Hemtenta

Nu har det inte hänt något här på länge, och jag är ledsen för det. Men jag skriver hemtenta och jag måste fokusera på den.
Men jag har ett inlägg på gång, där "Ryan Gosling" nämns i titeln. Just saying =p

Public service, opartiskhet och källkritik

Ingen har väl missat kontroversen rörande Sverigesradios neutralitetspolicy som lett till att Soran Ismail fått ta en paus från Morgonpasset i P3. Och jag kan känna att hela historien är ganska konstig, av flera anledningar.
 
Natalia Kazmierska skriver i en krönika från gårdagens Aftonbladet att det inte är så konstigt att Ismail fick stå tillbaka ett tag, eftersom reglerna kring opartiskheten är självklara. Hon kritiserar också det något postmodernistiska ställningstagandet om att opartiskhet inte existerar eller kan uppnås, och menar istället att vi behöver mer opartiskhet för att vi ska kunna urskilja objektiva fakta från de åsikter som annars florerar runt om överallt i etern. Och jag tycker att hon har en poäng.
Visst, jag är postmodernist och anser inte heller att det går att vara fullständigt opartisk, utan att allt alltid har en utgångspunkt som färgar det. Det innebär dock inte att det är viktigt att göra en ansats, och att skilja på åsikter och fakta. Och det tycker jag att folk idag kan ha ganska svårt att lyckas med. Vi ser ständigt exempel på fullkomligt urusel källkritik, hur mängder av människor direkt köper vad de får sagt till sig eftersom det passar in i deras världsbild. Jag tror att om vi blir tydligare med vilka källor som går att lita på så kommer människor i högre grad förstå att alla källor inte är trovärdiga. Därför är ett visst mått av opartiskhet viktigt.
 
Det här innebär dock inte att alla program i public service borde vara fria från åsikter. Istället handlar det dels om vilka program det är inom public service, och dels om hur åsikterna i fråga presenteras.
Om vi talar ren nyhetsuppläsning är det ganska självklart att det ska vara relativt fritt från åsikter. En rapportering innebär att mottagaren ges faktan, och själv får bilda sig en uppfattning ifall mottagaren nu är intresserad av att alls tycka något om frågan. Däremot skulle ett debattprogram bli ganska meningslöst ifall det var fritt från åsikter, utan där handlar det istället om att representanten för kanalen, alltså programledaren eller moderatorn, ska vara neutral. Här har SVT generellt varit väldigt dåliga, t ex genom den väldigt värdeladdade frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" som bygger på premissen att invandring skulle vara något skadligt.
Det viktigaste för opartiskheten är dock att alla relevanta sidor av frågan får komma till tals. Märk väl att jag skrev "relevanta sidor", vilket inte är detsamma som att alla som har en åsikt i frågan ska upplåtas plats. Det är inte intressant att tala om "judefrågan", och det är väldigt få som på allvar kräver att få debattera den. Det är dock "spännande" att när det gäller kvinnors rättigheter, invandring eller hbtq-frågor så är det plötsligt väldigt viktigt för vissa att "allas" röster ska få höras, trots att många av dem är lika inaktulla och bygger på samma nivåer av okunskap som "judefrågan".
Men, det är viktigt att flera sidor av saken kommer upp, vilket gör att det, för opartiskhetens skull, kan vara minst lika relevant att ha med folk med åsikter som det är att ha med folk utan.
 
Det här gäller dock inte alla program, eftersom en del av public service uttalade syfte är att ha något för de flesta. Det innebär att även folk med åsikter ska ha något att lyssna på. Det här glöms dock ofta bort av främst liberaler, som har en tendens att se sina åsikter som neutrala och vänsterns åsikter som vinklade. Det gäller förstås inte alla högermänniskor eller liberaler, men det är en tankegång som är väldigt mycket vanligare på den kanten. Vi inom vänstern vet att vi är vinklade, men den kapitalistiska liberalismen har haft en total kontroll över diskurserna under så lång tid att många av ideologins förespråkare genom normaliseringsprocessen börjat tro att det de säger är neutralt och objektivt. Och där har vi något jag verkligen retar mig på som postmodernist.
 
