Är strukturell okunskap detsamma som diskriminerande tendenser?

Jag tittade på South Park, och då specifikt fjärde säsongens sjunde avsnitt "Chef goes nanners" som handlar om ett gräl kring huruvida stadens flagga bör förändras eller inte. Flaggan ifråga porträtterar fyra vitfärgade streckgubbar som hänger en svartfärgad streckgubbe. Majoriteten av stadens invånare vill inte ta ställning i frågan då de menar att flaggan är en del av historien men samtidigt kan se hur den är rasistisk.
Här är svaret självklart för mig, att historia är ingen orsak till att fortsätta porträttera rasism. Nyckelordet är att "fortsätta porträttera". Vi ska förstås inte sticka under en stol med att västvärldens extremt rasistiska historia, att försöka dölja den vore historierevisionism, men vi kan fortfarande ändra vad vi gestaltar idag. Ska jag t ex göra en modern uppsättning av en gammal pjäs bör jag kanske ändra vissa uttryck för att bättre spegla dagens tankegångar och undvika att reproducera förtryckande strukturer, såvida inte gestaltningen av de förtryckande strukturerna är själva poängen, men jag bör kanske inte försöka ändra i originaltexterna (och nej, SD:are och andra likasinnade, det förekommer inte, inte ens i "PK-Sverige", så ni behöver inte oroa er).
Det intressanta i avsnittet är istället Stan och Kyle som helt missförstår vad debatten handlar om. De försvarar flaggan och tror att protesterandet handlar om dödandet, eftersom de fått lära sig att en persons hudfärg inte spelar någon roll och således inte tänker på det.
Att Stan och Kyle i det här avsnittet försvarar en rasistisk företeelse råder det inget som helst tvivel om. Men innebär det att de är eller agerar rasistiskt?
Jag vill spontant säga nej, och menar istället att det är en skillnad på strukturell okunskap och diskriminerande tendenser.
 
Här vill jag direkt varna för att det här inlägget fokuserar på den som befinner sig i toppen av makthierarkin, men jag vill understryka att vi får aldrig glömma bort den förtryckta. Det spelar ingen som helst roll ifall förtrycket sker genom okunskap eller genom illvilja, eftersom den utsatte förtrycks oavsett. Förtryck är aldrig någonsin acceptabelt, och vi får helt enkelt aldrig offra den förtryckte för bekvämlligheten hos den i makttoppen. Att jag här, och ofta annars, främst utgår ifrån den makthierarkiska toppens perspektiv beror på att det är där jag själv befinner mig. Jag är mer förtryckare än förtryckt eftersom jag i högre grad gynnas av samhällets normer, därför har jag också mycket lättare att relatera till förtryckaren än till den förtryckte. Så jag menar verkligen inte att här ursäkta den okunnige förtryckaren, utan jag vill snarare belysa att själva förtrycket ser olika ut beroende på ifall förtryckaren är okunnig eller illvillig och att själva lösningen då potentiellt ser annorlunda ut.
 
Saken är den att för en som aldrig utsatts för förtryck så är det otroligt svårt att veta hur det är och att se förtrycket. Det är just därför de som inte utsätts aldrig ska ta sig tolkningsföreträde till själva förtrycket, eftersom en aldrig helt kan veta hur det är.
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag följer normen på så gott som alla sätt som går, med extremt få undantag oftast knutna till väldigt specifika kontexter, och det tog extremt lång tid för mig innan jag fick upp ögonen för strukturerna. Jag gör fortfarande misstag hela tiden, eftersom jag inte kan se det hela på samma sätt som de som upplever det. Att jag knappt var medveten om det och fortfarande gör misstag handlar inte om illvilja från min sida, utan enbart om inkompetens. Med det menar jag förstås inte att det på något sätt skulle vara "synd" om mig för att jag inte kan se det hela, utan bara att jag inte gör mina misstag för att jag hatar de förtryckta. Sen är det givetvis mitt ansvar som medmänniska att försöka göra så få misstag som möjligt, men ju mindre jag kan desto sämre är min chans att undvika att faila. Jag är verkligen inget offer, men lösningen för att få mig att minska mitt förtryck är annorlunda än för att få den illvillige att minska sitt.
 
Vi kan ta ett mer aktuellt exempel: studentsånger. På sistone har det tagits upp en del i media om det sexistiska klimat som finns inom studentvärlden, och något som kommer till uttryck i bland annat olika studentsånger. Att sångerna och liknande är sexistiskt råder det ingen tvekan om, men de som sjunger dem ser oftast inte det. De tänker inte "Hah! Nu ska allt kvinnor få höra hur sämst jag tycker de är!" utan det handlar istället om folk som bara tänker att det är roliga sånger.
 
Givetvis ska vi inte låta det hela vara, eller acceptera okunskapen. Men jag vill ändå påstå att okunskap inte är detsamma som diskriminerande tendenser, och att det således är problem med två olika typer av lösningar. Okunskap botas bäst med utbildning.
Och det gör mig ganska ont att se hur någon okunnig häver ur sig något och sedan direkt sätts i försvarsställning, eftersom det blir en så onödig konflikt med så mycket onödig vrede, när det i många fall räckt med en förklaring. Det känns som att det bara fjärmar folk från varandra och spelar patriarkatet och liknande förtryckande strukturer i händerna.
Nu menar jag inte att vi ska "dalta med förtryckare", och jag påstår verkligen inte att okunskapen inte också är ett uttryck för ett förtryck, det är den. Men vi måste inse att vi lever i kultur där många olika grupper utsätts för ett rent vidrigt förtryck, och den kulturen också fostrar många att upprätthålla förtrycket i fråga. Det är helt enkelt en skillnad på ett medvetet och ett omedvetet förtryck, och lösningen på problemen ser olika ut. Givetvis kan en häppna av nivån av ignorans som finns i vissa situationer, men ignorans är det lika fullt.
 
Frågan hur en bör lösa problemet med okunnigheten är förstås en helt annan, och det finns olika tankegångar om det. Jag personligen gillar ju en lugn, förklarande approach så långt jag bara kan, men samtidigt är det verkligen inte upp till mig att avgöra eftersom jag inte drabbas själv. Jag kan som blivande lärare gå in på hur en lättast lär ut saker till folk, men samtidigt handlar det inte bara om att kunskap ska förmedlas utan också om att de utsatta har en rätt till en personlig upprättelse eftersom de drabbas. Det går inte att jämföra med att undervisa i t ex historia eftersom jag personligen inte tar skada av att någon inte kan något om industrialiseringen, medan strukturell diskriminering i högsta grad skadar människor oavsett om den sker på grund av okunnighet eller illvilja.
Därför vill jag inte stigmatiseringa någons typ av kamp, eftersom det handlar om mer än bara spridande av kunskap, det handlar också om det egna jagets välbefinnande. Det är inte det jag vill säga med det här inlägget och jag ber om ursäkt för att det troligen låter så. Min poäng är att det hela fungerar olika.
Däremot anser jag det vara min skyldighet att själv försöka vara så lugn och förklarande jag kan, eftersom jag inte drabbas. Jag har helt enkelt den oerhörda lyxen att inte behöva försvara mig. Det här är förstås inte något som gör mig bättre, bara mer privilegierad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0