Rasisternas dröm bygger på en lögn

Det har varit demonstration i Stockholm idag. Jag var inte där, jag var hemma i Linköping och höll i aktiviteter för studenter, men jag vill ändå prata om det hela.
Det var Svenskarnas Parti, tidigare kända som Nationalsocialistisk Front, som valde att förpesta huvudstadens gator med sin närvaro. Svenskarnas Parti har idag valt att överge den gamla beteckningen "nationalsocialister" och vill idag omnämnas som "nationalister". Att vara nationalist är dock, förutom att vara utomordentligt korkat, ingen politisk hemvist. I teorin kan en nationalist vara kommunist, nyliberal, nazist, socialdemokrat, anarkist eller vad som helst. Nationalism innebär bara att en anser att nationens intressen är viktigare att förverkliga än andra kollektiva värden, men det säger ingenting om vilka nationens intressen är. Det är lika legitimt, om inte mer så, att anse att nationens intressen är det majoriteten väljer vid ett nationellt val som att anse att intressena finns i någon dunkel rasteori om att hålla "Sverige åt svenskarna".
 
"Sverige åt svenskarna" är också ett uttryck jag retar mig på. Inte för att jag har svårt att hitta nya irritationsmoment hos ett gäng historielösa puckon som Svenskarnas Parti, men i alla fall. Idén om att en nation ska tillhöra nationens medborgare är knappast uppseendeväckande. Det finns inget parti i riksdagen som förespråkar att människor som inte är svenska medborgare ska få rösta i, och då i förlängning bestämma över, Sverige. Problemet ligger i definitionen av "svenskarna", och när det kommer till Svenskarnas Parti så definierar de "svenskar" utifrån en rent rasbiologisk tankegrund. En tankegrund som resten av världen sedan länge insett vara fullkomligt vanvettig, en tankegrund som förkastades redan under Linnés tid, men som Svenskarnas Parti av någon outgrundlig anledning finner tilltalande.
 
Men vad är då "Sverige" och "svenskarna"?
Svenskarnas Parti skriver på sin hemsida om hur svenskarna skulle vara ett folk, och mycket av deras retorik går ut på att beskriva svenskarna som en folkgrupp, som de dessutom menar ska vara hotad (att vi har en av de högsta levnadsstandarna och längsta medellivslängderna i världen är dock något de ignorerar). Men problemet är att det helt enkelt inte stämmer.
Om vi börjar i den tidiga historien så var det först under 1200-talet vi alls kan börja tala om ett Sverige. Visst fanns det aspirationer innan, men någon större enighet fanns det knappast. Sedan kom Birger Jarl och mer eller mindre enade stora delar av vad som skulle bli Sverige genom att mörda alla som sade emot honom. Då kan vi börja tala om "svenskar", även om folket knappast tänkte på sig själva som det i första hand. Det var byn och möjligen landskapet som signalerade den största känslan av tillhörighet. Du var inte från Sverige, du var från Dalarna.
Att vi sedan dess i allt högre grad börjat tala om svenskarna som ett folk har ingenting med någon aktiv folktillhörighet att göra, utan anledningen är politisk. Allt eftersom kungamakten stärktes, främst genom ytterliggare en av våra historiska massmördande galningar, Gustav Vasa, och hans lika koleriska och blodtörstiga släkt, så skapades också bilden av "svenskar" som en sammanhängande massa. Detta för att regenten fick mer kontroll över folket och tillgång till bättre administrationsmöjligheter, och inte för att vi är någon sorts "folkgrupp". Kort sagt är "svenskar" som Svenskarnas Parti vill definiera dem enbart sammanhöriga för att monarker lyckades ta kontrollen över området utan att senare förlora makten. Och enda anledningen till att vi inte kallar de som bor i Finland eller i Lettland för "svenskar" är för att de svenska regenterna förlorade kontrollen över områdena vid freden i Fredrikshamn 1809 och freden i Nystad 1721. Det är inte en "ätt" som Svenskarnas Parti skriver, och vi är inte ett "folk". Vi är resultatet av politik i krig och fred.
 
 
Men vad är då "svenskhet"?
Svenskhet är också något som överhuvudtaget inte existerar. Väldigt mycket av det som vi skulle säga vara synonymt med "svensk" kultur är i själva verket inget annat än resultatet av sluga försök att få landet att komma över det nationella traumat som förlusten av Finland 1809 innebar, och att istället återskapa en känsla av national stolthet. Olika grupper, som Götiska Förbundet, hittade helt enkelt på det som folk idag tror är urgamla folkliga traditioner!
Nu säger jag inte att allt är bluff och båg, men det är en konstruktion. De tog olika kulturella uttryck från olika platser i landet, dessa varierade ganska mycket, och slog sedan samman dem och började kalla det för "typiskt svenskt". Det är helt enkelt en stor lögn!
Vikingarna är ett typexempel på det. Även om de flesta idag vet att vikingar inte hade horn på sina hjälmar så är det, och bilden av dem som nobla, storslagna krigare, som ädla vildar, något som fortfarande lever kvar i folks medvetanden. Detta trots att det är skitsnack! Den här bilden hittades på under 1800-talet för att ge Sveriges invånare ett ärofullt förflutet att återsträva mot och drömma sig tillbaka till. Det handlade om att återskapa en sargad nationell stolthet, trots att den nationella stoltheten i sig är en illusion.
 
Rasisterna drömmer om något som inte existerar, som varken har funnits eller som alls kommer att finnas.
Sverige existerar inte som något annat än som politiska beslut och vi människor som är privilegierade nog att bo här är så otroligt mycket mer än slavar för de besluten. Vi existerar bortom dem och vi behöver inte förminska oss för att passa in i någon skev idé om vad "svenskhet" innebär. Men det är det rasisterna drömmer om och vill. De vill upprätta lögnen till sanning, trots att den omöjligt kan bli det. Nationalstaten är en illusion, och det är dags att vi alla vaknar upp och börjar inse det!

Vad är egentligen nationell tillhörighet?

Ber om ursäkt för slarviga formuleringar. Jag är fortfarande rätt sjuk och en smula seg i skallen, så hojta gärna till om jag hävt ur mig något olämpligt.
 
 
Samtalet om nationalstaten är idag något som ständigt är på agendan, även om det inte alltid uttryckligen är formulerat efter just de frågeställningarna. Men eftersom vi idag har ett nationalistiskt och rasistiskt parti i riksdagen så har en allt större del av samhällsdebatten börjat färgas av just tankar om vad nationalstaten är och inte är, och vilka som har rätt att ta del av den.
Så, som den trogna samhällstjänare jag är, tänkte jag försöka utreda begreppet en smula. För vad innebär egentligen en nation?
 
Vi kan egentligen betrakta en nation och tillhörigheten till den på många olika sätt. Det går att betrakta den potentiella tillhörigheten som knutet till en geografisk landmassa, som en uppsättning kulturella värderingar, som en religiös institution, som en gemensam historisk kontext, som ett genetiskt arv eller som en sociopolitisk institution. Och jag tänker nu visa hur Sverigedemokraternas tankegångar blir skeva oavsett vilket sett en betraktar den nationella tillhörigheten på.
 
Landmassa: Det i särklass enklaste sättet att betrakta en nation på är genom dess geografiska gränser. Även om gränserna i sig förstås är resultatet av politiska, militära och kulturella överenskommelser och ett lands suveränitet bara är något värt ifall alla andra länder bestämmer sig för att acceptera den så kan vi fortfarande tala om en nation som ett geografiskt område. Kan vi då utifrån det här synsättet ge SD en poäng i sina tankegångar?
Nej, det kan vi inte. Idén om nationell tillhörighet knuten till den geografiska landmassan handlar i grunden bara om ett "vi var här först"-argument. Och när allt kommer till kritan var inte "svenskarna" här först, utan vi har i högsta grad koloniserat stora delar av landet från samerna. Ska vi gå med på SDs idéer om kunna stänga ute folk eftersom de inte var här först bör Sverige avträda ungefär hela Norrland, vilket jag inte sett SD förespråka. Vidare kräver "vi var här först"-tanken att det dras en i högsta grad arbiträr linje om hur länge en måste ha varit här för att få räkna sig själv som tillhörig. Det kan inte göras eftersom det leder till skeva komplikationer. Och SD är dessutom långt mycket mer villiga att acceptera en vit person född i Finland som svensk än vad de är att acceptera en icke-vit person föd i Sverige som svensk.
  