Hur sköter nu SVT och SR sitt opartiska uppdrag?
Tja, jag är inte jätteinsatt i alla deras program, men jag skulle väl säga att det går halvokej. Problemet är bara att de också är infekterade av den liberala diskursen, och missar det dolda ställningstagandet den påverkan innebär. Det är sant att många humorprogram och liknande har en väldigt tydlig vänsterprägel, men det handlar inte bara om vinkling, utan framför allt om att vänstern generellt sett är mycket duktigare på att göra satir än vad högern är. Och satir är den här generationens förstahandsval av humorgenre. Men humorprogrammen är just humorprogram och alla vet att de är vinklade.
Vad värre är då att många av samhällsprogrammen får en högervinkel som SVT och SR själva inte verkar vara så intresserade av att diskutera. Ett mycket aktuellt exempel är Belinda Olssons program Fittsim - Min kamp, som var väldigt grovt vinklat trots att det försökte marknadsföra sig som neutralt. De grova simplifieringarna var många, och missförstånden och den felaktiga representationen hägrade som en tät dimma över manuset. För Olsson presenterade helt enkelt inte frågorna hon valde att ta upp på ett rättvist sätt. Men det är sällan ett gäng queerteoretiker ges möjligheten att fritt sätta agendan för ett samhällsprogram utan att deras ståndpunkter problematiseras inom själva programmet.
 
Var det då rätt att Soran Ismail fick ta en paus i sitt jobb i Morgonpasset?
Jag vet inte. Ifall han velat driva sina egna politiska agendor där hade det förstås varit svårt att kalla det hela för opartiskt, men jag tror inte någon på fullaste allvar tror att programledarna i radioprogrammen är åsiktsfria. Morgonpasset är mig veterligen inget debattprogram så ifall programledare inte för fram sina åsikter i egenskap av anställda inom public service så vet jag inte om jag tycker det är så extremt problematiskt att personen i fråga har en åsikt som privatperson.
Men, jag kan också förstå kritiken, särskilt eftersom folk är så fundamentalt usla på att se skillnad på vad som är åsikt och vad som är fakta. Det är snarare regel än undantag att  i Aftonbladets kommentarsfält hitta någon förbannad SD:are som gnäller om att en krönika om att det inte är en objektiv text. Och visst kan en sådan miss vara komisk, men det är så vanligt att det snarare vittnar om en brist i vår mediala förståelse än några enskilda individers okunskap. Därför måste vi också bli bättre på att förstå när det är fakta som sprids och när det är en åsikt, när det är en pålitlig källa och när det inte är det. Men då är frågan ifall vi bör anpassa oss efter vad som verkar vara en ökad okunskap? Bör vi inte istället lära folk när det är lämpligt att acceptera det som sägs, när det är dags att ifrågasätta och framför allt vilka frågor som är relevanta att ställa.

Om religion och religiositet - Ett försvar

En gång diskuterade jag homofobi i Facebookkommentarer med en religiös fundamentalist. Innan personen blockade mig för att jag sade emot honom menade han att den mest förtryckta och förföljda gruppen i världen skulle vara kristna. Det är förstås skitsnack, men jag tänkte ändå att jag skulle ta upp lite kring religion och religiositet.
 
