Om abortvägrande vårdpersonal

Under de senaste veckorna har det varit stor diskussion rörande en barnmorska som varit lovad studielön på Höglandssjukhuset i Eksjö under sin utbildning och anställning efter den, ett löfte som sedermera dragits in när barnmorskan ifråga berättat att hon, i egenskap av sin kristna tro, vägrar att utföra aborter. Sjukhuset resonerade att de inte ville ha en anställd som inte kunde utföra arbetsuppgifterna de skulle ålägga henne, medan barnmorskan anser sig ha blivit religiöst diskriminerad.
 
I ett inslag i Aftonbladet visas en intervju med kvinnan, Ellinor Grimmark, som menar att en inte kan tvingas hålla på med något som helt strider mot ens samvete. Jag håller till största del med (det är förstås okej att en tvingas att inte mörda oavsett vad ens samvete säger). Men det Grimmark inte tycks tänka på är att ingen tvingar henne att utbilda sig till barnmorska. Det har hon gjort själv, väl medveten om att aborter är en del av yrket, eftersom det av uppenbara själ tas upp under utbildningen. Hon menar också att om vi ska ha någon vårdpersonal kvar som mår bra måste vi ha samvetesklausuler. Det är förstås skitsnack, eftersom det finns många som inte har problem med att genomföra aborter. Hon tycks tro att alla tänker som henne, vilket blir absurt när hon senare menar att hon inte tror att det inte kommer ske att folk nekas göra aborter. Då är det ju uppenbarligen ingen fara att vi tappar all vårdpersonal.
Grimmark menar också att en i Norge har debatten om en alls ska behöva hänvisa iväg patienten till någon annan ifall en själv inte vill utföra aborter, och säger lite småskrattande att de har debatten på en annan nivå där. Det säger ganska mycket om henne som person att hon verkar tycka att det är något positivt, ifall det debatteras om kvinnor alls ska få genomföra aborter baserat på vilken barnmorska de har oturen att få. Att diskussionen överhuvudtaget förs är inte acceptabelt.
På frågan ifall det nu blir så att hon nekas ändå, menar Grimmark att beslutet kommer följa kvinnan hela livet och att det är för lätt att göra aborter. Det är mästrande och nedlåtande mot folks egna, fria viljor.
Hon menar också att bristen på samvetsklausuler är för att det blir lättare för arbetsgivare, och att politiker menar att det inte finns att vårdpersonal ogillar det. Skitsnack, det handlar om folks rättigheter.
Hon tar även upp lite om Europadomstolen, saker som inte stämmer och som är mycket vackert nedskjutna av de alltid lika fantastiska RFSU.
 
Det är viktigt att komma ihåg att normer tenderar att gå i mönster. Varje inskränkning mot abort som införs riskerar att leda till att de högerkristna extremisterna får ökat fotfäste och kan införa fler inskränkningar. Det värsta är att frågan rör inte ens dem. En person som tycker det är fel med abort kommer förstås aldrig att abortera själv, så diskussionen rör enbart människor som inte är dem själva. Abortmotståndarna vill helt enkelt tvinga andra människor att anpassa sig efter deras egen moral i en fråga som överhuvudtaget inte rör dem. Det är inte de som kommer tvingas gå med vad som upplevs som en parasitisk inkränktare i nio månader, vilket innebär att de inte har någon som helst rätt i att lägga sig i vad den människan väljer att göra. Att tvinga någon behålla ett barn som hen inte vill behålla är precis lika vidrigt som att tvinga någon att göra abort trots att hen vill behålla ungen.
 
Det centrala i diskussionen om samvetesklausuler som vi måste komma ihåg är dock relationen mellan de två önskningarna som korsars. Barnmorskan ifråga talar om hur barnmorskearbetet är hennes dröm att vara barnmorska, och jag har full sympati för att det är hemskt jobbigt att inte få se sina drömmar förverkligas. Men hennes rätt att förverkliga sina drömmar kommer aldrig att väga högre än hennes patienters rätt att få den vård de vill ha och behöver. Självförverkligande kan aldrig trumfa något så basalt som rätten till sin egen kropp.
 