Kulturella uttryck och värderingar: Det går också att betrakta nationell tillhörighet som en form av sammansättning av kulturella uttryck och värderingar. Jag har tidigare skrivit om det kulturella smörgåsbordet, om hur det vi valt att benämna som exempelvis "svenskt" egentligen bara är en arbiträr kombination av olika kulturella uttryck utan någon egentlig regel för vad som måste ingå. Vilka uttryck och värderingar som då inkluderas i "svenskhet" varierar beroende på vem en frågar, men från SD:are och liknande anhang brukar det oftast muttras något vagt om julafton, midsommar, köttbullar, köande och nationalsången.
Men saken är den att om det här var allt "svenskhet" skulle innebära så skulle min "svenskhet" ifrågasättas ganska hårt, vilket den inte gör förutom när någon vill kalla mig för "oikofob" eller något annat fånigt. Jag ogillar att fira jul, har inte firat midsommar sedan jag var barn (om vi inte räknar en och annan fylla), är vegetarian så jag äter inte köttbullar, har ingen särskild relation till köer och kan knappt texten till nationalsången. Men trots det är det ingen som ifrågasätter huruvida jag är "svensk" eller inte. Istället sker ifrågasättandet bara mot icke-vita som inte uppfyller någon sådan här imaginär lista till punkt och pricka.
 
Religion: Oavsett om vi är religiösa eller inte så kan vi inte förneka att den västerländska idén om nationalstaten ändå till visst mån är kopplat till idén om en religiös enighet. Det märker vi bland annat i att den svenska monarken måste tillhöra svenska kyrkan och bekänna sig till kristendomen och att riksdagens öppnande inleds med en gudstjänst (som idag också börjat involvera fler religiösa grupper, vilket är bättre men fortfarande skevt då riksdagen inte borde ha något med någon religion att göra).
Men av förklarliga skäl kan religiös tillhörighet inte sägas ha något med nationell tillhörighet att göra, eftersom Sverige är ett land med extremt få religiösa invånare. Vi tillhör ett av de mest sekulära och ateistiska länderna i världen och att då påstå att kristendomen, eller någon annan religion, skulle vara nära kopplat till "svenskhet" blir fullständigt absurt. Men inom SD finns det trots det de som vill återinföra kristendomsundervisning i skolorna.
 
Gemensam historia: Missförstå mig inte nu, jag om någon tycker att historia är enormt viktigt. Jag ska bli historielärare och kan bli helt skakig i knäna över hur otroligt mycket jag gillar det ämnet. Men trots att det är enormt viktigt så kan vi inte ha den gemensamma historian som ett sätt att mäta nationell tillhörighet av en väldigt enkel anledning. Ingen av oss var där.
Även om historien som sagt är viktig och påverkar vilka vi är så är det för att den format samhället vi lever i, och då är det just samhället vi lever i som spelar roll för vilka vi är, inte vilket samhälle våra förföräldrar levat i, vilket innebär att det är nuet som är det som formar oss aktivt.
Historieargumentet handlar även om en syn på nationen som en ägodel som då kan "ärvas" från de som "skapat" den. Men en nation fungerar inte så.
 
Genetiskt arv: Genetiskt arv eller etnicitet bör egentligen falla på sin egen orimlighet. Att genetiskt arv skulle innebära att en har större rätt till en nationell tillhörighet blir bara skevt. Först måste vi fråga oss till vilka det genetiska arvet ska spåras. Då har vi antingen "vi var här först"-argument och då har fortfarande samerna större rätt till landet än "svenskarna", eller så har vi "gemensam historia"-argumentet igen, vilket är irrelevant då ingen av oss var där, och nationen inte är någon ägodel som alls kan ärvas.
 
Sociopolitisk institution: Det troligen mest meriterade sättet att se på nationalstaten är att se det som en sociopolitisk institution, alltså något som existerar som en överenskommelse mellan människor. Det är inte nödvändigtvis en frivillig överenskommelse, men samtidigt har nationalstaten bara någon som helst funktion så länge folk tror den och går med på att den har betydelse. Det är ungefär som pengar. De är i sig egentligen inte värda någonting, utan dess värde kommer av att vi som grupp kommit överens om att de är värda något.
Som med alla sociopolitiska institutioner kommer värdet av denna just från överenskommelsen, vilket innebär att vi inte alls kan tala om någon rättighet till tillhörighet men att vi inte heller kan tala om någon rättighet att stänga ute folk. Och då handlar det helt enkelt om vilka vi vill ska få ta del av instutionen och vilka som inte ska få det. Och om vi tittar på hur Sverigedemokraterna och de omkring dem agerar snarare än vad de skriver i sina valmanifest så blir det uppenbart att de bara anser att vita människor bör få känna någon som helst nationell tillhörighet till Sverige.
Och det är upp till alla vi som inte är rasister att kämpa emot (förslagsvis genom att krossa kapitalismen, patriarkatet och förtryckarsamhället).

Privilegiet är att slippa

Att se sina egna privilegier är, som det slagits fast många gånger tidigare, mycket svårt. Det här har många orsaker.
Först och främst handlar det om en rent psykologisk mekanism som innebär att det är mycket svårare att se ojämlikheter där den egna sidan gynnas. Sportdomaren upplevs som rättvisare när besluten gynnar det egna laget, kakbitarna ser mer jämnstora ut när den egna är större än när syskonets är det och den åtråvärda anställningen känns mer välförtjänad när den ges till en själv än när den ges till konkurrenten. Det här beror förstås på att vi människor så klart vill ha det så bra som möjligt själva, men det handlar också om att vi är otroligt duktiga på att rationalisera. För inte nog med att vi vill ha det bra, vi vill också känna oss duktiga. Och tanken på att vi förtjänar det positiva som händer oss, att det på något sätt är rättvist, gynnar vårt ego på samma sätt som att vårt ego tar skada av att tänka att det negativa som händer oss också är rättvist. Det är lättare att skylla på någon orättvisa då. Kort och gott vill vi se oss själva som bra, även, eller kanske särskilt, när vi har dåligt självförtroende och ogillar oss själva. Det är också det som gör att vi när vi erkänner för oss själva att vi gjort något riktigt dåligt ofta först desperat försöker rationalisera det inträffade för att vi inte ska känna oss som lika hemska människor, för att till sist reagera med en sorts vansinnig självhatisk önskan om att göra det hela ogjort (ni ska se mig när jag råkar trampa på en snigel).
 
Det handlar även om mitt favoritord: Normaliseringsprocessen. Jag har talat om den väldigt mycket, men kort sagt handlar det om att vi människor är väldigt duktiga på att vänja oss vid saker. När vi vänjer oss vid något upplever vi det som mindre extremt och mindre farligt till den grad att vi till sist slutar reflektera över det hela och istället börjar betrakta det som normaltillståndet. Det här leder till att gränserna för vad som upplevs som onormalt skjuts upp, något som används väldigt medvetet av stater när de får tillgång till nya tvångsmedel (FRA-debatten är ju till exempel stendöd nu). Normaliseringsprocessen är även en del av förklaringen till varför folk som misshandlas av sina partners har så svårt att lämna dem. De upplever ofta inte situationen som något konstigt, eftersom de gradvis blivit vänjda med den.
Det här gäller i högsta grad ojämlikheter i samhället. Faktum är att vi är så vana vid våra ojämlikheter att vi upplever dem som jämlika. De är normaltillståndet, så som allt "ska" vara, och när det sker en förskjutning mot en ökad jämlikhet upplevs den istället som ojämlik. Ett bra exempel på det här är i klassrumssituationer, där killar tar upp ungefär två tredjedelar av talartiden. När det sedan skedde en förskjutning till ungefär femtio-femtio upplevde alla, både lärare och elever oavsett kön, att tjejerna tog mer plats än killarna.
 
Men den anledning jag framför allt tänkte prata om idag handlar om att många av de privilegierna som finns inte handlar om faktiska, konkreta saker som de privilegierade får, utan om saker som de privilegierade slipper. Tänk behaviourismens negativa förstärkning, där det är något obehagligt som tas bort istället för något behagligt som läggs till. Det handlar till exempel om att män slipper en hand på röven när de kliver av tåget, att vita slipper frågan "men var kommer du ifrån egentligen?" efter att ha svarat att de är ifrån Stureby, att heterosexuella slipper få sin kärlek negligerad eller bortförklarad som "en fas", att slentriankristna slipper få sina traditioner ifrågasatta, att cispersoner slipper slåss för sin rätt att identifiera sig som sitt eget kön, att rika slipper oroa sig för att ha råd med hyran och slipper ta hårda och tråkiga yrken för att kunna försörja sig.
 