Är <medlem av viss religion> förtryckt/förtryckande?
Det här gestaltar pinsamt tydligt det grundläggande med förtryck som skrämmande många på samtliga sidor missar. Förtryck är kontextbundet. Det betyder att beroende på vilket sammanhang det handlar om så kan en grupp vara både förtryckt eller dominant. Med kristendomen som exempel så ligger kristna fruktansvärt illa till i Nordkorea och det är troligtvis inte särskilt roligt att vara kristen i Saudiarabien heller. Å andra sidan så dominerar gruppen kristna makten totalt i USA, där kristna referenser finns medskrivna i majoriteten av officiella dokument, det kan vara svårt att göra politisk karriär ifall du inte är kristen och kristna generellt sett i ganska hög grad dominerar samhället och har möjligheten att stifta lagar baserade på deras egna religiösa uppfattning.
Givetvis kan vi tala om grupper som generellt överordnade eller förtryckta, som vi ofta gör om män kontra kvinnor, men i ärlighetens namn så är det ganska meningslöst. Det resulterar bara i hätska metadebatter om vilken grupp som är mest förtryckt där båda sidor tar fram uppenbara exempel på förtryck som motståndarsidan sedan på tvättäkta dogmatisk fundamentalistnivå försöker vända till att de egentligen betyder att gruppen de själva anser vara mest förtryckt också förtrycks. Samtidigt som de blundar för den uppenbara dikotomiproblematiken i diskussionen, och det faktum att det hela fastnar i en diskussion som inte är bra för någon.
Så svaret på huruvida en personer ur en viss religion är förtryckt eller inte är att det beror på kontexten, och ifall du vill diskutera vilken religions medlemmar som är mest förtrycka så agerar du kontraproduktivt, och verkar bry dig mer om metadebatten än om att faktiskt hjälpa förtryckta.
Det ska även tilläggas att förtryck bör diskuteras utifrån ett strukturellt perspektiv snarare än ett individuellt perspektiv. Att säga att en specifik person är förtryckande enbart utifrån hens grupptillhörighet är för mig väldigt konstigt, eftersom det implicerar en agens som helt enkelt inte finns där. Jag föredrar i så fall att säga att en person är delaktig i, eller ännu hellre "gynnas av", en förtryckande struktur. Det är antingen en väldigt ohederlig argumentation att implicera en agens i något som personen varken valt eller kontrollerar, eller en väldigt korkad argumentation ifall avsikten inte är att peka ut någon. Oavsett kommer det troligen inte resultera i särskilt mycket positivt, eftersom bara de som redan har en kunskap om strukturell problematik kommer att förstå yttrandet. Och vad är egentligen poängen med att predika till kören, för att använda en tematiskt passande religiös liknelse.
 
Religion innebär inte förtryck per definition
Troligen den vanligaste tanken hos många är att religion per definition innebär förtryck, att det ligger i själva fenomenets natur. Då lyfts ofta exempel på hur hbtq-personer förtrycks i många religiösa sammanhang, och det brukar bara vara en tidsfråga innan någon får för sig att ta upp korstågen. Jag tänker verkligen inte förneka att det skett enormt mycket hemskheter i religionens namn, men handlar det egentligen om religion?
Om religion per definition är förtryckande måste det också logiskt sett innebära att allt religiöst utövande förtrycker (det är det "per definition" innebär), och det krävs inte särskilt mycket arbete för att motsäga det.
Exempel: En religiös person ber för att någons cancer ska bli bättre. Kommer det hjälpa? Som icke-religiös är mitt svar förstås: troligtvis inte. Är det en god och icke-förtryckande gärning? Definitivt. Slutsats: Religiöst utövande är inte per definition förtryckande.
Om vi istället ser till strukturen går det förstås att hävda att all religion är delaktig i en förtryckande struktur, men det är i grunden ett ganska irrelevant påstående eftersom vi alla är delaktiga i de strukturerna. Att då särskilt måla ut religion som förtryckande med det som argument blir väldigt konstigt, lite som att säga att kapitalister är förtryckande mot luften eftersom de andas. Det är inte fel i sak (om vi utgår ifrån att andas lyft är ett förtryck av luften), men det är en skev utmålning då alla gör det. 
 
Men jag har blivit förtryckt/illa behandlad på religiösa grunder
Jag försöker verkligen inte ta ifrån dig din historia eller säga emot vad du varit med om, och jag beklagar verkligen vad du råkat ut för. Men vi måste fortfarande kunna göra skillnad på all religiositet och viss religiositet. Jag är helt för betraktandet av strukturella mönster och liknande, men att försöka dra upp all religiositet till en struktur är fruktansvärt naivt och en extrem simplifiering av något som i grunden är otroligt komplicerat.
Jag skulle istället vilja påstå att strukturen som är den vi behöver identifiera är hbtq-fobi, eller av vilken anledning det nu är personen drabbats. Religion har bara använts som en ursäkt för att legitimera förtrycket. Det är något vi ser genom hela historien, att ifall en person vill höja sig över någon annan så kommer personen att använda sig av de ursäkter som finns till hands.
 
