TV6 och transfobi

TV6 sänder som bekant den mördande långtråkiga serien Two and a half men, ett program som är särskilt riktat mot dude-bros som fortfarande tycker att "höhö sex" är en rimlig ersättning för humor. Mycket kan förstås sägas om serien, jag tryckte t ex på ett avsnitt på måfå på wikipedia och fick läsa vad som i serien var en återberättelse av hur karaktären Charlie våldtar en prostituerad tillsammans med John Stamos (de ligger med henne, hon svimmar, de fortsätter), men nu tänkte jag istället fokusera på det TV6 gjorde i sin marknadsföring av serien.
I trailern som nu visas på TV6 säger den svensktalande programuppläsaren "Det finns dåliga dejter" varpå han pausar för ett klipp. Han går vidare med att säga "Det finns värdelösa dejter" och pausar för ytterligare ett klipp. Och till sist säger han "Och så finns det Alans dejter" och därpå följer ett klipp där karaktären Alan säger att han låg med en kvinna som en gång varit en man.
 
Problemet med det här är att det utgår ifrån att transpersoner är äckliga, att det är något fel att ha sex med en person som genomgått en könskorrigering. Det handlar om tanken om "a trap", att transpersoner (oftast kvinnor som fötts i en manskropp) skulle aktivt försöka "lura" stackars heterosexuella cismän för att komma över deras penisar. Tropen bygger på egocentrismen hos vissa straighta ciskillar som då tycks tro att sex från dem är en så gudabenådad gåva att folk försöker lura sig till det, homofobi i den bemärkelse att en man som ligger med en man skulle vara äckligt, och transfobi i den bemärkelse att en transperson inte är en "riktig" kvinna/man, utan aldrig kan komma ifrån kroppen som personen råkat födas i.
 
Nu säger jag inte heller att heterosexuella cismän måste vilja ligga med transkvinnor. Det är deras sexualitet och de gör vad de vill med den. Jag kan inte påstå att jag förstår varför det skulle vara något problem, men vi har alla olika preferenser. Shit, det finns sjukt mycket människor som jag inte vill ligga med, men det innebär inte att de personerna skulle vara äckliga eller oliggbara, utan bara att jag inte vill ha sex med dem. Så då låter jag bli, men mina preferenser är inte objektiva. Det jag däremot säger är att vi inte kan fortsätta porträttera transpersoner som per definition äckliga eller oliggbara, och vi kan inte fortsätta låta de heterosexuella cismän som inte vill ligga med transpersoner sätta normen för vad som är och inte är. Det är förtryck och diskriminering. Vill du inte ligga med en transperson, låt bli, men dra inte upp dina hangups eller dina preferenser som allmängiltiga, för det är de inte.
Vidare är det extremt sällan som transpersoner porträtteras på något annat sätt. De få gånger de förekommer i kulturen är det nästan alltid som äckliga och/eller comic relief som helt och hållet definieras av det faktum att de är trans. Detta trots att det knappast är hela essensen av deras personer. Om jag är väldigt mycket mer än bara en cisperson, så är det väl ett ganska rimligt antagande att en transperson är väldigt mycket mer än bara en transperson?
 
Nu kanske det är någon som vill försöka mena att uppläsaren inte sade att Alans dejter var dåliga eller katastrofala, vilket givetvis är sant, men det är en fruktansvärt löjlig invändning då det hela är implicerat. Det är helt enkelt den magiska siffran tre, en vanlig stilfigur som förekommer inom så gott som alla medier där det som nämns först är lite, det andra som nämns är lite mer och det tredje och sista som nämns är mest. För att en person inte ska känna till den här figuren krävs det att hen levt under en sten de senaste tvåtusen åren, för det är så gammal den är. Dessutom krävs det också att personen inte talar varken svenska eller engelska eftersom hela vår komparationsböjning av adjektiv och adverb är uppbygd kring det systemet (positiv - komparativ - superlativ). Det går liksom inte att påstå att det som kommer en på superlativ-positionen i en komparering plötsligt inte skulle vara delaktig i komparationen. Så okunniga om språkets normer är inte de som arbetar på TV6.
 
