Bye, bye feminism?

Det här blir en återkomst till bloggandet. Det kommer troligen inte innebära att jag börjar igen, utan är snarare en kommentar till varför jag slutat blogga. Men vi får se.

Formateringen är skit för att texten är inkopierad från ett officeprogram. Och om texten är osammanhängande så är det för att den är skriven i perioder, över flera veckors tid.

 

Om någon sagt åt mig för två år sedan att jag skulle skriva ett sådant här inlägg en dag så hade jag bara skrattat. Då kändes mitt feministiska engagemang väldigt okomplicerat. Visst var det ibland tufft och ofta frustrerande, men det var fortfarande enkelt till sin uppbyggnad.

Men här sitter jag ändå, tre år efter att mitt ”uppvaknande”, och situationen är väldigt annorlunda. Till en början så har jag ju slutat blogga, något som jag ser på med väldigt blandade känslor. Det är förstås skönt att slippa ha pressen att prestera hängades över mig, men samtidigt känns det beklagande att jag nuförtiden inte gör något. Jag var rätt stolt över mitt bloggande, och det verkade uppskattat, och det är förstås något jag saknar. Jag saknar också skrivandet i sig, men det är en annan historia som vi kan ta någon annan gång.

 

I vilket fall som helst så var det inte prestationsångest eller antifeministernas motstånd som fick mig att sluta. Problemen kom istället inifrån, om man nu kan kalla det så. En kletig, jobbig känsla som svärtade ned det som tidigare var ett positivt och trevligt engagemang, och istället gjorde det hela väldigt olustigt.

För det jag nu i allt högre grad börjat fråga mig är varför jag egentligen lägger ned så mycket tid och energi för att försöka vara delaktig i en rörelse där jag inte alls verkar vara välkommen.

 

Det är förstås en generalisering, och jag står fast vid det jag tidigare hävdat: att det finns lika många feminismer som det finns feminister. Men det jag reagerar på är en generell tendens i de kontexter jag rör mig inom, ett hårdnande av attityder och tongångar.

När jag började tycktes det mesta vara frid och fröjd. Visst har alla rörelser sina idioter, men generellt sett kändes det som att feminismen var en kontext där man kunde försöka mötas på relativt lika villkor. Visst hade man som man en förväntan på sig att ifrågasätta sina privilegier och ifrågasätta sig själv och sin roll lite extra, det är inte det som är problemet. Men jag är jäkligt less på att förväntas be om ursäkt för att jag är något jag råkade födas som.

 

Jag tänker på en bekant, en människa vars åsikter jag länge haft stor respekt för och som verkade känna något liknande tillbaka. Men det senaste halvåret eller så verkar det som att hon ansträngt sig för att tolka allt jag skriver på det mest negativa sätt som går. Istället för ett ”hur menar du nu?” verkar det som att hon utgår ifrån att jag menar det mest negativa och sexistiska, trots att hon känner mig någotsånär och är väl medveten om vad jag har för värdegrund. Jag säger inte att jag i egenskap av feminist skulle vara immun mot kritik, men jag borde inte behandlas som fienden tills jag bevisat motsatsen.

 

Rörande det här tycker jag det är fullständigt oacceptabelt att vi i vad jag upplever som stora delar av den feministiska diskursen håller på att förvandla ordet ”man” (och ”vit”, ”cis” och ”straight” med för den delen) till negativt kodade begrepp. Det är inte okej någonstans.

Jag menar absolut inte att vi inte ska diskutera privilegier utifrån ett grupperspektiv, det är oändligt viktigt att vi gör. Men det är en jäkla skillnad på att säga ”gruppen vita män i medelåldern är privilegierad och har mer makt än någon annan grupp, och de borde de inte ha” och på att säga ”vita män i medelåldern är fräcka och otrevliga på cykelbanan” (autentiskt citat) eller ”vita straighta cismän är vidriga kräk” (också det ett autentiskt citat). Det ena tar upp och kritiserar privilegier, medan de andra två uttrycker sig generaliserande om en grupp människor. Jag säger inte att det här är rasistiskt eller nazistiskt eller så, men det är intressant att den enda skillnaden mellan hur de här människorna pratar och på hur nazisterna pratar är att nazisterna uttrycker sig negativt och generaliserande om en grupp människor som inte är privilegierade, medan de här gör det om en grupp människor som har privilegier. Och då är frågan om det verkligen känns bekvämt? För är svepande generaliseringar verkligen att ifrågasätta privilegier?

 

En vanlig kritik jag får rörande det här är att någon börjar prata om hur kvinnor förtrycks, men de som tar upp det missar poängen. Det är helt enkelt inte det jag pratar om nu. Precis som att antifeministtöntar borde hålla käften med sina ”män våldtas faktiskt också!” när samtalet rör våldtäktskulturen och hur den drabbar kvinnor så är det inte kvinnoförtrycket som det gäller nu. Och det får man acceptera och faktiskt starta ett nytt samtal ifall man vill diskutera något annat.

Kritiken får liknande problem som när den kommer från ”andra hållet”, nämligen att man implicerar att ett förtryck legitimerar ett annat. Och då är man på nytt fast i könsdikotomin och synen på förtryck som ett jävla bankkonto som måste vara balanserat istället för som ett samhällsproblem som måste försvinna.

En annan, relaterad kritik är frågan ”får man inte hata sina förtryckare?” Men då simplifierar vi igen, och är återigen inne i könsdikotomin. Det är helt enkelt inte så enkelt, eftersom könsrollssystemet upprätthålls av både män och kvinnor, och drabbar både män och kvinnor om än i olika grad. Det är helt enkelt inte så enkelt som att män gynnas och kvinnor förlorar.

Jag brukar alltid prata om att en feminist med glädje kommer att backa upp män som vill prata om problem som gäller män, men att de samtalen inte ska ta över samtalen om problem som gäller kvinnor. Så snälla, ge inte antifeministerna rätt där.

 

En annan kritik är att ”ja, men de gör så hemska saker mot oss, då är det väl sjukt orättvist om jag måste bete mig”. Och ja, det är det. Men det är vi som ska vara de ”goda”, eller hur? Och då måste vi vara bättre. Och vill vi verkligen eftersträva den rättvisa som säger att vi ska bete oss illa mot varandra? Vill vi inte istället sikta mot något högre?

 

Jag säger nu inte att man inte får bli frustrerad. Det är självklart att man får. Men vår reaktion mot en tjej som ledset och frustrerat utbrister ”fan vad jag hatar män!” borde vara en av förstående och medlidande, inte hyllande.

Och det fungerar inte heller att försvara ett ”fan vad jag hatar män!” med snack om att man bara menade gruppen eller könsrollen. Det kanske du gjorde, men du får ändå medge att det är ganska rimligt att folk inte uppfattar dig så. Och det är du som talar som har det yttersta ansvaret för hur folk tolkar dig, så det fungerar faktiskt inte att bara skylla på att folk inte förstår vad du menar ifall du uttrycker dig så otroligt oklart.

 

Och jag vet att om jag diskuterar det här med mer aktiva feminister så är det ofta en attityd av ifrågasättande jag möter. Frågor om jag är säker på att jag uppfattat det rätt, om det inte är så att jag gjort något fel, eller om jag kanske bara inte förstått att jag måste kunna ta ett steg tillbaka och ifrågasätta mina privilegier. Och det är i bästa fall. I värsta fall är det snarare ett ”håll käften, din vita, kränkta man” som jag möter följt av en total ovilja att alls prata om det. Och jag kan inte låta bli att känna att om det hade varit en kvinna som talat om hur hon kände sig dåligt bemött av män så hade hon direkt tagits på allvar. Och det är ju egentligen ganska skevt, eller hur? Jag klagar inte över att folk frågar om jag inte kan ha missuppfattat något, det är en rimlig sak att fråga oavsett situation, eftersom det är viktigt att ta reda på hur den andra parten kan ha uppfattat det ifall det ska göras en rättvis bedömning. Men jag känner snarare att mina känslor av utsatthet inte tas på allvar.

 

 

Det är ett problem när den rörelse som bygger på ett ifrågasättande av könsrollerna har så pass många medlemmar som lik förbannat fortsätter att utgå ifrån dem. Och ifall man kritiserar eller ifrågasätter de resonemangen så möts man återigen snarare av ett ”håll käften, din vita, kränkta man!” än av att någon faktiskt är beredd att ta en på allvar. Men om vi ska kritisera könsrollerna så kan vi inte behandla enskilda män som representanter för gruppen män, det är ju just det vi kritiserar!

På samma sätt kan vi inte heller betrakta kön som en dikotomi ifall vi samtidigt kritiserar den dikotoma synen på kön runt om i världen. Det fungerar liksom inte att själva tala om och behandla män och kvinnor som två grupper ståendes i ett motsatsförhållande till varandra ifall vi vill att den typen av tankegångar ska försvinna. Jag säger nu inte att vi inte kan tala om män och kvinnor som grupper, det är ju självklart att vi måste kunna ta ett grupperspektiv. Men vi kan inte behandla individer utifrån ett grupperspektiv, eftersom det just är det vi kritiserar. Om vi ogillar att en tjej förväntas tycka om rosa hästar och att baka samtidigt som hon är snäll och vän, så går det inte att kräva att en man inte ska ta illa upp av ”män är ju sjuka i huvudet”-kommentarer bara för att han tillhör en privilegierad grupp. Vi vet helt enkelt inte från vilken kontext han kommer eller hur hans tillvaro ser ut, vilket är anledningen till att vi inte kan behandla honom som en representant för gruppen. Två fel kommer aldrig någonsin att bli ett rätt, oavsett hur privilegierad den ena gruppen är. För vi är inte grupper, vi är individer som tillhör grupper.

 

Jag klagar inte heller över att vi män måste tänka på våra privilegier, det är rimligt och privilegierna är utan tvekan något som bör kritiseras. Men vi måste förstå att privilegier är kontextbundna. Det existerar ingenting som objektiva privilegier som är giltiga i alla situationer. Då ”privilegierad” egentligen betyder i talet om en grupp är att gruppen sitter på de fördelar som anses vara mest relevanta i samhället i stort. Tar vi t ex barnomsorg som exempel så är kvinnor privilegierade över män, men det innebär inte att män inte är privilegierade i samhället i stort. Det betyder att bara för att en man tillhör en privilegierad grupp innebär det inte att han är privilegierad i ett feministiskt diskussionsforum.

Det här är kanske inte en jättestor grej, men talet om privilegier som statiska och allmängiltiga i alla kontexter är ett väldigt svartvitt och ointelligent sätt att se på saken. Det är inte värdigt oss. Och det fungerar inte att säga att det som missgynnar män grundar sig i en skev syn på kvinnor, eftersom det också grundar sig i en skev syn på män. Könsrollssystemet drabbar alla, även om jag utan tvekan går med på att kvinnor som grupp drabbas betydligt värre än män som grupp.

Det känns som att även många inom den feministiska rörelsen fortfarande värderar det manliga högra än det kvinnliga, i den bemärkelse att de bara ser de privilegier män har och värderar dessa högre än de privilegier kvinnor har, eftersom dessa finns i den privata sfären snarare än den offentliga. Jobb och pengar blir viktigare än kontakt med barn och relationer. Och spelar vi inte in i det könsrollssystem vi helst av allt vill undvika då?

 

Jag skriver inte det här för att jag vill ha någon hyllningskör eller något i den stilen. Det är klart som fan att jag inte ska ha det bara för att jag råkar vara kille men samtidigt feminist. Men, jag borde inte behandlas som ett kräk heller, eller tvingas agera representant för Manligheten och allt negativt den kan tänkas symbolisera. Jag vill inte ha en röd matta, men jag tänker fan inte krypa heller.

 

Många feminister som jag pratar med håller med om den här kritiken. Men då undrar jag lite var era röster är? Jag kan inte kritisera det här utan att anklagas för att använda härskartekniker (hur skevt är det inte att det inte ens går att ifrågasätta utan att anklagas för det) eller att någon börjar ”problematisera” att en man har mage att öppna käften. Jag känner inte att jag kan ifrågasätta det här och tas på allvar. Och jag är väldigt tveksam nu till ifall jag faktiskt kallar mig själv ”feminist” längre.


Badasstjejen - Den nya "damen i nöd"

Under väldigt lång tid var den vanligaste kvinnliga karaktären som syntes i populärkulturens mer äventyrsrika berättelser den så kallade "damen i nöd" ("damsel in distress" på engelska). Det är en karaktär som alltid tycks hamna i knipa, men som trots det inte utvecklat någon som helst form av strategi för att handskas med sitt predikament förutom att skrika väldigt gällt och vänta på att någon man ska komma och rädda henne. Det var såklart problematiskt då det porträtterade kvinnor som hjälplösa våp, som saknade funktion annat än att bli räddade och sedan belöna hjälten som räddade dem med giftemål eller sex, beroende på filmens åldersgräns. Kort sagt så reducerades den kvinnliga närvaron i den typen av kultur till rollen av ett pris som gavs till hjälten efter att han (för hjälten var alltid en "han") löst problemen och besegrat skurkarna.
Det här har bidragit till en väldigt långt gående skevhet i samhällets kvinnosyn då unga män vuxit upp i tron av att de skulle få en tjej som ett pris för att ha agerat rätt. Det här är en tankegång som bland annat döljer sig bakom de så kallade Nice Guys™, som mer eller mindre fått det kulturellt intutat i sig att samhället är skyldiga dem en kvinna, så länge de pytsar ut "snällhet" (det är ju inte särskilt snällt egentligen).
Jag säger förstås inte att det är den enda anledningen till att vi objektifierar kvinnor, eller till att Nice Guys™ tenderar att resonera som de gör, utan bara att det är en bidragande orsak.
 
I alla fall så hände något sen under 1990-talet. Vi såg spår innan, men under det decenniet kom den våg av feminism som brukar räknas som den tredje, och i och med den så började vi i samhället i allt högre grad att ifrågasätta könsrollerna och den kvinnliga representationen och frågade oss själva hurpass vettigt det egentligen var. Det här ledde till att populärkulturen också började förändra hur kvinnor presenterades, och vi såg en ny karaktärstyp bli allt vanligare, den som jag idag kommer att benämna "Badasstjejen".
Badasstjejen är till skillnad från damen i nöd tuff. Hon har alltid en dryg comeback till allt från uppenbar sexism, raggningsförsök eller bara en stackars sate som försöker hälsa. Hon kan också sparka rejält med röv, skjuta som en prickskytt, hacka datorer, göra inbrott och en mängd andra saker som det är "coolt" att kunna. Hon är också max tjugonio år gammal och extremt konventionellt snygg.
Det här kan förstås låta som relativt positiva egenskaper, men det finns fortfarande en väldigt djupgående problematik i gestaltningen.
 
