Ponera att du läser ett program på högskolan som utbildar människor till en viss typ av yrke. När du läst färdig programmet är det ju ganska logiskt att du kan börja arbeta med yrket du utbildat dig till. En utexaminerad ingenjör kan börja arbeta som ingenjör, en utexaminerad ekonom kan börja arbeta som ekonom, och så vidare. Men det här gäller inte om du ska bli lärare.
För i enlighet med förändringen av lärarutbildningen så räcker det inte med en fyra och ett halvt till fem och ett halvt år lång utbildning för att du ska anses vara kapabel att undervisa, utan du måste dessutom genomgå ett provår för att få din lärarlegitimation.
 
Vad är då ett introduktionsår?
Jo, det innebär att du kommer att arbeta som lärare och bedriva undervisning, men du har inte rätt att sätta betyg på dina elever. Istället behöver du ha en handledare, en legitimerad lärare som redan arbetar på skolan inom dina ämnen, som kollar igenom precis allt du gör under ett års tid. Sedan sätter handledaren betygen, och avgör till sist ifall du får din lärarlegitimation eller inte. Tanken bakom det här är att det ska vara en extra kvalitetskoll av nyutexaminerade lärare, men det fungerar inte.
 
Vad är då problemen?
 
Det fungerar inte logiskt.
Tanken på att det behövs en kvalitetskoll efter en genomförd lärarutbildning, med alla tentor och all praktik som studenten ska bli godkänd på som den redan innefattar, kommer med implikationen om att lärarutbildningen som den är nu inte räcker för att se till så att dess studenter blir bra lärare. Om det här stämmer visar det snarare att utbildningen är bristfällig, vilket den inte bör vara, men jag har väldigt svårt att se vad ett års handledning skulle kunna avgöra som ett halvårs verksamhetsförlagd utbildning (förkortas "VFU" och är det som kallas "praktik" i folkmun) inte redan visat. Visst, jag kan erkänna att det finns de som inte borde bli lärare, men ett års provanställning, där kontrollen är mindre strikt, kommer vara betydligt lättare för en olämplig person att ta sig igenom än det halvår av VFU som lärarutbildningen redan innefattar.
Vidare måste handledarna också komma någonstans ifrån, och eftersom alla redan arbetande lärare idag får sin lärarlegitimation så finns det ingenting som garanterar att handledaren vet vad hen pysslar med, ifall vi utgår ifrån att utbildningen är så bristfällig att det behövs ett prövoår. Då kommer nyutexaminerade studenter bedömas av människor som själva inte genomgått prövoåret, och eftersom prövoåret behövdes för att säkerställa kvalitén så kommer inte kvalitén hos handledarna att gå att säkerställa eftersom de inte gjort prövoåret.
 
Det skapar en flaskhals för nya lärare.
I Sverige har vi allvarliga problem med lärarbrist. Det gäller främst de naturvetenskapliga ämnena, men även inom andra områden skulle vi må bättre av en ökad lärartäthet. Det här är något som det dessutom talas ständigt om i media. Så visst blir det ironiskt när regeringen, trots sina upprörda uttalanden om att ingen vill bli lärare, slänger in ett system som bromsar upp lärarbildandet?
Problemet är att få vill bli handledare. Lärare har redan en helt vansinnigt tung arbetsbörda, och få är sugna på att utöka den bördan med nästan det dubbla. Det är svårt nog att hitta lärare som vill vara handledare åt VFU-elever, men att hitta lärare som vill dubbelkolla allt en kollega gör har visat sig vara nästintill omöjligt. Det är dessutom väldigt svårt att hitta en skola som är det minsta intresserad av att anställa en lärare som inte får sätta betyg. Det här har lett till att få nyutexaminerade alls påbörjat sitt introduktionsår, utan istället försörjer sig på vikariat. En undersökning från Lärarförbundet visade att endast 60 % av de som examinerats året innan påbörjat sitt introduktionsår, bara 47 % hade fått en mentor och bara 31 % hade fått tid för förberedelser och samtal med sagda mentor. Och utan introduktionsår så får en ingen lärarlegitimation, och då inte heller en fast anställning.
 
Det är sågat av remissinstanserna och auktoriteterna inom området.
Förslag genomgår oftast remissinstanser för att förhindra eventuella problem med dessa. Det har också det här förslaget gjort, och kritiken var inte nådig. Men sin vana trogen så struntade regeringen fullständigt i vad de som faktiskt kan något om saken hade att säga utan valde istället att likt en fanatiker att fortsätta arbeta utifrån sin "vision", oavsett hur vanvettig den faktiskt är. För Skolverket har totalsågat idén. Lärarfacken har totalsågat idén. Lärarstudenter har totalsågat idén. Och de flesta professorerna inom pedagogik och didaktik har totalsågat idén. De enda som alls verkar gilla den är just regeringen vars medlemmar aldrig haft något konktret med skolan att göra sedan deras egna gymnasietider.
 
Det är ett dyrt spel för gallerierna.
Som jag tidigare varit inne på är det här en åtgärd som inte kommer ha någon som helst funktion. Däremot kostar den. Det kostar inte alls lika mycket som det hade behövt för att faktiskt få någon effekt men likväl är det runt 230 miljoner kronor per år som kostnaderna beräknas till. 230 miljoner kronor för något som inte kommer ha någon som helst positiv effekt, men ganska mycket negativ. Det är pengar som skulle kunna användas på betydligt bättre sätt, men som nu bara finns till för att försöka bevisa för väljarna att regeringen minsann visst bryr sig om skolan, utan att de faktiskt lyfter ett finger för att förbättra situationen.
 
 
Så nej. Vi behöver inget introduktionsår efter lärarutbildningen. Allt det kommer leda till är att situationen för nyutexaminerade lärare blir ännu pissigare än vad den redan är. Och där kan vi snacka om att sparka på några som redan ligger. Men trots det här så är det inte många som skriker högt om att det här måste förändras, och det är knappast högt uppe på någons politiska agenda, vilket innebär att jag sitter här och ifrågasätter mitt yrkesval igen. Tre år innan jag tar min examen.

RSS 2.0