Om avståndstaganden

När al-Qaida mördade nästan tretusen människor i World Trade Center den elfte september år 2001 så kom ett krav på att muslimer världen över skulle distansera sig eller ta avstånd från terrordåden. Istället för att utgå ifrån folk generellt sett tycker att massmord och terrorism är dåligt, vilket de gör, så valde media, politiker och allmänheten att låta al-Qaida vara representanter för muslimer världen över. Detta trots att många aldrig ens hört talas om al-Qaida, än mindre valt ut dem till språkrör för en religion som omfattar över en miljard människor.
 
Att kräva att folk tar avstånd från sådant någon annan gjort i en gemensam nämnares namn är problematiskt på fler sätt.
Först och främst ger krävaren idioterna tolkningsföreträde till det gemensamma. Om någon kräver av mig som feminist att jag ska ta avstånd från att hata män så säger personen indirekt att feminister hatar män, och att jag, om jag inte gör det, då måste specificera att jag inte gör det. Personer som kallar sig feminister och som faktiskt hatar män måste däremot inte specificera att de hatar män, utan de tillåts helt själva att definiera vad begreppet "feminist" innebär.
 
Det här leder också till att det skapas en norm. Eftersom en muslim som tycker att terrorism är fel måste ta avstånd från terrorism medan någon som terrorism är okej inte måste ta avstånd från "icke-terrorism" så skapar det normen att muslimer är för terrorism. Om jag som feminist måste ta avstånd från manshat, medan någon som hatar män inte måste ta avstånd från "icke-manshat" så skapar det normen att feminister hatar män. Normen skapas trots att den förkrossande majoriteten av alla muslimer världen över tycker att terrorism är fel och att den förkrossande majoriteten av alla som kallar sig feminister världen över inte hatar män. Den här normen ligger dock främst i hur folk betraktar grupperna, snarare än hur grupperna själva agerar, vilket innebär att för människor som inte är insatta i gruppen så blir gruppen ihopkopplad med det negativa. Detta trots att gruppen i sig inte har något med saken att göra.
 
Att ta avstånd leder även till "ingen rök utan eld"-tankar. Om jag högljutt i ett rum plötsligt säger "Det var inte jag som snodde tårtan", så kommer alla börja undra varför jag plötsligt, utan någon uppmaning, kände mig nödgad att säga att jag inte stal tårtan. Det här kommer i sin tur skapa misstanken hos folk att jag, även om jag inte stal tårtan, brukar stjäla tårtor eftersom jag var tvungen att poängtera att det faktiskt inte var jag. Jag kommer agera som om det fanns en anledning att tro att jag stulit tårtan, vilket innebär att det jag implicit säger är "för en gångs skull var det inte jag som stal tårtan".
Därför kan och bör folk inte plötsligt ta avstånd för vad någon med en gemensam nämnare gör. För då skapas det en association mellan de människorna och det negativa, och de säger i princip att det finns en anledning att tro att det som personen tar avstånd ifrån är något som vanligtvis bör associeras till den gemensamma nämnaren.
 
Vi bör alltså inte kräva av folk att de ska ta avstånd från sådant som någon annan gör, även om det är i en gemensam nämnares namn. Det är helt enkelt väldigt orättvist, oavsett om det rör sig om SD och Breivik, muslimer och al-Qaida eller feminister och manshat. Utgå inte ifrån sådant som borde falla på sin egen orimlighet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0