Ett välanvänt verktyg
Vi får dock inte blunda för att religion är ett väldigt välanvänt verktyg i legitimeringen av både förtryck och allmäna vedervärdiga handlingar, och det är definitivt något som religionen ska ha skit för. Men, om vi ska ge religion som koncept skit för allt pissigt som görs i dess namn, då måste vi också ge religionen creds för allt positivt som görs i dess namn. Och det är också otroligt mycket.
Ett vanligt argument mot religion är att folk tar upp mycket av det negativa som gjorts i religionens namn, och jämför det med det negativa som gjorts i ateismens namn, vilket är förhållandevis lite. Men det de här personerna inte tänker på är att religionen påverkat världen otroligt mycket mer än vad ateismen har, och att det också gjorts väldigt mycket mer positivt i religionens namn än i ateismens. Det handlar helt enkelt om att det gjorts förhållandevis lite i ateismens namn, dels då det är en mycket nyare företeelse, men också då ateism på sin konceptuella nivå inte är särskilt lämpligt namn att göra saker i. Det är lite själva grejen med ateism.
 
Det vi istället bör fråga oss är ifall en positiv handling är mindre positiv ifall den görs med en religiös motivering, och är en negativ handling mindre negativ ifall den görs utan religiösa förtecken?
Jag vet inte. Men jag tror inte riktigt att det handlar om religionen. Visst finns det mindre "goda" människor som gör positiva handlingar på grund av religionen för att de känner sig tvingade eller hoppas på att bli belönade, och på ett plan är det väl mindre positivt än ifall handlingarna görs mer spontant, men å andra sidan finns det ju då rimligtvis också mindre "onda" människor som gör negativa handlingar på grund av religionen för att de känner sig tvingade eller hoppas på att bli belönade, och med samma logik blir ju de handlingarna mindre negativa. Visst går det då att mena att de motvilligt gjorda negativa handlingarna är negativa handlingar som inte hade blivit gjorda utan religionen och att religion då är dåligt, men då måste vi också se åt de motvilligt gjorda positiva handlingar som positiva handlingar som inte hade gjorts utan religionen och att religion då är bra med samma logik.
 
Alltså...
Tanken på religion som negativt, eller positivt, har sin grund i känslan av att det är viktigare vad en person är än vem personen är, något som är grundläggande i all dogmatik, oavsett om den är kopplad till politiska ställningstaganden, religion eller något annat. 
Det vi däremot kan sluta oss till är att en "dålig" människa som är religiös kommer att använda religionen negativt, medan en "bra" människa som är religiös kommer att använda religionen positivt. Religionen är i sig inte en avgörande faktor i varken det positiva eller det negativa, de aspekterna finns inom oss.
Innebär det att vi inte bör kritisera religion någonsin? Jo det är klart vi ska, men det är inte rationellt att dra paralleller mellan alla religiösa uttryck. Precis som att alla ateister inte är dryga as som hänger på reddit och tror sig vara bättre än alla andra eller komplett galna som The Amazing Atheist är inte alla kristna hbtq-hatande, konservativa bibelkramare. Alla grupper har vidriga medlemmar, även om alla inte har samma maktmöjlighet att påverka med vidrigheten. Men ska vi döma en grupp efter de värsta medlemmarna i den så måste vi göra det med alla grupper. Det handlar helt enkelt om att vara konsekvent.

Badasstjejen - Den nya "damen i nöd"

Under väldigt lång tid var den vanligaste kvinnliga karaktären som syntes i populärkulturens mer äventyrsrika berättelser den så kallade "damen i nöd" ("damsel in distress" på engelska). Det är en karaktär som alltid tycks hamna i knipa, men som trots det inte utvecklat någon som helst form av strategi för att handskas med sitt predikament förutom att skrika väldigt gällt och vänta på att någon man ska komma och rädda henne. Det var såklart problematiskt då det porträtterade kvinnor som hjälplösa våp, som saknade funktion annat än att bli räddade och sedan belöna hjälten som räddade dem med giftemål eller sex, beroende på filmens åldersgräns. Kort sagt så reducerades den kvinnliga närvaron i den typen av kultur till rollen av ett pris som gavs till hjälten efter att han (för hjälten var alltid en "han") löst problemen och besegrat skurkarna.
Det här har bidragit till en väldigt långt gående skevhet i samhällets kvinnosyn då unga män vuxit upp i tron av att de skulle få en tjej som ett pris för att ha agerat rätt. Det här är en tankegång som bland annat döljer sig bakom de så kallade Nice Guys™, som mer eller mindre fått det kulturellt intutat i sig att samhället är skyldiga dem en kvinna, så länge de pytsar ut "snällhet" (det är ju inte särskilt snällt egentligen).
Jag säger förstås inte att det är den enda anledningen till att vi objektifierar kvinnor, eller till att Nice Guys™ tenderar att resonera som de gör, utan bara att det är en bidragande orsak.
 