På ett plan är diskussionen givetvis absurd, eftersom en inte bör söka sig till en tjänst som en inte är kapabel att utföra. Jag är i egenskap av socialist väldigt kritisk till konsumtionssamhället, men är det verkligen rationellt att jag söker ett jobb på en Ica-butik och sedan vägrar att sälja varor eftersom det går emot min personliga övertygelse? Jag tror inte det finns någon som skulle hävda att jag i den situationen vore diskriminerad, utan istället säger nog konsensus att det kanske är en idé att jag prövar söka andra typer av arbeten istället. Personlig moral är just personlig, och då är en tvungen att själv välja huruvida en vill vägra tumma på moralen, eller vill söka andra yrken. Situationen med barnmorskan är dessutom allvarligare än mitt exempel. I mitt exempel rör det sig bara om ett företags vinstintressen som får lida. För barnmorskan som vägrar utföra abort så handlar det om en människas rätt till att bestämma över sin egen kropp som hotas.
Sen finns det förstås de som menar att religion är viktigare än politisk övertygelse. De människorna har fel och är aningen empatilösa eller trångsynta, eftersom det inte går att jämföra något så subjektivt. Min politiska övertygelse är säkerligen lika viktig för mig som en religiös persons religion är för hen. Min politiska övertygelse är något som definierar hela mig som person och hur jag relaterar till omvärlden. Det är min inre eld, det som håller igång mig och när jag känner mig desillusionerad i de frågorna så är det som att hela min värld fullständigt går i bitar (jag är INFP, vi tenderar att känna väldigt starkt för våra "causes").
Men, min politiska övertygelse till trots så utbildar jag mig till lärare, ett yrke där jag måste vara neutral. Då måste jag lämna min politiska uppfattning hemma, det är en del av yrkets krav. Jag kan inte begära att bara få undervisa elever som är socialister, eller kräva att få tillåtelse att ge MUF-medlemmar lägre betyg. Det fungerar helt enkelt inte så, vilket innebär att jag då måste tona ned det här otroligt viktiga för mig, och inte låta det påverka mig i mitt yrkesliv. Om jag inte skulle klarat av det här så skulle jag helt enkelt fått låta bli att vara lärare eftersom min rätt till min politiska uppfattning inte innebär att jag har rätt att leva ut den i allt jag gör. Mina elevers rätt till en neutral utbildning överväger helt enkelt min rätt att vara öppet politisk i alla situationer jag befinner mig i.
Sen är det förstås lite knivigt i dagens arbetsmarknad, där det inte finns så myckeet jobb att söka i förhållande till antalet människor som vill ha dem. Men, jag vill ändå mena att rätten till ett jobb och till att kunna försörja sig,definitivt en tung rättighet, fortfarande inte överväger rätten att bestämma över sin egen kropp.
 
Kort sagt, så har du som person givetvis rätt till din egen personliga moral. Det är en självklar rättighet. Men du har däremot inte rätt att kräva att få tvinga över den moralen på andra människor, och ifall du är intresserad av ett yrke där du påverkar andra människors liv i väldigt hög grad, så får du faktiskt lämna moralen hemma eller söka dig efter ett annat yrke. För din rätt till självförverkligande kommer aldrig väga tyngre än deras rätt att fatta sina egna beslut om sig själva.

