Vad är egentligen nationell tillhörighet?

Ber om ursäkt för slarviga formuleringar. Jag är fortfarande rätt sjuk och en smula seg i skallen, så hojta gärna till om jag hävt ur mig något olämpligt.
 
 
Samtalet om nationalstaten är idag något som ständigt är på agendan, även om det inte alltid uttryckligen är formulerat efter just de frågeställningarna. Men eftersom vi idag har ett nationalistiskt och rasistiskt parti i riksdagen så har en allt större del av samhällsdebatten börjat färgas av just tankar om vad nationalstaten är och inte är, och vilka som har rätt att ta del av den.
Så, som den trogna samhällstjänare jag är, tänkte jag försöka utreda begreppet en smula. För vad innebär egentligen en nation?
 
Vi kan egentligen betrakta en nation och tillhörigheten till den på många olika sätt. Det går att betrakta den potentiella tillhörigheten som knutet till en geografisk landmassa, som en uppsättning kulturella värderingar, som en religiös institution, som en gemensam historisk kontext, som ett genetiskt arv eller som en sociopolitisk institution. Och jag tänker nu visa hur Sverigedemokraternas tankegångar blir skeva oavsett vilket sett en betraktar den nationella tillhörigheten på.
 
Landmassa: Det i särklass enklaste sättet att betrakta en nation på är genom dess geografiska gränser. Även om gränserna i sig förstås är resultatet av politiska, militära och kulturella överenskommelser och ett lands suveränitet bara är något värt ifall alla andra länder bestämmer sig för att acceptera den så kan vi fortfarande tala om en nation som ett geografiskt område. Kan vi då utifrån det här synsättet ge SD en poäng i sina tankegångar?
Nej, det kan vi inte. Idén om nationell tillhörighet knuten till den geografiska landmassan handlar i grunden bara om ett "vi var här först"-argument. Och när allt kommer till kritan var inte "svenskarna" här först, utan vi har i högsta grad koloniserat stora delar av landet från samerna. Ska vi gå med på SDs idéer om kunna stänga ute folk eftersom de inte var här först bör Sverige avträda ungefär hela Norrland, vilket jag inte sett SD förespråka. Vidare kräver "vi var här först"-tanken att det dras en i högsta grad arbiträr linje om hur länge en måste ha varit här för att få räkna sig själv som tillhörig. Det kan inte göras eftersom det leder till skeva komplikationer. Och SD är dessutom långt mycket mer villiga att acceptera en vit person född i Finland som svensk än vad de är att acceptera en icke-vit person föd i Sverige som svensk.
  
Kulturella uttryck och värderingar: Det går också att betrakta nationell tillhörighet som en form av sammansättning av kulturella uttryck och värderingar. Jag har tidigare skrivit om det kulturella smörgåsbordet, om hur det vi valt att benämna som exempelvis "svenskt" egentligen bara är en arbiträr kombination av olika kulturella uttryck utan någon egentlig regel för vad som måste ingå. Vilka uttryck och värderingar som då inkluderas i "svenskhet" varierar beroende på vem en frågar, men från SD:are och liknande anhang brukar det oftast muttras något vagt om julafton, midsommar, köttbullar, köande och nationalsången.
Men saken är den att om det här var allt "svenskhet" skulle innebära så skulle min "svenskhet" ifrågasättas ganska hårt, vilket den inte gör förutom när någon vill kalla mig för "oikofob" eller något annat fånigt. Jag ogillar att fira jul, har inte firat midsommar sedan jag var barn (om vi inte räknar en och annan fylla), är vegetarian så jag äter inte köttbullar, har ingen särskild relation till köer och kan knappt texten till nationalsången. Men trots det är det ingen som ifrågasätter huruvida jag är "svensk" eller inte. Istället sker ifrågasättandet bara mot icke-vita som inte uppfyller någon sådan här imaginär lista till punkt och pricka.
 
Religion: Oavsett om vi är religiösa eller inte så kan vi inte förneka att den västerländska idén om nationalstaten ändå till visst mån är kopplat till idén om en religiös enighet. Det märker vi bland annat i att den svenska monarken måste tillhöra svenska kyrkan och bekänna sig till kristendomen och att riksdagens öppnande inleds med en gudstjänst (som idag också börjat involvera fler religiösa grupper, vilket är bättre men fortfarande skevt då riksdagen inte borde ha något med någon religion att göra).
Men av förklarliga skäl kan religiös tillhörighet inte sägas ha något med nationell tillhörighet att göra, eftersom Sverige är ett land med extremt få religiösa invånare. Vi tillhör ett av de mest sekulära och ateistiska länderna i världen och att då påstå att kristendomen, eller någon annan religion, skulle vara nära kopplat till "svenskhet" blir fullständigt absurt. Men inom SD finns det trots det de som vill återinföra kristendomsundervisning i skolorna.
 
Gemensam historia: Missförstå mig inte nu, jag om någon tycker att historia är enormt viktigt. Jag ska bli historielärare och kan bli helt skakig i knäna över hur otroligt mycket jag gillar det ämnet. Men trots att det är enormt viktigt så kan vi inte ha den gemensamma historian som ett sätt att mäta nationell tillhörighet av en väldigt enkel anledning. Ingen av oss var där.
Även om historien som sagt är viktig och påverkar vilka vi är så är det för att den format samhället vi lever i, och då är det just samhället vi lever i som spelar roll för vilka vi är, inte vilket samhälle våra förföräldrar levat i, vilket innebär att det är nuet som är det som formar oss aktivt.
Historieargumentet handlar även om en syn på nationen som en ägodel som då kan "ärvas" från de som "skapat" den. Men en nation fungerar inte så.
 
Genetiskt arv: Genetiskt arv eller etnicitet bör egentligen falla på sin egen orimlighet. Att genetiskt arv skulle innebära att en har större rätt till en nationell tillhörighet blir bara skevt. Först måste vi fråga oss till vilka det genetiska arvet ska spåras. Då har vi antingen "vi var här först"-argument och då har fortfarande samerna större rätt till landet än "svenskarna", eller så har vi "gemensam historia"-argumentet igen, vilket är irrelevant då ingen av oss var där, och nationen inte är någon ägodel som alls kan ärvas.
 
Sociopolitisk institution: Det troligen mest meriterade sättet att se på nationalstaten är att se det som en sociopolitisk institution, alltså något som existerar som en överenskommelse mellan människor. Det är inte nödvändigtvis en frivillig överenskommelse, men samtidigt har nationalstaten bara någon som helst funktion så länge folk tror den och går med på att den har betydelse. Det är ungefär som pengar. De är i sig egentligen inte värda någonting, utan dess värde kommer av att vi som grupp kommit överens om att de är värda något.
Som med alla sociopolitiska institutioner kommer värdet av denna just från överenskommelsen, vilket innebär att vi inte alls kan tala om någon rättighet till tillhörighet men att vi inte heller kan tala om någon rättighet att stänga ute folk. Och då handlar det helt enkelt om vilka vi vill ska få ta del av instutionen och vilka som inte ska få det. Och om vi tittar på hur Sverigedemokraterna och de omkring dem agerar snarare än vad de skriver i sina valmanifest så blir det uppenbart att de bara anser att vita människor bör få känna någon som helst nationell tillhörighet till Sverige.
Och det är upp till alla vi som inte är rasister att kämpa emot (förslagsvis genom att krossa kapitalismen, patriarkatet och förtryckarsamhället).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0