Det jag däremot tycker är konstigast med hela den här historien är alla idioter som trillat in på TV6 Facebooksida för att "försvara" kanalen.
Alltså, jag kan köpa ifall det finns människor som inte bryr sig om det hela, eller inte tycker att det är en så stor grej. Jag håller inte med, men jag kan förstå det hela på ett kognitivt plan. Men att aktivt gå in och säga "jag tycker reklamen är skitbra, stå på er TV6!". Vad fan är det för fel på en då?
Att det rör sig om transfobi råder det inga som helst tvivel om. Fine att gemene person inte reflekterar över det, och fine att de inte bryr sig om frågan, men det går inte att vara så korkad att en inte förstår det efter att ha fått det förklarat för sig. Den som ifrågasätter det måste ha snortat batterisyra. Men trots det, så loggar folk in på Facebook och menar att transfobi är en bra grej. Inte en grej de inte bryr sig om, utan en grej de aktivt förespråkar och kämpar för att försvara. Det är som att en person i kampen mot cancer på allvar skulle arbeta på cancerns sida!
Jag säger inte att en absolut inte får skämta om transpersoner, Men gör det på ett annat sätt! Den här typen av skämt är bara uttjatade och förtryckande, och bygger dessutom på missförstånd om vad transpersoner överhuvudtaget är. Det går att porträttera transpersoner på ett annat, mer sympatiskt sätt utan att vara en diskriminerande jäkla tönt.
 
Läs gärna en debattartikel på Aftonbladet om det.

Dags att bojkotta Max

Idag kom det rapporter om ett internt brev skrivet av Max VD och vice VD, Richard och Christoffer Bergfors, där de varnar för vad oppositionens politik kommer att betyda för företaget. I brevet skriver de att: "Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga. Det vore fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt."
Det kan förstås tyckas ganska oskyldigt formulerat för det otränade ögat, men är det verkligen det?
 
När vi pratar om företag så måste vi förstå att tillväxt är det som styr det mesta. Den ökade tillväxten får helt enkelt aldrig hotas, och företagsledare kommer överlag hellre avskeda människor än låta tillväxten minska. Däreför tolkas formuleringen som att Max troligen kommer att börja avskeda människor ifall S och V vinner valet. Det är klart möjligt att de inte kommer att göra det, men i brevet till sina anställda får de det att låta som att de anställdas jobb är hotade ifall vi får ett regeringsskifte. Och det är nära nog utpressning.
 
Vidare tycker jag det är fullständigt vidrigt att företagsledare försöker uppmuntra sina anställda att rösta på ett visst politiskt alternativ. Om vi bortser ifrån att det är en väldigt ful sak att göra så kommer uttalandet också med en maktaspekt som inte går att ignorera. Det är chefen som talar, helt enkelt.
Jag säger förstås inte att Richard och Christoffer Bergfors beordrar sina anställda att rösta blått, det gör de förstås inte och skulle de göra det så skulle de fängslas. Åtminstone i teorin (rika människor hamnar sällan i fängelse, och tenderar att lyckas undvika att dömmas för brott de begått). Men de sitter fortfarande på en enorm maktposition gentemot sina anställda som inte är att förringa. Det går helt enkelt inte som anställd att hävda sig mot sin chef. Situationen är på ett plan att jämföra med en lärare som säger åt sina elever att de borde rösta på ett visst parti, något som de flesta håller med om vore fullständigt oacceptabelt. När en befinner sig i maktposition så måste en helt enkelt vara medveten om den maktpositionen och ta ansvaret som medföljer. Det vore en sak ifall Richard och Christoffer Bergfors som privatpersoner talade för ett parti, men nu gör de det till sina anställda i egenskap av deras chefer. Och det är inte ett okej beteende.
 
Och går det verkligen så dåligt för Max?
Uppenbarligen inte, eftersom de inte hade några som helst problem att driva verksamheten innan regeringens förändringar trädde i kraft. Det känns som att det inte lär bli några större problem att gå tillbaka till hur det var innan. Lägg dessutom till att den sänkta restaurangmomsen inte inneburit särskilt många fler jobb, att Max omsatte 1,6 miljarder kronor år 2012 och således ökade med 11 % från året innan, och att ägarna (fyra personer) plockade ut en vinst på 100 miljoner kronor under året så känns det som att Max nog visst kommer kunna klara sig. Ägarna får väl helt enkelt hoppa över att köpa en till lyxbil så kommer det nog inte vara några problem.
Den sänkta krogmomsen har framför allt lett till att företagsledare fått mer pengar att stoppa i egen ficka. Pengar som istället kunnat gå till vården eller skolan.
 
