Public service, opartiskhet och källkritik

Ingen har väl missat kontroversen rörande Sverigesradios neutralitetspolicy som lett till att Soran Ismail fått ta en paus från Morgonpasset i P3. Och jag kan känna att hela historien är ganska konstig, av flera anledningar.
 
Natalia Kazmierska skriver i en krönika från gårdagens Aftonbladet att det inte är så konstigt att Ismail fick stå tillbaka ett tag, eftersom reglerna kring opartiskheten är självklara. Hon kritiserar också det något postmodernistiska ställningstagandet om att opartiskhet inte existerar eller kan uppnås, och menar istället att vi behöver mer opartiskhet för att vi ska kunna urskilja objektiva fakta från de åsikter som annars florerar runt om överallt i etern. Och jag tycker att hon har en poäng.
Visst, jag är postmodernist och anser inte heller att det går att vara fullständigt opartisk, utan att allt alltid har en utgångspunkt som färgar det. Det innebär dock inte att det är viktigt att göra en ansats, och att skilja på åsikter och fakta. Och det tycker jag att folk idag kan ha ganska svårt att lyckas med. Vi ser ständigt exempel på fullkomligt urusel källkritik, hur mängder av människor direkt köper vad de får sagt till sig eftersom det passar in i deras världsbild. Jag tror att om vi blir tydligare med vilka källor som går att lita på så kommer människor i högre grad förstå att alla källor inte är trovärdiga. Därför är ett visst mått av opartiskhet viktigt.
 
Det här innebär dock inte att alla program i public service borde vara fria från åsikter. Istället handlar det dels om vilka program det är inom public service, och dels om hur åsikterna i fråga presenteras.
Om vi talar ren nyhetsuppläsning är det ganska självklart att det ska vara relativt fritt från åsikter. En rapportering innebär att mottagaren ges faktan, och själv får bilda sig en uppfattning ifall mottagaren nu är intresserad av att alls tycka något om frågan. Däremot skulle ett debattprogram bli ganska meningslöst ifall det var fritt från åsikter, utan där handlar det istället om att representanten för kanalen, alltså programledaren eller moderatorn, ska vara neutral. Här har SVT generellt varit väldigt dåliga, t ex genom den väldigt värdeladdade frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" som bygger på premissen att invandring skulle vara något skadligt.
Det viktigaste för opartiskheten är dock att alla relevanta sidor av frågan får komma till tals. Märk väl att jag skrev "relevanta sidor", vilket inte är detsamma som att alla som har en åsikt i frågan ska upplåtas plats. Det är inte intressant att tala om "judefrågan", och det är väldigt få som på allvar kräver att få debattera den. Det är dock "spännande" att när det gäller kvinnors rättigheter, invandring eller hbtq-frågor så är det plötsligt väldigt viktigt för vissa att "allas" röster ska få höras, trots att många av dem är lika inaktulla och bygger på samma nivåer av okunskap som "judefrågan".
Men, det är viktigt att flera sidor av saken kommer upp, vilket gör att det, för opartiskhetens skull, kan vara minst lika relevant att ha med folk med åsikter som det är att ha med folk utan.
 
Det här gäller dock inte alla program, eftersom en del av public service uttalade syfte är att ha något för de flesta. Det innebär att även folk med åsikter ska ha något att lyssna på. Det här glöms dock ofta bort av främst liberaler, som har en tendens att se sina åsikter som neutrala och vänsterns åsikter som vinklade. Det gäller förstås inte alla högermänniskor eller liberaler, men det är en tankegång som är väldigt mycket vanligare på den kanten. Vi inom vänstern vet att vi är vinklade, men den kapitalistiska liberalismen har haft en total kontroll över diskurserna under så lång tid att många av ideologins förespråkare genom normaliseringsprocessen börjat tro att det de säger är neutralt och objektivt. Och där har vi något jag verkligen retar mig på som postmodernist.
 
Hur sköter nu SVT och SR sitt opartiska uppdrag?
Tja, jag är inte jätteinsatt i alla deras program, men jag skulle väl säga att det går halvokej. Problemet är bara att de också är infekterade av den liberala diskursen, och missar det dolda ställningstagandet den påverkan innebär. Det är sant att många humorprogram och liknande har en väldigt tydlig vänsterprägel, men det handlar inte bara om vinkling, utan framför allt om att vänstern generellt sett är mycket duktigare på att göra satir än vad högern är. Och satir är den här generationens förstahandsval av humorgenre. Men humorprogrammen är just humorprogram och alla vet att de är vinklade.
Vad värre är då att många av samhällsprogrammen får en högervinkel som SVT och SR själva inte verkar vara så intresserade av att diskutera. Ett mycket aktuellt exempel är Belinda Olssons program Fittsim - Min kamp, som var väldigt grovt vinklat trots att det försökte marknadsföra sig som neutralt. De grova simplifieringarna var många, och missförstånden och den felaktiga representationen hägrade som en tät dimma över manuset. För Olsson presenterade helt enkelt inte frågorna hon valde att ta upp på ett rättvist sätt. Men det är sällan ett gäng queerteoretiker ges möjligheten att fritt sätta agendan för ett samhällsprogram utan att deras ståndpunkter problematiseras inom själva programmet.
 
Var det då rätt att Soran Ismail fick ta en paus i sitt jobb i Morgonpasset?
Jag vet inte. Ifall han velat driva sina egna politiska agendor där hade det förstås varit svårt att kalla det hela för opartiskt, men jag tror inte någon på fullaste allvar tror att programledarna i radioprogrammen är åsiktsfria. Morgonpasset är mig veterligen inget debattprogram så ifall programledare inte för fram sina åsikter i egenskap av anställda inom public service så vet jag inte om jag tycker det är så extremt problematiskt att personen i fråga har en åsikt som privatperson.
Men, jag kan också förstå kritiken, särskilt eftersom folk är så fundamentalt usla på att se skillnad på vad som är åsikt och vad som är fakta. Det är snarare regel än undantag att  i Aftonbladets kommentarsfält hitta någon förbannad SD:are som gnäller om att en krönika om att det inte är en objektiv text. Och visst kan en sådan miss vara komisk, men det är så vanligt att det snarare vittnar om en brist i vår mediala förståelse än några enskilda individers okunskap. Därför måste vi också bli bättre på att förstå när det är fakta som sprids och när det är en åsikt, när det är en pålitlig källa och när det inte är det. Men då är frågan ifall vi bör anpassa oss efter vad som verkar vara en ökad okunskap? Bör vi inte istället lära folk när det är lämpligt att acceptera det som sägs, när det är dags att ifrågasätta och framför allt vilka frågor som är relevanta att ställa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0