Först och främst är den konventionella snyggheten problematisk. I samhället klarar vi extremt sällan av att visa kvinnor i populärkulturen som inte är konventionellt snygga, eftersom bilden av kvinnor som objekt för mäns njutning fortfarande sitter lika fastnaglad som en pappkartong en uttråkad tolvåring givit sig på med en spikpistol. Det här är dock ingenting som är speciellt för Badasstjejen, utan gäller större delen av alla kvinnor som porträtteras i berättande media.
Ett annat tydligt problem är åldern. Det är inte heller begränsat till Badasstjejen, utan precis som att populärkulturen sällan visar kvinnor som inte är konventionellt attraktiva så visar det också sällan kvinnor som är särskilt gamla. Visst finns det undantag, men de är just undantag. Men i Badasstjejens fall så är åldersfrågan extra konstig, eftersom hon kan så otroligt mycket. Jag undrar verkligen hur en person kan vara en fantastisk forskare, en avancerad hacker och kampsportsexpert innan hon fyllt trettio. Och särskilt då hon också tycks ha tid att lägga någon timme om dagen på sitt utseende.
När det gäller manliga karaktärer så tenderar kulturskaparna att specialisera sig. Det är sällan jordens skickligaste genetiker också är bäst i världen på att slå ihjäl folk med en katana, men i den desperata, och välmotiverade, viljan att uppvärdera kvinnliga karaktärer så har de försökt skapa perfektion istället för allmänt fail som tidigare. Men människor är inte perfekta.
 
På ett plan är förstås inte Badasstjejen det heller, vilket är det jag retar mig mest med den typen av karaktärisering. För egentligen är hon verkligen sämst. För även om hon utan några större problem kan spöa skiten ur de flesta av skurkens namnlösa underhuggare så blir hon direkt tillfångatagen så fort den huvudsakliga antagonisten själv kommer för att möta henne. Plötsligt var hon inte alls så bra längre, utan fångas och måste givetvis sitta där och vänta på att en man ska komma och rädda henne.
Det här händer förstås inte alltid, och ibland tar hon sig loss på egen hand, men det är tillräckligt vanligt för att det med lätthet ska gå att identifiera ett mönster av storyrelaterade anfall av plötsligt fail. Det är så vanligt att det finns flera olika troper dedikerade till liknande mönster (orkade inte riktigt leta men Faux action girl, Chickifikation och Standard female grab area för att nämna några). Det hela är total inkonsekvens, eftersom Badasstjejen tidigare var så kapabel, men existerar troligen för att Badasstjejen inte ska kunna hota den manlige protagonistens dominans över både handlingen och makten.
 
Problemet är att även om skapare till olika Badasstjejer försöker plocka feministpoäng genom att låta dem ha en "fuck you, kvinnor kan"-attityd och få dem att bemöta raggande och tydlig sexism med dryga comebacks så blundar de fortfarande för den mer dolda sexismen som fortfarande är en väldigt stor del av karaktäriseringen.
Hon är också så gott som alltid sämre än den manlige hjälten, åtminstone i den aspekten att det är han som måste rädda henne. Badasstjejen är fortfarande ett pris som ska vinnas av hjälten, den enda skillnaden nu är att hon är ett mycket mer åtråvärt pris eftersom hon är "starkare" och kan mer saker. 
Det gör att hon bara blir ännu bättre att lyckas vinna. Det hela blir dessutom en smula absurt när de kvinnliga kärleksintressenas karaktärer har blivit "bättre" i den aspekten, har de manliga protagonisterna ofta blivit "sämre". Det är inte en vältränad superhjälte som får tjejen i slutet längre, istället är det en vanlig "nörd" som gillar serietidningar och är duktig på datorer. Jag säger absolut inte att så kallade "nördar" är värdelösa på den romantiska marknaden, men vi måste fortfarande kunna se hur den typen av protagonister i lägre grad uppfyller den samhälleliga bilden av hög åtråvärdhet. Det hela har gått från ett möte mellan übermänniskor till renodlad wish fulfillment från skaparnas sida, särskilt då den här typen av karaktäriseringar är särskilt vanliga inom mer "nörd"-kodade sfärer.
 
Vi måste komma ifrån användingen av kvinnor som pris i populärkulturen, eftersom det är en starkt bidragande faktor till den negativa kvinnosyn som finns i resten av samhället.
Dessutom blir det sämre berättelser.

En historielärares problem - Att förhålla sig till kvinnor i historien

Jag pluggar som jag många gånger varit inne på till gymnasielärare i historia och svenska och som lärare är det alltid en utmaning att välja vilket stoff (kunskapsinnehåll) som en ska ta med i sin undervisning. Kurserna på gymnasiet är ganska korta, och även om en hundrapoängskurs på pappret ska innefatta omkring hundra lektionstimmars undervisning brukar det snarare röra sig om mellan sjuttio och åttio. Det innebär att, med allt som ändå går att lära ut, en av de viktigaste uppgifterna när det kommer till just lektionsplanering är att sålla. Läroplanerna, med deras relativt vaga formuleringar, är inte till någon större hjälp, något som visserligen är bra då det uppmuntrar ger oss som lärare en viss professionell frihet men som kan vara frustrerande när en står och väger mellan två olika områden som båda känns lika relevanta. För en person som verkligen älskar ämnet historia och tycker det mesta är otroligt spännande så är det här väldigt hjärtslitande att behöva göra, men samtidigt är det en otroligt viktig uppgift.
Om vi bara skulle välja en grej att kritisera med historieundervisningen i både Sverige och resten av världen så skulle i alla fall jag och många med mig säga att det totala osynliggörandet av kvinnor ligger ganska högt upp på listan. Det finns helt enkelt en tendens att låta historien bara bli männens historia.
 
Problemet tar, som jag upplever det, sig i uttryck på två olika sätt. Antingen ignoreras den kvinnliga närvaron totalt, de få kvinnor som suttit vid maktpositioner tenderar att bara omnämnas i svepande ordalag och fokus hamnar istället hos män som gjorde och tänkte saker. Den här situationen var vanligare förr när historiesynen var mer individfokuserad a'la Herman Lindqvist, men har idag lyckligtvis blivit lite mindre vanlig då synen på historia börjar bli mer marxistisk, eller historiematerialistisk (kolla wikipedia), i sin framtoning. Skolan är dock en arena som förändras väldigt långsamt, vilket innebär att Lindqvistsynen troligtvis kommer finnas kvar ganska många år till men jag kan lugna alla med att den åtminstone inte lärs ut på lärarutbildningen idag.
Det andra sättet som nu blivit vanligare är dock inte mycket bättre utan tenderar att behandla kvinnors historia som en separat punkt, till viss del frånkopplad från resten av historien. Historieundervisningen tenderar då att delas upp i fyra områden; krig, politik och ekonomi, kultur och idéer, samt kvinnor, vilket då implicerar att de andra tre områdena tillhör männen. Vidare reproduceras även mannen som norm här, när kvinnor blir den grupp som måste definieras medan männen inte behöver göra det.
Inget av de här sätten är särskilt lämpliga. Men hur hanterar vi då det här?
 
En uppfattning som ibland höjs av människor som inte vet ett dugg om historia är att en borde dela upp undervisningen till hälften mellan män och kvinnor, och då ta upp en kvinnlig makthavare/författare/uppfinnare/osv för varje manlig som tas upp. Det här är väldigt dåligt av flera anledningar.
Först och främst ignoreras det faktum att män och kvinnor levt och verkat i samma samhälle och således inte kan separeras på det sätt som mer eller mindre förespråkas.
Vidare finns det fortfarande ett extremt individfokus i den historiesynen som tankegången bygger på, vilket är anledningen till att jag anklagar förespråkarna för att inte kunna ett dugg om historia. Historien är helt enkelt mycket mer än bara individer, och även om det förstår är viktigt att känna till vissa historiska personligheter så handlar ett samhälles händelseförlopp om betydligt starkare krafter än bara enskilda personer. Ett strikt individfokus är en liberal tankegång som är perfekt i författandet av historiska romaner men otillräckligt i seriös historieundervisning.
Men min största kritik mot den här tankegången är att det helt enkelt rör sig om historieförfalskning. För kvinnor har helt enkelt inte gjort lika mycket som män har under historiens gång. Det beror givetvis inte på att män skulle vara bättre, det är vi inte, utan för att kvinnor aktivt har hindrats från att delta i samhället på samma villkor som männen har kunnat. Det är givetvis sant att långt från alla män tillåtits ta plats i samhället under historiens gång, men det finns ingen som har hindrats i egenskap av att vara man. Ingen har nekats utbildning för att ha varit man, ingen har hindrats från att inneha en maktposition för att ha varit man och ingen har förbjudits från att styra över sitt eget liv och sin egen tillvaro för att ha varit man. Massor av män har hindrats av andra anledningar, men inte just på grund av sin könstillhörighet. Visst har det funnits kvinnliga sfärer dit män inte ägt tillträde, men dessa har överlag varit långt borta från både makt och status.
Kort sagt så vore det tjänstefel att som historielärare ge sina elever bilden av att kvinnor och män tagit lika stor plats under historiens gång eftersom det vore att blunda för det förtryck kvinnor utsätts för. Vår arbetsuppgift är att ge en så korrekt bild av historien som möjligt, vilket då innebär att vi inte kan låtsas som att Stella Kleve haft lika stor betydelse för den svenska litteraturen som August Strindberg. Det innebär inte att Kleve är en sämre författare (personligen föredrar jag henne framför Strindberg), utan bara att Strindberg varit mer betydelsefull. Troligtvis för att han är man och att män tenderar och tenderats att hyllas och lyftas upp mer av samtiden.
 
Så hur bör vi göra?
Först och främst bör kvinnliga historiska personligheter ges mer utrymme. Det kan tyckas motsäga det jag skrev i det föregående stycket, men så är det inte. För kvinnor har alltid varit närvarande i historien, och att ignorera det är ett precis lika stort tjänstefel som att låtsas att kvinnor fått ta lika stor plats.
Vidare bör vi inte separera den historiska informationen om kvinnor som grupp från informationen om samhället. Till viss del måste det förstås göras, eftersom vi inte kan komma ifrån att det är kvinnor som grupp som saknat rättigheter och det är vår plikt att informera eleverna om det, men det är viktigt att integrera det med resten av undervisningen och beskriva hur allt varit en del av samhället.
Men det viktigaste vi måste göra är att problematisera den kvinnliga frånvaron från historieskrivningen. Vi måste tala om varför och på vilket sätt kvinnor hållits borta från makt och status, och hur kön har format människor liv efter olika banor. Även i samhällen där vissa kvinnor haft status och stor betydelse (fler än vad en kan tro) har det fortfarande oftast funnits en manlig norm kring både maktutövandet och historieskrivningen.
Slutligen måste vi också se till att göra en skillnad på historieskrivning, vilket är människors tolkning av historien, och det som faktiskt hände. Vår historiesyn har formats av tidigare generationers historiesyn och då västvärlden först verkligen började intressera sig för historia (runt 1800-talet, i borgarklassen) var kvinnorollen extremt begränsad. Det ledde till att de dåvarande föreställningarna speglades av på tolkningen av historien (t ex tanken om att män var jägare och kvinnor samlare, något som är fullständigt skitsnack och helt saknar vetenskapligt stöd), som sedan kom att hållas för fakta. Det är helt enkelt viktigt att förhålla sig kritiskt till synen på historien och vad vi tror oss veta om det.

Nej, vänstern ogillar inte alls familjen

Något som är väldigt vanligt bland högerpopulistiska och konservativa debattörer är ett extremt snack om familjen. Det är familjen hit och familjen dit, och ständigt med denna tanke att familjen är det högsta och finaste som finns och att allt annat kan ta sig i jämförelse. I samband med det anklagar de också vänstern, och ibland liberalerna, att inte bry sig om familjen. Det är en del av den politiska polariseringen som ständigt pågår. "Vi gör det, alltså kan våra motståndare inte göra det", och så vidare.
 
Den senaste i den väldigt långa rad konservativa högerpopulister som givit sig på det här är förstås Marcus Birro som inleder en krönika publicerad på juldagen med följande:
"Jag begriper inte hur en allt mer militant vänsterrörelse under så lång tid tagit strid mot familjen."
Det hela låter ju extremt farligt. En allt mer militant vänsterrörelse som går till angrepp mot familjen. Kommer AFA med knogjärn och spöar upp småbarnsföräldrar? Tvingar Kommunistiska Partiet folk till abort? Eller går Jonas Sjöstedt in på BB med en kalashnikovkarbin i högsta hugg? Birro lämnar det hela oklart.
Nu vore det mig förstås fjärran att insinuera att vår allra käraste Marcus Birro skulle försöka använda språket för att manipulera folk. Må hända är han, sina fjorton utgivna böcker till trots, helt enkelt en så inkompetent författare att han inte förstår att ord ändå väcker vissa associationer och att ordet "militant" innebär mer än SAOL-definitionen "kämpande; stridande; stridbar"? Men oavsett ifall det rör sig om inkompetens eller fulspel så kan vi i alla fall slå fast att det inte föreligger något "militant" angrepp mot familjen.
Faktum är att det inte finns någon institution som är lika välskyddad som den så kallade "familjen".
 
Birro tillbringar resten av krönikan med att, på sedvanligt blomsterspråk, tala om hur mycket han älskar sin familj. Eftersom han redan slagit fast att vänstern är militant och avskyr familjen implicerar han också att vänstern inte känner den fina kärlek han har till sin familj, samt att vänstern inte vill att han ska få ha kvar sin familj. Givetvis är det inget Birro säger rent ut, men det är det som blir den logiska konsekvensen av vad han säger. Han säger att vänstern är emot familjen, och han definierar familjen som hur han älskar sina barn, har empati med andra människor, och så vidare. Det betyder alltså i förlängning att han säger att vänstern är emot att han älskar sina barn.
Det här är ett väldigt fult retoriskt knep, eftersom han skapar en positionering till vänstern som inte alls stämmer överens med vad vi egentligen tycker. Vidare så specificerar han aldrig vilken "vänsterrörelse" det är, vilket innebär att han sår misstänksamhet mot all vänster samtidigt som han kan skylla ifrån sig med ett "men det var inte den rörelsen jag menade" ifall han någonsin konfronteras.
 
Men vad är det egentligen som är det stora hotet mot familjen som gör Birro och hans högerpopulistiska gelikar så upprörda? Det som vill stjäla Birros stora familjelycka ifrån honom?
Jo, det handlar framför allt om vidgandet av definitionen.
Vänstern har givetvis ingenting emot familjer. Själva tanken på att vi skulle ogilla att folk älskar sina barn eller att människor får känna att de betyder något för någon är fullkomligt absurd. Det vi däremot vänder oss emot är bilden av familjen som enbart bestående av två heterosexuella vuxna, en man och en kvinna, och x antal barn. Vi anser att familjer kan se ut på väldigt många olika sätt. Vi tycker att folk, oavsett kön, sexualitet och relationstyp ska få ha rätten att också vara familjer.
Men eftersom Birro och hans gelikar anser det här vara ett angrepp mot deras familjeliv, så innebär det att de anser att deras lycka försämras av att andra också blir lyckliga, och att deras familjer blir mindre värda för att andra också kallar sig familjer. Och de har mage att kalla oss för "egoister".
Den grundläggande tankegången här, som högerpopulisterna alltid lyckas missa, är att de inte behöver leva i en poly-relation tillsammans med fem personer som alla definierar sig som "hen" om de inte vill. Men de har ingen som helst jävla rätt att försöka hindra de som faktiskt vill från att göra det!

