TV6 och transfobi

TV6 sänder som bekant den mördande långtråkiga serien Two and a half men, ett program som är särskilt riktat mot dude-bros som fortfarande tycker att "höhö sex" är en rimlig ersättning för humor. Mycket kan förstås sägas om serien, jag tryckte t ex på ett avsnitt på måfå på wikipedia och fick läsa vad som i serien var en återberättelse av hur karaktären Charlie våldtar en prostituerad tillsammans med John Stamos (de ligger med henne, hon svimmar, de fortsätter), men nu tänkte jag istället fokusera på det TV6 gjorde i sin marknadsföring av serien.
I trailern som nu visas på TV6 säger den svensktalande programuppläsaren "Det finns dåliga dejter" varpå han pausar för ett klipp. Han går vidare med att säga "Det finns värdelösa dejter" och pausar för ytterligare ett klipp. Och till sist säger han "Och så finns det Alans dejter" och därpå följer ett klipp där karaktären Alan säger att han låg med en kvinna som en gång varit en man.
 
Problemet med det här är att det utgår ifrån att transpersoner är äckliga, att det är något fel att ha sex med en person som genomgått en könskorrigering. Det handlar om tanken om "a trap", att transpersoner (oftast kvinnor som fötts i en manskropp) skulle aktivt försöka "lura" stackars heterosexuella cismän för att komma över deras penisar. Tropen bygger på egocentrismen hos vissa straighta ciskillar som då tycks tro att sex från dem är en så gudabenådad gåva att folk försöker lura sig till det, homofobi i den bemärkelse att en man som ligger med en man skulle vara äckligt, och transfobi i den bemärkelse att en transperson inte är en "riktig" kvinna/man, utan aldrig kan komma ifrån kroppen som personen råkat födas i.
 
Nu säger jag inte heller att heterosexuella cismän måste vilja ligga med transkvinnor. Det är deras sexualitet och de gör vad de vill med den. Jag kan inte påstå att jag förstår varför det skulle vara något problem, men vi har alla olika preferenser. Shit, det finns sjukt mycket människor som jag inte vill ligga med, men det innebär inte att de personerna skulle vara äckliga eller oliggbara, utan bara att jag inte vill ha sex med dem. Så då låter jag bli, men mina preferenser är inte objektiva. Det jag däremot säger är att vi inte kan fortsätta porträttera transpersoner som per definition äckliga eller oliggbara, och vi kan inte fortsätta låta de heterosexuella cismän som inte vill ligga med transpersoner sätta normen för vad som är och inte är. Det är förtryck och diskriminering. Vill du inte ligga med en transperson, låt bli, men dra inte upp dina hangups eller dina preferenser som allmängiltiga, för det är de inte.
Vidare är det extremt sällan som transpersoner porträtteras på något annat sätt. De få gånger de förekommer i kulturen är det nästan alltid som äckliga och/eller comic relief som helt och hållet definieras av det faktum att de är trans. Detta trots att det knappast är hela essensen av deras personer. Om jag är väldigt mycket mer än bara en cisperson, så är det väl ett ganska rimligt antagande att en transperson är väldigt mycket mer än bara en transperson?
 
Nu kanske det är någon som vill försöka mena att uppläsaren inte sade att Alans dejter var dåliga eller katastrofala, vilket givetvis är sant, men det är en fruktansvärt löjlig invändning då det hela är implicerat. Det är helt enkelt den magiska siffran tre, en vanlig stilfigur som förekommer inom så gott som alla medier där det som nämns först är lite, det andra som nämns är lite mer och det tredje och sista som nämns är mest. För att en person inte ska känna till den här figuren krävs det att hen levt under en sten de senaste tvåtusen åren, för det är så gammal den är. Dessutom krävs det också att personen inte talar varken svenska eller engelska eftersom hela vår komparationsböjning av adjektiv och adverb är uppbygd kring det systemet (positiv - komparativ - superlativ). Det går liksom inte att påstå att det som kommer en på superlativ-positionen i en komparering plötsligt inte skulle vara delaktig i komparationen. Så okunniga om språkets normer är inte de som arbetar på TV6.
 
Det jag däremot tycker är konstigast med hela den här historien är alla idioter som trillat in på TV6 Facebooksida för att "försvara" kanalen.
Alltså, jag kan köpa ifall det finns människor som inte bryr sig om det hela, eller inte tycker att det är en så stor grej. Jag håller inte med, men jag kan förstå det hela på ett kognitivt plan. Men att aktivt gå in och säga "jag tycker reklamen är skitbra, stå på er TV6!". Vad fan är det för fel på en då?
Att det rör sig om transfobi råder det inga som helst tvivel om. Fine att gemene person inte reflekterar över det, och fine att de inte bryr sig om frågan, men det går inte att vara så korkad att en inte förstår det efter att ha fått det förklarat för sig. Den som ifrågasätter det måste ha snortat batterisyra. Men trots det, så loggar folk in på Facebook och menar att transfobi är en bra grej. Inte en grej de inte bryr sig om, utan en grej de aktivt förespråkar och kämpar för att försvara. Det är som att en person i kampen mot cancer på allvar skulle arbeta på cancerns sida!
Jag säger inte att en absolut inte får skämta om transpersoner, Men gör det på ett annat sätt! Den här typen av skämt är bara uttjatade och förtryckande, och bygger dessutom på missförstånd om vad transpersoner överhuvudtaget är. Det går att porträttera transpersoner på ett annat, mer sympatiskt sätt utan att vara en diskriminerande jäkla tönt.
 
Läs gärna en debattartikel på Aftonbladet om det.

Vanligt argument mot äktenskaplig jämställdhet

"Om vi tillåter folk av samma kön att gifta sig, vad är det då som hindrar oss från att tillåta folk att gifta sig med barn eller med djur?"
 
Hur ofta hör en inte det här argumentet?
I ärlighetens namn måste jag väl säga att jag inte hör det särskilt ofta. När jag diskuterar på svenska kommer det överlag bara ur truten på en eller annan kristdemokrat och sverigedemokrat, men inte ens bland dem upplever jag det vara särskilt vanligt. Men på sistone har jag börjat hänga allt mer på amerikanska sidor där det här diskuteras och då är det tyvärr desto vanligare.
Nu vet jag att jag egentligen sparkar in öppna dörrar (något som i ärlighetens namn är ganska kul), men jag tänkte ändå gå igenom det här argumentet en gång för alla.
 
Det rör sig nämligen om ett argumentationsfel där personerna som använder det har misslyckats med att koppla ihop sina premisser, alltså de grundantaganden som argumentet vilar på, med den logiska slutsatsen. Ett så kallat "logiskt felslut".
För att tydliggöra det här tänkte jag bryta ned argumentet i en lite argumentationsanalytisk ansats. Jag bör dock förvarna om att det var ungefär sex år sedan jag läste filosofi senast, så jag ber om ursäkt på förhand ifall jag blandar ihop lite begrepp eller så.
 
