Tolkningsföreträde - En kort kurs i samtalsetik

Tolkningsföreträde är något som ofta är uppe på agendan i olika diskussioner rörande normer.
Om vi kort ska definiera begreppet innebär det att en person tar sig rätten att definiera en situation. Alla situationer innehåller ett mått av subjektivitet i hur de upplevs, och det finns inget som säger att en subjektiv tolkning är mer korrekt än en annan, även om tolkningarna kan vara olika väl underbygda. Det här innebär förstås inte att det inte existerar någon sanning (om vi nu inte ska vara väldigt relativistiska), utan bara att människor har en tendens att uppleva situationer ganska olikt. Att ta sig tolkningsföreträde är, grovt förenklat, att personen gör anspråk på att sitta på den korrekta tolkningen eller värderingen av en situation istället för bara sin egen uppfattning. Det rör sig ofta om att ta sig rätten till att tolka och definiera någon annans känslor eller upplevelser.
 
Såhär bör en situation lösa sig:
 
Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där tycker jag var väldigt sexistiskt."
Person A: "Min avsikt var inte att vara sexistisk, och jag förstår inte på vilket sätt jag upplevdes som sexistisk. Det vore jättesnällt om du kunde förklara för mig på vilket sett jag var sexistisk så att jag kan undvika att vara det igen."
Person B: *Förklarar*
Person A: *Lyssnar uppmärksamt* (Väldigt, väldigt viktigt)
Person A: "Okej, då förstår jag. Det var verkligen inte min avsikt, men jag förstår hur du tänker och jag ber om ursäkt för att jag förolämpade dig. Det var som sagt inte min avsikt och det ska inte hända igen."
Person B: "Okej, jag förstår att det inte var din avsikt, men bra att du tog till dig vad jag sade."
Person A & B: *High-five of awesomeness*
 
Grejen med tolkningsföreträde är att det handlar om upplevelser, vilket också är en viktig sak att hålla i åtanke. Det går inte att säga att något var eller inte var ett skämt, eftersom vi egentligen bara kan säga något om våra subjektiva upplevelser av det hela. Person A kan inte säga att Person B har fel i sin tolkning av skämtet som sexistiskt, eftersom det helt enkelt är Person Bs upplevelse av det som hen ger uttryck för. Det vore att ta tolkningsföreträde till Person Bs upplevelser. På samma sätt kan Person B inte säga att Person A menade att vara sexistisk, eftersom hen då tar sig tolkningsföreträde till Person As avsikter. Däremot kan Person B ge uttryck för hur hen upplever det hela, vilket Person A också bör ta till sig för att inte vara ett respektlöst jäkla as. Det är helt enkelt väldigt douchigt att inte ta hänsyn till folks känslor.
Det ska också tilläggas att det förstnämnda är oändligt mycket vanligare än det sistnämnda. Då brukar det se ut så något åt det här hållet:

Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där tycker jag var väldigt sexistiskt."
Person A: "Men det var ju bara ett skämt."
Person B: "Men jag upplevde det inte så, utan det gjorde mig illa till mods."
Person A: "Men det var ju bara ett skämt. Då kan du inte ta illa upp. Var inte så känslig."
Person B: *Går frustrerat därifrån*
 
Problemet här är att Person A inte respekterar Person B utan försöker ta ifrån hen rätten att känna som hen gör genom att ogiltigförklara hens känslor. Det handlar egentligen inte om att be om ursäkt, även om det förstås är bra att göra det med, utan det handlar om att Person A tar ifrån Person B rätten till sin egen uppfattningen för att istället helt klistra över sin verklighetsuppfattning på hela situationen. Men allt är subjektivt och alla har rätt till en egen tolkning, och att ta ifrån någon den rätten är väldigt respektlöst. Person A säger helt enkelt att Person B inte har rätt att känna sig upprörd.
Det här är, som sagt, enormt mycket vanligare än att det istället bara är Person B som tar sig tolkningsföreträde. Det skulle i så fall se ut något i den här stilen:
 
Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där var väldigt sexistiskt."
Person A: "Jag ber om ursäkt, jag menade det bara som ett skämt, och jag förstår inte hur det var sexistiskt. Det vore väldigt snällt om du kunde förklara för mig på vilket sätt det är sexistiskt så att jag kan undvika att göra samma misstag igen."
Person B: "Nej, det där var objektivt sexistiskt, och jag tänker inte förklara på vilket sätt."
Person A: "Okej, jag förstår att det tar tid att förklara, men låt mig då be om ursäkt. Jag menade inte något illa med det och jag ska inte säga något liknande igen."
Person B: "Det är för sent för det nu! Du är en hemsk vidrig sexist för alltid!"
Person A: *Kliar sig förvirrat i huvudet*
 
Det här är extremt ovanligt. Så ovanligt att hela situationen känns absurd. Visst är den första "fel-situationen" också väldigt absurd, men likväl är den så vanlig att den känns skrämmande bekant.
 
Så hur gör en då för att undvika att ta sig tolkningsföreträde? Det handlar förstås om att lyssna på andras upplevelser och vara ödmjuk inför att ens egen tolkning inte är korrekt per definition. Men en bra början är att uttrycka sig i jag-satser. "Jag känner...", "Jag upplever...", "Jag menade..." och så vidare istället för "Det är..." och "Det var...". Då tar du inte ett anspråk på objektivitet utan uttrycker istället din subjektiva syn på saken.
Det är framför allt viktigt att vara ödmjuk inför folks tolkningar av det du säger. Givetvis har ingen annan rätt att definiera dina avsikter och motiv, men bara för att du menar något innebär det inte att det är så det uppfattas eller tolkas. Och du som talare har alltid, inom rimlighetens gräns, ett ansvar för hur det du säger uppfattas.

Kommentarer
Postat av: Erika

Kan bara säga att det är lysande skrivet igen. Så väldigt bra! Tack!

Svar: Tack så mycket =)
auuus

2014-01-04 @ 16:37:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0