Så därför förespråkar jag nu att folk borde sluta äta på Max. Jag vet, det är trist. Jag gillade i alla fall burgarna under tiden jag fortfarande åt kött (även om jag tycker deras vegalternativ är ganska kassa). Men det är smällar en får ta, och det är ju godare att laga själv ändå, så.
Och, innan någon typ börjar gnälla fram något i stil med "men vadå, får man inte ens säga vad man vill eller kampanja för det parti man vill i det här landet längre?" så jo, det får en. Men jag får också säga vad jag vill och uppmuntra till bojkott bäst fan jag vill. Demokratin slår åt bägge hållen.

Svenskt Näringsliv tycker till om välfärden - Igen

Idag dök en debattartikel upp i mitt flöde, publicerad av Svenskt Näringsliv. Bakom artikeln står Ann Öberg, chefsekonom och chef för samhällsekonomiska avdelningen på Svenskt Näringsliv och tidigare expert hos Anders Borg, och Krister Andersson, chef för skatteavdelningen.
Jag kan ju börja med att konstatera att det är intressant att två ekonomer kommer och tycker till i frågor som rör skolan. Visst får alla säga sin mening, men samtidigt känner jag att om vi har två personer utan koppling till skolan eller välfärden i övrigt som säger en sak som går tvärtemot det i princip alla som faktiskt har koppling till skolan och välfärden i övrigt säger så är det i alla fall solklart i min bok vilka som är värda att lyssnas på.
Vi ska väl också nämna att Svenskt Näringsliv inte är en neutral organisation. Även om de ständigt försöker låtsas som att de är objektiva så företräder de tankegången om minskad skatt på, ja allt. Det ligger alltså i deras intresse att skriva en artikel om att det inte behövs mer pengar till välfärden.
 
De menar först att motsatsförhållandet mellan sänkta skatter och mer resurser till välfärden skulle vara en myt, och menar istället att "undervisningsresurserna per elev i grundskolan och gymnasiet är högre idag än år 2000". Hur de kommit fram till det är en smula oklart, de hänvisar bara till en av Svenskt Näringslivs egna rapporter som ska släppas den tjugotredje januari, men det är intressant att detta påstådda faktumet motsäger allt vad logik heter.
För om staten får in mindre pengar så har staten också mindre pengar att spendera. Svårare än så är det faktiskt inte. Den här logiken köper dock inte artikelförfattarna, utan menar att sänkta skatter leder till ökade skatteintäkter. De menar också att det är speciellt för Sverige, vilket jag då verkligen kan köpa, eftersom det, som sagt, motsäger allt vad logik heter.
Jag kan däremot gå med på att det i dagsläget finns mer pengar i statskassan än år 2000 eftersom regeringen sålt ut sjukt mycket av allmännyttan. När en säljer saker så får en också in pengar. Problemet med det är att utförsäljningar är engångslösningar för att höja ett underskott, eftersom när en väl sålt något så går det inte riktigt att sälja det hela igen. Förr eller senare kommer vi få slut på saker att sälja för struntsummor till giriga profitörer, och då kommer samhällsekonomin också att rasa som ett korthus någon apterat C4 vid. Saken är helt enkelt den att de borgerliga debattörerna aldrig riktigt lyckats förklara hur det kommer sig att det sänkta skatter leder till mer pengar för staten. Visst sitter det alltid någon tomte och sluddrar om "ökad konsumtion", men även där brister logiken eftersom en tusenlapp som inte tas ut i skatt utan istället handlas upp bara leder till 250 kronor i statskassan med en momsats på 25%. Sist jag kollade så var 250 kronor mindre än 1000, men det kanske bara är mina mattekunskaper som är ouppdaterade, vem vet?
Nu menar jag förstås inte att påstå att momsen är det enda staten får in genom ökad konsumtion, det finns säkert mer kronor som trillar in till höger och vänster, men det säger fortfarande sig självt att företagen som tillhandahåller produkterna som konsumeras kommer ta en ganska stor del av den tidigare nämnda tusenlappen.
Även tanken om fler jobb har det visat sig gått åt skogen. Den slopade restaurangmomsen ledde som bekant till några av de dyraste arbetstillfällena i svensk historia, och istället blev det restaurangägarna som kunde casha in.
 
