Testar att flytta lite kort

Nya inlägg kommer att hamna här under ett tag framöver:
http://asortamission.wordpress.com/

Bye, bye feminism?

Det här blir en återkomst till bloggandet. Det kommer troligen inte innebära att jag börjar igen, utan är snarare en kommentar till varför jag slutat blogga. Men vi får se.

Formateringen är skit för att texten är inkopierad från ett officeprogram. Och om texten är osammanhängande så är det för att den är skriven i perioder, över flera veckors tid.

 

Om någon sagt åt mig för två år sedan att jag skulle skriva ett sådant här inlägg en dag så hade jag bara skrattat. Då kändes mitt feministiska engagemang väldigt okomplicerat. Visst var det ibland tufft och ofta frustrerande, men det var fortfarande enkelt till sin uppbyggnad.

Men här sitter jag ändå, tre år efter att mitt ”uppvaknande”, och situationen är väldigt annorlunda. Till en början så har jag ju slutat blogga, något som jag ser på med väldigt blandade känslor. Det är förstås skönt att slippa ha pressen att prestera hängades över mig, men samtidigt känns det beklagande att jag nuförtiden inte gör något. Jag var rätt stolt över mitt bloggande, och det verkade uppskattat, och det är förstås något jag saknar. Jag saknar också skrivandet i sig, men det är en annan historia som vi kan ta någon annan gång.

 

I vilket fall som helst så var det inte prestationsångest eller antifeministernas motstånd som fick mig att sluta. Problemen kom istället inifrån, om man nu kan kalla det så. En kletig, jobbig känsla som svärtade ned det som tidigare var ett positivt och trevligt engagemang, och istället gjorde det hela väldigt olustigt.

För det jag nu i allt högre grad börjat fråga mig är varför jag egentligen lägger ned så mycket tid och energi för att försöka vara delaktig i en rörelse där jag inte alls verkar vara välkommen.

 

Det är förstås en generalisering, och jag står fast vid det jag tidigare hävdat: att det finns lika många feminismer som det finns feminister. Men det jag reagerar på är en generell tendens i de kontexter jag rör mig inom, ett hårdnande av attityder och tongångar.

När jag började tycktes det mesta vara frid och fröjd. Visst har alla rörelser sina idioter, men generellt sett kändes det som att feminismen var en kontext där man kunde försöka mötas på relativt lika villkor. Visst hade man som man en förväntan på sig att ifrågasätta sina privilegier och ifrågasätta sig själv och sin roll lite extra, det är inte det som är problemet. Men jag är jäkligt less på att förväntas be om ursäkt för att jag är något jag råkade födas som.

 

Jag tänker på en bekant, en människa vars åsikter jag länge haft stor respekt för och som verkade känna något liknande tillbaka. Men det senaste halvåret eller så verkar det som att hon ansträngt sig för att tolka allt jag skriver på det mest negativa sätt som går. Istället för ett ”hur menar du nu?” verkar det som att hon utgår ifrån att jag menar det mest negativa och sexistiska, trots att hon känner mig någotsånär och är väl medveten om vad jag har för värdegrund. Jag säger inte att jag i egenskap av feminist skulle vara immun mot kritik, men jag borde inte behandlas som fienden tills jag bevisat motsatsen.

 

Rörande det här tycker jag det är fullständigt oacceptabelt att vi i vad jag upplever som stora delar av den feministiska diskursen håller på att förvandla ordet ”man” (och ”vit”, ”cis” och ”straight” med för den delen) till negativt kodade begrepp. Det är inte okej någonstans.

Jag menar absolut inte att vi inte ska diskutera privilegier utifrån ett grupperspektiv, det är oändligt viktigt att vi gör. Men det är en jäkla skillnad på att säga ”gruppen vita män i medelåldern är privilegierad och har mer makt än någon annan grupp, och de borde de inte ha” och på att säga ”vita män i medelåldern är fräcka och otrevliga på cykelbanan” (autentiskt citat) eller ”vita straighta cismän är vidriga kräk” (också det ett autentiskt citat). Det ena tar upp och kritiserar privilegier, medan de andra två uttrycker sig generaliserande om en grupp människor. Jag säger inte att det här är rasistiskt eller nazistiskt eller så, men det är intressant att den enda skillnaden mellan hur de här människorna pratar och på hur nazisterna pratar är att nazisterna uttrycker sig negativt och generaliserande om en grupp människor som inte är privilegierade, medan de här gör det om en grupp människor som har privilegier. Och då är frågan om det verkligen känns bekvämt? För är svepande generaliseringar verkligen att ifrågasätta privilegier?