Om vi ska dra upp det till några exempel på typer av saker de privilegierade slipperför att vara lite pedagogiska så handlar det om:
Konkreta obehag: De som är privilegierade slipper ofta rent konkreta obehag förknippade till de icke-privilegierade. Det här rör sig om allt från rätten till sin kropp och kränkande behandling till pengaoro och direkt diskriminering.
Ifrågasättande: De som inte är privilegierade, eller med andra ord inte tillhör normen, måste alltid förklara sig och sin identitet. När en person som inte är vit säger sig komma från Sverige blir hen ofta ifrågasatt. Svaret godtas inte, utan det enda svar som accepteras är ett som överensstämmer med frågarens redan förutbestämda verklighetsbild. På samma sätt måste många kämpa för att få sin identitet, sina känslor, sin kompetens och sitt själva varande att tas på allvar på samma nivå som är en självklarhet för de som sitter på privilegierna. Ofta måste de icke-privilegierade vara väldigt mycket bättre än de privilegierade för att inte ifrågasättas.
Bli definierade: De privilegierade sitter på rätten att inte bli definierade utifrån sina grupptillhörigheter. Det här sker för att de betraktas som normen, medan de som saknar privilegierna ses som avvikande. Kvinnliga författare betecknas i betydligt högre grad som just kvinnliga författare, medan manliga författare ofta bara beskrivs som författare, och vi talar om "samkönade-" eller "homoäktenskap" kontra "vanliga äktenskap" istället för "olikkönade-" eller "heteroäktenskap" (den sistnämnda uppdelningen homo-hetero osynliggör dessutom bisexualitet totalt). Och de flesta människor vet inte ens om att en person vars inre könsidentitet stämmer överens med hens kropp kallas för "cisperson". Istället talar folk om "transpersoner" och "vanliga" (om ens det). Att slippa bli betraktad som avvikande, och att slippa definiera sig, är ett oerhört privilegium.
Representera: När någon inom en grupp som inte tillhör normen gör något negativt får hen ofta stå som representant för hela gruppen, medan den inom en normgrupp som gör något ses som avvikande. Varje gång någon som inte är vit begår ett brott börjar idioterna på nätet tala om "kriminella invandrare", medan vita aldrig möts av snack om hur vi ska göra för att hantera de "kriminella svenskarna" (inte min uppdelning, utan samhällsdiskursen brukar bara benämna vita som "svenskar"). Och det är sällan så tydligt som i den här xkcd-strippen. De privilegierade som gör negativa saker ses som individer, medan de icke-privilegierade som gör negativa saker ses som symptom på problem med gruppen. När al-Qaida sprängde WTC krävde många att muslimska ledare skulle ta avstånd ifrån dem, men ingen har mig veterligen krävt att påven ska ta avstånd från IRA.

Sluta tala om invandrare som ett problem!

(Jag ber verkligen å det ödmjukaste om ursäkt ifall jag uttrycker mig klumpigt i den här texten. Jag är trött i huvudet, irriterad och känner mig rätt virrig för tillfället. Rätta mig hemskt gärna)
 
Ikväll har jag tittat på partiledardebatten. Fick för övrigt mitt twitterkonto temporärt avstängt för att jag "utnyttjade trender och skrev sådant orelaterat till dessa". Eftersom jag kommenterade partiledardebatten tror jag snarare det handlar om att jag anmäldes av någon som inte höll med. Det var rätt lustigt.
I alla fall reagerade jag på, och det här var inte första gången jag gjort det, hur invandring och invandrare alltid pratas om som ett problem som måste hanteras. Och är inte det här ganska sinnessjukt?
 
Problemet är förstås att om samhället talar om en grupp människor som om de står utanför samhället så kommer de också att hamna utanför samhället. Diskuterar vi i media om hur vissa människors blotta existens är problematisk så kommer de aldrig känna sig delaktiga. Diskursen skapar ett "vi" och ett "dem", och placerar successivt in alla med utländsk bakgrund i "dem"-faket genom att tala om dem som en enhetlig grupp, i procentsatser, som om de inte var där och inte kan läsa vad som skrivs. Det handlar i slutänden inte om att invandrare vägrar integrera sig, utan det handlar om att samhället vägrar låta dem integreras.
När en grupp som en själv blir inslängd i diskuteras i media är det lätt att bli bitter. När gruppen så gott som alltid diskuteras i negativa ordalag, beskrivs som en belastning, som ett problem att hantera, eller i absolut bästa fall som ett exotiskt inslag (ni vet idioterna som snackar om "färgklickar i samhället") blir det extremt svårt att känna sig delaktig i samhället som pratar om en. När det talas om personer blir det helt enkelt ett "de".
 
Missförstå mig inte nu. Jag är helt på det klara med att vi människor delar upp saker och personer i kategorier, det är så våra hjärnor är uppbyggda och det är vårt sätt att skapa oss en förståelse av världen. Skulle vi inte kunna sortera skulle vi dränkas i all information vi ständigt bombarderas av. Men kategorierna måste vara relevanta! "Invandrare" är inte en relevant eller en representativ kategori. Den är arbiträr, den säger ingenting om människan, den markerar inget val och inget påtagligt. Den är helt enkelt överflödig och intetsägande.
Men ändå blir den så vansinnigt viktig, vilket är fullständigt absurt.
 
Konsekvenserna det här får är att människor som läses som "invandrare" inte tillåts känna sig delaktiga i Sverige på samma sätt. Det skapas en standard för att vara mer eller mindre "svensk". När en människa inte tillåts vara delaktig i samhället ökar också risken för att människan i fråga ska börja betrakta sig själv som en motpart till samhället. När vi talar om människor som "de" så börjar de till sist också själva att identifiera sig som "de". Det kallas subjektspositionering.
Det här är, förutom klassklyftor, en av anledningarna till att segregerade områden också ofta är stökigare. Därför att vissa, väldigt få men fortfarande vissa, reagerar på utestängandet med att stänga ut tillbaka. Varför ska en person följa samhällets normer om samhället vägrar inkludera den personen? Subjektspositioneringen är en av de största orsakerna till integrationsproblemen. Människor tillåts helt enkelt inte att integreras genom att det fortfarande talas om dem som om de inte är delaktiga i samhället.
 
Jag vill till sist också påpeka att jag är fel person att tala om det här. Jag är vit och född och uppvuxen i Sverige. Det sista är egentligen irrelevant då många som också är det ändå klassas som "invandrare". Men det centrala är att jag blir läst som "svensk", så jag har aldrig behövt uppleva det här mediala och politiska utestängandet. Jag blir inte omtalad som en avvikande utan jag är en del av den socialt skapade normen. Jag har det offanliga privilegiet att slippa definieras. Jag kan inte tala för någon annan.
Men jag vill ändå kort lyfta att samhällets diskurs måste förändras. För det här är varken hållbart eller etiskt. Det är bara rasistiskt.
 
 
Ps
Med "integration" åsyftar jag inte den skeva idén om att folk som flyttar till Sverige ska försaka sina egna kulturella uttryck och ersätta den med så kallade "svenska", utan jag menar "känna sig delaktig i samhället" med ordet.

Den fascistiska retorikens myter

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg med en lista på vanliga knep som används inom den politiska retoriken för att lura oss. Tanken var då att det skulle leda vidare till det här inlägget, om hur den fascistiska retoriken används för att lura oss. Det känns särskilt viktigt i dagsläget när nyfascismen sprider sig som en löpeld genom Europa och allt fler köper deras falska lösningsförslag för att få en bättre tillvaro.
Jag vet att jag får problemet att verka större än vad det är på ett plan. Det är inte min mening att negligera det hela, men jag tror inte vi står inför ett kommande tredje rike. Det innebär dock inte att vi inte har ett allvarligt problem framför oss. Nyfascismen, med SD i spetsen här i Sverige, måste bekämpas, och vi måste förhindra att de får ett bättre fotfäste än vad den redan har. Med det sagt vill jag presentera några av de retoriska grepp som nyfascisterna använder och förklara hur de fungerar.
 
1) Den rättvise kämpen mot den korrupta makteliten:
Fascister älskar sagor. Ta det lugnt, jag påstår inte att alla som gillar sagor är fascister, men den grundläggande sagoidén, med en ärofull och rättvis kämpe som ensam slåss mot överväldigande odds, är ett ständigt återkommande fenomen inom den fascistiska retoriken.
Det här har vi sett genom historien. Redan i 1930-talets Tyskland och Italien var det här en vanlig bild, där de sittande, ofta vänsterinriktade, regeringarna utmålades som korrumperade, och som då skulle arbeta mot folket och för att förstöra landet. Det här ser vi nu igen i snacket om Eurabien, PK-maffian och så vidare. I extremare sammanhang talas det om en aktiv komplott för att förstöra det svenska samhället, men även på den "lättare" nivån ser vi liknande tendenser i struntpratet om "massinvandring" och så.
De nyfascistiska rörelserna beskriver istället sig själva om ädla sanningssägare, som har öppna ögon och vågar säga "sanningen" trots att de "förtrycks" för att de gör det. Precis som att den så kallade "sanningen" inte är sann för fem öre är inte heller "förtrycket" de talar om ett verkligt förtryck. Nyfascisterna anser sig helt enkelt vara förtryckta för att folk inte håller med dem och för att de drabbas av mothugg. Det hela är jämförbart med idioter som hävdar att kristna är förföljda i väst för att hbtq-personer får mer rättigheter eller för att folk inte tvingas ta del av deras religion längre.
Den här bilden är överhuvudtaget inte sann. Nyfascisterna säger inte sanningen, och det finns ingen konspiration.
 