En av pengakällorna som Svenskt Näringsliv faktiskt nämner är så kallade "transfereringar", alltså pengar som skulle gått till a-kassa och sjukpenning men som nu inte kommer dit på grund av utförsäkringarna och att färre får den hjälp de behöver. Jag antar att "transferering" låter lite trevligare än "den där fattiga personens pengar som hen skulle använda till mat och hyra". Men Svenskt Näringsliv får det istället att låta som att det bara var pengar som låg där och skräpade som ingen behövde, och tycks således helt ha missat, eller medvetet blunda för, den offantliga mängd människor som hamnat i skiten på grund av de nya reglerna.
 
De två artikelskribenterna talar sig också varma om hur mycket resurserna har ökat, både per brukare och totalt och sett till befolkningsökningen. Men det är ju väldigt konstigt om så är fallet, eftersom det knappt går att öppna en tidning utan att läsa om köpstopp i kommuner, vårdpersonal som dubbelarbetar, brist på vårdplatser och personalbrist i både skolan och vården. Vart har då alla de här resurserna tagit vägen?
Det kanske kan vara så att om Svenskt Näringsliv mot all förmodan inte bara är fulla av skit de extra resurserna kanske bara råkat slinka ned i någon riskkapitalists plånbok istället? För inte fan ser vi röken av de pengarna i välfärden.
 
Artikeln avslutas, förutom den skrattretande uppmaningen om att folk borde hålla sig till fakta från en av Sveriges mest lögnaktiga organisationer, med ett påpekande om att resurserna inte alltid används rätt, vilket jag helt håller med om. Pengarna bör exempelvis inte ges till företagare som kan stoppa dem i fickorna. De förespråkar att dyrt inte alltid är bäst kvalitet, vilket förstås är sant, men i vanlig liberal ordning så missar de en väldigt grundläggande sak: När något blir billigare för konsumenten så är det oftast någon annan som måste betala priset.

En historielärares problem - Att förhålla sig till kvinnor i historien

Jag pluggar som jag många gånger varit inne på till gymnasielärare i historia och svenska och som lärare är det alltid en utmaning att välja vilket stoff (kunskapsinnehåll) som en ska ta med i sin undervisning. Kurserna på gymnasiet är ganska korta, och även om en hundrapoängskurs på pappret ska innefatta omkring hundra lektionstimmars undervisning brukar det snarare röra sig om mellan sjuttio och åttio. Det innebär att, med allt som ändå går att lära ut, en av de viktigaste uppgifterna när det kommer till just lektionsplanering är att sålla. Läroplanerna, med deras relativt vaga formuleringar, är inte till någon större hjälp, något som visserligen är bra då det uppmuntrar ger oss som lärare en viss professionell frihet men som kan vara frustrerande när en står och väger mellan två olika områden som båda känns lika relevanta. För en person som verkligen älskar ämnet historia och tycker det mesta är otroligt spännande så är det här väldigt hjärtslitande att behöva göra, men samtidigt är det en otroligt viktig uppgift.
Om vi bara skulle välja en grej att kritisera med historieundervisningen i både Sverige och resten av världen så skulle i alla fall jag och många med mig säga att det totala osynliggörandet av kvinnor ligger ganska högt upp på listan. Det finns helt enkelt en tendens att låta historien bara bli männens historia.
 
Problemet tar, som jag upplever det, sig i uttryck på två olika sätt. Antingen ignoreras den kvinnliga närvaron totalt, de få kvinnor som suttit vid maktpositioner tenderar att bara omnämnas i svepande ordalag och fokus hamnar istället hos män som gjorde och tänkte saker. Den här situationen var vanligare förr när historiesynen var mer individfokuserad a'la Herman Lindqvist, men har idag lyckligtvis blivit lite mindre vanlig då synen på historia börjar bli mer marxistisk, eller historiematerialistisk (kolla wikipedia), i sin framtoning. Skolan är dock en arena som förändras väldigt långsamt, vilket innebär att Lindqvistsynen troligtvis kommer finnas kvar ganska många år till men jag kan lugna alla med att den åtminstone inte lärs ut på lärarutbildningen idag.
Det andra sättet som nu blivit vanligare är dock inte mycket bättre utan tenderar att behandla kvinnors historia som en separat punkt, till viss del frånkopplad från resten av historien. Historieundervisningen tenderar då att delas upp i fyra områden; krig, politik och ekonomi, kultur och idéer, samt kvinnor, vilket då implicerar att de andra tre områdena tillhör männen. Vidare reproduceras även mannen som norm här, när kvinnor blir den grupp som måste definieras medan männen inte behöver göra det.
Inget av de här sätten är särskilt lämpliga. Men hur hanterar vi då det här?
 