 

En vanlig kritik jag får rörande det här är att någon börjar prata om hur kvinnor förtrycks, men de som tar upp det missar poängen. Det är helt enkelt inte det jag pratar om nu. Precis som att antifeministtöntar borde hålla käften med sina ”män våldtas faktiskt också!” när samtalet rör våldtäktskulturen och hur den drabbar kvinnor så är det inte kvinnoförtrycket som det gäller nu. Och det får man acceptera och faktiskt starta ett nytt samtal ifall man vill diskutera något annat.

Kritiken får liknande problem som när den kommer från ”andra hållet”, nämligen att man implicerar att ett förtryck legitimerar ett annat. Och då är man på nytt fast i könsdikotomin och synen på förtryck som ett jävla bankkonto som måste vara balanserat istället för som ett samhällsproblem som måste försvinna.

En annan, relaterad kritik är frågan ”får man inte hata sina förtryckare?” Men då simplifierar vi igen, och är återigen inne i könsdikotomin. Det är helt enkelt inte så enkelt, eftersom könsrollssystemet upprätthålls av både män och kvinnor, och drabbar både män och kvinnor om än i olika grad. Det är helt enkelt inte så enkelt som att män gynnas och kvinnor förlorar.

Jag brukar alltid prata om att en feminist med glädje kommer att backa upp män som vill prata om problem som gäller män, men att de samtalen inte ska ta över samtalen om problem som gäller kvinnor. Så snälla, ge inte antifeministerna rätt där.

 

En annan kritik är att ”ja, men de gör så hemska saker mot oss, då är det väl sjukt orättvist om jag måste bete mig”. Och ja, det är det. Men det är vi som ska vara de ”goda”, eller hur? Och då måste vi vara bättre. Och vill vi verkligen eftersträva den rättvisa som säger att vi ska bete oss illa mot varandra? Vill vi inte istället sikta mot något högre?

 

Jag säger nu inte att man inte får bli frustrerad. Det är självklart att man får. Men vår reaktion mot en tjej som ledset och frustrerat utbrister ”fan vad jag hatar män!” borde vara en av förstående och medlidande, inte hyllande.

Och det fungerar inte heller att försvara ett ”fan vad jag hatar män!” med snack om att man bara menade gruppen eller könsrollen. Det kanske du gjorde, men du får ändå medge att det är ganska rimligt att folk inte uppfattar dig så. Och det är du som talar som har det yttersta ansvaret för hur folk tolkar dig, så det fungerar faktiskt inte att bara skylla på att folk inte förstår vad du menar ifall du uttrycker dig så otroligt oklart.

 

Och jag vet att om jag diskuterar det här med mer aktiva feminister så är det ofta en attityd av ifrågasättande jag möter. Frågor om jag är säker på att jag uppfattat det rätt, om det inte är så att jag gjort något fel, eller om jag kanske bara inte förstått att jag måste kunna ta ett steg tillbaka och ifrågasätta mina privilegier. Och det är i bästa fall. I värsta fall är det snarare ett ”håll käften, din vita, kränkta man” som jag möter följt av en total ovilja att alls prata om det. Och jag kan inte låta bli att känna att om det hade varit en kvinna som talat om hur hon kände sig dåligt bemött av män så hade hon direkt tagits på allvar. Och det är ju egentligen ganska skevt, eller hur? Jag klagar inte över att folk frågar om jag inte kan ha missuppfattat något, det är en rimlig sak att fråga oavsett situation, eftersom det är viktigt att ta reda på hur den andra parten kan ha uppfattat det ifall det ska göras en rättvis bedömning. Men jag känner snarare att mina känslor av utsatthet inte tas på allvar.