I alla fall så hände något sen under 1990-talet. Vi såg spår innan, men under det decenniet kom den våg av feminism som brukar räknas som den tredje, och i och med den så började vi i samhället i allt högre grad att ifrågasätta könsrollerna och den kvinnliga representationen och frågade oss själva hurpass vettigt det egentligen var. Det här ledde till att populärkulturen också började förändra hur kvinnor presenterades, och vi såg en ny karaktärstyp bli allt vanligare, den som jag idag kommer att benämna "Badasstjejen".
Badasstjejen är till skillnad från damen i nöd tuff. Hon har alltid en dryg comeback till allt från uppenbar sexism, raggningsförsök eller bara en stackars sate som försöker hälsa. Hon kan också sparka rejält med röv, skjuta som en prickskytt, hacka datorer, göra inbrott och en mängd andra saker som det är "coolt" att kunna. Hon är också max tjugonio år gammal och extremt konventionellt snygg.
Det här kan förstås låta som relativt positiva egenskaper, men det finns fortfarande en väldigt djupgående problematik i gestaltningen.
 
Först och främst är den konventionella snyggheten problematisk. I samhället klarar vi extremt sällan av att visa kvinnor i populärkulturen som inte är konventionellt snygga, eftersom bilden av kvinnor som objekt för mäns njutning fortfarande sitter lika fastnaglad som en pappkartong en uttråkad tolvåring givit sig på med en spikpistol. Det här är dock ingenting som är speciellt för Badasstjejen, utan gäller större delen av alla kvinnor som porträtteras i berättande media.
Ett annat tydligt problem är åldern. Det är inte heller begränsat till Badasstjejen, utan precis som att populärkulturen sällan visar kvinnor som inte är konventionellt attraktiva så visar det också sällan kvinnor som är särskilt gamla. Visst finns det undantag, men de är just undantag. Men i Badasstjejens fall så är åldersfrågan extra konstig, eftersom hon kan så otroligt mycket. Jag undrar verkligen hur en person kan vara en fantastisk forskare, en avancerad hacker och kampsportsexpert innan hon fyllt trettio. Och särskilt då hon också tycks ha tid att lägga någon timme om dagen på sitt utseende.
När det gäller manliga karaktärer så tenderar kulturskaparna att specialisera sig. Det är sällan jordens skickligaste genetiker också är bäst i världen på att slå ihjäl folk med en katana, men i den desperata, och välmotiverade, viljan att uppvärdera kvinnliga karaktärer så har de försökt skapa perfektion istället för allmänt fail som tidigare. Men människor är inte perfekta.
 
På ett plan är förstås inte Badasstjejen det heller, vilket är det jag retar mig mest med den typen av karaktärisering. För egentligen är hon verkligen sämst. För även om hon utan några större problem kan spöa skiten ur de flesta av skurkens namnlösa underhuggare så blir hon direkt tillfångatagen så fort den huvudsakliga antagonisten själv kommer för att möta henne. Plötsligt var hon inte alls så bra längre, utan fångas och måste givetvis sitta där och vänta på att en man ska komma och rädda henne.
Det här händer förstås inte alltid, och ibland tar hon sig loss på egen hand, men det är tillräckligt vanligt för att det med lätthet ska gå att identifiera ett mönster av storyrelaterade anfall av plötsligt fail. Det är så vanligt att det finns flera olika troper dedikerade till liknande mönster (orkade inte riktigt leta men Faux action girl, Chickifikation och Standard female grab area för att nämna några). Det hela är total inkonsekvens, eftersom Badasstjejen tidigare var så kapabel, men existerar troligen för att Badasstjejen inte ska kunna hota den manlige protagonistens dominans över både handlingen och makten.
 