Så här ser argumentets struktur ut:
Premiss 1: Äktenskap mellan två av samma kön är inte/har under lång tid inte varit tillåtet.
Premiss 2: Äktenskap mellan en vuxen och ett barn är inte tillåtet.
Slutsats: Äktenskap mellan två av samma kön är detsamma som äktenskap mellan en vuxen och ett barn.
 
Problemet här är dock att slutsatsen inte följer av premisserna. Argumentet har en "Om A = C och B = C så är A = B"-struktur, något som är ett väldigt vanligt argumentationsfel. När jag läste filosofi beskrev de det med liknelsen: "Mamma kan inte flyga. Stenar kan inte flyga. Mamma är alltså en sten."
Det här argumentet bygger på att alla icke-tillåtna former av äktenskap är likvärdiga med varandra, något som kan sägas vara en dold premiss. Och då blir det väldigt mycket tydligare att se vad det är för brist i argumentet. För alla otillåtna äktenskap är helt enkelt inte jämförbara, och utgår vi ifrån att den egentligen enda gemensamma nämnaren av vikt, alltså otillåtenheten, skulle vara definierande så visar vi bara på att vi inte alls förstår vad det hela handlar om.
För jag hoppas att vi alla kan gå med på att det är en jävla stor skillnad mellan samtyckande vuxna och inte ens könsmogna, ofrivilligt deltagande barn.
 
 
Ett alternativ till det här argumentet, som är snarlikt, är:
Premiss 1: Homosexualitet är en sexuell avart.
Premiss 2: Pedofili är en sexuell avart.
Slutsats: Homosexualitet och pedofili är detsamma.
 
Där den argumenterande snarare riktar in sig på att homosexualitet som företeelse är fel (något som "äktenskapsförsvararna" också tycker innerst inne). Här har vi dock ett problem redan i premisserna eftersom de tydligt jämför homosexualitet med pedofili. En jämförelse som, återigen, haltar å det grövsta.

Kriget mot KDU - Del 5: Prideskräcken

Eftersom att allas vår käre Aron Modig varit på Kuba ett tag så verkar det som att han delegerat sina vanliga arbetsuppgifter, att skriva indignerade insändare till diverse dagstidningar, till sin vice ordförande, Sara Skyttedal. Hon har dock tagit sig an uppgiften med andakt och Expressen publicerade i dagarna en debattartikel där Skyttedal ondgjorde sig över Pride-festivalen.
 
Låt mig först göra det klart att Kristdemokraterna inte är ett hbtq-vänligt parti. Visst, de försöker få människor att tro det, inget parti som aktivt motarbetar homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera, och som försöker skjuta upp att steriliseringskravet för transpersoner avskaffas har rätt att försöka gestalta sig som något sådant. I ärlighetens namn finns det krafter inom partiet som vill verka för en mer hbtq-vänlig politik, men de verkar tyvärr inte få något större gensvar för förändringsidéerna och personerna har ändå gjort avvägningen att hbtq-personer är värda att offra för att de gillar resten av partiets politik. KD har alltid varit en motståndare för alla förändringar för att förbättra hbtq-personers situation, och att de medverkar på Pride är inget jag ser som ett tecken på förändring, utan ett populistiskt knep. Jag tvivlar som sagt inte på att det inte finns kristdemokrater som ärligt vill försöka förändra partiets syn på hbtq-personer, men resten av partiet gör bara minsta möjliga eftergifter för att undvika att helt frysas ut politiskt. Tills jag ser några allvarliga försök till bättring kommer jag att fortsätta hävda att KD inte har något på Pride att göra. Det hela är dock inte upp till mig, och som en person som under större delen av livet lästs som sc (straight-cis), även om jag på sistone upptäckt/erkänt för mig själv att det kanske inte riktigt stämmer, så tycker jag inte heller att det är min sak att yttra mig allt för mycket om det då jag på grund av hur jag läses har det stora privilegiet att slippa det förtryck och den diskriminering många hbtq-personer drabbas av. Men jag kände mig ändå tvungen att göra den här markeringen så att alla förstår utifrån vilken plattform Skyttedal kommer ifrån.
 
Skyttedal börjar i alla fall sin text med att tala om att de läskiga vänsterextremisterna håller på att kidnappa festivalen. Även om hon formulerar sig som att hon bara neutralt betraktar hur det ligger till så är det av implicerandet tydligt att hon också är av den åsikten. Hon drar till Uppsala Pride som ett exempel på att Stockholm Pride håller på att kidnappas av vänsterextremister, och verkar helt ignorera det faktum att Uppsala Pride och Stockholm Pride är två separata organisationer som inte har med varandra att göra. Det ska även tilläggas att hon här kopplar ihop Uppsala Pride, en fredlig socialistisk organisation, med den av henne benämnda "gatstensvänstern".
Det här med definitioner är en viktig sak, och även om det säkert finns en definition av "vänsterextremist" som involverar Uppsala Pride (exempelvis den som är vanlig bland högerdebattörer som verkar tycka att allt vänster om sossarna är extremt), så är de knappast i samma grupp som gatstenskastare.
Uppsala Pride var dessutom en uttalat socialistisk festival som inte bara fokuserade på hbtq-rättigheter utan också sett utifrån ett strukturellt, marxistiskt perspektiv. Det lär knappast komma som en överraskning att LUF egentligen inte ville gå med då de tjatat om det här varje år och vid det här laget bör ha begripit att en liberalistisk organisation inte riktigt har något att göra på en socialistisk tillställning. Det de istället surar över är att Uppsala Pride har mage att kalla sig Pride, trots att Pride mig veterligen inte är ett registrerat varumärke och att det ursprungliga Pride hade allt att göra med uppror mot maktstrukturer och inget att göra med den politiska varumärkesplacering som LUF är intresserade av. But I digress.
 
I samma stycke fortsätter i alla fall Skyttedal med att ta upp 68-rörelsen, och prata om att de började i normkritik och sedan mynnade ut i "sedvanlig vänsterextremism och diktaturkramande". Misstaget här är att hon kopplar ihop det normkritiska med det som hon sedan kallar för vänsterextremism. Huruvida det är extremism eller inte kan givetvis diskuteras, men oavsett så är de två inte samma sak. Det är sant att det var 68-vänstern som både pysslade med att kritisera normer i familjebildande och kärleksliv och som pysslade med att kritisera normer i ekonomisk politik och amerikansk imperialism (För helt ärligt; även om Sovjet gjorde sig skyldiga till en mängd övergrepp så får vi inte glömma att amerikanernas händer också var och är vansinnigt blodiga. Men att krama USA ses av någon anledning som ganska oproblematiskt i jämförelse), men de två är inte nödvändigtvis relaterade. Normkritik utvecklades inte till "diktaturkramande" utan de existerade sida vid sida.
 