Det spelar ingen roll att du har rätt om ingen håller med dig

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här sist.
Det finns flera skäl till det. Bland annat hade jag VFU (praktik), och även om det är väldigt kul att vara ute och träffa elever så tar det väldigt mycket på krafterna att pendla mellan två och tre timmar per dag, och att gå upp vid halv sex på morgonen.
 
Men den huvudsakliga anledningen är att jag känt mig väldigt omotiverad.
Under sommaren och hösten har jag haft något av en troskris gällande feminismen och liknande. Jag har inte ändrat åsikter, men jag har nått insikten av att många som jag ansett stå på min sida egentligen är kompletta idioter.
Det som fick bägaren att rinna över var när någon i en av Facebookgrupperna jag var med i hade lagt upp en väldigt pedagogiskt skriven text om något. Jag minns inte riktigt vad det var, men jag tror det den handlade om hur en som man bör bete sig i en feministisk kontext. Och i den här gruppen är det något stolpskott som då lyfter fram att texten på grund av dess lättillgängliga utformning var "inställsam mot patriarkatet". Och personen fick ett ganska rejält medhåll.
Jag tappade hakan, gav mig indignerat ut på twitter för att skriva något passivaggressivt om att pedagogik och retorik är våra viktigaste vapen i kampen för jämställdhet. Det skulle jag tydligen inte ha gjort då nästa idiot trillade in som menade att det var kränkande att skriva att pedagogik och retorik var våra viktigaste vapen eftersom alla inte orkade försöka utbilda eller övertyga folk. Hon fortsatte sedan i sina egna passivaggressiva tweets att läsa mig lika rättvist som jag trodde bara SD:are kunde.
Det här blev i alla fall bara för mycket för mig. Jag förstår helt att det tär på krafterna att försöka övertyga eller utbilda folk (shit, jag ska bli lärare, jag vet att det kan vara sjukt tufft), men att på allvar påstå att det är lika effektivt att kalla folk som inte håller med för idioter eller att bara ställa sig och skrika om "vita kränkta män" så fort någon inte håller med gör mig helt mållös.
För jo. Pedagogik och retorik är förstås inte de enda sätten att kämpa på, men vi kan inte sticka under en stol med att övertyga människor är det grundläggande jäkla kravet för att driva en politisk kamp. Det är det som är själva poängen!
 
Det finns en tankegång om att det är viktigt att inte anpassa hur en pratar bara för att vissa män inte ska ta illa upp eller känna sig hotade. Givetvis finns det en poäng i det här, men samtidigt är det fullständigt vansinne. Det är viktigt att inte anpassa sina idéer och värderingar, men det är en jävla skillnad på det och på att anpassa sin retorik. Det finns ingen feministisk poäng i att vara ett odidaktiskt pucko. Sen handlar det givetvis om att väga de potentiella fördelarna mot kraften och energin det tar upp, det kanske inte är värt att gå genom eld och vatten bara för att övertyga en särskilt motsträvig person, men det finns en sådan total arrogans hos vissa som gör att de tycks tro att de inte alls behöver övertyga folk.
 
Men det är inte så det fungerar.
Och jag vet att jag gör det stora "misstaget" här att komma som man och tycka till om feminismen eller förklara "hur det verkligen ligger till", men låt oss vara ärliga för en kort stund. Hela mitt bloggande har gått ut på att tycka till om feminismen och förklara "hur det verkligen ligger till", och om du inte haft problem med det jag skrivit tidigare men ogillar det jag skriver nu så ligger inte ditt problem i att jag är man och gör anspråk på en verklighetsbeskrivning inom en feministisk kontext. Då ligger problemet i att det jag skrivit nu inte faller dig i smaken. Var ärlig med det och diskutera det jag säger istället för att komma med något billigt försök att få mig att hålla tyst.
 
För låt mig nu komma till den centrala poängen i mitt inlägg:
Det spelar ingen roll att du har rätt om ingen håller med dig. Själva grundstenen i en demokrati är just att vi måste övertyga folk om våra åsikter. Ifall "ha rätt" var allt som hade något betydelse
Och ja, det är pissigt ibland, särskilt när vi talar ren vetenskap. Men det är så verkligheten ser ut, och även om du inte gillar det eller tycker att det är fel så måste du anpassa dig efter det. Du kommer aldrig vinna eller få igenom vad du tycker annars och du gör bara dig själv och kampen för ett bättre samhälle en otjänst genom att bete dig som ett arrogant pucko, hög på sin egen rättfärdighet.
Sen finns det givetvis olika sätt att övertyga folk på, och all kamp går inte ut på att övertyga andra. Men det fungerar inte att sitta och förvänta sig att en kan bete sig hur som helst bara för att en har rätt. Du måste fortfarande få andra att förstå att du har rätt också. Annars kommer det inte bli någon förändring.
 
Nu finns det givetvis många olika sätt att vara pedagogisk på och en god och övertygande retorik kan se väldigt olika ut. Och allt arbete måste förstås inte gå ut på att övertyga andra. Det finns mycket annat som också är viktigt och värdefullt att göra. Men någonstans måste vi ändå pausa och tänka efter ifall det vi gör faktiskt kommer att övertyga folk, och om så inte är fallet så måste vi vara ärliga mot oss själva att det inte är vad syftet är. För vi kan helt enkelt inte gå runt och förvänta oss att folk ska hålla med oss bara för att vi har rätt eftersom de först måste börja hålla med om att vi har det. Och vi kan heller inte tro att vi kommer lyckas genomföra några viktigare förändringar ifall folk inte håller med oss.
Sen kommer vi inte lyckas övertyga alla, det finns alltid vissa som aldrig kommer att hålla med en och det är inte lönt att lägga ned för mycket energi ifall det visar sig att en person inte går att övertyga. Men vi måste övertyga 51%.
 
Jag tänker till och med gå ett steg längre nu. Jag vill påstå att om du försöker få en person att ändra åsikt så är det ditt ansvar att också försöka övertyga personen. Att komma med källor, att förklara begrepp, och liknande. Om du förväntar dig att alla du pratar med själva är intresserade av att bli övertygade och själva bryr sig om att läsa på mer om vad du säger så gör du samma grundläggande misstag som 95% av kurslitteraturen på lärarprogrammet, nämligen att du utgår ifrån att alla är perfekta elever.
Tänk på det såhär: För personer som inte tycker som du är det sak samma ifall du övertygar dem eller inte. De mår inte sämre av att inte ha din åsikt och de är uppenbarligen bekväma med att ha sina egna åsikter. Annars hade de förstås inte haft dem. Att byta åsikt är jobbigt, det gör ont när vår verklighetsuppfattning förändras, vilket också är anledningen att de flesta inte ifrågasätter sina åsikter till en djupare grad om de inte konfronteras med nya tankegångar. Därför kommer en person som inte tycker som du troligen inte att börja tycka som du ifall du inte övertygar personen. Hen kommer troligtvis inte att utsätta sig själv självmant för det egentliga trauma det innebär att få sin världsbild uppochnedvänd, så hjälp personen att hitta dit och hjälp personen att ta sig igenom det.
 
Så vad säger jag egentligen? Måste du försöka vara pedagogisk och retorisk? Nej, det är klart du inte behöver, men du kommer troligtvis ha en ganska begränsad framgång i omvändandet av människor om du inte försöker vara det. Och det är viktigt att omvända människor, det är själva grundstenen i att skapa förändring och själva fundamentet som vår socialistiska retorik vilar på. Det är relevant hur vi uppfattas av omvärlden. Sen ska vi givetvis inte anpassa oss efter hur omvärlden tycker att vi borde vara, och vi bör absolut inte göra våld på oss själva men vi kan inte heller förneka att det är oviktigt vad folk tycker om oss eftersom deras åsikter om oss också kommer färga deras åsikter om vad vi säger. Det är helt enkelt viktigt att försöka övertyga folk.
Och glöm inte att om det är du som påstår något så är det du som ska komma med källorna som stärker det. Det är bara vetenskapligt.
 
 
Så ja. Det är därför jag inte känt mig det minsta motiverad att blogga på sistone. Jag påverkas kraftigt av min omgivning och behöver känna någon delaktighet med gruppen jag verkar inom. Annars orkar jag inte. Jag kan i ärlighetens namn inte svara på hur jag kommer göra framöver, ifall jag kommer orka fortsätta blogga eller inte. Kanske lägger jag upp texter när jag känner att jag har något att säga, men det kommer nog inte ske med samma frekvens som tidigare.
 
 
Ett litet tillägg
Några potentiella invändningar till min text som jag tänkte ta upp innan någon kommer med dem.
Först och främst kan det uppfattas som att jag försöker lägga ansvaret för ojämlikheterna i sig och att göra något åt dem på den utsatta gruppen. Det är inte det jag säger, utan jag talar bara om att faktiskt argumentera för sin sak. Du som utsatt har givetvis inget ansvar för att se till så att du slutar vara utsatt, det faller inte på diskriminerade att själva ta det de har rätt till, utan det faller på de i maktposition att göra något åt saken. Huvudansvaret för att bryta systemet faller givetvis på det som i högst grad upprätthåller det.
För det andra kan det tolkas som att jag här menar att det här skulle röra sig om ett strukturellt problem inom feminismen, eller något liknande. Så är givetvis inte fallet, utan det här handlar enbart om hur vissa individer beter sig.
Slutligen ska den här texten givetvis inte tolkas som ett "det är bäst ni ändrar er annars tänker inte jag göra något". Utan det handlar om en förklaring till varför min motivation tagit stryk. Att motivera mig själv är givetvis mitt problem och något jag behöver och håller på att arbeta med, men jag kände att jag ändå var skyldig folk som läser här en förklaring till varför jag inte skriver lika mycket längre.
Sen är själva faktumet att jag alls kan ta en paus eller så ett tecken på vilka privilegier jag faktiskt innehar. Det är inte mina rättigheter kampen gäller, så jag har den oerhörda lyxen att kunna pausa ifall jag känner att det blir för jobbigt. Men jag är inte perfekt.

Kvinnoförtryckande värderingar i folkkulturen

Prinsessan och draken
Det här fenomenet är också känt under namnet "damsel in distress", eller "dam i nöd", och det har redan skrivits spaltmil om det. Men det bygger kort på en vacker kvinna som befinner sig i fara, ofta av någon sorts monster eller skurk som hotar henne, och sedan kommer det en man, till exempel en riddare, och räddar henne. Som belöning blir prinsessan ofta kär i riddaren.
Den här bilden är inte bara känd i våra myter, utan finns också ständigt reproducerad i vår populärkultur, och bygger på idén om kvinnor som svaga och inkapabla att ta hand om sig själva. Men en annan bakomliggande tanke är också idén om en kvinna som belöning till en man som varit macho. Här reproduceras dels negativa könsroller men framför allt kvinnan som en kommoditet att förtjäna och äga.
 
Sjöjungfrur, succubis, sirener, mm
Visste ni att tanken om sjöjungfrur, alltså myten om vackra, vattenlevande kvinnor som lockar män till sig för att sedan dränka dem, grundar sig i väldigt patriarkala värderingar?
Nu gäller det här inte bara sjöjungfrur, utan även liknande myter som sirenerna från den grekiska mytologin, succubis från medeltida folksagor, skogsrået från de nordiska, med flera tillhör alla samma typ av myt.
Först och främst bygger myten på tanken att män helt styrs av sina sexuella drifter och inte kan kontrollera sig på grund av dem. Det här är en väldigt gammal patriarkal värdering där män ses som sexuella och kvinnor asexuella, och att män inte kan kontrollera sig. Den här tankegången är ett stående inslag i våldtäktskulturen, eftersom den i förlängning innebär att män inte helt ansvarar för sin sexualitet.
Vidare utgår sjöjungfrumyten ifrån bilden av kvinnan som en ond förförerska som lockar män i fördärvet, genom sina sexuella lockelser. Det här har sjöjungfrur och sirener också gemensamt med många andra myter, som skogsrået och succubis.
 
Adam och Eva, Simson och Delila
På tal om just män som lockas i fördärvet av kvinnor så har vi även Bibelns skapelseberättelse om Adam och Eva, och syndafallet. Det kan förstås invändas att det var djävulen som lurade Eva från första början och att det är hen som egentligen bär skulden för syndafallet, vilket givetvis är en väldigt rationell invändning. Men historien om Adam och Eva har under lång tid används av män för att legitimera kvinnoförtryck.
Eva är inte den enda kvinnan i Bibeln som leder män i fördärvet. Vi har också berättelsen om Simson och Delila. Simson var känd för sin väldiga styrka och han använde den för att försvara israelerna mot filistéerna. Det sades att han en gång dödade tusen filistéer. I vilket fall som helst var Simson lovad till Gud att leva som nasir, vilket innebar ett avskiljt och helgat liv. Nasirerna klippte inte håret, och det var också i håret som Simsons styrka satt. Sen blev Simson kär i Delila, som började arbeta för filistéerna som fick henna att klippa av honom håret. Det leder till att Simson fångas och torteras, varpå han ber till Gud och får tillbaka sin styrka som han sedan river huset med över både sig själv och filistéerna.
Även den här historien har under lång tid används för att legitimera kvinnoförtryck och tala om "deras svekfullhet".

En grund analys av Milleniumtrilogin

Innehåller spoilers
 
Den här texten kommer inte vara en djupgående analys av de populära böckerna, utan är snarare en sammanställning av vad jag kom att tänka på när jag tittade på SVT-serien, efter att ha läst böckerna. Jag vill också säga att jag gillar böckerna, de är spännande och jag gillar läsupplevelsen. Men det innebär inte att böckerna är oproblematiska.

Bok 1: Män som hatar kvinnor
Det första boken framför allt säger är att det är fel att våldtäktsmörda kvinnor under tortyr, vilket i ärlighetens namn inte känns som ett särskilt kontroversiellt ställningstagande i Sverige på tvåtusentalet. Vad som i så fall är intessantare är bihandlingen som involverar Lisbeth Salander och hennes nytillsatte förmyndare Nils Bjurman, eftersom det beskriver något som är en smula vanligare än mord, nämligen hur män i maktposition använder sig av den i fråga om sexbrott. Tyvärr blir fokuset för individualistiskt, och även om det är sjukt tillfredsställande att läsa om en kvinna som hämnas på sin våldtäktsman så läggs lösningen av problemet på individen.
 