En uppfattning som ibland höjs av människor som inte vet ett dugg om historia är att en borde dela upp undervisningen till hälften mellan män och kvinnor, och då ta upp en kvinnlig makthavare/författare/uppfinnare/osv för varje manlig som tas upp. Det här är väldigt dåligt av flera anledningar.
Först och främst ignoreras det faktum att män och kvinnor levt och verkat i samma samhälle och således inte kan separeras på det sätt som mer eller mindre förespråkas.
Vidare finns det fortfarande ett extremt individfokus i den historiesynen som tankegången bygger på, vilket är anledningen till att jag anklagar förespråkarna för att inte kunna ett dugg om historia. Historien är helt enkelt mycket mer än bara individer, och även om det förstår är viktigt att känna till vissa historiska personligheter så handlar ett samhälles händelseförlopp om betydligt starkare krafter än bara enskilda personer. Ett strikt individfokus är en liberal tankegång som är perfekt i författandet av historiska romaner men otillräckligt i seriös historieundervisning.
Men min största kritik mot den här tankegången är att det helt enkelt rör sig om historieförfalskning. För kvinnor har helt enkelt inte gjort lika mycket som män har under historiens gång. Det beror givetvis inte på att män skulle vara bättre, det är vi inte, utan för att kvinnor aktivt har hindrats från att delta i samhället på samma villkor som männen har kunnat. Det är givetvis sant att långt från alla män tillåtits ta plats i samhället under historiens gång, men det finns ingen som har hindrats i egenskap av att vara man. Ingen har nekats utbildning för att ha varit man, ingen har hindrats från att inneha en maktposition för att ha varit man och ingen har förbjudits från att styra över sitt eget liv och sin egen tillvaro för att ha varit man. Massor av män har hindrats av andra anledningar, men inte just på grund av sin könstillhörighet. Visst har det funnits kvinnliga sfärer dit män inte ägt tillträde, men dessa har överlag varit långt borta från både makt och status.
Kort sagt så vore det tjänstefel att som historielärare ge sina elever bilden av att kvinnor och män tagit lika stor plats under historiens gång eftersom det vore att blunda för det förtryck kvinnor utsätts för. Vår arbetsuppgift är att ge en så korrekt bild av historien som möjligt, vilket då innebär att vi inte kan låtsas som att Stella Kleve haft lika stor betydelse för den svenska litteraturen som August Strindberg. Det innebär inte att Kleve är en sämre författare (personligen föredrar jag henne framför Strindberg), utan bara att Strindberg varit mer betydelsefull. Troligtvis för att han är man och att män tenderar och tenderats att hyllas och lyftas upp mer av samtiden.
 
Så hur bör vi göra?
Först och främst bör kvinnliga historiska personligheter ges mer utrymme. Det kan tyckas motsäga det jag skrev i det föregående stycket, men så är det inte. För kvinnor har alltid varit närvarande i historien, och att ignorera det är ett precis lika stort tjänstefel som att låtsas att kvinnor fått ta lika stor plats.
Vidare bör vi inte separera den historiska informationen om kvinnor som grupp från informationen om samhället. Till viss del måste det förstås göras, eftersom vi inte kan komma ifrån att det är kvinnor som grupp som saknat rättigheter och det är vår plikt att informera eleverna om det, men det är viktigt att integrera det med resten av undervisningen och beskriva hur allt varit en del av samhället.
Men det viktigaste vi måste göra är att problematisera den kvinnliga frånvaron från historieskrivningen. Vi måste tala om varför och på vilket sätt kvinnor hållits borta från makt och status, och hur kön har format människor liv efter olika banor. Även i samhällen där vissa kvinnor haft status och stor betydelse (fler än vad en kan tro) har det fortfarande oftast funnits en manlig norm kring både maktutövandet och historieskrivningen.
Slutligen måste vi också se till att göra en skillnad på historieskrivning, vilket är människors tolkning av historien, och det som faktiskt hände. Vår historiesyn har formats av tidigare generationers historiesyn och då västvärlden först verkligen började intressera sig för historia (runt 1800-talet, i borgarklassen) var kvinnorollen extremt begränsad. Det ledde till att de dåvarande föreställningarna speglades av på tolkningen av historien (t ex tanken om att män var jägare och kvinnor samlare, något som är fullständigt skitsnack och helt saknar vetenskapligt stöd), som sedan kom att hållas för fakta. Det är helt enkelt viktigt att förhålla sig kritiskt till synen på historien och vad vi tror oss veta om det.