När Skyttedal ska komma med ett exempel på radikalisering av hbtq-rörelsen (hon ignorerar q:et under sin text, men det gör ju Alexander Bard också och det är en diskussion jag inte anser mig vara kunnig nog för att ta) blir det hela dock än mer problematiskt. Hon skriver:
"En legitim kamp för att ge sexuella minoriteter möjlighet att leva sina liv som de önskar övergick till ett kulturradikalt och genusteoretiskt kärnfamiljshat."
Nu får jag känslan av att Skyttedal inte alls förstår orden hon kastar omkring sig, utan bara tagit ord hon tycker låter farliga och vänsterpräglade. Genusvetenskap är en vetenskaplig disciplin, och trots att många antifeminister, internethatare och andra inte verkar ha förstått det så ändrar inte det det faktumet. Genusvetenskapen har inget med hat att göra, varken för kärnfamiljen eller något annat, och inte heller något med hbtq-rörelsen. Inom hbtq-rörelsen ser vi heller inget direkt kärnfamiljshat. Visst finns det de som hatar kärnfamiljen där, men det är upp till dem själva och har inget med hbtq-rörelsen att göra. Däremot finns det många som är kritiska mot och hatar kärnfamiljsnormen. Stor skillnad!
Sen har vi "kulturradikal" som jag verkligen inte kan greppa. Skyttedal verkar älska ordet då hon nämner det tre gånger i texten, men hon definierar det aldrig. Syftar det på någon som har en radikal inställning till kultur? (Låter som en bokbrännare, vilket snarare ett fåtal kristna fanatiker sysslat med) Eller någon som har en radikal inställning till andra kulturer? (Låter ju snarare som SD) Eller någon som gillar radikal kultur? (Typ en hiphopare, hårdrockare eller surrealist?) Det är bara ett konstigt ihopbygge av två ord som båda för kristdemokratiska öron låter dåliga. Det betyder inget!
 
Artikeln går vidare med att Skyttedal ondgör sig över att folk i Prideparaden har lite kläder på sig och några programpunkter har läskiga namn. "Hur kommer man levande ur heterofamiljen" är det ena hon tar upp. Namnet är motiverat med tanke på hur sjukt mycket högre självmordsstatistiken och hatmorden är bland unga hbtq-personer jämfört med andra ungdomar. Den andra programpunkten är "Fittan i teori och praktik". Det hela låter som sexualkunskap, vilket är skrattretande då KD själva talat för en bättre sexualundervisning. Visst är det möjligt att KDU definierar "bättre" som "lär bara ut avhållsamhet och nämner inte könsorganen eller hur de fungerar", men det kändes ändå som en ganska småaktig tolkning av mig att göra. Och ändå tvingar Skyttedal mig att göra den!
 
Det här ökar i alla fall stigmatiseringen av hbtq-personer, enligt Skyttedal och hävdar också att det skulle vara självskrivet. Hon argumenterar inte mer för det.
Skyttedal går sen in på det klassiska "det personliga är politiskt" och vänder sig mot det. Hon hävdar att sexualiteten måste vara den enskildes angelägenhet. Det här är förstås sant, men problemet är att det inte är så. Det är därför Pride, feminismen och liknade finns; eftersom normens försvarare vägrar låta de som bryter mot den få göra det i fred, utan fortsätter att tvinga på hela samhället sina värderingar och forma hela samhället efter sina önskningar.
Hon fortsätter med att säga att det är hennes och KDUs fasta övertygelse att det skulle vara bristen på normer som orsakar psykisk ohälsa och sociala problem. Detta trots att så gott som allt pekar på motsatsen; att det är instängande normer och social press som gör folk olyckliga. Det här vägrar KDU förstå, och bidrar till att skapa ett mindre accepterande samhälle istället för att arbeta för ett samhälle där fler får plats. Det är i alla fall för "den här agendan" som sexuella minoriteter "hänsynslöst utnyttjas", enligt Skyttedal. Och det är ju verkligen hemskt att hbtq-personer vill skapa ett samhälle där de själva är mer accepterade. Skandal..
 
Skyttedal avslutar sin artikel med att argumentera för att Stockholm Pride borde arbeta för att övertala medelsvensson om att hbtq-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet. Jag förstår inte hur hon kan kläcka ur sig en sådan här grej. Med den här meningen så tar sig Skyttedal definitionsrätten till att bestämma vad som är "som alla andra" och vad som då är avvikande.
Hon verkar dessutom helt ha missat att poängen inte är att visa att hbtq-personer "är som alla andra". Poängen är att hbtq-personer ska få vara precis hur fan de vill. Poängen är inte att passa in eller anpassa sig efter normen, utan det viktiga är att få vara sig själv. Det är i alla fall det Pride handlar om för mig, och till dess att KD förstår det så kommer jag aldrig att tycka att de förstår det helt fantastiska med det jag upplever som festivalens idé; att alla, oavsett om en följer normen eller bryter den, är lika mycket värda och har lika stor rätt att få skapa sin egen tillvaro.
 
 
Ps
Imorgon går jag förhoppningsvis i paraden med Vänsterpartiet. Hälsa gärna om ni ser mig =)

Heteronormativitet och homosocialitet

(Inspirerad av en av de enda bra föreläsningarna vi fick under hela första terminen på lärarprogrammet)
 
De flesta känner förhoppningsvis till vad heteronormativitet innebär, men för de som inte vet så går det grovt förenklat ut på att det i samhället finns en förväntning om att alla är, eller bör vara, heterosexuella, monogama cispersoner. Det här märks särskilt tydligt i populärkulturen där nästan alla förhållanden som visas är heterosexuella, transpersoner förekommer ytterst sällan som något annat än comic relief eller så kallade "traps", och de enda typer av icke-monogamt beteende som visas är antingen otrohet eller singlar som "ligger runt".
Det märks också i att människor ses som så kallat "straighta tills motsatsen bevisats". En person måste helt enkelt komma ut som homo- eller bisexuell, men inte som straight. Och kommer en person ut innan hen börjat ligga eller hångla med folk tillhörande samma kön som en själv så kan en ofta stöta på frågor i stil med "hur kan du veta att du är det ifall du inte testat?", trots att personer anses vara heterosexuella långt innan de haft sex för första gången.
Heteronormativiteten handlar helt enkelt om förväntningar och förutfattade meningar som gör att samhället utgår ifrån att alla är heterosexuella, monogama och cis och att människor som inte passar in i den normen på ett eller annat sätt ofta behandlas sämre. Och även om det nu är så att omkring 80-90% av alla människor identifierar sig själva som heterosexuella så är det långt mycket vanligare att en romans i en film eller en bok involverar just en man och en kvinna. Den kultur där de inblandade inte är straighta cispersoner brukar också ganska snabbt bli klassade som just hbtq-kultur, till skillnad från sc-kultur som inte beskrivs som just sc-kultur utan istället ses som "normal", "vanlig" eller som överhuvudtaget inte definieras baserat på karaktärernas läggningar och könsidentiteter.
 