Något som intressant är skildringen av massmördaren Martin Vanger, när han säger att han lever ut varje mans innersta dröm, att ta vad han vill ha. Det finns en väldigt bra poäng där. Det stämmer givetvis inte att varje man drömmer om att våldta och mörda kvinnor, däremot så visar studier att våldtäktsmän ofta tror att alla andra män betraktar kvinnor precis som de själva gör. Våldtäktsmän tror att alla män är, eller vill vara, våldtäktsmän.
 
Tortyrporrsproblematiken måste också tas upp. Det är något som ses i nästan alla procedurdramaserier nuförtiden. En kvinna, oftast ung och vacker, som dödas. Ofta med mer eller mindre tydliga sexuella undertoner. Det visar en bild av kvinnor som offer, som sexualiseras. Det är problematiskt, och även om det porträtteras som fel blir det en form av exploatering.
 
  
Bok 2: Flickan som lekte med elden
I den andra boken finns det delar som kan vara värda att belysa. Ett av dem är stormen kring Miriam Wu, den "lesbiska satanistligan" Evil Fingers samt polisen Hans Fastes bemötande av dessa. Bemötandet i sig är förstås problematiskt, men det är helt rätt att böckerna gestaltar Fasthe som en fördomsfull idiot. Att det alls förekommer i boken kan jag också känna är bra. Det känns överdrivet men samtidigt vet jag att det är precis så många kvinnor bemöts, och jag avundas inte den skit som lesbiska tvingas utstå på grund av liknande fördomsfulla kräk som polisen Faste. Det finns tyvärr gott om män som inte kan förstå hur en kvinna inte kan se deras kuk som den största gåvan till jordens kvinnor, och istället spelar ut sina projicerar "girl on girl"-fantasier på dem. Jag tror det är bra att de människorna visas upp som de kräk de är.
 
Men det jag kanske undrar mest är: Vad gör Paolo Roberto i böckerna? Alltså, det är en hysteriskt rolig cameo, hela episoden känns väldigt "the fuck?!", men samtidigt känner jag att det är väldigt konstigt att en roman som ändå gör en del feministiska anspråk lägger in en uttalad antifeminist i en hjälteroll. Paolo Roberto har dessutom skrivit på ett upprop mot könsneutrala äktenskap år 2006, men han har sedan tagit avstånd från det och ställde upp på ett bröllopsfotografi för QX tillsammans med rapparen Petter.
 
 
Bok 3: Luftslottet som sprängdes
Det kanske mest relevanta att ta upp rörande den här boken är parallellhandlingen där Erika Berger börjar motta hotbrev från vad som till sist visar sig vara en gammal klasskamrat till henne. Rent litterärt tycker jag parallellhistorien är konstig då det inte känns som att den har något direkt med huvudhandlingen att göra alls, men jag förstår 
 
Jag tycker också det är synd att filmerna inte har med Annika Gianninis totala söndersmulande av psykiatrikern Peter Teleborian i rättegången, då det i boken tas upp exempel på en annan typ av kvinnoförtryck. Kvinnor som väljer att ha många sexpartners ses som prostituerade samt att kvinnor som väljer att gå ifrån vad som anses vara konventionellt attraktivt stämplas som om de led av mental ohälsa. Det var rätt trist att se, eftersom det också är min absoluta favoritdel i böckerna.
 
 
Allmänt
Är Lisbeth Salander en feministisk karaktär?
Kanske, det beror på vad en tolkar in i det hela. Jag tycker inte det är en direkt imponerande karaktärisering, även om jag gillar att hon är sjukt badass och väldigt rådig (resourceful är ett bättre ord). Det är upplyftande med en kvinnlig karaktär som kämpar tillbaka mot patriarkalt förtryck, men det ska inte vara ett krav. Jag gillar också böckernas Salander bättre än seriens, trots att Rapace gör ett bra jobb i gestaltningen. Men det är troligen för att böckerna har mer utrymme till karaktärsutveckling och då kan presentera en djupare karaktär.
Men jag stör mig på att hon beskrivs som så otroligt snygg. Det är väldigt sällan en kvinnlig protagonist beskrivs som något annat. I första boken talas det om henne att hennes ansikte skulle passa som sminkmodell och typ alla som ser henne blir attraherade. Det är inget problematiskt per se kring kvinnliga karaktärer som beskrivs som snygga, problemet är att alla gör det. Det förekommer knappt att kvinnliga karaktärer inte är snygga, och det är en problematisk norm.
En vän till mig kommenterade också det faktum att hon gestaltas som "alternativ" (lite "svartrockig") och att det är väldigt vanligt i "tuff självständig kvinna"-tropen. Nu klagar jag inte på att fler människor som tillämpar alternativa klädstilar gestaltas i medier, men det känns lite klychigt baserat på hur vanligt det ändå är.
 
Slutkommentarer
Till seriens förtjänster bör nämnas att Larsson gjort sitt bästa för att brutalt skriva ned män som hatar kvinnor och visa vilka patetiska kräk som döljer sig bakom fasaderna av makt som de visar upp. De målas upp som svaga ynkryggar som utnyttjar sina maktpositioner för att vinna orättvisa fördelar på andras bekostnad. Som fega som vill förtrycka andra för att komma ifrån sin egen svaghet.
Det tycker jag är bra. Det är en vansinnigt grov förenkling av verkligheten, men det finns psykologiska poäng att vinna, eftersom vi lever i ett samhälle som håller de här människorna om ryggen. Som ger dem möjlighet att utnyttja människor.
 
På det allmänt negativa är att böckerna inte beskriver det mer vardagliga förtrycket. De flesta av oss ställer oss bakom att den typen av grova våldtäkter, för att inte tala om mord, är fel. Men problemet är att de flesta våldtäkter inte är så "extrema" som de som skildras, och våldet mot kvinnor som inte leder till mord är väldigt mycket vanligare. Det gör att böckerna inte är särskilt kontroversiella, de tar inga allvarliga ställningstaganden. Även om det såklart är bra att kvinnoförtryck tas upp
 
Sen är det "en smula" önskeuppfyllande hur protagonisten Mikael Blomqvist, som i mångt och mycket måste anses vara författarens alterego. Och det är en smula problematiskt hur i princip alla kvinnliga karaktärer i böckerna i princip kastar sig över honom. Till Blomqvists försvar har han en ganska sund inställning till sex: att det ska vara ömsesidigt och trevligt, utan att det egentligen behöver vara mer, men samtidigt kan det knappast anses vara någon storslagen bedrift att tycka att sex ska vara ömsesidigt.
Önskeuppfyllning är kanske inte direkt politiskt problematiskt, men jag retar mig på det rent litterärt.
 
Jag tycker att Milleniumtrilogin presenterar ett ganska vanligt fenomen. Det är någon som menar väl, men samtidigt missar den många poänger. Jag tror inte att vi kan anklaga Stieg Larsson för dåliga avsikter utan problemet ligger i genomförandet, och i den ganska grunda analys som böckerna presenterar.

Sex, moral, RFSU och Marcus Birro

Igår publicerade Expressen en krönika av Marcus Birro, och jag blev liksom oftast väldigt förvånad över varför en tidning som säger sig vara "obunden liberal" envisas med att publicera massor av den här otroligt konservative mannens reaktionära dynga. Men samtidigt inser jag att vi lever i en kapitalistisk värld och att Expressen är ett privat aktiebolag, och att Birro säljer. Dels är han populär bland de som är lika reaktionära som han själv, men det finns också många som likt mig tar en nästan pervers njutning i att fullkomligt smula sönder mannens texter.
Och ordet "pervers" är väldigt passande eftersom det också är just sex som Birros senaste krönika handlar om.
 
Texten börjar med meningen "Ingen pratar värderingar längre". Redan där känner jag att jag börjar fråga mig vilken värld Birro faktiskt lever i. Det pratas väl enbart om värderingar när det kommer till sex? De gånger sexfrågor faktiskt debatteras så är det i princip alltid för att någon börjat prata om just värderingar. Meningen blir ännu mer förbluffande vansinnig när Birro snabbt går vidare och menar att de som vågar prata om värderingar tystas av "den korrekta åsiktsmaffian" eftersom han tycks fullständigt ovetande om det extremt enkla språkliga faktum att  åsikter är värderingar! Jag känner mig nästan förtvivlad över den här typen av högerpopulistisk okunskap. Hur kan en människa på allvar påstå att ingen pratar värderingar för att i nästa jävla mening påstå att det finns en värderingsmaffia som trycker ned folk? Då är ju värderingarna ett solklart faktum, och uppenbarligen diskuteras de eftersom det är precis genom att lyfta sina egna värderingar som "åsiktsmaffian" enligt Birro och hans anhang "tystar" folk!
Men det är egentligen inte det Birro menar med sin utsago. Han menar att ingen delar hans värderingar längre. Och visst är det trist för honom, men om vi tänker efter ett tag så kommer vi fram till att det kanske finns en anledning till det. Birros och liknande konservativa galningars värderingar hade nämligen sin storhetstid under 1930-talet! Och det har gått åttio år sedan dess!
Birro menar att det inte talas om moral för att det inte talas om hans moral. Birro menar att samhället saknar värderingar eftersom det inte delar hans värderingar. Och det är också det som är problemet med Birro och hans ultrakonservativa kompisar; de tror att moral är något objektivt.
 
Birro håller sedan ett kort anförande om att moral är att försöka förbättra människans livsvillkor, och att tro mer och bättre om sig själv och andra. Vilket alltså är ungefär det som vänsterrörelsen, som Birro kritiserar, pysslat med under hela sin existens. Jag har definitivt inga problem att erkänna att politik överlag handlar om folks vilja att göra samhället bättre, men få rörelser har ändå en så tydlig moralisk prägel som vänsterrörelsen. Du ska dela med dig för att det är moraliskt rätt, och hör sen. "Solidaritet" är ju ett värdeladdat ord om något.
 
Därefter kommer Birro till kärnan av sin krönika, nämligen att sex och porr är dåligt. Jag är helt med på att porr är ett ämne som är rejält problematiskt och väl värt att diskutera, men att påstå att porr per definition är ett missbruk är väldigt konstigt. Det går att missbruka porr, men det innebär inte att porr alltid är ett missbruk. När han sedan menar att det inte bor någon egentlig tillfredsställelse i porren är han helt ute och cyklar. Porren är populär just för att den är tillfredsställande. Grejen med porr, och droger med för den delen, är just att de fungerar. Och porr är som sagt problematiskt, men problemet med det är inte att det innehåller sex.
Han väljer sedan att gå till angrepp mot RFSU, och påstår bland annat att de tjänar stora pengar på sexualiseringen i samhället genom att sälja kondomer. Birro behöver uppenbarligen googla på ordet "ideell förening".
"Bör inte skolan lära ut mänskliga relationer, mer än kroppsliga prestationer" frågar Birro retoriskt, och missar helt att sex är mänskliga relationer! Troligen har Birro aldrig varit med om någon av de RFSU-anordnade sexutbildningar han så kraftigt kritiserar, men de handlar inte överlag inte om hur en fistar någon i analen, utan om just hur människor bör interagera med och respektera varandra. Sen är det väldigt bra att de lär folk hur en gör rent praktiskt när det kommer till sex, så att folk inte gör fel och skadar sig eller blir sjuka. Det Birro och andra ultrakonservativa aldrig tycks kunna begripa, trots den oändliga uppsjö av bevis som talar mot dem, är att folk kommer ha sex oavsett. De motarbetar utbildning för de fått för sig att folk som inte kan något om sex inte heller kommer att ha det. Men folk har alltid legat och då är det bättre att de får lära sig hur en är ansvarstagande och säker i sitt liggande, än att vi låtsas som att fenomenet inte existerar. För faktum kvarstår att ungdomar som inte fått sexualundervisning har en betydligt högre tendens att råka illa ut i sitt liggande än ungdomar som fått det.
 
Krönikan avslutas på ett osedvanligt motbjudande sätt med att Birro försöker plocka poäng genom att referera till den unga flickan som tog livet av sig efter sextrakasserier över nätet och den nyligen väldigt uppmärksammade gruppvåldtäkten. Birro har, likt många andra populister, en tendens att försöka utnyttja tragedier för sin egen vinning, men det här var ovanligt vidrigt för att komma från honom. Han menar att det här beror på normlöshet, och missar det normstyrda strukturella mönster som går att se i båda de här händelserna. Birro skyller på sexualisering men problemet som orsakar det här är inte att folk har sex. Det är inte ens att det finns mycket sex i samhället. Folk våldtogs innan internet, och sextrakasserades även under den sexfientliga kyrkans stenhårda styre. Det är inte sex fel att någon våldtar lika lite som det är rakbladens fel att någon skär sig. Problemet är att många har en väldigt skev attityd till sex, och för att rätta till den behövs utbildning, kunskap och respekt. Och enbart organisationen RFSU har gjort mer för att rätta till det här och göra samhället bättre än alla ultrakonservativa populister i världen.

Arga snickaren tycker män är djur

På tv går det ett program som heter Arga snickaren. Av namnet att döma handlar det om en snickare som är arg, troligen i en sorts kvasiplagiat på den trend av ilskna realityshowvärdar som skriker åt personer som råkat göra bort sig. Något som vi alla vet bara är roligt när det är Gordon Ramsay som skriker åt amerikaner.
I alla fall har Arga snickaren, eller Anders Öfvergård som han egentligen heter, blivit intervjuad i ett radioprogram som heter Rix Morronzoo, ett program som jag antar inte handlar om besök i djurparker, men jag kan inte säga säkert eftersom jag inte lyssnat på det. Och i intervjuen har han då visst sagt att män är djur.
 
De chockartade reaktionerna som följde på Ireen von Wachenfeldts otroligt snarlika uttalande (huruvida hon faktiskt sade det som sades kan dock diskuteras, vilket Intersexorwhat gör på ett utomordentligt sätt) har uteblivit. Jag har inte sett någon kräva Öfvergårds avgång. Jag har inte sett någon namninsamling för att avskeda honom. Jag har inte sett någon som krävt en offentlig ursäkt. Kanske är det för att det nu är en man som säger det, och att det då plötsligt är okej? Kanske känns det rent av rätt nice för vissa när en person med rätt mycket machocred (han är arg, snickare och med på tv) säger att killar gillar sex och förstärker en könsroll, men när en person typ säger samma sak för att ifrågasätta beteenden så är det plötsligt katastrof och sårade känslor? Jag vet inte vad det beror på (även om jag har mina aningar) men jag vet i alla fall en sak.
Anders jävla Öfvergård talar fan inte för mig.
 