MRO - ett svar på tal

Det har skrivits en del i tidningarna på sistone om föreningen MRO, Människorätt för ofödda, som är en antiabort-rörelse. På grund av nyhetsrapporteringen trodde jag att det rörde sig om en ganska stor rörelse, något som tydligen inte ska vara fallet. I vilket fall som helst så har de publicerat en mängd frågor och svar på sin hemsida. Jag tänkte gå igenom några av felen i dem.
.
Under fråga fem skriver de bland annat "Vi menar att människovärdet inte hänger på medvetandegrad. Skulle till exempel en djupt medvetslös person inte ha något människovärde? Har vi rätt att döda en person i koma även om vi skulle veta att personen kommer att vakna upp om nio månader?"
Det som MRO missar när de likställer ett foster med en medvetslös människa är ett par saker. Dels saknar fostret erfarenheter. En medvetslös människa hade ett liv och en existens innan hen blev medvetslös, något som fostret saknar. Vidare saknar också foster som aborteras ofta andra människor som bryr sig om det personligen. Det finns givetvis levande människor som också saknar det, och jag vill inte påstå att dessa är mindre mänskliga, men våra kontakter är fortfarande en stor del av att vara människor. Och, innan någon börjar tala om hur väntande föräldrar bryr sig om sina foster, så måste det tas i beaktande att dessa, önskade foster inte tenderar att aborteras.
MRO tänker inte heller på att det är skillnad på att inte vara vid medvetande och att inte ha något medvetande än. En medvetslös människa har alltså varit en människa också innan hen blev medvetslös och har ett medvetande att tala om, även om personen inte har tillgång till det för tillfället. Ett foster däremot har inget medvetande än och har aldrig haft ett heller.
Det ska också tilläggas att det är skillnad på hjärnaktivitet och medvetande. Ett 12 veckor gammalt fosters hjärnaktivitet består av impulser från det autonoma nervsystemet, inte tankar.
.
I fråga sju skriver MRO om att även spädbarn är beroende av vårdgivare, vilket enligt dem leder till att det då skulle vara inkonsekvent att säga att abort är okej eftersom att fostren inte klarar sig själva. Det är dock en stor skillnad i och med att ett spädbarn är beroende av en vårdgivare som kan vara vem som helst, medan ett foster har en parasitlik existens på en specifik persons kropp. Vidare går det både i teorin och praktiken att ta hand om ett spädbarn utan någon som helst fara för sitt eget liv eller påverkan på både kropp och själ, något som däremot är omöjligt när det gäller ett foster. Det är alltså inte alls samma sak.
.
I den tionde frågan ställer MRO kvinnans rätt till sin kropp mot fostrets rätt till sin kropp. Problemet är att för att det här argumentet överhuvudtaget ska fungera måste en dels gå med på premissen att foster har rättigheter, något som långt från alla håller med om. Vidare skriver MRO också om att kvinnans rätt "egentligen handlar om 'rätten' att döda det ofödda barnets kropp". Här utgår de också ifrån att fostret är ett liv och inte bara ett potentiellt liv. De likställer också "döda" med att "hindra från att börja leva".
.
I den elfte frågan bemöter de donations-argumentet, presenterat på hemsidan som "Är inte kvinnans rätt till sin kropp starkare än fostrets rätt till kvinnans kropp? Ingen bör väl tvingas ställa upp till exempel som 'njurdonator' mot sin vilja?"
Först påpekar de att abort är en aktiv handling, medan att avstå från att donera en njure är en passiv handling med tillägget att "En eventuell rätt att avstå från att 'ställa upp med sin kropp' är alltså inte detsamma som rätten att aktivt ta någons liv". Här lyckas MRO på något sätt missa att det är just att avstå ifrån att ställa upp med sin kropp som en kvinna gör då hon aborterar bort ett foster, men eftersom att fostret knappast frågar om lov att få använda kvinnas kropp så tvingas hon göra en aktiv handling för att avstå ifrån att ställa upp med sin kropp. Det hela går att likna vid att du har rätt att aktivt kasta ut en objuden gäst ifrån ditt hus. Fostret är en objuden inkräktare i kvinnans kropp som tagit sig in genom antingen en olyckshändelse eller genom lite obetänksamhet. Men även om du glömt ett fönster öppet så har du rätt att kasta ut en objuden gäst.
De påpekar också att kvinnan är det ofödda barnets moder och att föräldraskap innebär etiska förpliktelser. Men om kvinnan är det ofödda barnets mor, hur kommer det sig då att en gravid kvinna säger att hon "ska bli mamma" snarare än att hon redan är det? Det är en språklig teknikalitet, det medges, men det är å andra sidan aktiva och passiva handlingar med.
Slutligen säger de också att kvinnan "normalt sett [är] medansvarig för barnets tillkomst och har därför en etisk skyldighet att möta barnets behov. Den sexuella akten är moraliskt laddad och medför vissa skyldigheter."
I helvete heller. Den sexuella akten kan bara klassas som moraliskt laddad eftersom att vårt samhälle, främst på grund av religionen, under så lång tid tillskrivit den en moralisk laddning (Märk väl här att våldtäkt inte är en sexuell akt. Det är ett grovt våldsbrott).
.
I frågan därpå (Tolfte för er som räknar) skriver de att det är en logisk och moralisk omöjlighet att abort är en mänsklig rättighet eftersom att den, enligt MRO, tar ett mänskligt liv. Även om man bortser ifrån att abort inte tar ett liv utan bara hindrar det från att skapas så utgår MRO här ifrån att moral är något absolut. Det är det inte.
.