Tolkningsföreträde - En kort kurs i samtalsetik

Tolkningsföreträde är något som ofta är uppe på agendan i olika diskussioner rörande normer.
Om vi kort ska definiera begreppet innebär det att en person tar sig rätten att definiera en situation. Alla situationer innehåller ett mått av subjektivitet i hur de upplevs, och det finns inget som säger att en subjektiv tolkning är mer korrekt än en annan, även om tolkningarna kan vara olika väl underbygda. Det här innebär förstås inte att det inte existerar någon sanning (om vi nu inte ska vara väldigt relativistiska), utan bara att människor har en tendens att uppleva situationer ganska olikt. Att ta sig tolkningsföreträde är, grovt förenklat, att personen gör anspråk på att sitta på den korrekta tolkningen eller värderingen av en situation istället för bara sin egen uppfattning. Det rör sig ofta om att ta sig rätten till att tolka och definiera någon annans känslor eller upplevelser.
 
Såhär bör en situation lösa sig:
 
Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där tycker jag var väldigt sexistiskt."
Person A: "Min avsikt var inte att vara sexistisk, och jag förstår inte på vilket sätt jag upplevdes som sexistisk. Det vore jättesnällt om du kunde förklara för mig på vilket sett jag var sexistisk så att jag kan undvika att vara det igen."
Person B: *Förklarar*
Person A: *Lyssnar uppmärksamt* (Väldigt, väldigt viktigt)
Person A: "Okej, då förstår jag. Det var verkligen inte min avsikt, men jag förstår hur du tänker och jag ber om ursäkt för att jag förolämpade dig. Det var som sagt inte min avsikt och det ska inte hända igen."
Person B: "Okej, jag förstår att det inte var din avsikt, men bra att du tog till dig vad jag sade."
Person A & B: *High-five of awesomeness*
 
Grejen med tolkningsföreträde är att det handlar om upplevelser, vilket också är en viktig sak att hålla i åtanke. Det går inte att säga att något var eller inte var ett skämt, eftersom vi egentligen bara kan säga något om våra subjektiva upplevelser av det hela. Person A kan inte säga att Person B har fel i sin tolkning av skämtet som sexistiskt, eftersom det helt enkelt är Person Bs upplevelse av det som hen ger uttryck för. Det vore att ta tolkningsföreträde till Person Bs upplevelser. På samma sätt kan Person B inte säga att Person A menade att vara sexistisk, eftersom hen då tar sig tolkningsföreträde till Person As avsikter. Däremot kan Person B ge uttryck för hur hen upplever det hela, vilket Person A också bör ta till sig för att inte vara ett respektlöst jäkla as. Det är helt enkelt väldigt douchigt att inte ta hänsyn till folks känslor.
Det ska också tilläggas att det förstnämnda är oändligt mycket vanligare än det sistnämnda. Då brukar det se ut så något åt det här hållet:

Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där tycker jag var väldigt sexistiskt."
Person A: "Men det var ju bara ett skämt."
Person B: "Men jag upplevde det inte så, utan det gjorde mig illa till mods."
Person A: "Men det var ju bara ett skämt. Då kan du inte ta illa upp. Var inte så känslig."
Person B: *Går frustrerat därifrån*
 
Problemet här är att Person A inte respekterar Person B utan försöker ta ifrån hen rätten att känna som hen gör genom att ogiltigförklara hens känslor. Det handlar egentligen inte om att be om ursäkt, även om det förstås är bra att göra det med, utan det handlar om att Person A tar ifrån Person B rätten till sin egen uppfattningen för att istället helt klistra över sin verklighetsuppfattning på hela situationen. Men allt är subjektivt och alla har rätt till en egen tolkning, och att ta ifrån någon den rätten är väldigt respektlöst. Person A säger helt enkelt att Person B inte har rätt att känna sig upprörd.
Det här är, som sagt, enormt mycket vanligare än att det istället bara är Person B som tar sig tolkningsföreträde. Det skulle i så fall se ut något i den här stilen:
 
Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där var väldigt sexistiskt."
Person A: "Jag ber om ursäkt, jag menade det bara som ett skämt, och jag förstår inte hur det var sexistiskt. Det vore väldigt snällt om du kunde förklara för mig på vilket sätt det är sexistiskt så att jag kan undvika att göra samma misstag igen."
Person B: "Nej, det där var objektivt sexistiskt, och jag tänker inte förklara på vilket sätt."
Person A: "Okej, jag förstår att det tar tid att förklara, men låt mig då be om ursäkt. Jag menade inte något illa med det och jag ska inte säga något liknande igen."
Person B: "Det är för sent för det nu! Du är en hemsk vidrig sexist för alltid!"
Person A: *Kliar sig förvirrat i huvudet*
 
Det här är extremt ovanligt. Så ovanligt att hela situationen känns absurd. Visst är den första "fel-situationen" också väldigt absurd, men likväl är den så vanlig att den känns skrämmande bekant.
 
Så hur gör en då för att undvika att ta sig tolkningsföreträde? Det handlar förstås om att lyssna på andras upplevelser och vara ödmjuk inför att ens egen tolkning inte är korrekt per definition. Men en bra början är att uttrycka sig i jag-satser. "Jag känner...", "Jag upplever...", "Jag menade..." och så vidare istället för "Det är..." och "Det var...". Då tar du inte ett anspråk på objektivitet utan uttrycker istället din subjektiva syn på saken.
Det är framför allt viktigt att vara ödmjuk inför folks tolkningar av det du säger. Givetvis har ingen annan rätt att definiera dina avsikter och motiv, men bara för att du menar något innebär det inte att det är så det uppfattas eller tolkas. Och du som talare har alltid, inom rimlighetens gräns, ett ansvar för hur det du säger uppfattas.

Är strukturell okunskap detsamma som diskriminerande tendenser?

Jag tittade på South Park, och då specifikt fjärde säsongens sjunde avsnitt "Chef goes nanners" som handlar om ett gräl kring huruvida stadens flagga bör förändras eller inte. Flaggan ifråga porträtterar fyra vitfärgade streckgubbar som hänger en svartfärgad streckgubbe. Majoriteten av stadens invånare vill inte ta ställning i frågan då de menar att flaggan är en del av historien men samtidigt kan se hur den är rasistisk.
Här är svaret självklart för mig, att historia är ingen orsak till att fortsätta porträttera rasism. Nyckelordet är att "fortsätta porträttera". Vi ska förstås inte sticka under en stol med att västvärldens extremt rasistiska historia, att försöka dölja den vore historierevisionism, men vi kan fortfarande ändra vad vi gestaltar idag. Ska jag t ex göra en modern uppsättning av en gammal pjäs bör jag kanske ändra vissa uttryck för att bättre spegla dagens tankegångar och undvika att reproducera förtryckande strukturer, såvida inte gestaltningen av de förtryckande strukturerna är själva poängen, men jag bör kanske inte försöka ändra i originaltexterna (och nej, SD:are och andra likasinnade, det förekommer inte, inte ens i "PK-Sverige", så ni behöver inte oroa er).
Det intressanta i avsnittet är istället Stan och Kyle som helt missförstår vad debatten handlar om. De försvarar flaggan och tror att protesterandet handlar om dödandet, eftersom de fått lära sig att en persons hudfärg inte spelar någon roll och således inte tänker på det.
Att Stan och Kyle i det här avsnittet försvarar en rasistisk företeelse råder det inget som helst tvivel om. Men innebär det att de är eller agerar rasistiskt?
Jag vill spontant säga nej, och menar istället att det är en skillnad på strukturell okunskap och diskriminerande tendenser.
 
Här vill jag direkt varna för att det här inlägget fokuserar på den som befinner sig i toppen av makthierarkin, men jag vill understryka att vi får aldrig glömma bort den förtryckta. Det spelar ingen som helst roll ifall förtrycket sker genom okunskap eller genom illvilja, eftersom den utsatte förtrycks oavsett. Förtryck är aldrig någonsin acceptabelt, och vi får helt enkelt aldrig offra den förtryckte för bekvämlligheten hos den i makttoppen. Att jag här, och ofta annars, främst utgår ifrån den makthierarkiska toppens perspektiv beror på att det är där jag själv befinner mig. Jag är mer förtryckare än förtryckt eftersom jag i högre grad gynnas av samhällets normer, därför har jag också mycket lättare att relatera till förtryckaren än till den förtryckte. Så jag menar verkligen inte att här ursäkta den okunnige förtryckaren, utan jag vill snarare belysa att själva förtrycket ser olika ut beroende på ifall förtryckaren är okunnig eller illvillig och att själva lösningen då potentiellt ser annorlunda ut.
 