Först och främst är ett sexuellt syfte inte detsamma som ett "ont" syfte. Ifall Öfvergård tycker att hans sexualitet är ett ting av ondska skulle jag föreslå att han ser över hur han egentligen ligger med folk, eftersom sex i min begreppsvärld är något som bör vara nice för alla involverade. Jag menar egentligen inte att implicera att Öfvergård skulle vara dålig i sängen eller något sådant, jag raljerar bara, men sättet han uttrycker sig på vittnar om en extremt ålderdomlig sexmoral.
Vidare så är långt från alla män alls sexuella, och jag tvivlar på att det är särskilt vanligt att alltid vara sexuell. Det beror förstås på hur vi definierar ordet "sexuell". I den bemärkelse att de är en person som ibland känner sexuell lust och ibland vill ha sex så är många alltid sexuella men utifrån den aspekten saknar ordet "alltid" betydelse eftersom sexuell då är något en antingen är eller inte är. Sen kan det givetvis ändras ifall en är det eller inte är det då asexualitet kan gå i perioder, men "alltid" eller "ibland" är ord som inte är riktigt tillämpbara i den situationen.
Tolkar vi det istället som jag tror att Öfvergård menar, alltså att en alltid ser saker utifrån ett sexuellt perspektiv när en interagerar med människor, och alltid försöker nå någon typ av sexuell fördel eller tänker i "hur ska jag kunna ligga med den här personen"-termer, så nej. Verkligen inte. Vi vill inte alltid ligga, och vi vill inte ligga med alla, och allt vi gör är verkligen inte motiverat av sex. Vi är mer än bara en knyte kåthet.
 
Tanken om att män och kvinnor inte kan vara vänner är gammal som valfri religiös text och lika vetenskapligt felaktig. Jag förstår inte hur folk kan fortsätta att reproducera det här skitsnacket. Är de fullkomligt blinda? Det finns hur många vänskapsrelationer som helst mellan män och kvinnor runt om i världen, det är bara för dem att öppna ögonen så ser de massor av motbevis. Men istället för att ta in den extremt enkla sanningen så fortsätter de att vidhålla sina teorier, trots att det enda som stöder dem är att de själva vid något tillfälle haft en tjejkompis de ville ligga med. De enda andra som fortsätter att framhärda trots så överhängande motbevis är vansinnessekter. Så varför får Anders Öfvergård prata i radio medan vi hånskrattar kreationister i ansiktet?
 
Han säger också att "jag vet hur vi killar tänker". Och det är just det han inte gör. Inte alls. Det är ingen som vet hur "vi killar tänker" eftersom vi alla tänker olika! Svårare än så är det inte. Vi är inte identiska bara för att vi råkar definieras som män. Att vara man har inte ens en minsta gemensam biologisk nämnare, så vad är det som får Öfvergård att tro att han har någon magisk insikt i hur samtliga som definierar sig som "män" skulle tänka?
 
Vi män är så jäkla mycket bättre än Öfvergård säger att vi är.
Jag menar att vi män kan kontrollera oss, vi går inte igång på allt. Jag tycker att vi styrs av mer än bara våra drifter och jag är övertygad om att män generellt sett är mogna nog att kunna se kvinnor som människor och bli vän med dem istället för att bara se dem som potentiella hål att "sprida vår säd" i.
Öfvergård säger att män "har alltid ett ont syfte", han säger att män är "svagare för drifterna", och han säger att en kille inte kan känna att han bara är vän med en tjej.
Vem fan är det som uppvisar manshat egentligen?

En utmaning till media

I media kommer ofta många röster som talar negativt om den utseendepress människor utsätts för. Det är väldigt bra att det sker, eftersom det förstås är ett allvarligt problem som bör belysas. Men jag kan ändå känna att det blir väldigt meningslöst när det står brevid en text om hur effektiv den senaste dieten är eller om hur en lättast kan bli "smal lagom till <insert valfri kvasiikonisk tidpunkt here>". Det ringer helt enkelt väldigt falskt då.
 
Så jag har en utmaning till media.
Om valfri stor tidning kunde gå en vecka utan några som helst viktreportage, inga dietguider, inga smalmatsrecept, inga träningstips, ingenting. En vecka utan några som helst tips om hur en lättast kan få en kropp som inte är sin egen. Strunt samma om de väljer att vara öppna med utmaningen eller inte. Men sedan, efter den veckan, kan de kolla dels om tidningen som helhet blivit sämre utan reportagen om utseendehets, och sedan ifall försäljningen sjunkit.
Alltså:
En vecka utan utseendehets, och se sedan A) Ifall tidningens kvalite överlag försämrats och B) Om försäljningen sjunkit.
 
Och missförstå mig inte nu; jag fattar själv att det troligen inte är så många coola journalister som läser det här. Så jag skulle vilja be er som läser det här om hjälp. Sprid utmaningen. Ni behöver inte sprida det här inlägget, min blogg eller något sådant, det är faktiskt fullständigt irrelevant i det här sammanhanget. Jag är inte viktig. Men ni kan sprida idén så kanske någon som jobbar inom media till sist snubblar över den, och tar med den till de som bestämmer på någon tidning.
 
 
Tror ni någon kommer våga anta utmaningen?

Filmtips!

Idag tänkte jag tipsa om dokumentären The Corporation, som handlar om hur stora företag skulle klassas som psykopater ifall de varit människor men betett sig på samma sätt. Dokumentären handlar inte om individerna som leder företagen, utan själva strukturen i hur ett företag fungerar och är uppbyggt. Varm rekommendation att spendera två och en halv timme med att se, och den finns på youtube!
 
http://www.youtube.com/watch?v=Y888wVY5hzw

Länktips!

Nu är det nolle-p, och jag är dessutom sjuk och har en nerv klämd i axeln, så jag har inte riktigt orkat blogga. Så då får ni lite roliga länkar istället!
Ber om ursäkt ifall jag länkat dem vid ett tidigare tillfälle.
 
En text om hur en bör skämta om våldtäkt. Om att inte låta offret bli "the butt of the joke".
 
En text om varför en inte bör säga "negerboll".
 
En text om hur en som man kan flirta med kvinnor på ett ocreepy sätt.
 
Kommer komma fler länktips innan nästa vecka är slut =)

Marcus Birro och landsbygden, feminismen och SD

Jag vet. Jag är alltid på och gnäller på Marcus Birro. Det börjar bli tjatigt. Och jag vet också att det verkar som att jag bara sparkar in öppna dörrar när jag skriver det här. På ett plan är det förstås sant. Birro är ingen storslagen motståndare att gå till angrepp mot, och det kräver ingen djup analys för att se hur och varför han har fel i det han skriver. Men saken är fortfarande den att Birro skriver för en av Sveriges största tidningar. I den får han utrymme att sprida sin fanatiskt religiösa högerpropaganda, sina sekelgamla åsikter och sitt vurmande för redan privilegierade grupper. Allt ackompanjerat till tvivelaktig låtsaspoetiska ordval. Och därför känns det för mig fortfarande relevant, om än kanske inte akut, att bemöta det han skriver.
Och dessutom är det ganska roligt.
 
I vilket fall som helst så har Birro skrivit en ny krönika i Expressen.
I vanlig ordning tar han en evighet på sig att komma till saken. Hela första stycket har egentligen inte med texten att göra, utan hade kunnat ersättas med "för tio år sedan". Hade han skrivit en roman eller en novell hade det förstås varit helt rätt, eftersom berättandet i skönlitterära texter är väldigt viktigt, men nu är det en argumenterande text. Det innebär förstås inte att berättandet skulle vara oviktigt, verkligen inte. Pathos är en mycket viktig del av retoriken. Men i en krönika för en nyhetstidning är utrymmet väldigt begränsat, och det gäller att använda det väl. Det gör inte Birro.
Poängen med den långrandiga tillbakablicken är i alla fall att Birro vill föra fram att ingen längre bor "i Sverige", utan alla bor i "de stora städerna". Att dessa också i allra högsta grad tillhör Sverige verkar vara information som gått honom förbi. Birro menar att livet var "starkt", "på riktigt" och "i ständig rörelse" på landsbygden och tycks således implicera att det inte är det i städerna. Han menar att livet på landsbygden en gång varit enkelt men nu inte alls är det, och att de unga männen från landsbygdens arbetarklass är morgondagens förlorare.
Birro menar även att vänstern idag "snurrat in sig på genus och feminism och vägrar se att verkligheten inte fogas in i deras teorier."
 
Det sistnämnda är förstås kvalificerat skitsnack. Grejen med dagens vänster är att den ofta är ganska akademisk. Akademi handlar om att studera verkligheten, och en akademisk teori har ofta en väldigt mycket mer korrekt verklighetsbeskrivning än vad någons "magkänsla" har. Någon som studerat ett område förstår det ofta bättre än en person som inte studerat det, oavsett om studerandet skett genom en högskola eller på egen hand. Kunskap är helt enkelt något som ökar vår förståelse av omvärlden, det minskar den inte. Vänstern idag har väldigt mycket kunskap om sitt huvudsakliga studieobjekt: Makt. Makt, och strukturerna omkring den.
Sen är många av vänsterns teorier ganska komplexa, vilket innebär att det kanske inte alltid är lätt att se hur de beskriver verkligheten. Men beskriver den gör de.
Implikationen om att vänstern också skiter i klassaspekten är skrattretande. Visst tycker jag att vänstern idag skulle kunna bli betydligt bättre på att diskutera klass, men det är inte diskussionerna om genus och etnicitet som står ivägen för det. Problemet är snarare att väldigt få är intresserade av att lyssna.
 
Det finns förstås en poäng i det Birro skriver om landsbygden, då den idag utarmas allt mer när hela bruksorter försvinner. Och att många unga kvinnor lämnar landsbygderna för städerna medan många unga män blir kvar. Men Birro frågar sig i vanlig ordning inte varför det är så. Han tycks ointresserad av hur det kommer sig att många unga kvinnor lämnar landsbygden och väljer istället att betrakta det som någon form av komplott mot de unga arbetarklassmännen som blir kvar. Men kan det inte vara så att unga kvinnor vill bort ifrån de i grunden väldigt konservativa värderingarna som i högre grad lever kvar på landsbygden jämfört med de större städerna? Konservativa värderingar som har en tendens att trycka ned kvinnor väldigt mycket mer än vad de trycker ned män. Hade jag vuxit upp i en miljö där jag ständigt förväntats anpassa mig, ständigt förväntats ge upp mitt eget liv och mina egna drömmar för att passa upp på andra, ständigt förväntats göra våld på den jag är, så hade jag inte stått ut. Men ändå har samhället tvingat kvinnor till det i evigheter. Det sker fortfarande, både i städerna och på landsbygden, men av allt att döma är situationen väldigt mycket värre i konservativare områden än i progressivare.
Missförstå mig inte, det här är inte någon blind storstadshyllning. Städerna har sina problem. Men en av fördelarna är att många människor passerar igenom dem. Många människor möts. Och där människor möts utvecklas också idéer i snabbare takt. Områden med fler människor och mer genomströmning tenderar att vara mer accepterande mot de som väljer att bryta mot normerna. Det här har ingenting med individer att göra, utan handlar helt enkelt om att områden med fler människor också har fler människor som bryter mot normerna. Normbrytandet blir mer normaliserat.
 
Städer ger också en annan möjlighet till flykt och till anonymitet. I ett litet område där alla känner alla har du inte så mycket val kring vilka du umgås med, medan områden med fler människor ger dig möjligheten att i högre grad välja ditt umgänge.
 
Birro går vidare till att då mena att ingen bryr sig om männen, utan att hela samhället föraktar dem, hatar dem, ignorerar dem, men att Sverigedemokraterna ser dem och lyssnar på dem. Han menar också att feministerna vill "kastrera dem och låsa in dem för all framtid."
Det är ett direkt citat.
Vi har alltså en krönikör, i en av Sveriges största kvällstidningar, som på fullaste allvar menar att feminister vill kastrera och låsa in män för all framtid i egenskap av att vara män (eventuellt från arbetarklassen, det är en smula oklart om Birro bara syftar på dem eller syftar på alla män). Den här väldigt, väldigt korkade myten om att feminister hatar män har alltså på nytt letat sig in i hjärnan hos en kvällstidningskrönikör! Som om det vore 1920!
 
Nu vill jag direkt nämna att jag verkligen inte säger emot att Sverigedemokraternas framgångar i valet 2006 och i opinionsundersökningarna i mångt och mycket är en klassfråga. Det är det, jag har skrivit om det här. Men det har ingenting med "onda feminister" att göra, eller om att ingen lyssnar på dem för att de är män. Det är inte synd om män för att kvinnor inte finner sig i de gamla förtryckande könsrollerna längre. Det är synd om män för att de också lider under förtryckande könsroller, helt klart, det är synd om alla för det, även män som grupp fortfarande har det minst dåligt (och ibland väldigt bra) på grund av dem. Men det kommer aldrig vara synd om någon som blir av med privilegier som hen inte borde ha från första början. Det kommer aldrig vara synd om någon för att hen slutar tjäna på andras olycka.
Det handlar istället om kapitalismen. Det är på grund av den SD växer. Det är på grund av att vi har en högerregering som skrattar hela vägen till banken när de hånflinande drar undan skyddsnät efter skyddsnät efter skyddsnät från de svaga för att gynna de redan starka. Men Birro är uppenbarligen själv alldeles för lidande av den bekväma självgodhet han anklagar alla andra för att lida av för att ifrågasätta samhällssystemet han själv verkar i.

Börjar män bli en andra klassens medborgare? - Den andra Fox Newsartikeln och lite om familjesitcoms

Nu tänker jag fortsätta lite med det jag utlovade skulle komma i förrigår. Bättre sent än aldrig eller något, och jag skyller på att jag har halsfluss och att det är jobbigt.
 
I alla fall börjar texten med en kort hänvisning till artikeln jag tog upp i mitt förra inlägg. Den hänvisningen var också anledningen till att jag tog upp den första artikeln från första början eftersom det var den här jag först fick syn på. Suzanne Venker, artikelns författare, slår direkt fast att män är andra klassens medborgare och menar att det märks från sit-coms och reklamer som porträtterar fäder som idioter till "vinklad nyhetsraportering" om de amerikanska männens tillstånd.
Vi har alltså en person från Fox News som beklagar sig över "vinklad nyhetsrapportering". Fox News, kanalen som öppet hånas i resten av världen(!) för sin vinklade nyhetsrapportering är upprörda över vinklad nyhetsrapportering. Att "kasta sten i glashus" är inte en tillräckligt kraftig metafor. Det rör sig snarare om att detonera kärnvapenstridsspetsar i korthus..
 