I trettonde frågan missförstår MRO helt och hållet vad "ett privat beslut" innebär, och börjar istället skriva om att mord, sexuella övergrepp och misshandel ofta sker i privata hem. Det är en helt enorm skillnad på att något är ett privat beslut, det vill säga att det bara angår en själv, och att något sker i en privat miljö.
.
I femtonde frågan likställer MRO en abort med att döda gatubarn, eftersom att bägge ofta är oönskade. Skillnaden mellan oönskade barn som blivit gatubarn och oönskade foster är att de förstnämnda redan är födda. Faktum är att en ökad tillgänglighet för abort minskar antalet oönskade gatubarn. Det här innebär dock inte att gatubarn är värdelösa och borde dödas, vilket MRO påstår att det betyder och gör en väldigt ogenomtänkt liknelse till slavhandeln. Det innebär dock att gatubarn är något väldigt tragiskt och det bästa vore om vi kunde undvika det genom att se till så att de barn som blir till är önskade och tas hand om. Det går inte att peka på någon och säga "skulle du då säga att det vore bättre ifall hen aldrig fötts" eftersom att personen ifråga redan är född och redan har ett liv som har ett eget värde. Ett foster har inte ett liv än.
Att säga att "det är alltid bättre att födas än att inte födas" går inte riktigt att applicera här, eftersom att det då utgås ifrån att foster är människor, och inte bara potentiella sådana. Om vi ska dra det här längre kan vi i så fall hävda att preventivmedel också är fel, eftersom att åtminstone några av alla sexakter där sådana förekommer annars skulle resulterat i barn, och det är ju alltid bättre att födas än att inte födas.
.
i sjuttonde frågan gör MRO de förmodligen grövsta argumentationsfelen hittills när de ska bemöta argumentet med att ett abortförbud skulle leda till att många kvinnor skadas och dör på grund av illegala aborter. Först och främst så bemöter de inte argumentet. Istället börjar de prata om att legala aborter också är riskfyllda. Och visst, det finns risker med abort, det finns risker med alla operationer. Men det är fortfarande en helt enormt stor skillnad på legala och illegala aborter. Enligt en rapport från WHO ser vi att osäkra aborter står för 13% av all mödradödlighet i världen, eller 47 000 kvinnor per år. Det är 47 000 liv som eventuellt kunnat räddats om aborterna skett lagligt, på sjukhus. Där står också att 92% av alla aborter som sker i i-länder är säkra som utförs på sjukhus medan mer än 55% av alla som sker i u-länder är osäkra. Till det kan vi lägga till den här kartan över mödradödligheten i världen och då ser vi ett extremt tydligt samband.
Det finns givetvis andra orsaker till att mödradödligheten är högre i u-länder än i i-länder, men osäkra aborter är definitivt något som påverkar det hela.
MRO påstår också att det finns ett orsakssamband mellan abort och bröstcancer, något som kommer ifrån en femton år gammal studie som motbevisats om och om igen. Organisationen hävdar också att de illegala aborterna i Polen är säkra, och refererar till den extremt konservativa, kristna tidskriften Världen idag, en tidning som också står för kulturrasism, islamofobi, hbtqfobi, konspirationsteorier, motsstånd mot sekularisering och att de hävdar att det finns en koppling mellan pedofili och homosexualitet. Inte den mest trovärdiga källan, med andra ord.
Saken är den att då MRO försöker få det att låta som att säkra, legala aborter som sker på sjukhus är lika farliga som osäkra, illegala aborter som sker, ja, lite varstans, så ljuger de.
.
Vid nittonde frågan säger de att de är emot abort även då det gäller våldtäkt och incest. De skriver att "kvinnan blir inte o-våldtagen genom abort", något som helt och hållet stämmer. Däremot så är det nära nog en andra våldtäkt att tvinga kvinnan gå igenom en lång graviditet och förlossningsperiod på grund av att hon utsatts för ett brott.
.
Tjugofjärde frågan är ganska rolig. "Hur många barn har ni som abortmotståndare adopterat?" och MRO svär sig fria med att påstå att de inte måste vilja och kunna ta hand om alla oönskade barn bara för att de ifrågasätter och kritiserar abort. De har givetvis rätt i det, men samtidigt är det väldigt symptomatiskt. Om de som motstätter sig abort inte kan tänka sig ta hand om oönskade barn, hur kan de då förutsätta att det ska finnas andra som vill och kan det? Om jag skulle våga mig på en gissning så skulle jag säga att intresset för att ta hand om oönskade barn som ersättning för aborter är ganska ljummet hos de flesta.
.
I trettionde frågan liknar MRO aborter med folkmord och när de förklarar varför så drar de paralleller till hur judarna av nazisterna betraktades som "o-människor" och "parasiter". Förutom att det här är ett väldigt lumpet ad hominem-argument där de vill sammankoppla en grej med något de flesta anser vara hemskt trots att det inte finns någon direkt koppling, så finns det faktiskt medicinska och etiska skäl till att inte betrakta foster som människor. Något liknande varken fanns eller finns hos judarna, eller några andra grupper som utsatts för folkmord.
.
.
Det här var såklart inte alla frågorna, utan jag tog upp de där jag tyckte MRO hade gjort flest och lättast visbara fel.
Men det viktigaste att ha i åtanke när vi möts av sådana här organisationer och läser det som de publicerar är att det rör sig om en organisation som vill ta ifrån människor sin rätt att själva fatta ett beslut om vad som är rätt eller fel för dem själva, och istället tvinga på människor sin egen moral.