2) Den falska dikotomin:
Falska dikotomier är vanliga i vårt samhälle, och det är verkligen inte bara fascister som använder sig av dem. Människor vill gärna dela upp saker och ting i olika kategorier, och av någon anledning slutar det ofta med att det bara finns två olika kategorier som också betraktas som ömsesidigt uteslutande och varandras motsatser. Ett klassiskt exempel är synen på män och kvinnor som två fundamentalt olika grupper, men vi ser det också i hur vi gärna vill betrakta något som ont eller gott, eller i alla fall bra eller dåligt.
Hur visar det här sig i den fascistiska retoriken då?
Jo, nyfascisterna vill gärna spela ut olika företeelser mot varandra, trots att företeelserna ifråga nödvändigtvis inte är relaterade. Återigen, är det inte bara fascisterna som gör det här, men det märks väldigt tydligt i deras argumentation. SD publicerade för ett tag sedan en kampanjvideo där de ställde invandring mot pensionärer emot varandra, som om det skulle vara samma pool av pengar som går till invandring och pensionärer, men att pengarna till annat går från andra pooler. Saken är den att allt kommer ifrån samma pool, och att ställa just invandring och pensionärer mot varandra är helt enkelt en strategi för att väcka sympati för den egna saken. En rimligare jämförelse vore invandring och pensionärer på samma sida, mot skattesänkningar, eftersom mindre skatt helt enkelt gör poolen mindre. Men det gynnar inte den nyfascistiska ideologin.
Problemet med dikotomier är helt enkelt att de skiter i allt vad gråzoner heter, och försöker utmåla det hela som okomplicerat. Men samhället är fullt av gråzoner, och saker och ting är komplicerade. Det är själva grejen, och det finns inga enkla lösningar på det sätt som nyfascisterna förespråkar (mer om det i punkt nr 6).
 
3) Det ädla folket:
Fascismen bygger i stort på rasistiska företeelser. Det är sant att det finns fascistiska underideologier som inte bygger på rasism, men dessa tillhör ovanligheten. De nyfascistiska strömningarna i Sverige försöker måla upp bilden av "svensken" som ädel och god, men kanske en smula godtrogen, och att de så kallade "svenskarna" ansätts av hemska influenser utifrån. Det här handlar om att försöka tilltala så kallat "vanligt folk", vi vill gärna se oss själva som goda, och lägga över skulden för samhällets problem på "någon annan" istället för att inse den skuld vi alla har i samhällets utformning.
Det tydligaste exemplet på det här är Avpixlat hyllning till den "svenske" mannen, där de bland annat häver ur sig renodlade lögner om att gruppvåldtäkter, kvinnoförtryck och pensinärsrån skulle vara nya företeelser i Sverige och inget som historiskt förknippats ihop med Sverige. Ett påstående som är så otroligt historielöst att det är pinsamt (kommer gå igenom hela den texten mer ingående någon gång när jag känner för det).
 
4) Den rena dåtiden och det smutsiga nuet:
Fascister försöker ofta konstruera en myt om en bättre och ädlare dåtid. Det kan handla om "när män var män och kvinnor kvinnor", "på den tiden när alla hade jobb", "när det var disiplin i skolan och unga respekterade sina äldre", den vansinniga fascinationen vid 1950-talet, eller Avpixlats ovan nämnda exempel om en tid med mindre brottslighet. De exakta detaljerna varierar, men det handlar om ett förlovat samhälle som förlorats till förmån för ett korrumperat och smutsigt nu. Det här handlar i grund och botten om nostalgi, och det förstår jag. Vi blir alla nostalgiska och tenderar att överdriva de positiva aspekterna i ögonblick av vår historia som vi vill återse.
Problemet är att nostalgi sällan stämmer. Ofta handlar det bara om överdrifter, men i de här fallen är det en aktiv konstruktion av en bild av ett förflutet som aldrig ens ägt rum. 1950-talet var säkert en fantastisk tid, om du var medelklass och passade in i normerna. Men det sög för de flesta. Det förlorade samhälle som nyfascisterna vurmar om har helt enkelt aldrig existerat, utan det rör sig om en glorifierad tid som, eftersom den ligger längre bak i tiden, troligen var bra mycket värre än nuet.
 
5) Den dolda sanningen: 
Den här myten märks främst hos de mer konspiratoriskt lagda av nyfacsister. Tanken om att det skulle finnas någon sanning som media, politikerna och/eller någon annan maktfaktor aktivt undanhåller oss är i sig en smula ologisk, att det skulle vara just nyfascisternas åsikter är fullständigt absurt. Visst, det finns korruption, och det finns sådant politikerna försöker undanhålla folk (Hej Filippa Reinfeldt). Men, det handlar inte om ett ondskefullt PK-samhälle. Konspirationerna existerar helt enkelt inte. Svaret är så mycket lättare. Det handlar om girighet och ansvarsflykt, inte om en agenda.
 
6) Den enkla lösningen:
Jag vet att det låter som att jag faller in i Godwins lag nu, men nazisternas "Slutgiltiga lösning" är bara delvis kopplad till det här.
Fascister försöker så gott som alltid utmåla en enskild företeelse som roten till allt det onda. Det beskrivs som en cancersvulst som måste operas bort från samhället för att det igen ska bli friskt. Det här är en av grundstenarna i den fascistiska ideologin: att samhället är sjukt och vissa element måste opereras bort för att det ska tillfriskna. Vilka som utmålas som det "sjuka" varierar (även om vänstersympatisörer, normbrytare och hbtq-personer så gott som alltid är med på listan), men resultatet är alltid detsamma. Det är ett enkelt, felaktigt svar på en mycket komplex fråga. För vi har problem i samhället, men det beror helt enkelt inte på invandringen, kommunisterna, muslimerna, hbtq-personerna, feministerna eller judarna. Svaret är helt enkelt mer komplext än så. Vårt samhälle är komplicerat, och vi gör oss alla en otjänst genom att försöka beskriva det med en enkelhet som inte är där.

Sluta använda Zlatan som ett "bevis" för "bra invandrare"

Zlatan är ett exempel på en person som brukar lyftas fram som en sorts "bevis" för en "bra invandrare". Folk kan skriva saker på twitter i stil med "titta nu, Jimmie Åkesson, titta vad bra Zlatan är". Problemet med det här är att Zlatan då fortsätter att beskrivas som "invandrare", en uppdelning i "svensk" och "invandrare" som SD grundar hela sin retorik på. Eftersom Zlatan lyfts fram som en "bra invandrare" så tillåts han aldrig att bli definierad som bara "svensk", vilket fortsätter polariseringen.
 
Ordet "invandrare" kan i mångt och mycket ses stå i dikotomi med ordet "svensk". Det är förstås inte så här det ser ut på riktigt, eftersom ordet "invandrares" egentliga motsatsord rimligtvis borde vara "infödd", eller någon synonym till det, och ordet "svensk" snarare bör stå i relation till ord som "dansk", "eritrean" eller "korean". Ordet "svensk" betäcknar bara en nationell tillhörighet, medan ordet "invandrare" inte säger ett dugg om det.
Det är dock såhär ordet "invandrare" tenderar att användas i Sverige. Istället för att bara betyda att någon har invandrat har begreppet kommit att användas som ett sätt att tala om "de andra". Det används för att markera att folk är "annorlunda" och framför allt för att signalera att de inte är "svenskar", eller åtminstone inte lika mycket.
För varför känner vi ett behov av att fortfarande tala om Zlatan, Soran Ismail och andra som vuxit upp i Sverige som "invandrare"? Det är knappast som att ordet medför ens en korrekt verklighetsbeskrivning. Särskilt tydligt blir det när vi talar om "andra generationens invandrare" och annat skitsnack. Om en person är född i Sverige så är ju personen knappast en invandrare, men ändå så känner vi som ett samhälle behovet av att signalera att de här personerna "inte är som vi".
 
Så vad sägs om att vi som ett samhälle slutar stärka Sverigedemokraternas och andra rasisters i grunden felaktiga verklighetsbild genom att sluta snacka om "svenskar" och "invandrare" som två separata grupper. Och dessutom slutar med den helt sjukt rasistiska jargongen att snacka om infödda svenskar som "invandrare" baserat på deras utseende?

Sverigedemokraterna är rasister. No shit?