Det om fäder som porträtteras som idioter är ett försök till att använda mer feministiska teorier om representation. Ni vet dem när vi kritiserar hur alla kvinnor som visas i media är smala och konventionellt snygga, och ofta inte har särskilt mycket mer personlighet än bara "tjej"? Det finns definitivt också problem med hur män representeras i media, men det här är inte ett av dem. Den nördige pappan i olika serier, trots att tropen är vanlig, är helt enkelt långt från den enda representationen av män som finns.
Men visst är det negativt att pappan framställs som en känslodistanserad idiot i olika serier. Jag skulle dock säga att det är långt mycket mer problematiskt att pappakaraktären, sitt idiotskap och patetiska förlorarstatus till trots fortfarande lyckas scorea en tjej som är mycket hetare och intelligentare än vad han är och som dessutom med glädje står ut med alla hans idiotpåhitt och städar upp efter honom. Mannen är en aktiv karaktär som gör saker, och eftersom det rör sig om komedi så är det korkade saker som den aktiva karaktären gör. Kvinnan är en passiv karaktär som inte gör något alls, annat än att ge värme och kärlek till mannens aktiva karaktär. När mannen gjort bort sig så drar hon bort sin värme och kärlek tills han bett om ursäkt tillräckligt bra eller något i den stilen. Kort sagt tills han imponerat på henne tillräckligt mycket igen. En av de få sakerna jag gillade i den annars fruktansvärt usla serien Life according to Jim är att frun, spelad av Courtney Thorne-Smith, också tilläts göra bort sig, agera irrationellt och fick vara den som var tvungen att be om ursäkt. Visst hände det inte särskilt ofta, och serien är helt vidrig utifrån ett genusperspektiv i övrigt, men det var i alla fall något. Men kort sagt är dessa familjsitcoms ren scifi i den aspekten att en ständigt undrar varför den konventionellt snygga frun fortsätter vara gift med ett pucko som gör sitt bästa för att ljuga och bete sig okänsligt mot henne.
(Det här var ett intressant ämne, jag får göra en djupare undersökning av sitcoms)
 
Venker går sedan vidare till ett av mina favoritämnen: Skolan.
Att kvinnor som grupp lyckas bättre i skolan än vad män som grupp gör är definitivt ingen hemlighet, utan tvärtom ett problem som diskuteras väldigt mycket. Särskilt inom skolan och de typ fem olika lärartidsskrifter som jag får hem i egenskap av fackmedlem och lärarstudent. Kort sagt så är en väldigt medveten om problemet och vad det beror på.
Det beror dock inte på att "läroplanen fokuserar på tjejers intressen", som Venker påstår. Även om vi bortser ifrån det i grunden idiotiska med att mena att det skulle existera manliga och kvinnliga intressen, och utgå ifrån att Venker syftar på de manligt och kvinnligt kodade intressena (alltså de som tillskrivs män respektive kvinnor) så är skolämnena knappast något som fokuserar på endera. För, oavsett hur gärna Venker vill få det till det, så är "sitta still" inte ett kvinnligt kodat intresse. Möjligen kan samhällsvetenskap och språk tolkas som kvinnligt kodat ifall en går på syra, men då måste vi också gå med på att matematik och naturvetenskap på samma sätt är manligt kodat, så då spricker hennes resonemang ändå.
Venker menar även att ta bort rasten är något som slår mot pojkar eftersom de "av naturen" är aktiva och behöver springa omkring. Även om jag helt håller med om att det är fullständigt vansinne att ta bort rasten i skolorna, så har pojkar inget större naturligt springaomkringbehov än vad flickor har. Däremot får pojkar lära sig att de ska springa omkring, medan flickor får lära sig att de ska sitta stilla och hålla tyst.
Aggressiviteten mot "sitta still i klassen" vittnar också om att Venker inte har särskilt bra koll på hur undervisning och inlärande går till. Även om det definitivt finns de som lär sig bättre av att springa runt och skrika så är de i en extrem minoritet (tänk en promille typ), och skadan de orsakar på andras inlärningsmöjligheter genom att springa runt och skrika är otroligt mycket större än vad skadan de själva lider av att inte få springa runt. I den bästa av världar får givetvis alla barn sin undervisning anpassad efter deras lärostil, men eftersom skolan har så sjukt dåligt med resurser och är så gott som alla politikers favoritavträdesplats så måste vi anpassa oss väldigt mycket efter det. Och de flesta behöver studiero. Det är tragiskt men sant, och har inget med kön att göra.
 
Venker tar sen upp Title IX. Title IX är en lag som utformades för att ta bort diskriminering i utbildningen. En vanlig tolkning av den här är att det ska finnas lika många kvinnliga som manliga atleter. Det här står dock inte i lagen, utan andemeningen kan snarare ses som att det bör satsas lika mycket pengar på efter-skolsaktiviteter riktade till flickor som det görs på aktiviteter riktade till pojkar, något som inte varit fallet tidigare.
Jag ska dock erkänna att jag verkligen inte är en expert på Title IX, däremot är det exempel Venker tar upp inte ett exempel på könsdiskriminering. Om det ska finnas lika många manliga som kvinnliga hockeyspelare och inte tillräckligt många kvinnor anmäler sig varpå skolan då inte har någon hockey så är det definitivt dåligt och ett exempel på usel byråkrati. Det är dumt, men inte diskriminering.
 
Sen blir det väldigt konstigt.
Venker skriver att "In 1977, a group of women at Yale used Title IX to claim sexual harassment and violence constitute discrimination against women." som om det vore något fel och som inte stämmer. Men sexuella trakasserier och våld är väl själva grundpelarna i diskrimineringen som kvinnor utsätts för?
Venker menar sen att "verkliga trakasserier och våld" ska vara straffbart, men att colleges är vanliga platser för sexuella aktiviteter vilket skulle det göra väldigt svårt att avgöra om någon gjort fel och att sexuellt "misconduct" inte nödvändigtvis innebär trakasserier.
Att det skulle vara svårt att avgöra vad som är fel och inte är det stämmer visserligen, åtminstone juridiskt, men det innebär ju inte att vi inte bör försöka. Tvärtom betyder ju det att vi borde lägga mer energi på det.
Sen, visst, jag går med på att det är skillnad på att bete sig illa och att trakassera någon. Om jag ligger med någon och sedan struntar i personen trots att jag lovat att ringa så är jag väl lite taskig, men det är inte trakasserier. Men det är det inte heller någon som påstår!! Och det är just på grund av att college för många är en sådan stor arena att utforska sin sexualitet vid som det är så extremt viktigt att det kan göras på ett tryggt sätt utan risk för trakasserier och våld, där om något behövs lagar och regler som förhindrar sådant. Forskare beräknar att så många som mellan en femtedel och en fjärdedel av alla kvinnor på college (s 10) någon gång under sin utbildningstid kommer att utsättas för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Det är helt vansinnigt mycket!
 
Det här menar Venker i alla fall att det leder till en omöjlig situation för män, eftersom det tydligt finns en oskriven regel i USA om att aldrig anklaga kvinnor och att det alltid skulle vara männens fel när något går snett. För det visade ju Steubenville verkligen att det stämmer. Eller det faktum att kvinnor fortfarande tvingas springa gatlopp i rättegångssalen efter att de haft mage att anmäla en våldtäkt.
Venker ger sedan upp alla som helst anspråk på anständighet och drar upp den verkligen klassiska misogyna skitidén om att skuldbelägga offret genom att mena att våldtäktsoffer egentligen bara låtsas.
Hon drar också upp den gamla klyschan om att kvinnor står för 50% av partnervåldet, men glömmer att män står för det allvarliga. Att tidningar inte tar upp det kvinnor står för är att det är mer relevant att rapportera om någon som håller sin partner inlåst och utsätter hen för grov misshandel än vad det är att rapportera om en örfil. Med det inte sagt att det är okej att örfila upp sin partner (om det inte sker under samtycke i sex eller något i den stilen), men det finns en gradskillnad.
 
Venker avslutar med att påstå att det är vita män som lider i samhället, att de måste kämpa sig genom förolämpningar, antaganden och klagomål på dem. För jo, det är ju så jävla synd om den mest privilegierade gruppen i samhället. Härnäst kommer hon väl påstå att det är synd om de rika också eftersom de måste betala mer i skatt? (På en icke-procentuell nivå. Rent procentuellt betalar de mindre) Den här texten är inget annat än ren reaktionär MRA-smörja. Men å andra sidan är det ju Fox News, så vad kan jag förvänta mig?

Har män ett större ansvar till genusordningen än kvinnor?

Jag vet att jag lovade en fortsättning från gårdagen idag, men jag kom att tänka på det här och ville få det skrivet. Fortsättningen kommer nog imorgon!
 
 
 
Både ja och nej.
Att män som grupp gynnas mer av det nuvarande genusordningssystemet är självklart. Män som grupp är helt enkelt mer privilegierade än kvinnor som grupp. Givetvis finns det situationer där kvinnor som grupp har övertaget, men sett utifrån ett helhetsperspektiv så ligger män som grupp definitivt i toppen. Här ska det förstås göras skillnad på grupp och individer. Privilegier existerar på gruppnivå, och innebär inte att alla medlemmar i gruppen per definition har alla fördelarna, har det bättre eller mår bättre. Privilegier innebär inte ett bra liv, men det underlättar det. Om en utan privilegier behöver slå 5 eller 6 för att få ett bra liv så behöver en med privilegier kanske bara slå 4, 5 eller 6. Det här är förstås en väldigt grov jämförelse, och ett bra liv är väldigt subjektivt, men ni förstår hur jag menar.
Sett utifrån det här perspektivet har män som grupp större intresse av att upprätthålla genusordningen, eftersom män som grupp gynnas mer av den. Det här innebär således att män som grupp också har ett större ansvar i upprätthållandet, eftersom de helt enkelt går mest plus. Troligen är det också män som grupp som i högst grad arbetar för att behålla sina privilegier.
 
Samtidigt är genusordningen något som upprätthålls av alla. Det innebär att även de som inte är privilegierade är delaktiga i dess fortbestånd. Det här sker genom att vi socialiseras in i en kultur av normer och förväntningar på hur människor med ett visst kön ska bete sig. Det är i de här normerna som förtrycket, och genusordningen, finns. Och bara för att en person drabbas mer av genusordningen än vad andra gör innebär det inte att den personen inte kommer försvara den. Hen har hela livet fått lära sig att det är så allt "ska" vara, och upplever därför det som den naturliga ordningen. Det upplevs som jämlikt och "rätt".
Utifrån det perspektivet har alla ett ansvar. Det är dock fortfarande så att män tenderar att vara mer benägna att försvara det här systemet, och tenderar att göra det mer aktivt. Det beror på att det är mycket svårare att se sina egna privilegier än vad det är att se andras privilegier.
 
En viktig sak att hålla i åtanke är att det är skillnad på "ansvar" och "fel". Vi har alla ett ansvar att motarbeta genusordningen och vi bidrar alla till att upprätthålla den. Vissa bidrar mer än andra, och vissa gynnas mer än andra.
Det betyder inte att vi är dåliga människor per definition, utan det är för att vi fötts in i det rådande genussystemet och formats av det. Det är liksom inte vårt fel att vi fötts in i det och uppfostrat på sättet vi gjort. Det hela är helt enkelt väldigt mycket mer komplext än "fria val", och ingen av oss väljer den sociala kontext vi föds in i, trots att den påverkar oss något oerhört.
Så det är inte direkt ditt fel att genusordningen existerar, däremot är det ditt ansvar att göra något åt den.
Det här innebär dock inte att det är omöjligt att göra fel. Det finns de som aktivt upprätthåller genusordningen väldigt mycket mer än andra. Det är de som feminister oftast kritiserar. Könsrollskramare, misogynister, sexister, antifeminister, och så vidare, gör aktiva val i att upprätthålla och försvara genusordningen. Då är det inte längre frågan om enbart socialisering (åtminstone inte på samma plan, det är förstås klart möjligt att vi alla bara är produkter av vår omgivning, helt utan agens).
 
Så hur kan en göra för att vara en "bra" människa då, i det här privilegiesamhället? Hur bör en som är privilegierad agera för att ta sitt ansvar?
Med risk för att låta som en ostig barnfilm, men gör ditt bästa. Du kommer att göra misstag, det gör vi alla, men försök lära dig något av dem och undvika att upprepa dem. Försök hålla dig medveten om dina privilegier och lyssna på kritik du får för hur du beter dig. Det betyder inte att du måste stå och ta det ifall någon idiot börjar skrika saker som "manssvin" eller liknande till dig personligen, det ska du inte behöva acceptera, men det kan vara en idé att fundera över varför personen i fråga säger det. Bara för att en person är mindre privilegierad än du innebär det inte att hen har rätt, men ta mindre privilegierade människors berättelser på allvar.
Håll koll på om en person talar om de privilegierade som grupp eller som individer. Oftast när någon pratar så är det de privilegierade som grupp som åsyftas, så om du känner att det som sägs personligen inte stämmer in på dig behöver du inte ta åt dig. Stämmer det inte in på dig så är det troligtvis inte riktat mot dig heller. Jag håller med om att det såklart vore bättre ifall det tydliggjordes, men alla tänker inte på det.
Lyssna. Tala gärna också, men försök att lyssna först och var uppmärksam på att du inte råkar tränga undan någon i gemensamma arenor. Och se till att faktiskt ha koll på saker innan du börjar uttala dig om dem.
Slutligen; fråga, kräv inte. Om du vill veta något så går det jättebra att fråga. De flesta har inget emot att utveckla om du artigt frågar "Hur menar du här? Jag förstår inte riktigt? Skulle du kunna förklara mer eller länka till något så att jag kan läsa vidare?", men kräv inte svar. Det är en enormt stor skillnad på att söka kunskap och på att ställa någon mot väggen.
 
När allt kommer till kritan. Spelar det egentligen någon roll vem som har mest ansvar? Diskussionen är för mig att likna vid diskussionen om vilken grupp som har det värst; allt den tjänar till är att söndra och splittra. Jag föreslår istället att vi sluter oss till att vi alla har ett ansvar att motarbeta genusordningen, eftersom vi alla är med och upprätthåller den. 
Så för att ge ett svar på titelfrågan så är alla delaktiga i upprätthållandet av genusordningen. Men män som grupp (särskilt de som passar in i sin könsroll) tjänar mer på att den finns kvar.

Pågår det ett krig mot män? - Fox News

För några dagar sedan publicerades det en debattartikel på Fox News skriven av Suzanne Venker som handlade om hur män är de nya andraklassmedborgarna (som jag kommer ta upp imorgon). Venker har tidigare skrivit artikeln "The war on men", som publicerades i slutet av november år 2012 (som jag kommer skriva om här). Och, ja, jag vet att det är Fox News och redan där bör tas med ett helt lastbilsflak salt, men samtidigt är det en åsikt som börjat bli allt vanligare även i Sverige, så jag tänkte min vana trogen strunta i att gå som katten runt het gröt och sparka in den här öppna dörren innan den stängs.
 