Det är också i kontrasten i uppdelningen mellan "normal" och "hbtq" som vi har heteronormens kärna, nämligen rätten att antingen definiera sig själv som just "normal" eller rätten att helt undvika att definiera sig själv. Att inte definiera sig själv alls utifrån de parametrar som en definierar andra så implicerar en också att det egna är "normalt", eller "oladdat". En heteroperson behöver inte definieras som en heteroperson eftersom det är så självklart att en person är en heteroperson om inget annat sägs (sen finns det den så kallade "bögskräcken" också förstås, när människor, trots den här impliceringen, ändå gång på gång på gång på understryka sin heterosexualitet) vilket istället för att skapa uppdelningen "hbtq" och "sc" skapar uppdelningen "hbtq" och "--".
Vissa som argt hävdar att det alltid talas en massa om hbtq-personer men aldrig om de stackars sc-personerna missar helt och hållet att det alltid talas om sc-personer, bara att dessa inte behöver definieras, eftersom alla utgår ifrån att en person är sc om inget annat sägs.
 
En av de mer underliga aspekterna med heternormativiteten är att det också finns en uppfattning om att folk är homosociala. Det här innebär att män helst umgås med andra män, och kvinnor helst umgås med andra kvinnor (och folk som varken är män eller kvinnor eller kanske bägge har ingen plats i heteronormen). Redan från barnsben socialiseras folk in i att främst umgås med medlemmar av sin egen könstillhörighet. En tjej som umgås med killar stämplas som en "pojkflicka" (i motsats till en "vanlig"/"riktig" flicka) och en kille som umgås med tjejer möter i värsta fall allvarlig stigmatisering och kategoriseras i bästa fall som "tjejtjusare". Att en kille faktiskt skulle vilja umgås med tjejer med annat än romantiska/sexuella bevekelsegrunder är förstås helt befängd(!).
I stort finns det en väldigt stark förhärskande attityd i samhället om att "lika barn leka bäst" och kön ses som den ultimata likhetsaspekten (trots att idén om kön som definierande faktor bör ses som fullkomligt absurd). Vi får kort och gott lära oss att vi främst har saker gemensamt med människor av vårt eget kön, och att det är de vi bör hålla oss till.
Med tanke på att vi lever i en kultur där normen säger att en man enbart kan förstås av andra män, och att en kvinna enbart kan förstås av andra kvinnor, är det inte lite absurt att samma kultur också målar upp att den enda vägen till lycka och det enda "rätta" sättet att leva på är i en kärnfamilj, utan allt för mycket kontakt med omvärlden, tillsammans med en person som är i grunden olik oss och som i slutänden aldrig riktigt kommer att förstå oss? Vore vi inte lyckligare i så fall, ifall vi levde med människor av våra egna kön och bara träffade andra när det är dags att avla fram nya barn? Varför har vi som kultur denna besatthet vid heterosexualiteten och kärnfamiljen trots att vi samtidigt får lära oss att män och kvinnor är fundamentalt olika och aldrig kommer dela intressen, värderingar eller förhållningssätt?
Det är fullständigt ologiskt!
 
Jag skriver helt under på att vi människor är olika varandra, men de här olikheterna är mellan individer, inte mellan grupper. Oavsett ifall den arbiträra indelningen baserar sig på kön, läggning, etnicitet, religion, könsidentitet, kultur eller något annat så finns det garanterat folk inom de olika grupperna som vi kommer att komma väldigt bra överens med och folk som vi kommer komma väldigt dåligt överens med. Men om vi blint fokuserar på de tillskrivna gruppegenskaperna, egenskaper som överhuvudtaget inte stämmer från första början, så kommer vi aldrig att inse det. Svårare än så är det inte.
 
 
 
Ps.
Inom kort (max tre dagar ifall inget oförutsägt händer) kommer det också ett inlägg om Vita Kränkta Män!

Stonewallupproret och normalisering

Tänk på hur det såg ut för hbtq-personer för ungefär femtio år sedan. Det var inte ofta som de syntes eller hördes i samhället, annat än när ett gäng idioter, typ polisen, fick för sig att de skulle spöa upp/mörda någon som inte var som de. I stort var de knappast en stark grupp i samhället, och den som talade om "homolobbyn" blev troligtvis utskrattad eftersom någon sådan inte fanns att tala om. Det går förstås fortfarande inte att tala om det, egentligen, utan idén om en "homolobby" kommer ifrån konservativa konspirationsteoretiker som fått för sig att "åh, nej, bögarna kommer och tar oss!" (för de här personerna har fortfarande inte förstått att lesbiska existerar som något annat än porrfilmsmaterial för heterosexuella män), men nu får ändå hbtq-personer synas såpass mycket att irrationella idioter börjat köpa konspirationsteorierna. Nu säger jag inte att hbtq-personer får synas tillräckligt mycket, eller behandlas väl av samhället, det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra, men det är i alla fall bättre nu än på 1960-talet, och hbtq-personer anses i alla fall vara lite mer normalt nu än då.
Att det blivit såhär beror dock inte på att den heterosexuella cis-majoriteten av sin stora godhet lyft fram hbtq-personer, utan de vi kan tacka samhällets relativt ökade acceptans av hbtq-personer är just hbtq-personerna som kämpat sig fram till ökade rättigheter.
 
En viktig händelse för det här var det så kallade Stonewallupproret, 1969. Under den här tiden var det vanligt att hbtq-personer i USA trakasserades av polisen som genomförde olika omotiverade razzior på gayklubbar och tvingade dem att betala pengar och/eller stänga. "Crossdressing" var en grund att arresteras för och det var knappast ovanligt att hbtq-personer misshandlades. Det här var också under den tid då personer som "kom ut" riskerade att avskedas från sina jobb, förlora sina vänner och sin familj, något som fortfarande drabbar många hbtq-personer men som var betydligt värre då. Hbtq-personer tvingades leva hemliga dubbelliv, och självmord var mycket vanligt.
Att påstå att det hela förändrats nu känns väldigt smaklöst eftersom hbtq-personer fortfarande utsätts för ett helt vidrigt förtryck, även i västvärlden, vi har ju till och med riksdagspartier som förespråkar sterilisering av transpersoner. Självmord bland hbtq-personer är fyra gånger vanligare än bland sc-personer (straight-cis), åtta gånger högre bland homosexuella män jämfört med heterosexuella, vilket är anledningen till att It get's better-projektet är så viktigt, samt att det är så vidrigt att Rädda Barnen och TV3 hade mage att kidnappa det. Vi kan däremot säga att det i alla fall är bättre nu än vad det var på 1960-talet. Det är givetvis inget vi ska nöja oss med, lite mindre dåligt är fortfarande dåligt, men det var värre förr.
I vilket fall som helst så hade ovanligt många samlats vid gaybaren Stonewall Inn, i Greenwich Village, New York, den 27:e juni 1969 av anledningen att gayikonen och sångerskan Judy Garland begravts tidigare samma dag, och många ville ta ett sista farväl av henne. Då gjorde polisen en razzia. Den här gången började dock besökarna kämpa emot och överröste poliserna med mynt och flaskor så att de var tvungna att ta till flykten.
Upproret fortsatte i flera dagar, med en mängd demonstrationer, gatustrider mellan poliser och protesterande. 
Det här anses vara starten för den moderna hbtq-rättsrörelsen, och blev den tändande gnistan för en mängd rörelser för hbtq-personer rättigheter. Mest känt är den första Pride-paraden som hölls 1970 på årsdagen för Stonewall-upproret.
 