Expressen har idag, eller om det var igår, offentliggjort en video från det bråk som inträffade 2010 som bland andra Soran Ismail refererat till. I videon ser och hör vi hur Erik Almqvist, föredetta ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom, föredetta pressekreterare i SD och numera ekonomisk-politisk talesman för SD, Kent Ekeroth, riksdagsledamot för SD, sittande i riksdagens justitieutskott och troligtvis en av ledarna bakom Avpixlat och gamla Politiskt Inkorrekt, och Christian Westling, styrelsesuppleant för SD i Stockholm och sittande i SD:s utrikespolitiska råd, har en tidig morgon på stan.
Det är något obehagligt bekant över videon, där de tre välklädda unga männen hånfullt häver ur sig rasistiska och kvinnofientliga tillmälen, högljutt deklamerar hur vissa inte är svenskar och också säger att "med vår politik kommer det inte komma några fler som honom". Det är som hämtat ur en film om segregationslagarnas USA när vita ungdomar från de högre klasserna roar sig med att gå ut och förudmjuka svarta. Men det här är ingen uppdiktad film. Det här är inte fyrtiotalet. Det här är Sverige år 2010. Det här är riksdagsledamöter.
 
När det först började pratas om bråket, i samband med Soran Ismails video som visade hur de tre unga herrarna går till angrepp mot en ensam kille. Almqvist var väldigt snabb med att försvara sig och pratade om att han blivit angripen och bara försvarat sig. Han förnekade också alla anklagelser om att han skulle ha sagt "blatte" och "hora"  till folk. Nu har dock videon som Kent Ekeroth filmade läckt, och den visar hur Almqvist gör precis det som han anklagats för. Han kallar folk för "blatte" eller "babbe", en variant av ordet. Han påstår att Soran Ismail inte är svensk, eftersom han beter sig osvenskt. Det osvenska är då att Ismail är dryg och provokativ (jäklar vad osvensk jag måste vara i så fall, eftersom jag är så dryg att jag knappt kan vara seriös). Han kallar en tjej som försöker gripa in för "lilla horan". Det här är riksdagsledamöter.
 
Om vi först riktar in oss på orden som sägs, "blatte" och "hora".
"Blatte" är ett rasistiskt tillmäle. Det går inte att komma ifrån. Även om ordet används olika så är det enligt SAOL överlag ett invektiv som används om mörkhyade människor. Varifrån ordet kommer är svårt att avgöra. Det finns vissa som hävdar att det har sitt ursprung i franskans "blatte" som betyder "kackerlacka" (det latinska namnet på artfamiljen är Blattaria eller Blattodea), men det anses av de flesta vara osannolikt. Troligare är att det kommer ifrån verbet "blattra" som enligt språkrådet betyder "pladdra, prata strunt" och att ordet då syftar på någon som talar ett "obegripligt språk". Troligen kan kopplas till det grekiska ordet "barbar". Att det i dagsläget används som ett skällsord råder det dock inga tvivel om, även om försök gjorts sedan 90-talet att försöka neutralisera ordet, ungefär som med ordet "bög".
"Hora" är troligen den vanligaste förolämpningen i Sverige som riktas mot kvinnor och även om ordet i dess korrekta betydelse syftar på en prostituerad kvinna så är det enligt SAOL starkt nedsättande. Ordet, när det används som ett invektiv, syftar dock inte riktigt på just "prostituerad kvinna" utan det handlar främst om en renodlad förolämpning som riktas mot kvinnor just i egenskap av att vara kvinnor. Det har kommit att bli ett ord som används för att förolämpa en kvinna för hennes kön.
Att Almqvist använder orden för att förolämpa folk vittnar om både rasism och kvinnohat. Det är helt enkelt det orden betyder i dagsläget.
 
Almqvist ifrågasätter också Ismails rätt att kalla sig själv "svensk". Det är ett ständigt återkommande fenomen inom SD att de tar sig tolkningsföreträdet till att bestäma vem det är som är svensk och vem som inte är det. De vill få det till att bli en diskussion om olika kulturer, men de saknar akademisk utbildning inom området. Inte ens en professor som specialiserar sig på olika kulturer skulle våga sig på att försöka definiera vem som tillhör vilken kultur, hen vet helt enkelt att frågan är på tok för komplex för att kunna avgöras överhuvudtaget eftersom kulturbegreppet är på tok för föränderligt. Hen vet också att det definitivt inte går att avgöra vilken kultur någon har baserat på ett väldigt kort möte. Sverigedemokraterna tycks dock inte ha några problem med att försöka, men eftersom de har så otroligt lite på fötterna för att göra den bedömningen så blir det istället en fråga om hudfärg. De har helt enkelt inte tillräckligt med kunskap om vare sig svensk eller annan kultur, utan måste basera sin uppfattning på fördomar.
(Tillägg: Jag kom på här att jag borde förtydliga att oavsett om en persons kultur kan definieras som "svensk" eller inte, troligtvis är det bara i de brunaste områdena på nätet folk alls försöker, så har det ingenting med någons rätt att vara här eller inte att göra. Ingen har "rätt" till ett land, eftersom nationsgränserna är en skev social konstruktion som bara syftar till att splittra folket).
 
Det intressanta är också att Almqvist efter bråket släppte en väldigt redigerad version av filmen, detta för att försöka föra fram sin egen version om att han minsann blivit påhoppad och bara försökt försvara sig. Och hur han stått och ljugit om att han inte alls sagt det han nu bevisligen hävt ur sig. Som försvar nu skrev Almqvist på sin Facebook-status att han inte minns att han sagt det och att han skulle vara mycket ångerfull.
Även om det skulle vara sant att Almqvist helt enkelt blivit så packad att han inte minns något av det inträffade (vilket känns extremt osannolikt) så är det fortfarande ett allvarligt problem att vi har riksdagsledamöten som häver ur sig sådant på fyllan. Det är många som gör saker de ångrar när de är berusade, men det finns fortfarande en grund som det hela vilar på. En grundvärdering som kommer fram av alkoholen.
 
"Håll inte på att jävlas med svenskarna."
"Du argumenterar som en liten fitta."
"Du har ingenting här att göra."
"Nej, det är inte ditt land."
"Du identifierar dig inte själv med Sverige. Du identifierar dig inte med den svenska kulturen."
"Jo, det är upp till mig." (på Ismails kommentar om att det inte är upp till Almqvist att avgöra)
"På det beteende du visat upp hittills skulle jag bedöma att du är väldigt osvensk. Att du är väldigt dryg och du har ett väldigt provokativt beteende."
"Lär dig prata svenska. Prata svenska för fan." (personen i fråga hade en ganska liten brytning)
"Vad är det för fel på folk i det här jävla landet?" (Westling)
"Ey, med vår politik så blir det inga fler såna." (Ekeroth)
"Men skit i den här lilla horan. Skit i henne nu."
"Hörru, bete dig som en svensk." (Westling)
"Lär dig snacka svenska."
"Blatte-lover."
"Det är så roligt att göra så här för att jävlas." (efter att de gått tillbaka till den berusade killen de försökte slåss med).
Det här är inte människor i Sverigedemokraternas periferi, utan de tre, främst Almqvist och Ekeroth, är oerhört centrala personer i partiet. Det rör sig inte om någon galen tokstolle på landsbygden som inte har något att säga till om, utan Almqvist, Ekeroth och Westling är alla av partiet valda för att forma SD:s politik. Och de är rasister.
Hur fan kan någon tänka sig att rösta på de här människorna?
 
 
Ps.
Läs gärna mer om Almqvist, Ekeroth och Westling.

Kriget mot KDU - Del 7: Aron Modig goes to förorten

I det här inlägget kommer jag nog att återupprepa en del jag skrivit i mitt inlägg om KDUs "Skaffa ett liv"-kampanj, men det kan tyvärr inte hjälpas. Aron Modig har nämligen dammat av den egentligen ganska unga men av någon anledning väldigt dammiga kampanjen i en debattartikel som publicerades under tisdagen i Svenska Dagbladet.
Och jag vet att jag inte är så jättenabbt på bollen här, eftersom det redan skrivits väldigt mycket vettigt om artikeln och ämnet, men jag tillbringade hela gårdagskvällen med att sitta i möte och sedan förbereda lektioner, så jag ligger lite efter i mitt tidningsläsande.
 
Aron Modig börjar med vad han själv troligtvis tycker är en gripande problembeskrivning men som egentligen bara är en extremt enögd och onyanserad verklighetsbild. Men i Aron Modigs värld är allting svartvitt! Det finns skurkar, det finns offer och det finns hjältar. Det hade säkert blivit en fantastisk saga för ungdomar i lägre tonåren, men som verklighetsbeskrivning är det inte mycket värt. En närmast total brist på analys har dock aldrig stoppat KDU tidigare, och Modig är fast besluten om att fortsätta traditionen av dåligt underbygda, reaktionära debattartiklar.
 