Om bilder på aborter - Eller att Birro har fel igen

Jag fick lite kritik för mina senaste inlägg i abortfrågan i och med att jag uttryckte mig väldigt nedsättande mot Marcus Birro, så idag ska jag försöka ta mig igenom inlägget utan att förolämpa honom en enda gång, så får vi se ifall jag kan motstå frestelsen.
Att min irritation och ilska gentemot den mannen blossat upp igen beror på att han på nytt skrivit en krönika om abortfrågan som publicerats i Expressen, även om den här fokuserar på huruvida det är rätt eller inte att visa bilder på bortaborterade foster. Birro påbörjar sin lilla text med att prata om att människans celler byts ut så att man är helt "ny" var fjärde år, ungefär, vilket leder honom in på att han förändrat sin syn på saker och ting. Faktum är att större delen av krönikan ägnar han åt att tala om hur han en gång tyckte en grej men nu minsann tycker något annat och att han inte bryr sig om ifall någon blir förbannad. Han talar också om hur han kände då han höll foster han varit med i skapat i händerna, döda i vecka 24, respektive 17 och pratar om att han kände sig ledsen och att han tyckte att de var hans barn och inte foster. Det drar han sedan över till att alla foster är barn direkt. Här missar han helt och hållet det faktum att han känner sig ledsen då det var barn som han ville ha. Han har väntat på ungarna och sett fram emot att bli förälder, något som kvinnor som gör aborter generellt sett inte gör. Birro verkar inte förstå att han som väntande förälder har ett helt annat perspektiv än någon som verkligen inte vill ha barn har, och att bara för att han kände starka föräldrakänslor inför fostren så innebär det inte att alla gör det. Och man ska definitivt inte propagera för att alla ska tvingas behålla oönskade foster bara för att någon själv känner att sitt egna foster inte är oönskat.
Det går helt enkelt inte att utgå ifrån att alla ska börja känna föräldrakänslor bara för att man själv gör det. Och det är ju inte de önskade fostren som aborteras bort. Birro verkar helt och hållet ha missat att det han känner är en känsla, och att alla känslor är subjektiva. Därför ska inga beslut fattas enbart på grund av hur någon känner i frågan. Om någon känner att hen inte vill göra en abort, så gör ingen jävla abort, men låt de som inte har de känslorna få behålla sin rätt att själva fatta beslutet. Svårare än så är det inte.
.
Vad publiceringen av bilderna beträffar så kan jag inte riktigt säga bu eller bä kring dem. Jag känner mig inte det minsta berörd av att se en abort, precis som att jag inte känner mig illa berörd av att se någon annan operation. Abortmotståndarna som står bakom publiceringen verkar dock ha missat en grej. De hävdar att eftersom att vissa inte vill se den här typen av bilder i det offentliga rummet så innebär det att abort är fel. Det är ett argumentationsfel. Bara för att någon inte vill se något i det offentliga rummet innebär det inte att de personerna inte vill att det ska förekomma. Det är inte så jäkla mysigt att se tandkirurgi offentligt heller, men jag tror det är ytterst få som skulle vilja förbjuda det. Det är också många som inte vill att folk ska ha sex offentligt utan att vara det minsta sexualkonservativa för den sakens skull. Bara för att man inte vill se något i det offentliga rummet, eller överhuvudtaget, innebär det inte att detta något är fel, utan bara att det kanske inte är så trevligt att se på. Det är en fråga om estetik, inte moral.
.
Min huvudsakliga poäng med det här är att Birro med sin krönika låter som att hans känslor är giltliga för alla, och om han känner något så känner alla det och att det är så alla ska känna. Det är i varje fall det enda skälet jag kan komma på till att han ständigt fokuserar på att skriva i sina krönikor om vad han har känt vid olika tillfällen. Därför kände jag mig då tvungen att förstöra genom att påpeka att eftersom att alla känner olika så är det bättre att lagar och regler underlättar för så många som möjligt att få följa det som känns rätt för dem, precis som det är nu med abort. Vill du göra abort; go nuts, vill du inte; låt bli. Men försök inte tvinga någon annan att göra precis som du.
.
.
(Sedär, det gick att skriva det här utan att påpeka vilket jävla pucko Birro är.. Eh.. Oj..)