Så hur kommer det sig då att det ändå har blivit bättre nu, och att hbtq-personer är mer accepterade? Jo, genom Stonewall-upproret och dess efterdyningar började hbtq-personer bli allt synligare i samhället vilket i sin tur ledde till att de blev mer normaliserade. Det här är förstås en väldigt långsam process, men ju mer synliga hbtq-personer blir desto mer "en del av vardagen" blir de. Som det ser ut nu ser vi sc-personer överallt i det offentliga samhället, och de har det oerhörda privilegiet att de inte ens behöver definieras som sc-personer. De får ingen klassificering, medan hbtq-personer definieras som just hbtq-personer. Det här blir ett problem eftersom bristen på klassificering gör att sc blir det "självklara"; alltså normen. Sc är det som är normalt och det som inte behöver definieras, vilket också är anledningen till att hbtq-personer behöver "komma ut" medan sc-personer inte behöver det. Därför blir det också så sinnessjukt fel när någon kränkt ska snacka om att "bögarna minsann syns överallt, men ingen pratar om oss straighta!". Sc-personer är överallt, bara att de inte behöver omnämnas som "sc-person", eftersom de tillhör normen.
 
Det är en skillnad på att en företeelse blir normaliserad och att en företeelse räknas som norm. Att vara normaliserad innebär egentligen bara att det är något som inte anses vara utstickande, medan att räknas som norm innebär att företeelsen är "standarden" och "så som det borde vara". Normen behöver aldrig ursäktas, definieras eller förklaras.
Varken hbtq eller sc borde vara norm, men för att ge hbtq-personer den drägliga tillvaro de har rätt så är det fullkomligt essentiellt att det sker en total normalisering. Därför är det viktigt att hbtq-personer syns i media, i det offentliga livet och i samhället i stort, för att de ska bli en del av vardagen på samma sätt som sc-personer är.

Scrubs och sexuell läggning - Räknas det här som att komma ut?

Jag älskar Scrubs.
Det är min absoluta favoritserie, och något jag verkligen kan titta på i vått och torrt. Det fungerar att titta på när en är nere, eller är trött och bara vill slötitta på något, eller är glad, eller vad som helst.
I vilket fall som helst är serien knappast perfekt utifrån ett genusperspektiv. Den har visserligen välgjorda kvinnliga karaktärer, men vissa avsnitt tenderar att stereotypisera kring mäns och kvinnors egenskaper.
 
Men det finns en scen som nog är bland det bästa jag sett när det gäller sexuell läggning, även om det kanske inte var den ursprungliga avsikten.
I avsnittet My Lunch, nummer tjugo på den femte säsongen är Carla och Elliot övertygade om att Todd, han som alltid går runt med high fives och sexuella trakasserier, beter sig som han gör för att han egentligen är homosexuell och trycker ned det genom att bete sig överdrivet sexuellt mot kvinnor. Efter ett tag går han med på det, men istället för att bli en mer harmonisk människa som börjar han bara bete sig likadant mot både män och kvinnor. När vaktmästaren sen konfronterar honom med frågan "What the hell are you?" får han svaret "I'm the Todd."
 
Det som gör det här så briljant är att istället för att kategorisera sin egen sexualitet så svarar Todd bara att han är sig själv. Och det är den här attityden inför sexualitet vi alla egentligen borde ha, för palla att alltid kategorisera saker. En tänder på det en tänder på, och att dela upp det i färdiga kategorier utifrån kön säger egentligen ingenting, utan kommer bara av den i samhället förhärskande dikotoma synen på det hela. Att ha färdiga kategorier utifrån kön, men inte så mycket annat, bidrar egentligen inte till något positivt i samhällsutvecklingen, utan stärker bilden av att män och kvinnor skulle vara fundamentalt olika. Sen är det klart att folk har olika preferenser, och då är kön en faktor, men hårlängd, kroppstyp, ögonfärg, osv är också faktorer.
Det här extrema kategoriseringsbegäret är också det som skapar bilden av heterosexualitet som standarden, medan folk måste "komma ut" som homo-, bi- eller något annat som bryter mot normen.
 
Om någon själv är bekväm med att definiera sig själv i någon av kategorierna; jättekul för den personen. Men det måste vara upp till en själv att bestämma. Jag kan för egen del säga att jag varken ser mig som hetero-, bi- eller homosexuell. Jag tänder på vissa saker, oavsett om det finns hos män eller kvinnor. Men det är de saker jag tänder på som är det viktiga, inte könet, och det är det jag vill definiera min sexualitet efter. Och den definionsrätten är min, och ingen annans.
 
 
 
Jag vill också tipsa om den här videon på medlemmar ur aktionsgruppen Samlevnadskommitén som genomför en aktion mot äktenskap, och är helt fantastiskt fin. Gör uppror mot de tvingande och exkluderande samlevnadsnormerna!

Alliansen sviker transpersoner - Igen

Igår kom beslutet från riksdagens socialutskott, att frågan om att steriliseringskravet på transpersoner ska tas bort skjuts upp ett år i väntan på att de än en gång ska utreda det som för alla utom empatilösa sociopater borde vara självklart vid det här laget. Tvångssteriliseringar är fel och en av de största skamfläckarna i vårt lands historia. Att de fortgår nu är en skandal av enorma proportioner, och att Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet bestämt sig för att gå på Kristdemokraternas linje är så vidrigt motbjudande att jag känner mig matt. Alliansens tre största partier har alltså bestämt sig för att offra de mänskliga rättigheterna för att hålla ett gäng religiösa fundamentalister nöjda.
Det är lite ironiskt då jag igår såg på en intervju med Jimmie Åkesson, där han förfasade sig över hur "det svenska samhället allt mer anpassar sig för islamister, på bekostnad av de mänskliga rättigheterna". Det här är förstås skitsnack, och även om det är något pucko som ungefär varannat år vill få tillämpa sharialagar i Sverige så verkar Åkesson i sin rasistiska blindhet missa att den här typen av förslag ständigt nekas. Det är ju tragiskt att det svenska samhället faktiskt visst går med på att totalskita i de mänskliga rättigheterna för religiösa fundamentalisters räkning, bara det att de råkar vara kristna fundamentalister. Att Åkesson nu inte protesterar, utan tvärtom verkar helt nöjd, visar ju tydligt (ifall det var någon som tvivlade) att han skiter i de mänskliga rättigheterna; han är bara en vanlig rasist.
.
Det mest absurda i den här människofientliga soppan är att socialutskottet motiverar sitt beslut med att de "ser emellertid vissa risker med att människor kan komma i kläm om inte lagstiftningen på området är komplett, och anser därför att de rättsliga konsekvenserna behöver utredas ytterligare."
Det här är bara en ren spottloska i ansiktet på alla de transpersoner som kommer steriliseras under det här året. Där kan vi snacka om att "komma i kläm".
Och vad finns det att utreda, egentligen? Hur kan någon "komma i kläm" av att vi slutar sterilisera folk? Vad är det värsta som kan hända? Att någon kommer på att hen kanske inte var redo för barn ändå? För det händer ju aldrig cispersoner?
Jävla människohatande idiotiska kräk. Jag hoppas att alla som röstar på Alliansen är medvetna om ni, om ni fortsätter rösta på Alliansen, också fortsätter rösta på människor som gärna offrar de mänskliga rättigheterna för att behålla sin makt. Vad kommer att hända när det blir ni som ligger på altaret?