Han skyller allt på en "liten grupp ligister" och pratar om aktiva val. Det är sant att det är ett aktivt handling kasta stenar mot civilsamhället, men hur mycket val är det egentligen att välja mellan att tyst acceptera utanförskapet, tristessen och utsattheten eller att göra något, vad som helst, för att protestera? Det handlar egentligen inte om en medveten protest, jag tror inte ungdomarna vet varför eller så, utan de är helt enkelt förbannade. De är så pressade och så utestängda att det till sist bara exploderar. Det handlar inte om individuella val utan det handlar om hur människor som grupp fungerar. Pressas vi tillräckligt hårt så skjuter vi ifrån tillbaka.
Modig säger att han vill att politiker ska fördöma det, men det är ju lätt för en rik politiker med makt att säga åt fattiga, maktlösa ungdomar att de borde göra något annat. Varför skulle någon vara intresserad av att lyssna på vad någon som inte ens kan föreställa sig deras situation tycker att de borde göra?
För att lyssna till Modig är som att lyssna på en handelshögskoleelev som förklarar att om fattiga är trötta på att vara fattiga så är det bara att starta ett företag och "ta ett banklån för att finansiera det". Det handlar om en människa som är så blind för sina egna privilegier att han blivit helt inkapabel att förstå att människor inte har lika reella möjligheter bara för att de har lika teoretiska rättigheter.
 
Modig gör också en grej av att försöka skylla problemen på "de sönderreglerade arbets- och bostadsmarknaderna." Det är antingen genuint okunnigt eller ren lögn, för det är nog inte så att ungdomar i förorten gör uppror för att de inte får köpa loss sina lägenheter till en billig penning eller för att de vill kunna bli avskedade mycket lättare. För det ger inte fler jobb att slopa anställningstryggheter eller arbetarrättigheter, utan allt som händer är att företag då får lättare att sparka folk de tycker är obekväma. Och få saker gör företag lika obekväma som när en arbetare börjar prata om sina rättigheter.
 
När Modig sedan påstår att det aldrig lönar sig att utmana rättsstaten är han nästan obehagligt fascistisk. För om det är något vi lärt oss av historien så är det att rättsstaten behöver utmanas gång på gång för att kunna utvecklas och bli mer rättvis. Ingen har någonsin givit en förtryckt grupp rättigheter, utan de har alltid tvingats kämpa sig till dem. Oftast genom att utmana Modigs omhuldade rättsstat.
 
Nog stämmer ordet "reaktionär" bra in på högern, dels i den ursprungliga betydelsen, men också i den mån att de inte är intresserade av att förebygga problem, utan enbart siktar på att reagera och straffa, istället för att förbättra och stödja.
För hela Modigs artikel stinker av en reaktionslystnad. "Anpassa dig eller straffas!" gastar han och lyckas i vanlig ordning helt missa att det inte finns en enda instans där strängare straff lett till färre brott i oprivilegierade områden, eller att Alliansen med sin åtstramningspolitik är den huvudsakliga orsaken till varför det här eskalerar.
För det handlar om utanförskap, det handlar om att sakna möjligheter att förändra sin situation och om att aldrig ges en ärlig chans. Det handlar om att klassproblematiken i Sverige döljs av skitsnack om invandring eller religion, detta trots att den här sortens problem funnits i nästan alla samhällen någonsin. Fattigare områden, och särskilt de med mycket unga människor, har alltid varit de osäkra områdena. Och även om högern kan tala sig stumma om "rättigheter" så är begreppet fullständigt irrelevant ifall det saknas möjligheter att använda sig av rättigheterna.
Och det är där problemet ligger. Inte i någon brist på etiska värderingar, disciplin eller sociala trygghetslagar som det gör i Modigs fantasivärld, utan i avsaknaden av möjligheter och maktlösheten det skapar. Det behövs inga hårdare tag eller stränga politiska förmaningar; det behövs jämlikhet och social rättvisa. Det behövs en möjlighet att kunna påverka och förändra sin egen tillvaro. Frihet utan jämlikhet är ingen äkta frihet - bara privilegier.
 
 
Läs gärna den här texten av Fredrik Edin om fenomenet.

"Tintingate" - Språket, litteraturen och kulturen

Det här är förmodligen redan skrivit, men jag vill också ha en möjlighet att säga det.
 
Igår skapades det rabalder efter att DN publicerat en artikel om hur Tintin-serier skulle plockas bort från Kulturhushets i Stockholms eftersom många av dem har ett rasistiskt innehåll. Nyheten spred sig som en löpeld genom internet och ramaskriet var ett faktum. Hysteriska anklagelser om censur och ilskna Avpixlat-rop om yttrande- och tryckfrihet blandades med saklig och relevant kritik i vad som snabbt blev en total cirkus när de andra tidningarna hakade på.
Vi fick dock snart lära oss att DN-journalister, Avpixlat-människor och den politiska inkorrekthetens försvarare har mer gemensamt än bara ett ovetenskapligt förakt för genusvetenskapen, nämligen en total oförmåga till källkritik eftersom det visade sig, tack vare att Tanvir Mansur tog sig tid att faktiskt fråga på Kulturhuset, att Behrang Miri, personen som "avslöjandet" handlade om, inte alls planerat att kasta ut seriealbumet från Kulturhuset eller göra dem otillgängliga. Allt som skulle hända var att Tintin skulle flyttas från barn-och ungdomsbiblioteket, Tiotretton, till serietidningsbiblioteket, Serieteket.
Det var allt.
Tyvärr innebar inte det att det blev slut på skitsnacket. I skrivandets stund har personal på Kulturhuset fått motta hatmail och hot, och ett antal grupper på Facebook dedikerade att låta Tintin vara kvar spammar rasistiska påhopp mot Behrang Miri. Vi kan ta några exempel:
 
Det jag reagerar på är att hur nätet, varje gång något kritiseras för att ha rasistiska tendenser, fylls av massor av kaukasier som högljutt deklamerar att det inte alls är rasism, och att folk bara är känsliga. Det rimmar väldigt illa att höra från en grupp människor som drabbas av rasism i en extremt liten omfattning och kanske inte är bäst i världen på att avgöra vad som faktiskt är rasism eller inte. Men det är likväl ett vanligt fenomen att någon från en icke-marginaliserad grupp ska komma till en marginaliserad grupp och tala om vad som egentligen är diskriminering. Det kallas "whitesplaining", "malesplaining", "straightsplaining", "cissplaining" och liknande, beroende på vilken grupp personerna som försöker "förklara hur det egentligen ligger till" tillhör.
Med det här menar jag inte att bara för att en individ tillhörande en marginaliserad grupp tycker att något är förtryckande mot hens grupp så är det automatiskt så. Det finns rötägg överallt. Men människor från en icke-marginaliserad grupp kan aldrig ta sig ett sådant totalt tolkningsföreträde till vad som är nedsättande eller diskriminerande gentemot marginaliserade grupper som personer som ägnar sig åt sådant här tenderar att göra.
 
Nej, jag tycker inte heller att Tintin ska plockas bort, men det var aldrig på kartan från första början. Jag är för en öppen kultur och tycker inte att någon konst ska förbjudas (inte ens Lars Vilks), även om jag inte heller tycker att staten eller media har någon skyldighet att producera konsten heller. Men framför allt tycker jag att det är viktigt att visa hur tendenserna en gång i tiden såg ut. Vi får helt enkelt inte glömma det förtryck som människor har utsatts för under historiens gång, om inte annat för att det hjälper icke-marginaliserade människor att förstå det förtryck som andra fortfarande möter. Det handlar helt enkelt om att vi måste se nu:et utifrån en historisk kontext om vi alls vill förstå det. Vi måste lära oss att ord inte bara kan såra med deras direkta betydelser, utan också med vilka konotationer de har. Annars får vi folk som går runt och hävdar att "neger är en färg" utan att se problematiken i det hela.
Det här måste dock göras försiktigt, och kanske av folk som är mer mottagliga för den typen av förståelse än vad barn överlag är, vilket också är anledningen till att jag förstår varför Miri inte ville ha Tintin-böckerna på barnbiblioteket. För de som hävdar att barn inte skulle märka av rasismen och då inte ta skada av den snackar helt enkelt skit. Barn lär sig extremt mycket från den omgivande sociala kontexten, och att människor med olika utseenden behandlas olika är precis en sådan grej som barn reproducerar ifall de inte får lära sig att det hela är fel. Jag tycker även att Mein Kampg bör finnas tillgänglig, men jag är inte för att vi har högläsning ur den för femåringar.
 
Det är intressant hur kulturyttringar nästan bara försvaras så här intensivt när det handlar om att låta sexism eller rasism fortsätta. När Anna Odell dömdes till böter var det många som jublade, och väldigt få drog ut i nätbaserade korståg när det var tal om att Berney Påhlssons Vingklippt Ängel inte skulle läsas av unga tonårstjejer. Sen kan jag givetvis inte belägga det här, men jag är övertygad om att det är samma människor som nu hotar personallen på Tiotretton som det var som hotade de kvinnliga teaterarbetarna som var med och satte upp SCUM-manifestet. För upprördheten hos många här (men långt från alla) handlar inte egentligen om att det är något som plockas bort, utan det handlar om att de inte vill tvingas granska sig själva.
 