Problemet är att även om skapare till olika Badasstjejer försöker plocka feministpoäng genom att låta dem ha en "fuck you, kvinnor kan"-attityd och få dem att bemöta raggande och tydlig sexism med dryga comebacks så blundar de fortfarande för den mer dolda sexismen som fortfarande är en väldigt stor del av karaktäriseringen.
Hon är också så gott som alltid sämre än den manlige hjälten, åtminstone i den aspekten att det är han som måste rädda henne. Badasstjejen är fortfarande ett pris som ska vinnas av hjälten, den enda skillnaden nu är att hon är ett mycket mer åtråvärt pris eftersom hon är "starkare" och kan mer saker. 
Det gör att hon bara blir ännu bättre att lyckas vinna. Det hela blir dessutom en smula absurt när de kvinnliga kärleksintressenas karaktärer har blivit "bättre" i den aspekten, har de manliga protagonisterna ofta blivit "sämre". Det är inte en vältränad superhjälte som får tjejen i slutet längre, istället är det en vanlig "nörd" som gillar serietidningar och är duktig på datorer. Jag säger absolut inte att så kallade "nördar" är värdelösa på den romantiska marknaden, men vi måste fortfarande kunna se hur den typen av protagonister i lägre grad uppfyller den samhälleliga bilden av hög åtråvärdhet. Det hela har gått från ett möte mellan übermänniskor till renodlad wish fulfillment från skaparnas sida, särskilt då den här typen av karaktäriseringar är särskilt vanliga inom mer "nörd"-kodade sfärer.
 
Vi måste komma ifrån användingen av kvinnor som pris i populärkulturen, eftersom det är en starkt bidragande faktor till den negativa kvinnosyn som finns i resten av samhället.
Dessutom blir det sämre berättelser.

Om abortvägrande vårdpersonal

Under de senaste veckorna har det varit stor diskussion rörande en barnmorska som varit lovad studielön på Höglandssjukhuset i Eksjö under sin utbildning och anställning efter den, ett löfte som sedermera dragits in när barnmorskan ifråga berättat att hon, i egenskap av sin kristna tro, vägrar att utföra aborter. Sjukhuset resonerade att de inte ville ha en anställd som inte kunde utföra arbetsuppgifterna de skulle ålägga henne, medan barnmorskan anser sig ha blivit religiöst diskriminerad.
 
I ett inslag i Aftonbladet visas en intervju med kvinnan, Ellinor Grimmark, som menar att en inte kan tvingas hålla på med något som helt strider mot ens samvete. Jag håller till största del med (det är förstås okej att en tvingas att inte mörda oavsett vad ens samvete säger). Men det Grimmark inte tycks tänka på är att ingen tvingar henne att utbilda sig till barnmorska. Det har hon gjort själv, väl medveten om att aborter är en del av yrket, eftersom det av uppenbara själ tas upp under utbildningen. Hon menar också att om vi ska ha någon vårdpersonal kvar som mår bra måste vi ha samvetesklausuler. Det är förstås skitsnack, eftersom det finns många som inte har problem med att genomföra aborter. Hon tycks tro att alla tänker som henne, vilket blir absurt när hon senare menar att hon inte tror att det inte kommer ske att folk nekas göra aborter. Då är det ju uppenbarligen ingen fara att vi tappar all vårdpersonal.
Grimmark menar också att en i Norge har debatten om en alls ska behöva hänvisa iväg patienten till någon annan ifall en själv inte vill utföra aborter, och säger lite småskrattande att de har debatten på en annan nivå där. Det säger ganska mycket om henne som person att hon verkar tycka att det är något positivt, ifall det debatteras om kvinnor alls ska få genomföra aborter baserat på vilken barnmorska de har oturen att få. Att diskussionen överhuvudtaget förs är inte acceptabelt.
På frågan ifall det nu blir så att hon nekas ändå, menar Grimmark att beslutet kommer följa kvinnan hela livet och att det är för lätt att göra aborter. Det är mästrande och nedlåtande mot folks egna, fria viljor.
Hon menar också att bristen på samvetsklausuler är för att det blir lättare för arbetsgivare, och att politiker menar att det inte finns att vårdpersonal ogillar det. Skitsnack, det handlar om folks rättigheter.
Hon tar även upp lite om Europadomstolen, saker som inte stämmer och som är mycket vackert nedskjutna av de alltid lika fantastiska RFSU.
 
Det är viktigt att komma ihåg att normer tenderar att gå i mönster. Varje inskränkning mot abort som införs riskerar att leda till att de högerkristna extremisterna får ökat fotfäste och kan införa fler inskränkningar. Det värsta är att frågan rör inte ens dem. En person som tycker det är fel med abort kommer förstås aldrig att abortera själv, så diskussionen rör enbart människor som inte är dem själva. Abortmotståndarna vill helt enkelt tvinga andra människor att anpassa sig efter deras egen moral i en fråga som överhuvudtaget inte rör dem. Det är inte de som kommer tvingas gå med vad som upplevs som en parasitisk inkränktare i nio månader, vilket innebär att de inte har någon som helst rätt i att lägga sig i vad den människan väljer att göra. Att tvinga någon behålla ett barn som hen inte vill behålla är precis lika vidrigt som att tvinga någon att göra abort trots att hen vill behålla ungen.
 