Alliansen + Diskriminering = Sant

I Expressen kan vi idag läsa om att Göran Hägglund och hans vidriga Kristdemokrater lyckats pressa igenom att transpersoner ska fortsätta tvångssteriliseras. Detta trots att det finns en hög majoritet i riksdagen som tycker att kraven ska slopas. Faktum är att samtliga riksdagspartier utom just KD och Sverigedemokraterna uttryckligen sagt att de vill ändra lagen, vilket enligt valresultatet innebär att 88,7 % av riksdagen vill ta bort steriliseringskravet. Tyvärr så visade det sig att M, C och FP är direkta lögnare.
I vanliga fall hade det varit nog så i och med att 88,7% definitivt är mer än 11,3%. Men sedan 2004 när Alliansen grundades så har de borgerliga partierna bestämt sig för att de ska göra gemensam sak och bedriva en gemensam politik. Det innebär att partierna förväntas hålla en gemensam linje, oavsett vad de själva står för i olika frågor. Det här kräver ju förstås att parterna kompromissar och att vissa ibland tvingas vika sig för de andras vilja, annars kommer inte samarbetet gå särskilt smidigt och makten kommer att hotas.
Det är också det som har hänt nu. Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet har bestämt sig för att transpersoners rättigheter, rätten att inte steriliseras mot sin vilja, är mindre viktig än att deras samarbete med KD ska gå smärtfritt.
.
Barbro Westerholm (FP), som tidigare lovat att hon ska ta initativ i riksdagen för den här frågan, säger i artikeln "Det här kan man leva med. Det är ett bra steg framåt, där det tidigare har varit helt låst. Ibland tar det tid att komma i mål, men det är bättre än att det tar tvärstopp."
Nej, det är inte du som måste leva med det här, din jävla idiot. Det är transpersonerna. Det är fan inte dina rättigheter som hotas, klart som fan att du inte har så stora problem med att klara vardagen ändå. Och det är inte ett steg framåt eftersom den här frågan inte kräver ett totalt konsensus. Det hade fortfarande varit fullt möjligt att helt och hållet köra över KD i den här frågan, just för att alla andra partier i Alliansen tycker att lagen ska ändras. Det ska helt enkelt inte behöva ta tid att komma i mål, eftersom det inte är en fin gåva vi väntar på utan det är ett övergrepp som vi vill ska upphöra.
Annars hävdar folk att det är en "komplicerad juridisk fråga" och att det är därför det behövs mer tid, men de har också fel. Det bästa politikerna kan göra är att se till så att övergreppen stoppsa omedelbart och efter det kan en reda ut detaljerna.
.
Givetvis är Alliansens vilja att behålla makten den huvudsakliga orsaken till att det blivit så här. Det är bara därför de givit efter för Hägglund och hans besinningslösa sociopater till partis absurda krav, de vill helt enkelt inte riskera att Alliansen splittras och bestämde sig för att transpersonernas rättigheter var värda att offra. Men varje transperson som steriliseras efter idag är Fredrik Reinfeldts, Jan Björklunds och Annie Lööfs fel, personligen. Varje framtvingad ofrivillig barnlöshet som det här resulterar i ligger på deras huvudet.
Vi får hoppas att svenska folket kommer ihåg vilka fega kräk de är när det blir dags för val.
.
.
Uppdatering, länkar för mer läsning:
RFSL skriver om det i DN, SVT har en utförlig artikel om det, Forskarfeministen skriver om det, Fanny skriver om det, fler länkar kommer då jag hittar dem.

Warren Beatty ska inte ha någon eloge för att göra det självklara

I Aftonbladet kunde vi den 25:e december läsa att Warren Beatty stöttar sin sons könskorrigering. Tyvärr är inte historien så hjärtvärmande som det låter på rubriken, utan det handlar om att Warren länge motsatt sig det hela, på grund av rädsla och så vidare.
På sätt och vis kan jag givetvis sympatisera med att föräldrar och närstående kan behöva vänja sig lite vid tanken när en person "kommer ut" som trans, just för att cis är normen som det ser ut idag. Sen behöver en ju givetvis göra sig av med vanan att tänka på personen, i Warren Beattys sons fall, som en hon och börja tänka på honom som en han. Det hela är förståeligt, just för att vi människor lätt lägger till oss olika vanor och att dessa kan vara svåra att vänja sig av vid. Jag tenderar t ex fortfarande att kalla min lillasyster för namnet hon fick vid sin födsel trots att hon bytte namn för ett par år sedan just för att jag är såpass van vid hennes tidigare namn. Jag försöker förstås säga rätt, men ibland gör en fel. Det hela tycker jag är förståeligt, och att ha svårt att vänja sig av vid saker handlar inte om illvilja eller att en inte respekterar förändringen.
.
Vad jag däremot fan inte tycker är okej är att en förälder kämpar med att acceptera det hela, eller känner sig rädda eller så. För säga vad en vill, men rent generellt sett så är det fan så mycket jobbigare för transpersonen än vad det är för de anhöriga. Det handlar dessutom inte om något val eller så som ungen gjort eller så, utan hur hen är född. Det är alltså inget som går att "tänka bort", eller välja att inte vara, eller något i den stilen, utan trans är något som en inte har kontroll över. Inacceptansen är lika absurd och ologisk som att föräldrarna inte skulle acceptera att ett barn är vänsterhänt (mig veterligen är det också medfött, ifall det nu inte är det så kan ni bortse ifrån den här liknelsen).
Föräldrars uppgift är att vara där för sina barn, och även under de bästa omständigheter är en könskorrigering och vägen dit en ganska krävande resa och transpersonen ska helt enkelt inte behöva ta hand om sina föräldrar också.
.
Nu är jag förstås lite orättvis i en bemärkelse, i och med att det inte är helt och hållet föräldrarnas fel att de kan reagera kraftigt på det här. Det handlar om att kön helt enkelt är något som vårt samhälle har fått för sig är skitviktigt, och därför är en stor del av hur de flesta av oss ser en människa kopplat till dennes kön. Det hela är tragiskt, men tyvärr sant, vilket också är en av anledningarna till att könsrollerna är så svåra att bli av med. Människor resonerar undermedvetet att eftersom åtskillnaden av könen är såpass viktig så måste det ju innebära att det också är stor skillnad på dem, och inte bara kopplat till samhällets normer och vår naturliga förmåga att dela upp saker och ting i kategorier. Det gör helt enkelt lite ont att erkänna att vi prioriterar fel.
Det här drabbar förstås transpersoner hårt. Nu menar jag inte att påstå att deras problem beror på könsroller, det stämmer inte, däremot tror jag att det ofta kan bli värre av dem.
.
Warren Beatty ska dock inte ha en jävla eloge för att han äntligen tagit sitt förnuft till fånga och accepterat att hans son faktiskt är hans son, trots att sonen ifråga hade oturen att födas i fel kropp. Det borde han helt enkelt ha gjort från första början. Nu menar jag givetvis inte att han ska skällas ut heller, just för att han nu faktiskt gjort det rätta.
En person är helt enkelt inte ovanligt duktig och bra för att hen inte är rasist, hbtq-fob eller något liknande. Vi ska helt enkelt ha kommit såpass långt att det ska vara en ren självklarhet att en inte är det.
.
.
Ps.
Jag vill här tillägga att jag personligen är cis, så jag kan aldrig veta helt hur det känns att ha en inre könsidentitet som inte stämmer överens med hur min kropp ser ut. Därför är det mycket möjligt att jag gjort eller sagt något fel här, och för det ber jag hemskt mycket om ursäkt. Ifall någon bättre vetande ser något misstag jag gjort så rätta mig, för allt i världen, så att jag inte gör om samma misstag igen =)