David Eberhard skriver på Newsmill om hur vi kommer börja se rasism i massa saker om vi tittar efter, och att vi inte ska vara så lättkränkta (Eberhard är för övrigt samma person som försökte använda sin legitimitet som psykiatriker till att föra fram åsikten om att transpersoner visst borde steriliseras). Han försöker måla upp någon form av imaginärt katastrofscenario där massor av gammal älskad kultur blir stämplad som rasistisk ifall vi tittar för noga på den, och missar då, i vanlig ordning, det uppebara:
Vi lever nämligen i en kultur som är, men som framför allt har varit, väldigt rasistisk och sexistisk, och att vi faktiskt borde ta och titta lite närmre på och börja problematisera vår kulturella kanon, just för att den faktiskt innehåller såpass mycket material som vi faktiskt borde förhålla oss till istället för att bara ignorera. För visst är det egentligen ganska sjukt att vi har så oerhört mycket rasism, sexism och hbtq-fobi i vår kanon?
På sätt och vis kan jag förstås förstå kritikerna. Jag är också uppvuxen med Tintin och älskar serierna, men det är fortfarande viktigt att vara medveten om den rasistiska världsbild som porträtteras i dem. Sen finns det vissa som försöker ursäkta det med att hävda att de är från en annan tid och att det då inte kan vara rasism, men det är förstås struntprat. Det är rasism, och att det var så folk tänkte då gör det bara förståeligt, inte ursäktligt. Det innebär inte att Hergé, eller för den delen Astrid Lindgren eller William Shakespeare, var dåliga människor, utan bara att de levde under en tid full av dåliga normer de inte var medvetna om eller ens kunde påverka. Det är inte Lindgrens fel att ordet "neger" var socialt accepterat när hon skrev Pippi, det gör henne inte till rasist (hennes engagemang för flyktingbarn var ju helt fantastiskt och är definitivt något som borde uppmärksammas mer!), men vi kan fortfarande inte bara blunda för att normerna faktiskt fanns då eftersom vi då tillåter dem att reproduceras genom kulturen.
Det är helt enkelt inte kulturskaparna vi tar avstånd ifrån när vi påpekar rasismen/sexismen/hbtq-fobin i något verk, utan det är dåtidens rådande kulturella klimat.
 
Men så fort någon försöker problematisera det hela så möts hen av en vägg av ilsket tjat om statligt finansierade kulturarbetare utan bättre saker för sig, genushysteri och kulturmarxister, allt kryddat med missuppfattningar om vad yttrandefriheten innebär och bakom det idag ständigt förekommande uttrycket "PK". Och det är egentligen helt absurt att vi fortfarande inte kan diskutera rasism, sexism eller hbtq-fobi i kulturen utan att massor av människor ska råka ut för en mental härdsmälta och gå bärsärkagång i ett kommentarsfält, samtidigt som anonyma rasister/sexister/hbtq-fober spammar iväg mordhot. För många tycks fortfarande vara inkapabla att förstå att bara för att någon aspekt av ett fenomen kritiseras så innebär det inte att folk vill förbjuda det.
För Tintin ska få finnas, och Hergé var en helt fantastisk författare och säkert en jättefin människa, men han levde fortfarande i en rasistisk social kontext som märks i hans verk och som vi måste förhålla oss till.

Folkpartiets "nya" invandringspolitik (och lite historia)

Som de flesta förmodligen redan vet har Folkpartiet Liberalerna än en gång bevisat att de inte har någon som helst koll på vad "liberalism" innebär genom att damma av sitt gamla tramsiga krav från 2002 på språktester för invandrare och också lägga på några ytterligare idéer.
Partiet gick till val på idén om språktester för invandrare redan 2002, något som de flesta kritiker menade var ett försök till att flirta till sig de mer främlingsfientliga väljarna, men i och med Alliansens skapelse försvann det kravet från agendan. Nu är det alltså dags för en repris, förmodligen för att Björklund och hans anhang tittat ut tillräckligt länge från sina privilegierade fönster för att göra den kapitalt felaktiga tolkningen att Sverigedemokraterna på något sätt skulle vara representativa för det svenska folket. Kravet på språktester utökades däremot med idéer om att invandrare ska tvingas flytta var som helst i landet där det finns jobb för att inte bli av med sitt försörjningsstöd och krav på att personen ska delta i kommunens arbete för att få in människor på arbetsmarknaden vilket "ska motsvara ett heltidsarbete" och ska innehålla "incitament att gå från bidrag till arbete".
.
"Incitament att gå från bidrag till arbete"
Det sistnämnda låter ungefär som Alliansens arbetspolitik i övrigt, där de istället för att försöka förbättra den fullkomligt vidrigt usla arbetsmarknaden lägger skulden på individen för att hen inte lyckas på sagda ofungerande marknad. Det känns sådär lagom klyftigt, men idiotin bakom det resonemanget är tyvärr inte uppenbar för alla. För mig som blivande historielärare är det ganska nedslående att folk kan vara såpass historielösa, eftersom vi redan under depressionen 1929-1933 fick lära oss att den typen av politik inte fungerar. Herbert Hoover, republikansk president i USA 1929-1933, försökte lösa krisen på samma sätt som Alliansen gör idag; genom att tvinga staten att spara, genom att skära ned på offentliga sektorn, sänka skatterna och balansera budgeten. Det sket sig.
Sen, 1933, kom däremot demokraten Franklin D. Roosevelt till makten med sin "New deal". Den gick istället ut på en utökad statlig kontroll över ekonomin och bygde på en keyniansk modell av att stärka de arbetslösas och fattigas köpkraft för att på så vis trigga igång ekonomin. Alltså motsatsen av vad Alliansen gör idag. Roosevelts idéer fungerade enormt mycket bättre, och han lyckades få landet på fötter igen. Roosevelt är också, mig veterligen, den enda president i USA:s historia som blivit vald hela fyra gånger!
Det är helt enkelt så att Alliansens ekonomiska politik prövats förut, men helt enkelt inte fungerar. Det ska däremot tilläggas att keynianismen inte heller fungerar i längden, eftersom den fortfarande bygger på ett i grunden trasigt system (kapitalismen). Karl Marx och Friedrich Engels förutsåg den här typen av ständigt återkommande kriser redan vid mitten av 1800-talet.
På det store hela verkar det på den här punkten som om Fp förespråkar vanlig Allianspolitik; nämligen att utgå ifrån att arbetslösa är lata och straffa dem istället för att hjälpa och inse att de faktiskt verkar i en pissig situation.
.
Tvingas flytta
Den här punkten är lite intressant med tanke på att Fp påstår sig vara ett liberalt parti. Det finns till och med en flik på deras hemsida med titeln "Liberalism". Liberalismen handlar ju om individens frihet, åtminstone påstås det vara så, men hur frihetligt är det egentligen att tvinga folk att flytta? Valet "flytta eller svält" är inget val att tala om, utan det är helt enkelt ett tvång.
Att tvinga någon att flytta till en annan stad är något helt fruktansvärt inhumant, eftersom det river upp den personens hela sociala kontaktnät. Det här blir ännu värre då det gäller invandrare som ofta kan ha lite svårare att skapa nya kontakter på grund av språksvårigheter och diskriminering i arbetslivet. Att då tvinga dem att lämna de relationer de lyckats skaffa är så vidrigt att jag blir matt inombords.
Fp skriver också på sin hemsida om sin invandringspolitik att de vill "värna om barnperspektivet". Hur barnvänligt är det egentligen att tvinga barn att flytta från sina hem till helt andra städer?
Det finns i dagsläget inte heller några sådana här regler som gäller svenska medborgare, vilket innebär att det här förslaget dessutom gör en åtskillnad mellan invandrare och svenskar, något som innebär att det är rent rasisiskt. Till Folkpartiets "försvar" kan väl dock nämnas att jag inte för en sekund tvivlar på att de också vill driva igenom liknande övergrepp mot svenska medborgare, bara att svenska medborgare är en mycket mer maktstark grupp i samhället och således svårare att ge sig på direkt.
.
Språktest
Språktester är ju en gammal klassiker i det "liberala" partiet, detta trots att vem som helst borde fatta att det mest liberala vore att helt öppna gränserna. De motiverar förslaget med att språket är fundamentalt för att kunna ta del i samhället.
Det här är förstås helt rätt; för att en person ska kunna vara delaktig i samhället så är det väldigt viktigt att hen kan kommunicera med de andra medborgaran. Det som Fp däremot helt tycks vara blinda för är att i princip alla invandrare redan vill lära sig svenska. Folk som inte gör annat än att sitta hemma och ta emot chekar från socialkassan utan att ens gå ut förekommer i princip inte alls, eftersom vi människor på det stora hela är sociala varelsern. Vi vill generellt sett vara delaktiga i de sociala sammanhangen omkring oss, och för att kunna göra det så krävs det, eller i alla fall underlättar, om vi förstår varandra.
Att införa språktester fyller således ingen som helst funktion, just för att folk överlag redan vill förstå språket. Däremot så riskerar det att utestänga många människor som av en eller annan anledning inte har svårt att klara av testen, t ex dyslektiker, gamla eller förståndshandikappade. Dessa personer riskerar då att förvägras viktiga rättigheter som ett medborgarskap innebär; allt för att de inte klarar ett test som inte fyller någon reell funktion.
Problemet är här, precis som i fråga om jobbsökande, att Folkpartiet vill lägga personligt ansvar för något som individen i många fall inte har någon direkt kontroll över. I dagsläget är SFI-undervisningen överlag pinsamt dålig, då det saknas både utbildade lärare och ekonomiska resurser. Men istället för att lägga pengar på att göra undervisningen bättre så föredrar Folkpartiet att bränna dem på att inrätta språktester. För de lär ju knappast bli gratis.
Den kassa arbetsmarknaden och diskrimineringen som många invandrare möter hindrar också folk från att lära sig svenska då aktivt deltagande i samhället är centralt för att lära sig behärska språket. Det här är dock något av ett moment 22 eftersom en för att lära sig svenska behöver delta i samhället, men för att delta i samhället så behöver en kunna svenska. Det är tyvärr såhär det fungerar, och det är därför SFI har en viktig roll att fylla.
.
Folkpartiets "nya" invandringspolitik är inhuman och på gränsen till rasistisk. Den bygger på en felaktig och skev bild av invandrare som har skapats av högerpopulistiska, främlingsfientliga krafter såsom Sverigedemokraterna och deras anhängare. För att kunna bygga ett inkluderande samhälle så krävs det att vi hjälper människor och inte lyssnar på den typen av verklighetsfrånvänd dynga. Istället för att bekräfta de främlingsfientliga åsikter som finns i landet är det viktigt att vi försöker motarbeta dem!
.
.
För mer läsning; här, här och här. Aftonbladet kan sina grejer.
Det gör Nanna Johansson med!