Abortmotståndets konsekvenser

Jag tänkte avsluta min lilla serie om abortmotståndet med att prata om vad det här nyuppväckta motståndet egentligen får för konsekvenser.
Det ska först nämnas att alla människor är olika, vilket innebär att alla motståndare givetvis har lite olika motivationer, och jag omöjligt kan nudda vid allt. Det jag istället ska försöka ta upp är lite bakomliggande orsaker till varför vissa motsätter sig abort. Nu kommer det givetvis finnas många som kan känna att det här inte passar in på just deras åsikter, men oavsett varför de tycker som de tycker så får deras åsikter vissa konsekvenser. Konsekvenser som man måste vara medveten om.
.
.
Det man först och främst måste förstå är, som jag skrivit i mina tidigare inlägg om den här frågan, att abortmotståndare vill tvinga på andra människor sin egen moral. Om abort är tillåtet så innebär det att folk som av en eller annan anledning inte vill göra en abort ändå kan låta bli, men om man förbjuder abort så innebär det att alla som av en eller annan anledning vill göra abort inte får. Den här skillnaden borde inte vara svår att hänga med på; att tillåta abort ger ökade valmöjligheter, att förbjuda abort tar bort valmöjligheter, oavsett vad Gunilla Gomér vill få det att låta som. Vi har alltså att göra med en mängd människor som oavsett anledning vill förbjuda andra från att göra vad de själva vill.
.
Abortfrågan är nära kopplad till feminismen, och det av förklarliga anledningar i och med att det är en diskussion som i mångt och mycket påverkar kvinnors ställning i samhället. En graviditet är inte en struntsak som inte påverkar ens tillvaro i övrigt. Det tvingar folk till pauser i arbetslivet, det skapar hormonrubbningar, det påverkar fysiken, det kan medföra allvarliga skador, det påverkar känslorna, det påverkar omgivningens uppfattningar, etc, etc. Det är helt enkelt betydligt mer än att bara föda ett barn. Om det rör sig om ett barn som den gravida och en eller flera eventuella partners vill ha så är det jättebra, då brukar folk tycka att det är värt att gå igenom det hela, men om det rör sig om en oönskad graviditet så handlar det om att man tvingar människor att gå igenom en väldigt svår tid för något som de inte vill ha.
I och med att det än så länge bara är människor som har en livmoder som kan bli gravida och det stora flertalet av dessa definierar sig själva som kvinnor så blir det här automatiskt en fråga som rör kvinnors rättigheter. Om man då motsätter sig abort leder det till att man tycker att kvinnor ska tvingas gå igenom en väldigt svår och jobbig process för ingenting. Man kanske inte menar att det är just kvinnor som ska gå igenom det hela beror på biologiska orsaker och att man som abortmotståndare hade varit lika emot det ifall det varit män som blev gravida, men det är helt enkelt inte intressant. Nu säger jag inte att abortmotståndare är kvinnoförtryckare, men oberoende av anledning så bidrar abortmotstånd till att kvinnor missgynnas. Oavsett ifall det är ett oavsiktigt missgynnande eller inte så måste man ändå förstå att det är kvinnor som kommer att drabbas mest av en nollvision kring aborter.
.
En annan sak kring graviditet man också måste förstå är att en graviditet i de flesta fall är en orsak av heterosexuellt sex. En oönskad graviditet är dessutom med största säkerhet det, eftersom att jag har svårt att tro att det är särskilt vanligt att någon låter sig insemineras för att sedan göra abort. Nu är jag helt för att man ska använda preventivmedel ifall man har heterosexuellt sex och inte vill bli gravid, men ibland går det fel. Det kan helt enkelt vara så att personerna har glömt preventivmedlet, att någon glömt ta ett p-piller eller sätta på en kondom eller något åt det hållet. Det är klumpigt, det medger jag, men ska vi straffa någon med komplikationer som kan vara hela livet på grund av ett enkelt misstag?
Och ja, jag säger straffa eftersom att det är ett straff att tvinga någon gå igenom en graviditet. Om någon skulle tvingas att mot sin vilja gå igenom de påfrestningar en graviditet innebär utan att det skulle resultera i en unge så skulle det utan tvekan klassas som tortyr.
Det kan också vara så att preventivmedlet inte fungerar. Kondomer kan spricka, hormonbaserade läkemedel kan strula, osv. Det är inte jättevanligt, men det händer.
Om man då förbjuder aborter så kommer det innebära att folk inte kommer våga ha sex på samma nivå, eftersom att det kan få sådana allvarliga konsekvenser. Det innebär alltså att abortmotstånd också är ett sexmotstånd, något som säkerligen faller alla religiösa fanatiker i smaken. Och visst, det finns ju de som inte tycker att andra människor borde ligga runt, men den tankegången grundar sig även den i uråldriga, religiösa diskurser där sex ses som något negativt och rent av skadligt. Nu säger jag givetvis inte att alla borde ligga runt, det är upp till var och en att göra vad de själva tycker känns bäst, men om man är abortmotståndare så blir konsekvensen att man också är emot att folk har sex fram till dess att de känner sig redo för barn, och att folk som inte vill ha barn inte ska ha sex.
.
En graviditet kan också komma som resultat av en våldtäkt, men det finns även de abortmotståndare som tycker att inte ens den typen av graviditeter ska få aborteras, vilket innebär att våldtäktsoffret inte bara blir ett offer utan också straffas för att hon våldtagits. Kort sagt så signalerar man genom att vara abortmotståndare att våldtäktsoffer borde skylla sig själva.
.
.
Alltså, även om man som abortmotståndare inte är en kvinnofientlig sexhatare, vilket många inte är, så går man de människornas ärenden då man motsätter sig abort, i och med att det här är konsekvenserna som abortmotstånd får. Vare sig de vill det eller inte så bidrar abortmotståndare till att göra världen mer kvinnodiskriminerande, mer anti sex och mindre stödjande för våldtäktsoffer.
.
.
.
Ps. Det här handlar återigen om folk som är abortmotståndare, inte folk som själva inte vore bekväma med att göra en abort. Enormt stor skillnad. Ds.