Den tidigare artikeln inleds med att Venker citerar Pew Research Center som genom en undersökning kommit fram till att 37% av kvinnor mellan arton och trettiofyra menar att ha ett lyckat äktenskap är bland det viktigaste i deras liv. Detta till skillnad från 1997, då det bara var 28% som var av den åsikten. För tillfrågade män däremot så har mönstret varit det motsatta; 1997 var det 35% som ansåg att ett lyckat äktenskap var bland det viktigaste i deras liv, men nu var det bara 29%.
Det ska här direkt påpekas att Pew Research Center är en så kallad "tankesmedja", och inte ett forskningsinstitut. Tankesmedjor har inte alls samma akademiska krav på sig när de bedriver sin forskning. Pew Research Center verkar tämligen seriösa i sin ansats, men det rör sig fortfarande om lägre krav. De gör dessutom telefonintervjuer, och tycks fråga ungefär 1500 personer per fråga, åtminstone vad jag kunde avgöra genom mitt halvvakna skummande av deras metodik. Det innebär att deras resultat är ungefär lika tillförlitliga som opinionsundersökningar. Alltså inte särskilt. Det kan definitivt ge en fingervisning om hur läget ligger till, men att av en undersökning dra slutsatsen Venker gör, att fler kvinnor och färre män vill gifta sig, är en smula vågat.
I vilket fall som helst talar Venker sedan om att det tydligen ska finnas en brist på bra, alltså giftbara, män på grund av att kvinnor enligt Venker är majoriteten i den amerikanska arbetskraften och att de får flest universitetsexamina. Det här ska tydligen ha förändrat "dansen" mellan män och kvinnor.
 
Venker presenterar sitt anspråk på primärethos (alltså varför vi ska ta det hon säger på allvar) genom att nämna att hon skrivit tre böcker om den amerikanska familjen och dess realtion till populärkulturen och att hon spenderat tretton år med att granska/undersöka (examine alltså, inte "reasearching") sociala agendor och hur de avser sex, föräldraskap och könsroller. Under den tiden har hon talat med "hundratals, om inte tusentals, män och kvinnor".
Det första betyder inte ett smack. Att ha skrivit böcker innebär inte att en är en auktoritet inom området, bara att en hittat någon som vill publicera böckerna. I dagsläget betyder det knappt det, eftersom det utan större svårigheter går att publicera böcker på egen hand så länge en har lite pengar på fickan. Så att Venker skrivit tre böcker innebär bara att hon kan skriva sammanhängande meningar under tillräckligt lång tid för att de ska bilda en bok (fast med vissa böcker jag läst i åtanke så behöver det inte ens betyda det).
Det andra, att hon granskat, eller tittat på, sociala agendor, betyder inte heller någonting. Att följa en debatt innebär inte att en lär sig något av den och bara för att en människa tittat närmre på ett område innebär det inte att hens slutsatser är korrekta. Att hon "talat med människor" låter väldigt likt Annie Lööfs retorik, vilken kan översättas med "men min kompis sade att jag var snäll, så det innebär att jag är snäll!". Jag har pratat med folk som tror att aliens kommer och tar oss och att terrorattackerna den elfte september 2001 var orkestrerade av illuminati, det innebär inte att det är korrekt. Tvärtom skulle jag vilja påstå att folk oftast inte har så bra koll, särskilt inte i samhällsvetenskapliga spörsmål eftersom det kräver en viss kunskap som alla inte besitter (nu gäller det givetvis också naturvetenskapliga ämnen, men där har folk ofta fattat själva att de inte kan så mycket utan att ha satt in sig i ämnet och avstår från att tycka så mycket). Det här är verkligen inte ett försök att stigmatisera människor, men vi måste förstå att det är komplexa ämnen som kräver en viss nivå av insatthet för att förstå dem. Sen är jag övertygad om att alla har potentialen att förstå, men det kräver att en sätter sig in i ämnet. Det har alla inte hunnit göra.
 
Kontentan i artikeln är att en gång i tiden var det frid och fröjd när kvinnor var kvinnor och män var män. Sen kom de onda feministerna och skyllde allt på de stackars männen och kvinnorna tog över männens plats. De stackars männen har nu ingenstans att ta vägen, och är förbannade för de vill älska kvinnor och inte tävla med dem. Det här slår mot kvinnorna som ger män sex utan att de avkrävs något ansvar, förlorar balansen i sina liv eftersom de inte har män som tar del av dem och lösningen på det här är att kvinnor ska omfamna sin femininitet och män ska omfamna sin maskulinitet och därmed kommer allt bli frid och fröjd som det var på "den gamla goda tiden". Bla. Bla. Bla.
 
Det här är klassiskt konservativt skitsnack där de dels målar upp en nästintill nyfascistisk drömbild om ett ädlare förflutet som aldrig ägt rum. Och jag börjar bli så intill döden trött på att det här struntpratet ständigt återkommer. För nej, det är inte bara de helgalna Fox News som pratar om det. Åsikten visar ständigt sitt fula tryne här i Sverige med, främst från kristdemokraterna, sverigedemokraterna och andra antifeminister.
Först och främst gör Venker det totala logiska felslutet att hon likställer "fler äktenskap" med "positivt" och "färre äktenskap" med "negativt", trots att det inte finns något som helst som tyder på det. Minskningen i äktenskap är inte alls negativ per definition. Bara för att folk inte gifter sig innebär de inte att de inte mår bra utan det innebär snarare att fler hittar andra sätt att leva på som de är mer bekväma med. Anledningen till att så gott som alla gifte sig innan var inte för att de aktivt ville göra det, utan för att det helt enkelt var så det skulle vara. På samma sätt som att folk åt frukost och gick till jobbet så gifte de sig också. Att gifta sig var ett sådant normbeteende att folk överhuvudtaget inte ifrågasatte varför de gjorde så, det var så självklart att göra det.
 
Venkers slutsats är helt enkelt att män inte vill gifta sig längre för att "kvinnor inte är kvinnor längre". Och om det nu är så, att män inte vill gifta sig längre för att kvinnor inte intar samma undergivna position som de tidigare gjort, så kan väl männen gå och ta sig? Om din anledning för att gifta dig är att du vill ha någon undergiven som gör ditt hushållsarbete och sedan låter dig ligga med henne (för i den traditionella kvinnorollen så har inte kvinnor sex utan de låter folk ha sex med dem) så ska du inte ha någon att gifta dig med. Vem bryr sig om de inte gifter sig?
Tanken att män och kvinnor ska komplettera varandra genom att anpassa sig efter könsroller som fick sitt stora uppsving på artonhundratalet är fullkomligt befängd. Idén grundar sig på att vi skulle vara inkompletta och behöva någon annan för att bli hela, något som var jättegulligt när Sokrates dillade om det på fyrahundratalet före vår tid men som idag känns en smula inaktuellt (intressant är dock att Sokrates menade att den bästa bli-hel-kombon var två män, men det är också antikens Aten i ett nötskal; chill med guy-on-guy men jävligt anti kvinnor). Visst skriver jag helt under på att de flesta människor behöver nära sociala relationer med andra, men att dessa enbart skulle kunna ta sig i uttryck i monogama tvåsamma äktenskap finns det inget som helst stöd för (men väldigt mycket som motsäger). Om folk vill gifta sig med varandra så fine, självklart, det är helt upp till dem, men vi behöver ingen samhällelig panik bara för att färre vill göra det i dagsläget. Äktenskap är inte ett självändamål. Ta. Det. Lugnt.
 
Fortsättning följer.
 
 
För övrigt rekommenderar jag Patrik Lundbergs krönika i Aftonbladet idag.

"Normala" män kan visst vara våldtäktsmän

Jag kan känna att jag inte borde behöva tjata mer om det jag hade tänkt skriva nu, men så gick jag in på Aftonbladets kommentarsfält. Det var en artikel om våldtäktskultur, och i kommentarerna under den så smockades arga, upprörda människor som menade att våldtäktsmän är psykiskt sjuka, och att "normala" män inte gjorde så. Och jag känner att nej, riktigt så enkelt är det inte. Vi måste helt enkelt sluta säga att våldtäktsmän är psykiskt sjuka. Den här tanken är en av grundbukterna i våldtäktskulturen och leder till att vi blundar för många våldtäkter.
 
Historien är klassisk. En kille våldtar någon, men ingen tror offret eftersom de känner killen. Han är ju så snäll. Han skulle aldrig göra något sådant. Offret blir misstrodd och stämplas som en ljugande hora. Hela samhället (eller microsamhället, t ex skolan) vänder sig mot henne. Hon trakasseras och måste flytta.
Problemet är att när vi gör en så grov åtskillnad mellan män som våldtar och "vanliga" män gör det att vi lätt missar skit som händer i vår närhet. Nu menar jag inte att alla har en manlig vän som våldtagit någon (även om statistiken talar för att åtminstone rätt många har det) eller att vi ska börja titta misstänktsamt på alla män omkring oss, men när vi bara ser på våldtäktsmän som fula gubbar som gömmer sig i buskarna så missar vi faktiskt majoriteten av alla våldtäktsmän. Vi missar den coola, populära killen i klassen som får "alla" tjejer och är så van vid det att han struntar i om någon säger nej. Vi missar den "snälla", "ömsinte" pojkvännen som anser sig ha rätt till sex med sin flickvän eftersom de är ihop. Vi missar killen på efterfesten som tänker att tjejen han hånglat med som däckat säkert skulle sagt ja om hon var vaken.
 
Ordet "normal" är med all rätt problematiskt, men det syftar framför allt på hur folk upplever varandra, och i relation till något. Inget kan vara "normalt" om det inte finns något som faller utanför normen, eftersom ordet i sig inte skulle ha någon betydelse om det inte fanns något utanför. Normen i det här fallet, alltså den "normala killen" syftar på en person som inte sticker ut, en kille som upplevs som trevlig och schyst. Som upplevs som en schyst kille som inte skadar folk. I kontrast med det här ställs våldtäktsmannen, ett vidrigt kräk som skadar folk och njuter av det. Ingen "normal" person kan ju göra det, vilket innebär att våldtäktsmannen måste vara "onormal". Gärna psykiskt sjuk.
Nu säger jag inte emot att våldtäktsmän är vidriga kräk, men när vi sätter upp förhållandevis strikta kategorier för vad en våldtäktsman är, och hurdana de är, så implicerar vi också att de som inte är på det sättet per definition inte kan vara våldtäktsmän. Grovt förenklat så blir konsekvensen när vi säger att alla som våldtar är psykiskt sjuka att alla som inte är psykiskt sjuka inte kan vara våldtäktsmän. Och då blir det väldigt lätt för våldtäktsmännen att urskulda sig, både inför andra och inför sig själva. De kan helt enkelt både säga och tänka att "nej, det är klart jag inte är en våldtäktsman, jag är ju en schyst kille och är inte psykiskt sjuk".
Nu säger jag inte att alla män är potentiella våldtäktsmän, det stämmer verkligen inte. Att tala om "potentiella våldtäktsmän" är i sig skevt, eftersom det lägger fokus på individnivå för något som kan hända istället för vad som hänt, och det bidrar till ett ökande av det klassiska exemplet på våldtäktskulturen: att kvinnor förväntas vara rädda för män. Men våldtäktsmän är inte fula gubbar som gömmer sig i buskarna. De är helt "normala" killar med en kass kvinnosyn.
 
Tanken slår också mot killar. Många våldtäktsmän förstår inte att de våldtagit någon. Det finns på fullaste allvar de som inte fattar att det är våldtäkt att ligga med en tjej som däckat. Eller att tro att det enda "nej" som gills är ett som skriks samtidigt som hon argt trycker bort honom. Frånvaron av ett "nej" är inte samtycke. Samtycke är något aktivt, och Jeremy Irons karaktär i Eragon hade fel när han sade att "det är bättre att be om ursäkt än om tillåtelse". Men av någon anledning är det många som inte fattat det här, och våldtäktskulturen håller dem om ryggen och fortsätter att göda deras ignorans.
Det här synsättet blir även att pissa på människor med psykiska besvär på riktigt, och alla som faller utanför normen. Uttrycket "psykiskt sjuk" är asdåligt och kommer inte ens i närheten av att förklara den oerhörda mängd besvär som finns, och den oerhörda komplexiteten i dessa. Men kort sagt kan en säga att farlighetens hos människor med psykiska besvär är ungefär densamma som hos människor utan psykiska besvär. Det finns de som är farliga, men de flesta är det inte. Psykiska besvär har överlag inget med saken att göra.
Att tala om t ex våldtäktsmän som "psykiskt sjuka" är istället bara ett fegt sätt att försöka distansera sig från problemet istället för att göra något åt det. Att tro att det bara handlar om "isolerade galningar", och att det inte alls finns några som helst gemensamma nämnare, är bara att blunda för de verkliga problemen.
 
Vems ansvar är det att fixa situationen? Hela samhällets. Vi måste ge folk en bättre kvinnosyn, och vi måste sluta lära killar att det absolut viktigaste i hela världen är att de får ligga. Men framför allt måste vi sluta att ständigt ifrågasätta våldtäktsoffer för helt irrelevanta grejer. "Varför drack då så mycket?", "Varför hade du de kläderna?", "Varför gick du med honom hem?" och istället börja fråga våldtäktsmännen "Varför låg du med henne trots att hon var däckad?", "Varför väntade du inte på ett 'ja'?", "Varför satte du din önskan om att ha sex över hennes önskat att inte ha det?". Vi måste sluta fråga offren varför de blev våldtagna, och istället fråga förövarna varför de våldtog.

Hur hänger prekariatet, kapitalismen och fascismen ihop?

Det här är en lite förlängd version av en uppgift jag skrivit i min sommarkurs om fascism. Jag blev nöjd med den så jag lade upp den här med.

 

 

Ordet ”prekariat” är en kombination av orden ”proletariat” och ”prekär”, och myntades på 1960-talet av franska sociologer för att beskriva människor utan anställningstrygghet och schysta arbetsvillkor. I en tid där allt färre äger produktionsmedlen och ordet ”proletariat” i och med det börjat förlora något av sin meningsfullhet ska ”prekariatet” förhoppningsvis bättre kunna reflektera många anställdas vardag. Idag kan det sägas bäst beskriva alla med osäkra anställningar som bemanningsföretagens trälar, alla ofrivilligt timanställda och de med lågkvalificerade yrken.

 

Låt oss först slå fast att vara en del av prekariatet inte på några sätt innebär att en enskild människa blir fascist eller ens att hen är i riskzonen. Det hela kan tyckas så självklart att det inte behöver nämnas, men om min erfarenhet av kommentarsfältsgräl på nätet lärt mig något så är det att det alltid är bäst att vara övertydlig. Det är dock skillnad på grupp och på individ, och utifrån ett grupperspektiv kan vi inte blunda för att prekariatet är en av de nyfascistiska rörelsernas främsta rekryteringsgrunder, strax efter utsatta tonåringar och lättkränkta vita män. Nyckeln till att förstå mönstret handlar om att inte titta på vad gruppen är, utan vad den utsätts för.