Rätten till barn

Då en diskuterar det här med hbtq-personer och barn så finns det ett ständigt återkommande argument från motståndarsidan, nämligen att barn inte är en rättighet.
I sak har motståndarna rätt. Barn är ju människor, de är kort och gott sina egna och tillhör ingen. Däremot brukar argumentet i sitt egentliga syfte snarare användas i den bemärkelse att en förälder som utsätter sina barn för allvarliga missförhållande inte ska få behålla vårdnaden om sina ungar, något som är helt korrekt. Det riktigt ironiska är att de personer som oftast brukar strida hårdast för att hbtq-personer inte ska få möjligheten att få barn också är de som aggressivast hävdar att staten, eller någon annan, minsann inte ska lägga sig i hur de uppfostrar sina barn. Trycka på ungen extremreligiösa, rasistiska och/eller hbtq-foba åsikter? Fuck yeah, eftersom "det är mina barn och jag vet vad som är bäst för dem". Om det inte är att ta sig rättigheten till sina barn så vette fan vad det i så fall skulle vara.
.
Ska vi nu prata klarspråk så är det i vanlig ordning en viktig distinktion som belackarna helt och hållet har missat, nämligen att det är en helt enormt stor skillnad på att ha rätt till barn och att ha rätt till möjligheten att skaffa dem. Det är, som sagt, helt korrekt att barn inte är en rättighet, i och med att barnens egna rättighet att ha en eller flera bra föräldrar väger betydligt tyngre. Däremot har staten fan ingen rätt att aktivt hindra folk från att skaffa barn, vilket nu är det som sker när transpersoner tvångssteriliseras. Tvångssteriliseringar för liksom tankarna till nazi-Tyskland, inte ett europeiskt land år 2011 som stoltserar med att kalla sig "världens mest jämställda land". Vi ska helt enkelt ha kommit längre än så här.
Det som det här gäller är att du inte får ändra ditt juridiska kön utan att ha blivit steriliserad innan. Med "steriliserad" innebär här att du förutom att dina könsorgan inte får kunna ge upphov till en avkomma så får du inte heller ha några könsceller sparade. Du får alltså inte frysa in ägg/spermier någonstans, utan det måste vara helt omöjligt för dig att någonsin få biologiska barn. Varför? Fucked if I know! De (i det här fallet staten och konservativa) är väl antagligen rädda för att trans i likhet med homo- eller bisexualitet ska smitta eller vara ärftligt. Det är det inte, men även om det vore det så är det fortfarande inget som på något sätt är något negativt, annat än för transpersonen själv i och med att det förstås är väldigt, väldigt jobbigt att känna att en befinner sig i fel kropp.
.
Måste en ändra sitt juridiska kön, då?
Tja, måste och måste. Det känns ju bra, framför allt, i och med att det blir ett tecken på att samhället accepterar ens egentliga kön och inte klammrar sig fast vid det medfödda. Det kan helt enkelt kännas väldigt förnedrande att bli tilltalad med ett namn och ett kön som inte är ens eget.
Dessutom missar en helt och hållet vad det faktiskt gäller då en ställer en sådan här fråga. Det handlar inte om huruvida personen kanske skulle kunna klara sig genom livet ändå, trots att det står fel i passet. Det handlar om att personen helt enkelt inte ska behöva göra det, och att personen har rätt att få vara sitt rätta jag, i alla aspekter av samhället.
.
Men resurser då?
Det är också ett vanligt argument, att det kostar värdefulla resurser att ta hand om de här könscellerna, eller för den delen bekosta könskorrigeringar. Och jo, det kostar en del pengar precis som vård rent generellt sett gör. Men det är helt enkelt inget problem, eftersom en stat inte är ett, och bör inte heller behandlas som ett vinstdrivande företag. Syftet med en stat är att den ska ta hand om medborgarna, inte tvärtom. Nu måste ekonomin givetvis vara balanserad, men all vinst ska ändå återinvesteras i staten och inte läggas på hög. Däreför är det inget giltligt argument att staten lägger ned pengar på att hjälpa transpersoner, eftersom transpersoner är lika mycket medborgare som cispersoner och förtjänar samma tillgång till hjälp. För transpersoner har inte själva valt att bli transpersoner. Trans skulle snarare kunna jämföras med ett medfött handikapp, i den bemärkelse att det är något de inte hade någon som helst kontroll över, och att de ska få samhällets hjälp. Staten är där för människorna och inte tvärtom, helt enkelt.
.
Kan en inte adoptera istället?
Visst, jag personligen ser inte poängen med att skaffa biologiska barn, men det är bara jag. Det är helt enkelt inte min sak att avgöra vad som är rätt för andra baserat på vad som är rätt för mig. På samma sätt är det inte upp till staten att avgöra att en transperson ska tvingas adoptera istället för att få biologiska barn, utan det är upp till henom själv. Vidare finns det mycket som visat på att hbtq-personer har enormt mycket svårare att adoptera än heterosexuella och cispersoner, just för att de diskrimineras av adoptionsbyråerna.
.
Den här frågan har kommit upp en del i media, och Reinfeldt har lovat att de ska undersöka möjligheterna att ändra om i lagen. Det här är något som alla partier i riksdagen är för, utom KD (big suprise) och eventuellt SD (jag vet faktiskt inte var Sverigedemokraterna står i den här frågan, men jag skulle inte bli förvånad om de står på KDs sida, eftersom de verkar vilja inskränka allas rättigheter som inte är vita, svenska och heterosexuella). Men med tanke på att stödet är såpass stort så fattar jag inte vad det är som tar så lång tid. Lägg fram en motion att det här övergreppet ska upphöra med omedelbar verkan? Det behövs ingen långdragen jävla utredning för att fatta att det här inte bara är fel utan så obscent sjukt att en blir illamående. Så finns det någon politiker som vågar lämna motionen och se till att det här avskaffas? Varje sekund som det här fortgår är en sekund för länge!