Felaktig argumentation - Eller om att Marcus Birro kan ta sig

Marcus Birro, den gnällige katoliken eller vad det nu är han är, har givit sig in i abortdebatten och skrivit en halvfånig debattartikel till DN, som blev bortplockad, men publicerades i Svd istället. Birro var dock inte nöjd med det utan skriver istället ett upprört inlägg på Newsmill kring om hur hemskt det är att han inte blivit publicerad i två tidningar och vill ha en förklaring från DN. Han får det att låta som att DN inte vill ta med eftersom att Birro i artikeln tar upp en åsikt som kanske inte är helt politiskt korrekt i och med att han ställer sig kritisk till abort.
.
Det som Birro skiter i att nämna är att artiklarna var tänkta att publiceras samma dag. I två konkurrerande tidningar. Det är väl inte så konstigt att den ena av dem väljer att lyfta artikeln då en annan tidning också tänkt publicera samma artikel, samma dag. Jag känner inte till någon annan debattör som någonsin fått samma artikel publicerad i två olika tidningar samtidigt, och tycker att det är lite töntigt av Birro att han känner sig illa behandlad för att han inte får den typen av specialbehandling.
.
.
Till artikeln då; där drar Birro upp en vagt långrandig historia om hur han och hans fru/sambo/whatever (Relationen specificeras inte i texten) fick ett missfall för ett antal år sedan och om hur hemskt det var att barnet sågs som ett foster i Sverige då. I och med det här så drar han dels ett likhetstecken mellan oönskade, aborterade barn och önskade barn som tyvärr resulterat i missfall. Det blir en rejäl felsyftning där i och med att de kvinnor som aborterar sina oönskade foster tenderar inte att se dessa oavsiktligt skapade foster som möjliga barn. De vill överlag helt enkelt inte ha dem, vilket gör Birros jämförelse till ett felaktigt försök till att skapa ett argument byggt på emotionell respons. Lite "oh, nej, vad synd det var om mig här, därför har jag rätt". Ett väldigt fult knep för att vinna poäng och ett rent själlöst sätt att använda en personlig tragedi i en debatt, helt enkelt.
Han använder sig dessutom av den tekniken genom hela debattartikeln som inte bygger på direkt fakta utan enbart använder sig av emotionella, substanslösa argument där han med känslofyllt språk och starka bilder målar upp en verklighetsbild som helt enkelt inte är sann. Det är ett författande han gör, inte en korrekt verklighetsbeskrivning eller en genomtänkt, logisk argumentation.
.
Birro går vidare genom att kalla alla som är för abort för "den politiskt korrekta mobben". Ett rent ad hominem-argument, med andra ord, eftersom att politiskt korrekt är ett rent skällsord i dagsläget. Han missar dessutom
att folk som är för abort inte tenderar att vara det för att undvika att stöta sig med folk. Abortfrågan är ganska svår att överhuvudtaget vara politiskt korrekt i, i och med det är en såpass laddad fråga.
.
I artikeln drar Birro upp en anekdot om hur döda kroppar fraktats i en OK-hyrd skåpbil då ett krematorium skulle byggas om, något som överhuvudtaget inte har med saken att göra. Han talar dessutom om livet, om hur det är heligt och om hur det i Sverige i värdesätts särskilt mycket. Här gör han en väldigt lömsk grej.
Först och främst syftar han till att livet uppstår vid befruktning, en åsikt som är långt ifrån den enda vedertagna och snarare bygger på katolsk moral. Birro talar dock om den som om det vore det enda självklara sättet att se på saken, vilket är långt ifrån sant. Tvärtom är de flesta mer benägna att definiera det som ett potentiellt liv, snarare än ett liv. Han förhåller sig dessutom överhuvudtaget inte till andra filosofiska tankegångar, exempelvis om liv i relationer till andra eller något som har med erfarenheter att göra, eller så. Jag säger inte att hans definition nödvändigtvis skulle vara fel, det jag säger är att det är en filosofisk fråga som har fler än ett gångbara svar.
Han gör även en koppling mellan brist på värdesättning av liv och tillåtandet av abort, en koppling som överhuvudtaget inte existerar. Bara för att man vill att abort ska vara lagligt innebär det inte att man inte värdesätter livet. Tvärtom kan man ju också se det som att man värdesätter livet mer, i och med att man inte vill förstöra den havande kvinnans liv till förmån för en oönskad parasit som finns inuti henne. Men Birro kanske motsätter sig att vi tar bort maskar och liknande från oss själva också?
I ett längre steg till vad det här att fostret verkar livsdugligt egentligen beror på förklarar Mattias Irving i en träffsäker replik i SVD att det inte handlar om att fostret läggs att dö efter att det är utplockat, utan att det rör sig om reflektoriska livstecken från det autonoma nervsystemet. Det handlar alltså inte om något foster som med ledsna anime-ögon läggs att dö på en kall diskbänk, vilket Birro försöker få det att låta som, utan om en outvecklad varelse som varken är livsdugligt eller medvetet.
.
Vidare raljerar Birro om hur hemskt svårt det är att debattera abort eftersom att det ses som en självklarhet och är "som en grundlag". Det är helt enkelt väldigt synd om honom för att han har svårt att debattera en laddad fråga. Men det är så det är, vissa frågor är laddade och vill man debattera dem så får man helt enkelt ta smällen, precis som abortförespråkarna gjorde då de kämpade för rätten till att göra abort. Vill Marcus Birro backa tillbaka till den tiden så får han ta de jobbiga diskussionerna han med.
.
.
I slutändan handlar det ändå om att han vill förbjuda och/eller misstänkliggöra abort. Det är egentligen den enda anledningen det finns till att starta upp den här debatten eftersom att ingen kommer att tvinga Birro att göra en abort själv, ens om han kunde. Birros egen tillvaro är alltså inte hotad, och det är inte utifrån det han argumenterar. Han skriver sitt debattinlägg för att han vill tvinga på resten av världen hans egen moral, istället för att låta folk välja själva. Det är det debatten handlar om, och det får vi inte glömma.