I sin artikel ”Tillfälligt anställda en tickande klassbomb” målar Åsa Linderborg upp en dyster bild av prekariatets livsvillkor, baserat på boken The Precariat: The new and dangerous class av ekonomen Guy Standing vid London universitet. Hon talar om avsaknaden av fasta anställningar och arbetstrygghet, om låga löner och kassa villkor: ”Monotona eller slitsamma arbeten som man inte har kontroll över eller kan avancera inom. Jobb som inte är tillräckligt varaktiga för att ge en identitet, jobb på arbetsplatser där man inte kan protestera, för alla går att byta ut och de flesta blir det också förr eller senare.”

Standing beskriver via Linderborg även hur ett invandrat prekariat från länder med sämre arbetsvillkor och som är beredda att jobba för mindre pengar kommer in och konkurrerar ut det vita, ”inhemska” prekariatet. När delar av det inhemska prekariatet skyller på det nyanlända istället för att se till det verkliga problemet, det ekonomiska systemet, så sker det en fascistering av dessa. De vill slåss om smulorna som faller ned genom bordets springor, istället för att kräva att alla ska få sitta vid bordet. Fascismen är i grunden inte så mycket problemet som dess konsekvenser. Den är symptomet snarare än sjukdomen.

Standing, genom Linderborg, menar att prekariatet också börjat omfatta, eller åtminstone hota med att omfatta, den lägre medelklassen, något som stämmer överens med Gramscis beskrivning om fascismen som en ideologi som ofta börjar i den lägre medelklassen. Lovisa Broström menar också i artikeln ”Högerextremismens ekonomi” från tidningen Brand att detta plötsliga hot mot gruppens position leder till en rädsla att förlora sin trygghet. En rädsla att falla. Och ur den rädsla och maktlöshet kommer en plötslig ilska som nyfascistiska populister drivs av. För alla vill hellre ha enkla svar än krånliga.

 

Hur hänger det här då ihop med kapitalismen och den liberala marknadsekonomin?

Jo, det är i den allt börjar. Företag vill tjäna pengar, det ligger i deras själva funktion, och mängden pengar de tjänar ökar ju mer produktiva deras anställda är och minskar ju mer de kostar. Så företag vill gärna att de anställda ska vara så produktiva som möjligt och kosta så lite som möjligt, och sämre arbetsvillkor och lägre löner kostar företaget mindre pengar. Otryggare anställningar leder dessutom till att företagen kan öka sina anställdas produktivitet, ofta till rent omänskliga nivåer. Den som inte pallar trycket kan tack vare den kassa anställningstryggheten lätt plockas bort, och hotet om det leder till att de anställda jobbar hårdare för att inte få sparken. Här spelar bemanningsföretagen en viktig roll, då företag genom dem kan kringgå LAS och andra regler som finns för att hjälpa arbetarnas situation. Företaget anställer inte själva, utan kontaktar bemanningsföretag, som ringer in personal på daglig basis. Om en anställd inte behagar företaget tillräckligt slutar telefonen att ringa.

Det ligger alltså i företagens intresse att skapa ett prekariat. Och genom en hög arbetslöshet kan de utan problem behålla det, eftersom de som vågar protestera strax får ansluta sig till de arbetslösas skara.

 

Den liberala, borgerliga regeringen hjälper till att behålla det här systemet genom att krossa anställningstryggheten med motiveringen om att det ska bidra till att sänka arbetslösheten. Sysselsättning blir något extremt viktigt, oavsett hur dålig och plågsam anställningen är för den anställde. Sysselsättningen blir kort sagt viktigare än personens välbefinnande.

Samtidigt yxar de grovt ned samhällets välfärd, vilket gör att de arbetslösas villkor blir mycket vidrigare än de varit innan. Systemet kan inte fungera om det inte är förenat med mycket obehag att vara arbetslös. Så obehagligt att de otrygga anställningarna och kassa arbetsvillkoren fortfarande är bättre än arbetslösheten. Det hela skapar en negativ spiral som långsamt sänker den lägsta accepterade levnadsstandarden i samhället, allt eftersom att företagens girighet ökar.

Förändringarna, både sysselsättningen framför välbefinnandet och försämringen av de arbetslösas och andra bidragsbehövandes livsvillkor, hejas ivrigt på av de som ligger under fascisteringens gradvisa påverkan. På samma sätt som invandrare upplevs som hotfulla ses de bidragsbehövande som ”snyltande” på deras arbete. När folk är rädda att förlora det de har håller de mycket hårdare fast vid det.

 

Den här situationen leder av förklarliga själ till frustration, men istället för att vända ilskan mot systemet vänder prekariatet sig inåt, enligt Linderborg. Broström menar också att det främst är unga män som drabbas, då de stereotypt ”manligt” kodade yrkena i industrin är mycket lättare att effektivisera och ersätta än vad de klassiskt ”kvinnligt” kodade, mer tjänstebetonade, yrkena är. Vidare talar fascismen tydligast till den manliga könsrollen, med kraven på aktion och med fascinationen vid våldet och vid styrkan. En man förväntas dessutom, i konservativa tankegångar, försörja sin familj, vilket gör att arbetslösheten upplevs hota ”maskuliniteten” på ett sätt som ”femininiteten” inte hotas av den. Att vara arbetslös, eller en del av prekariatet, innebär att det inte bara är din ekonomiska trygghet som hotas. Det är även din manlighet. Och fascisterna tror att de slåss för att ta tillbaka den, när de egentligen bara spelar rika företag i händerna. Ett prekariat som slåss mot sig självt kan ju trots allt inte slåss mot systemet som utnyttjar det.


"Men gör det bättre själv då"

Jag satt och läste en feministisk analys av spelet The last of us, ett oerhört hyllat zombiespel (ish) till Playstation 3. Kritiken gick ut på att även om spelet var bra och hade djupa kvinnliga karaktärer så var det fortfarande i grunden ett spel där en man räddar kvinnor eller ser närstående kvinnor dö för att utveckla hans egen handling. Alltså damsel-in-distress- och women-in-refrigerator-troperna (Anita Sarkeesians video utvecklar den sistnämnda en smula för den som är intresserad). Sen gjorde jag samma misstag som jag alltid gör, nämligen att läsa kommentarerna. Och reaktionerna var inte nådiga (det fanns de som krävde att textens författare skulle avskedas). För hur vågade hon ifrågasätta deras älskade spel?
Ett vanligt svar bland kommentarerna, och vanligt när en riktar kritik mot kultur överhuvudtaget, är att det trillar in folk som sårat börjar raljera om att om det inte passar så är det bara att skapa egen kultur själv som lever upp till ens önskemål. Det här är oerhört korkat.
 
Alla har inte möjligheten att skapa egen kultur. Låt oss vara ärliga; även om vi på klassiskt amerikanskt manéer får lära oss att allting är möjligt för alla så stämmer det inte. Först och främst krävs det en oerhörd tur att lyckas slå igenom på den kulturskapande arenan, tur som alla inte har. Att dessutom lyckas skapa kultur som får ett så otroligt stort genomslag som mycket av mainstreamkulturen har kräver också oftast kontakter eller i brist på det en en-på-miljarden-tur, och oftast väldigt mycket pengar. Det kräver också tid som många kanske inte har möjlighet att investera.
Till sist kräver kulturskapande också någon sorts fallenhet för det hela eller i alla fall mycket träning. Jag själv är en kapabel författare, men jag har verkligen inte talangen som krävs för att skriva en bestseller. Jag är hyffsat musikalisk men jag har inte träningen som krävs för att bli en musiker. Jag är fullkomligt värdelös på allt vad teknik heter och skulle inte lyckas lära mig programering oavsett vad som händer, och jag skulle inte kunna måla en tavla oavsett hur mycket jag tränade. Med risk för att låta elitistisk, men alla har inte talangen eller åtminstone träningen som krävs. Sen, visst, det finns många som slagit igenom inom olika områden som vissa kanske skulle beskriva som talanglösa, men det är mest en fråga om subjektiva åsikter. Kulturskapare har överlag både någon form av talang för det de gör, och väldigt mycket träning. Någon som är fullständigt tondöv har helt enkelt svårt att slå igenom som musiker, och så vidare. Alla lyckas inte skapa kultur, och det handlar om otroligt många fler aspekter än bara "marknades vilja".
 
Jag kan dessutom känna att de som kommer med den här invändningen inte förstått poängen med kritik, nämligen att kritisera. Det är liksom själva grundläggande syftet. Det här är som när folk skriver till recensenter som ogillade något och menar att de borde sluta gnälla och göra bättre ifrån sig själva. De har helt missförstått meningen med kritik. Kritiker finns inte där för att vara avundsjuka och egentligen vilja skapa kultur. Kritiker finns där för att kritisera, för att syna saker i sömmarna, för att såga det dåliga och för att hylla det bra. Det är också en skillnad på en kritiker och en recensent. Recensenter talar om för andra konsumenter ifall hen tyckte verket var bra eller inte, det är som en sorts Plus. Kritiker är en bredare term, där de också kan inrikta sig på vissa aspekter av verket. Att betrakta något kritiskt innebär att en ifrågasätter det.
 
Till sist så påverkas vi alla av kulturen. Ingen människa är en ö, för att använda en gammal klyscha, och inget kulturellt verk existerar i ett vakuum, utan kulturen formar världen och människorna som bor i den. När vi, som nu, har massor av kultur som prånglar ut sexistiska stereotyper av människor så påverkar det också sättet människor betraktar varandra på. Det gör att vi som ogillar det här inte kan välja att bara låta bli att ta del av de kulturella verken eftersom de påverkar människor som vi tvingas interagera med i samhället. Och eftersom det hela är så otroligt prevalent så går det i dagsläget knappt att nyttja kultur utan att ändå delvis träffas av de här bilderna. Att The last of us hyllas för sina kvinnoporträtt, trots att spelet, som jag förstått det, handlar om en man som sörjer eller tar hand om sina kvinnor, vittnar om något om hur extremt sexistisk vår kultur egentligen är. Det som knappt hakar sig över gränsen för vad som borde vara accepterat (att kvinnor behandlas som människor i lika hög utsträckning som män gör det) hyllas som fantastiskt och näst intill epokgörande vittnar om något om den totala bristen på vettig kvinnlig representation i kulturen.
Problemet är helt enkelt att vi som ogillar bilden kultur skapar hos människor inte kan distansera oss och undvika kulturen, eftersom kulturen påverkar hur folk tänker. Och en sexistisk kultur kommer öka sexismen, vilket direkt påverkar oss också eftersom vi lever i samma värld.
 
Att ett verk sågas utifrån en viss aspekt innebär inte att verket som helhet suger. Ta Game of thrones som exempel. Serien är sjukt objektifierande mot kvinnor, men jag tycker den är bra i övrigt. Men jag gillar serien trots objektifieringen, inte på grund av den.
Vi blir blinda inför verk vi älskar, och får svårare att betrakta dem kritiskt. Det är så de flesta av oss fungerar. Vi vill helt enkelt inte hitta brister. Så därför kan det vara bra att lyssna lite extra när någon kritiserar aspekter ur något vi gillar, eller helt enkelt undvika att försöka diskutera det. Det finns liksom en anledning till att jag inte skriver om Doctor Who här.

Samhället har alltid pissat på unga tjejers intressen

Om jag säger "Justin Bieber" så ser många i annat fall lugna och avslappnade personer rött. Talar jag om Vampire Diaries så lyser föraktet lång väg. Och vi ska inte ens börja i hur otroligt hatad Twilight är. One Direction, Fifty Shades of Grey, Taylor Swift, Highschool Musical och Warm Bodies är några fler nutida exempel. Tittar vi lite längre bakåt har vi The Sims, "chickflicks", Backstreet Boys, N'Sync och de andra pojkbanden. De här kulturfenomenen har två saker gemensamt; de är allmänt föraktade och de har främst omfamnats av unga tjejer.
 
Nu tänker många säker att det skulle vara "unga" som är nyckelordet, snarare än "tjejer", och att det snarare handlar om att ungdomars kultur föraktas av vuxenvärlden. Och jag kommer definitivt inte påstå att all ungdomskultur står särskilt högt i kurs, men jag vill ändå påstå att det finns en ganska stor skillnad.
"Manligt" kodad ungdomskultur får också skit från samhället. Men där handlar det snarare om oro, folk som tror att en CS-match för mycket kommer få en ung kille att skjuta sönder sin skola. Den "kvinnligt" kodade kulturen möts istället av förakt. Den ses som simplare, som dum.
Sen har inte kulturen vars primära målgrupp är tonårstjejer samma besatta skara efterföljare som inbitet hyllar uttryckningarna. Det kommer ingen post-post-ironisk twittrare och fäller en dryg kommentar om Transformersfilmen på samma sätt som det görs om Justin Bieber, och halva världen tävlar inte om att hata The Expendables som de gör med Twilight.
 
Missförstå mig inte nu, jag säger inte att någon av grejerna är speciellt bra. Justin Bieber är i bästa fall irriterande och Twilight representerar en rent farlig kvinnoroll, men varför hatar vi Twilight så otroligt mycket mer än till exempel Conan Barbaren? Bägge är precis lika idiotiska och bägge representerar ett precis lika destruktivt könsrollssystem, men Conan ses som coolt eller åtminstone "so bad it's good" medan Twilight behandlas som den värsta katastrof som hänt mänskligheten sedan digerdöden. Bägge är samma pubertala nonsens men att hylla Conan ses inte som problematiskt samtidigt som folk knappt vill erkänna att de sett Twilight, och att påstå sig ha gillat filmerna är en faux pas i stil med att ställa sig och pissa i en blomkruka. Troligen värre, eftersom du säkert kan få blomkrukspissande till att framstå som någon sorts ironiskt statement om livets förgänglighet.
 
Någonstans på vägen känns det som att vi redan bestämt oss för att unga tjejer är dumma i huvudet, och deras intressen inte är värda något. Men vad är det för sätt egentligen, och vad ger det unga tjejer för val, när allting antingen är "manligt" eller "kvinnligt" kodat?
Alternativet är förstås att gilla något så kallat "manligt". Då är det inte ditt intresseobjekt som ifrågasätts utan istället ditt intresse. Det känns som att det enda accepterade sättet att vara på som tjej är att inte ha några intressen. Det låter bisarrt, men samtidigt vittnar väldigt många om att tjejer inte riktigt förväntas vara intresserade av någonting. Killar sportar, spelar musik, spelar spel medan tjejer tittar på när killarna utövar aktiviteterna, som Liv Strömqvist sade i sitt sommarprat. Det blir det enda godtagbara sättet att existera på som tjej, för att slippa vara dum i huvudet eller falsk.
 
Men det finns lite hopp. My Little Pony: Friendship is Magic har banat viss väg för barnprogram riktade till tjejer, men tonårskulturen hakar fortfarande efter. Och jag säger inte att vi måste börja tycka om Highschool Musical eller börja digga One Directions senaste singel, men vi måste inte idioitförklara alla tonårstjejer som gillar grejerna. De förtjänar att få sina intressen tagna på allvar och respekterade, och vi måste inte trycka ned dem för att vi själva ska må bättre. Det är det vi har nynazister för.

RSS 2.0