Saken är den att för en som aldrig utsatts för förtryck så är det otroligt svårt att veta hur det är och att se förtrycket. Det är just därför de som inte utsätts aldrig ska ta sig tolkningsföreträde till själva förtrycket, eftersom en aldrig helt kan veta hur det är.
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag följer normen på så gott som alla sätt som går, med extremt få undantag oftast knutna till väldigt specifika kontexter, och det tog extremt lång tid för mig innan jag fick upp ögonen för strukturerna. Jag gör fortfarande misstag hela tiden, eftersom jag inte kan se det hela på samma sätt som de som upplever det. Att jag knappt var medveten om det och fortfarande gör misstag handlar inte om illvilja från min sida, utan enbart om inkompetens. Med det menar jag förstås inte att det på något sätt skulle vara "synd" om mig för att jag inte kan se det hela, utan bara att jag inte gör mina misstag för att jag hatar de förtryckta. Sen är det givetvis mitt ansvar som medmänniska att försöka göra så få misstag som möjligt, men ju mindre jag kan desto sämre är min chans att undvika att faila. Jag är verkligen inget offer, men lösningen för att få mig att minska mitt förtryck är annorlunda än för att få den illvillige att minska sitt.
 
Vi kan ta ett mer aktuellt exempel: studentsånger. På sistone har det tagits upp en del i media om det sexistiska klimat som finns inom studentvärlden, och något som kommer till uttryck i bland annat olika studentsånger. Att sångerna och liknande är sexistiskt råder det ingen tvekan om, men de som sjunger dem ser oftast inte det. De tänker inte "Hah! Nu ska allt kvinnor få höra hur sämst jag tycker de är!" utan det handlar istället om folk som bara tänker att det är roliga sånger.
 
Givetvis ska vi inte låta det hela vara, eller acceptera okunskapen. Men jag vill ändå påstå att okunskap inte är detsamma som diskriminerande tendenser, och att det således är problem med två olika typer av lösningar. Okunskap botas bäst med utbildning.
Och det gör mig ganska ont att se hur någon okunnig häver ur sig något och sedan direkt sätts i försvarsställning, eftersom det blir en så onödig konflikt med så mycket onödig vrede, när det i många fall räckt med en förklaring. Det känns som att det bara fjärmar folk från varandra och spelar patriarkatet och liknande förtryckande strukturer i händerna.
Nu menar jag inte att vi ska "dalta med förtryckare", och jag påstår verkligen inte att okunskapen inte också är ett uttryck för ett förtryck, det är den. Men vi måste inse att vi lever i kultur där många olika grupper utsätts för ett rent vidrigt förtryck, och den kulturen också fostrar många att upprätthålla förtrycket i fråga. Det är helt enkelt en skillnad på ett medvetet och ett omedvetet förtryck, och lösningen på problemen ser olika ut. Givetvis kan en häppna av nivån av ignorans som finns i vissa situationer, men ignorans är det lika fullt.
 
Frågan hur en bör lösa problemet med okunnigheten är förstås en helt annan, och det finns olika tankegångar om det. Jag personligen gillar ju en lugn, förklarande approach så långt jag bara kan, men samtidigt är det verkligen inte upp till mig att avgöra eftersom jag inte drabbas själv. Jag kan som blivande lärare gå in på hur en lättast lär ut saker till folk, men samtidigt handlar det inte bara om att kunskap ska förmedlas utan också om att de utsatta har en rätt till en personlig upprättelse eftersom de drabbas. Det går inte att jämföra med att undervisa i t ex historia eftersom jag personligen inte tar skada av att någon inte kan något om industrialiseringen, medan strukturell diskriminering i högsta grad skadar människor oavsett om den sker på grund av okunnighet eller illvilja.
Därför vill jag inte stigmatiseringa någons typ av kamp, eftersom det handlar om mer än bara spridande av kunskap, det handlar också om det egna jagets välbefinnande. Det är inte det jag vill säga med det här inlägget och jag ber om ursäkt för att det troligen låter så. Min poäng är att det hela fungerar olika.
Däremot anser jag det vara min skyldighet att själv försöka vara så lugn och förklarande jag kan, eftersom jag inte drabbas. Jag har helt enkelt den oerhörda lyxen att inte behöva försvara mig. Det här är förstås inte något som gör mig bättre, bara mer privilegierad.

RSS 2.0