KD vs Abort - Den kristna högern visar sitt rätta ansikte

Jag har hittills undvikit att kommentera den rådande debatten som pågår mellan KDs Gunilla Gomér och, ja, typ en mängd klokare människor. Jag kände lite att det hela är såpass uppenbart att det klarade sig utan en kommentar från mitt håll. Men, jag har ändrat uppfattning.
.
I sitt senaste debattinlägg på SVTDebatt talar Gomér om hur hemskt det är att de stackars kvinnorna som gör abort inte vet att det finns alternativ till det, så som adoption eller ekonomiskt stöd från samhället.
För det första så skulle jag bli oerhört förvånad ifall det finns någon gravid kvinna där ute som inte vet om att hon kan adoptera bort barnet. Med tanke på att adoptioner funnits under så gott som hela mänsklighetens historia och dessutom är något som ofta nämns i vår litterära kanon så känns hela utgångspunkten att kvinnor inte vet om att de kan adoptera bort barn rent absurd.
Dessutom så bygger Gomérs argumentation på att alla som gör aborter egentligen vill behålla sina barn, men på grund av ekonomiska orsaker inte har den möjligheten. Det är säkert sant i vissa fall, och det är väldigt tragiskt, men på det stora hela så stämmer det helt enkelt inte. De flesta aborter görs av kvinnor som inte vill ha barnet, inte föda det och inte genomgå den långa graviditeten. Det spelar ingen roll ifall de känner att de har råd eller inte, eftersom att barn inte är något som de vill ha just då.
.
Gomér talar också, i en artikel i Aftonbladet, om hur hon vill se en nollvision för aborter och att hon vill sänka den lagliga gränsen till vecka tolv istället för vecka arton där den ligger nu.
Problemet med att sänka den lagliga gränsen är dels att alla procedurer kring aborten kan ta lite tid, särskilt då det finns läkare som verkar ha tagit det till sin livsuppgift att försöka övertyga kvinnor om att inte abortera. Man måste också ta psykiska och emotionella förutsättningar i beaktande då en abort för vissa är ett svårt beslut. Om vi förkortar betänketiden ökar vi riskerna för att en del ska ångra sina beslut, oavsett om det gäller att abortera eller behålla barnet.
När Gomér också talar om en nollvision tycker jag att hon är väldigt fel ute. Nollvision är ett begrepp som vi brukar använda då vi talar om saker som ses som enbart negativa; droger, våld, mord, våldtäkter, osv. Att tala om en nollvision för något som för många är en positiv valmöjlighet är bara skevt.
.
Där kommer vi också in på felaktigheten i Gomérs argumentation. Hon talar om att hon vill se ökade valmöjligheter för kvinnor, men det hon egentligen vill göra är att begränsa dem.
Gomér är ordförande i rörelsen Ja till livet, vars namn påminner väldigt mycket om den amerikanska Pro-Life-rörelsen, som främst består av konservativa republikaner som helt och hållet vill förbjuda aborter, även vid fall som våldtäkt, incest och liknande, något Gunilla Gomér också verkar vara för i och med att hon talar om en nollvision för aborter.
Problemet med att kalla sin organisation för "Ja till livet" är att man egentligen ljuger. Lite som Pro-Life och Pro-Choice i USA så säger man egentligen inte vad man vill. De flesta människor är för liv och för val. Det är för eller emot abort det handlar om, och oavsett hur fint "Ja till livet" försöker förklä sitt budskap med fina namn så handlar det fortfarande om att de vill arbeta bort en av kvinnors valmöjligheter vid oönskade graviditeter.
.
I sin artikel till aftonbladet talar Gomér också om att man ifall oönskade barn adopterades bort istället för att aborteras så skulle föräldrar som "hämtar [...] hem barn från utlandet" istället kunna adoptera barn här i Sverige. Om jag var på det humöret skulle jag kunna tolka det här som att Gomér, likt Sverigedemokraterna, inte vill ha in fler utländska barn i Sverige, men jag tror att det rör sig om att hon uttryckt sig oerhört klumpigt. Men om vi minskar aborterna i Sverige och ökar antalet inhemska adoptioner så skulle det innebära att färre barn från andra länder adopteras av svenska föräldrar, vilket vore väldigt negativt.
Här i Sverige så har vi det oerhört bra ställt i jämförelse med hur det ser ut i många andra länder och hur utsatta föräldralösa barn är där. Då är det ju väldigt bra att fler barn från andra länder adopteras och ges en lättare tillvaro, snarare än att färre adopteras. Nu säger jag givetvis inte att det inte går att leva ett bra och drägligt liv på andra ställen än Sverige, men vi har det gått ställt här. Varför inte försöka sprida lite av välfärden?
.
Slutligen kommer jag in på den sista punkten som brukar tas upp i sådana här diskussioner, nämligen att sjukvårdspersonal borde få välja själva ifall de vill utföra aborter på grund av samvetesmässiga skäl. Det borde de inte få, framför allt på grund av två skäl.
Dels kan det innebära att det i vissa regioner inte finns någon sjukvårdspersonal som vill utföra aborter, vilket leder till att kvinnorna bosatta där får det mycket svårare att göra en abort. Alltså minskar valfriheten.
Dels kan vi inte heller börja låta sjukvårdspersonalen välja och vraka kring vilka de vill behandla, för var slutar det då? Någon kanske inte vill behandla en mördare eller våldtäktsman. Eller dömda brottslingar överhuvudtaget kanske någon tycker att det är fel att behandla. Eller så kanske någon inte vill behandla en politisk motståndare eller homosexuella, transpersoner, osv, osv. Vi kan inte låta sjukvårdspersonal välja bort vissa patienter på grund av personliga preferenser. Då de valde att jobba inom vården valde de också att behandla alla som söker hjälp, och de kan lika lite välja att neka någon vård som en lärare kan välja att bara undervisa elever som tycker som henom. Hur skulle det se ut ifall en kristen brandman vägrade att släcka en brinnande synagoga eller moské? Då man arbetar inom ett yrke som har till uppgift att hjälpa alla i samhället, så får man finna sig i att hjälpa alla i samhället eller byta jobb. Svårare än så är det inte.
.
.
Så, oavsett hur fint Gomér och hennes gelikar försöker presentera sin sak så handlar det i grund och botten om en sak: De vill ta bort en valmöjlighet från gravida kvinnor på grund av sina egna konservativt kristna värderingar. De vill helt enkelt tvinga på andra sina åsikter.
Det är det som är grejen med valfrihet; du kan alltid välja att inte göra abort om du inte vill. Det är ingen som tvingar dig att abortera, och din livssituation kommer aldrig att påverkas av att andra väljer att göra det. Men om man försöker arbeta bort aborterna så kommer de som faktiskt vill göra abort tvingas till att låta bli.
.
Valfrihet = Bra
Tvång = Dåligt
Några frågor?
.
.
Ps.
Jag glömde ta upp det vanligaste argumentet man får mot abort, nämligen att det kostar samhället pengar. Och ja, det gör det. Vill ni veta vad mer som kostar pengar? Vägar, kultur, socialbidrag, pensioner, försvar, polisväsende, vård, skola och en mängd andra samhällsinstanser. Det är en stats uppgift att spendera pengar för att öka invånarnas levnadsstandard. Punkt slut.
Ds.


RSS 2.0