 

 

Det är ett problem när den rörelse som bygger på ett ifrågasättande av könsrollerna har så pass många medlemmar som lik förbannat fortsätter att utgå ifrån dem. Och ifall man kritiserar eller ifrågasätter de resonemangen så möts man återigen snarare av ett ”håll käften, din vita, kränkta man!” än av att någon faktiskt är beredd att ta en på allvar. Men om vi ska kritisera könsrollerna så kan vi inte behandla enskilda män som representanter för gruppen män, det är ju just det vi kritiserar!

På samma sätt kan vi inte heller betrakta kön som en dikotomi ifall vi samtidigt kritiserar den dikotoma synen på kön runt om i världen. Det fungerar liksom inte att själva tala om och behandla män och kvinnor som två grupper ståendes i ett motsatsförhållande till varandra ifall vi vill att den typen av tankegångar ska försvinna. Jag säger nu inte att vi inte kan tala om män och kvinnor som grupper, det är ju självklart att vi måste kunna ta ett grupperspektiv. Men vi kan inte behandla individer utifrån ett grupperspektiv, eftersom det just är det vi kritiserar. Om vi ogillar att en tjej förväntas tycka om rosa hästar och att baka samtidigt som hon är snäll och vän, så går det inte att kräva att en man inte ska ta illa upp av ”män är ju sjuka i huvudet”-kommentarer bara för att han tillhör en privilegierad grupp. Vi vet helt enkelt inte från vilken kontext han kommer eller hur hans tillvaro ser ut, vilket är anledningen till att vi inte kan behandla honom som en representant för gruppen. Två fel kommer aldrig någonsin att bli ett rätt, oavsett hur privilegierad den ena gruppen är. För vi är inte grupper, vi är individer som tillhör grupper.

 

Jag klagar inte heller över att vi män måste tänka på våra privilegier, det är rimligt och privilegierna är utan tvekan något som bör kritiseras. Men vi måste förstå att privilegier är kontextbundna. Det existerar ingenting som objektiva privilegier som är giltiga i alla situationer. Då ”privilegierad” egentligen betyder i talet om en grupp är att gruppen sitter på de fördelar som anses vara mest relevanta i samhället i stort. Tar vi t ex barnomsorg som exempel så är kvinnor privilegierade över män, men det innebär inte att män inte är privilegierade i samhället i stort. Det betyder att bara för att en man tillhör en privilegierad grupp innebär det inte att han är privilegierad i ett feministiskt diskussionsforum.

Det här är kanske inte en jättestor grej, men talet om privilegier som statiska och allmängiltiga i alla kontexter är ett väldigt svartvitt och ointelligent sätt att se på saken. Det är inte värdigt oss. Och det fungerar inte att säga att det som missgynnar män grundar sig i en skev syn på kvinnor, eftersom det också grundar sig i en skev syn på män. Könsrollssystemet drabbar alla, även om jag utan tvekan går med på att kvinnor som grupp drabbas betydligt värre än män som grupp.

Det känns som att även många inom den feministiska rörelsen fortfarande värderar det manliga högra än det kvinnliga, i den bemärkelse att de bara ser de privilegier män har och värderar dessa högre än de privilegier kvinnor har, eftersom dessa finns i den privata sfären snarare än den offentliga. Jobb och pengar blir viktigare än kontakt med barn och relationer. Och spelar vi inte in i det könsrollssystem vi helst av allt vill undvika då?

 

Jag skriver inte det här för att jag vill ha någon hyllningskör eller något i den stilen. Det är klart som fan att jag inte ska ha det bara för att jag råkar vara kille men samtidigt feminist. Men, jag borde inte behandlas som ett kräk heller, eller tvingas agera representant för Manligheten och allt negativt den kan tänkas symbolisera. Jag vill inte ha en röd matta, men jag tänker fan inte krypa heller.

 

Många feminister som jag pratar med håller med om den här kritiken. Men då undrar jag lite var era röster är? Jag kan inte kritisera det här utan att anklagas för att använda härskartekniker (hur skevt är det inte att det inte ens går att ifrågasätta utan att anklagas för det) eller att någon börjar ”problematisera” att en man har mage att öppna käften. Jag känner inte att jag kan ifrågasätta det här och tas på allvar. Och jag är väldigt tveksam nu till ifall jag faktiskt kallar mig själv ”feminist” längre.


RSS 2.0