Feminism och Islam?

Det här är egentligen inte ett inlägg jag vill skriva, då jag själv ser frågan som så uppenbar att det hela är fånigt, men många Sverigedemokrater och andra med liknande islamofobiska åsikter anklagar ständigt "PK-Sverige" för att pressa på med feministiska åsikter, förutom då det gäller muslimer. Där hävdar de istället att en helt struntar i de hbtq- och kvinnofientliga attityderna till förmån för "multi-kulti" och kulturrelativism. Jag uppskattar inte då feminismen blir utsatt för kidnappningsförsök av rasistiska kräk, så därför tänkte jag gå in på ämnet. För att tydliggöra min egen ståndpunkt så vill jag dock påpeka att jag är extremt skeptisk mot all form av organiserad religion.
.
Först och främst, och det här är något som det är viktigt att alla förstår, är att det är en skillnad på muslimer och muslimer. Större delen av världens muslimer är som större delen av världens kristna, judar, hinduer, buddhister, ateister, agnostiker, ja, till och med scientologer; nämligen helt vanliga människor som generellt sett vill andra väl. Det är viktigt att komma ihåg att människor oftast inte vill skada andra människor. Den som påstår något annat saknar helt och hållet förståelse för hur människor överlag fungerar. Jag tänker inte sträcka mig så långt att påstå att alla människor i grunden är "goda", mest för att jag ogillar begreppet, men folk är överlag välmenande. Glöm aldrig det.
.
Tyvärr finns det också inom islam, precis som inom alla andra religioner, fanatiska bokstavstroende galningar som bara vill pressa på andra sina tankar, förtrycka dem och basera sin moral på att följa en gammal, gammal bok till punkt och pricka. Det här är inte muslimernas fel, utan det är något som går att se inom alla religioner, hos alla människor. Oavsett grupp så kommer det helt enkelt alltid finnas några rötägg, det finns till och med militanta buddhister.
.
Att dessutom, som internettrollen och SD-anhängarna gör, försöka påstå att feministerna inte engagerar sig mot de här frågorna är ren och skär lögn. Det finns idag en mängd organisationer mot hedersvåld (som visserligen inte är direkt kopplat till islam), det pratas och kämpas för om alla barns rätt att vara med på simlektioner och sexualundervisning, niqab och burka kritiseras ofta, det talas ofta om sexuell liberalisering, frågor om kvinnors rättigheter i länder som Saudiarabien och Iran diskuteras, det finns massor av instanser för att försöka motverka tvångsgifte, med mera. Om en påstår att det här inte diskuteras, problematiseras och angrips så är en antingen fullkomligt blind eller helt dum i huvudet.
Det som däremot inte händer är att kända feminister går ut och säger att islam är en jävla skitreligion och att alla muslimer hatar kvinnor. Det händer inte för att det helt enkelt inte stämmer. Den beskrivningen av verkligheten är falsk. Världen är mer komplicerad än så, och trots att SD gärna vill se muslimer som ett kollektiv i stil med Borgs (ja, det är en StarTrek-referens) medan kristna kaukasier är individer så är det faktiskt så att alla är individer. Om vi ska döma alla muslimer för det några få psykfall gör, så måste vi ju också döma alla kristna efter Westboro Baptist Church (God hates fags-rörelsen), alla buddhister efter Röda Khmererna, och så vidare. Eller varför inte alla kritiker mot mångkulturen efter Breivik ("men han var ju bara en individ!" gastar SD upprört, efter att partiföreträdare gnällt över hur hemska muslimer är någon timme tidigare). Men så ser det helt enkelt inte ut, eftersom alla är olika, och alla rörelser som är såpass stora som våra världsreligioner är också väldigt mångfacetterade.
Det här förstår dock inte SD-anhängarna och internettrollen. De är helt bekväma med att likställa alla deras "motståndare" med de absolut värsta exemplen av gruppmedlemmar som går att hitta. I deras ögon är alla muslimer som bin Laden, och alla feminister är som Valerie Solanas, men så fort någon försöker vända deras argumentation mot dem så blir protesterna plötsligt högljudda. Samma gamla vanliga inkonsekvens som en brukar se hos rasister, med andra ord.
.
Så SD-anhängarna och internettrollen har i vanlig ordning fel. De hbtq- och kvinnofientliga elementen som finns inom islam kritiseras. De kritiseras faktiskt mycket hårt. Däremot så handlar inte kritiken om att de hbtq- och kvinnofientliga är muslimer, utan de kritiseras för att de är hbtq- och kvinnofientliga. Vilken religion de har är helt enkelt oviktigt.

Om Eric Amarillo velat ligga med Sverigedemokrater?

Min vän Kit kom på den här idén på facebook och skrev den första versen, och jag blev helt såld och kände att jag behövde skriva resten :D
.
.
Om jag hatar på muslimer
om jag heilar på din gård
om jag spöar folk med burka
om jag dyrkar Jimmy Å
Om jag säger jag är snäll nu,
om jag ljuger om sånt där,
om jag har en offerkofta
om jag är helt jävla sär
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då, om sanningen ska fram?
Om jag tycker om att säga
att jag visst är neutral
Om jag låtsas vara vänlig
när jag mest av allt är hal
Om jag låtsas ha åsikter
fast jag snott min politik
Om jag säger du får komma
hit, men bara du är rik
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Om jag sparkar de som ligger
bakom en ljus och fin ridå
om jag gillar röda knutar
men inte killar i trikå.
Om jag innerst inne tycker,
att judarna ska bort
om jag tycker folk är männskor,
bara de är min egen sort.
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
(Om jag) vill stryka dig över håret
men bara om det är blont
Om jag vill skratta och va lycklig
utan invandrare och sånt.
Om jag pratar rättigheter
men bara om du är svensk
om jag tycker att Auschwitz
nog inte var så hemskt
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Om jag hatar på muslimer
om jag heilar på din gård
om jag spöar folk med burka
om jag dyrkar Jimmy Å
Om jag säger jag är snäll nu,
om jag ljuger om sånt där,
om jag har en offerkofta
om jag är helt jävla sär
.
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då, om sanningen ska fram?
.
Om jag tycker om att säga
att jag visst är neutral
Om jag låtsas vara vänlig
när jag mest av allt är hal
Om jag låtsas ha åsikter
fast jag snott min politik
Om jag säger du får komma
hit, men bara du är rik
.
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
.
Om jag sparkar de som ligger
bakom en ljus och fin ridå
om jag gillar vita knutar
men inte killar i trikå.
Om jag innerst inne tycker,
att judarna ska bort
om jag tycker folk är männskor,
bara de är min egen sort.
.
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
.
(Om jag) vill stryka dig över håret
men bara om det är blont
Om jag vill skratta och va lycklig
utan invandrare och sånt.
Om jag pratar rättigheter
men bara om du är svensk
om jag tycker att Auschwitz
nog inte var så hemskt
.
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?

RSS 2.0