Det centrala i diskussionen om samvetesklausuler som vi måste komma ihåg är dock relationen mellan de två önskningarna som korsars. Barnmorskan ifråga talar om hur barnmorskearbetet är hennes dröm att vara barnmorska, och jag har full sympati för att det är hemskt jobbigt att inte få se sina drömmar förverkligas. Men hennes rätt att förverkliga sina drömmar kommer aldrig att väga högre än hennes patienters rätt att få den vård de vill ha och behöver. Självförverkligande kan aldrig trumfa något så basalt som rätten till sin egen kropp.
 
På ett plan är diskussionen givetvis absurd, eftersom en inte bör söka sig till en tjänst som en inte är kapabel att utföra. Jag är i egenskap av socialist väldigt kritisk till konsumtionssamhället, men är det verkligen rationellt att jag söker ett jobb på en Ica-butik och sedan vägrar att sälja varor eftersom det går emot min personliga övertygelse? Jag tror inte det finns någon som skulle hävda att jag i den situationen vore diskriminerad, utan istället säger nog konsensus att det kanske är en idé att jag prövar söka andra typer av arbeten istället. Personlig moral är just personlig, och då är en tvungen att själv välja huruvida en vill vägra tumma på moralen, eller vill söka andra yrken. Situationen med barnmorskan är dessutom allvarligare än mitt exempel. I mitt exempel rör det sig bara om ett företags vinstintressen som får lida. För barnmorskan som vägrar utföra abort så handlar det om en människas rätt till att bestämma över sin egen kropp som hotas.
Sen finns det förstås de som menar att religion är viktigare än politisk övertygelse. De människorna har fel och är aningen empatilösa eller trångsynta, eftersom det inte går att jämföra något så subjektivt. Min politiska övertygelse är säkerligen lika viktig för mig som en religiös persons religion är för hen. Min politiska övertygelse är något som definierar hela mig som person och hur jag relaterar till omvärlden. Det är min inre eld, det som håller igång mig och när jag känner mig desillusionerad i de frågorna så är det som att hela min värld fullständigt går i bitar (jag är INFP, vi tenderar att känna väldigt starkt för våra "causes").
Men, min politiska övertygelse till trots så utbildar jag mig till lärare, ett yrke där jag måste vara neutral. Då måste jag lämna min politiska uppfattning hemma, det är en del av yrkets krav. Jag kan inte begära att bara få undervisa elever som är socialister, eller kräva att få tillåtelse att ge MUF-medlemmar lägre betyg. Det fungerar helt enkelt inte så, vilket innebär att jag då måste tona ned det här otroligt viktiga för mig, och inte låta det påverka mig i mitt yrkesliv. Om jag inte skulle klarat av det här så skulle jag helt enkelt fått låta bli att vara lärare eftersom min rätt till min politiska uppfattning inte innebär att jag har rätt att leva ut den i allt jag gör. Mina elevers rätt till en neutral utbildning överväger helt enkelt min rätt att vara öppet politisk i alla situationer jag befinner mig i.
Sen är det förstås lite knivigt i dagens arbetsmarknad, där det inte finns så myckeet jobb att söka i förhållande till antalet människor som vill ha dem. Men, jag vill ändå mena att rätten till ett jobb och till att kunna försörja sig,definitivt en tung rättighet, fortfarande inte överväger rätten att bestämma över sin egen kropp.
 
Kort sagt, så har du som person givetvis rätt till din egen personliga moral. Det är en självklar rättighet. Men du har däremot inte rätt att kräva att få tvinga över den moralen på andra människor, och ifall du är intresserad av ett yrke där du påverkar andra människors liv i väldigt hög grad, så får du faktiskt lämna moralen hemma eller söka dig efter ett annat yrke. För din rätt till självförverkligande kommer aldrig väga tyngre än deras rätt att fatta sina egna beslut om sig själva.

RSS 2.0