Den "dolda" homofobin - Eller varför alla borde sluta försöka vara "manliga"

För ett par dagar sedan läste jag det här i tidningen och skulle skrivit om det tidigare ifall jag inte haft tenta-p. På det stora handlar det om en 27-årig man som huggit ihjäl en 55-årig kvinna, och nu har advokaten meddelat mannens förklaring till varför han gjorde det. Han trodde kvinnan var en man som försökte ragga på honom.
Jaha? Är det mer okej då, eller?! Ett mord är ju fortfarande ett mord, och det är en vidrig handling oavsett vem som mördas, men likt förbannat försöker den här 27-åringen förklara sig genom att säga att han trodde att det var en man som raggade på honom, som om det då skulle vara mer okej.
.
Den här typen av resonerande är tyvärr inte allt för ovanligt hos många killar, även om det lyckligtvis är mer sällan det går så här långt. Det finns fortfarande en väldigt stark "bögskräck" hos många, och ifall en homosexuell man gör det minsta närmande så ser den här typen av män det som ett angrepp på deras kära manlighet, som tydligen är det viktigaste de har och måste skyddas till varje pris.
Men homosexualitet är inte ett virus som sprids genom kontakt, och ifall en nu sänder ut "fel" signaler (Jag tror för övrigt det här snacket om signaler är skitsnack) så är det väl inte personerna som tolkar signalerna som ska straffas för det, utan då ligger väl snarare "problemet" hos en själv? Men idén om "manligheten" är väldigt tunn och bräcklig, vilket leder till att varje gång den hotas så känner de idioter som fått för sig att den är viktig, och att de är mer eller mindre män beroende på struntsaker, att de måste göra något ofta oerhört aggressivt för att skydda den. Ta t ex då ett par killar sköt in med automatvapen i Casino Cosmopol (Eller vad stället nu hette) i Stockholm för x antal år sedan, då de fått för sig att deras stolta manlighet kränkts genom att de blev nekade inträde.
.
Det här fokuset på "manlighet" märks överallt i samhället, och särskilt i hur många män förhåller sig till hbtq-personer. Hur många gånger har en inte hört det klassiska "Jag har ingenting emot bögar, bara de inte raggar på mig"-resonemanget? Trots att idioterna som yttrar det inte fattar att de visst har något emot bögar, och faktiskt är rena homofoberna. Varför skulle en annars "ha något emot" ifall homosexuella män stöter på en? Det här är en homofobi som slutar i våld eller "eww, vad äckligt!"-kommentarer istället för ett "Nej, men tack ändå".
"Men de måste ju respektera att jag är straight!" hörs då ofta som ett idiotiskt försök till ett försvar för en ståndpunkt som är ännu dummare. Jo, det är väl klart folk ska respektera ifall någon inte vill ligga med dem, precis som att många heterokillar borde respektera att alla tjejer de slemmar över inte vill ligga med dem heller. Ett nej är ett nej. Sen borde folk väl fatta att de inte har "straight" skrivet i pannan på sig själv, så det går faktiskt inte att se ifall en person är hetero eller inte. Och att göra ett närmande är inte att inte respektera att någon är straight, att göra ett närmande är att kolla läget och se ifall personen är intresserad. Och om personen efter det vänliga nej de superstraighta heterokillarna definitivt inte gav dem ändå fortsätter så är det inte för att personen är homosexuell, utan det är för att personen är en idiot som inte respekterar ett nej.
Sen borde väl de här superstraighta heterokillarna inse att bara för att en kille går igång på andra killar innebär det inte att den killen kommer att gå igång på dem. Jag kan föreställa mig att intoleransen är ganska avtändande.
.
Så, för att avsluta den här essäistiska skapelsen så är homofobin fortfarande ett jävligt stort problem i Sverige, något som tyvärr gestaltas väldigt tydligt av 27åringens agerande. Om det finns folk som är beredda att döda en person som stöter på dem bara för att de tror att personen tillhör samma kön som de själva så har vi fortfarande jävligt stora problem i samhället. Svårare än så är det inte.

"Jag är minsann inte gay" - Den "dolda" homofobin

Jag läste nyss det här om hur Christer Sandelin blivit fly förbannad om att Alexander Bard skämtat om att Sandelin skulle vara homosexuell, eller i varje fall att han skulle funderat på att testa, och jag känner mig helt förstummad över det hela.
På ett plan kan jag förstå att en person kan vilja rätta andra som tror att hen är något som hen inte är, det är helt okej. Jag kan förstå att en inte vill att folk ska tro saker om en som inte stämmer, oavsett hur trivila grejerna är. Men att kraftigt dementera det på det här sättet som Sandelin gör implicerar att det på något sätt är negativt att vara homosexuell. Och det är däremot inte okej någonstans.
.
Det här är kopplat till hur framför allt "bög" används som ett skällsord (Jag är osäker på ifall "flata" används som förolämpning då det i alla fall inte var något jag hörde under min skoltid), kanske främst i skolorna, men också i samhället överlag. Då ett ord används som en förolämpning så impliceras det att ordet är något negativt. På samma sätt är det också då något uppfattas som en förolämpning, personen som blir kallad det anser helt enkelt på ett eller annat plan att det skulle vara något negativt. Och jag har mött mängder av framför allt män som skulle ta illa upp ifall någon skulle tro att de var homosexuella.
Det är förstås ren homofobi, och då det gäller män så kommer det i alla fall delvis ifrån en skev bild av att homosexuella män skulle vara mindre manliga, och att mannen som folk tror är gay på något sätt sänder ut "signaler" om att han skulle vara omanlig. Nu är det ju så att det enda som "vara manlig" egentligen innebär är att en är man. Det är den enda korrekta definitionen av ordet, eftersom att alla andra "manliga" egenskaper bara är knutna till manlighet via sociala konstruktioner. Därför är det också väldigt skevt att försöka uppfylla de egenskaperna bara för att vara "manlig". Det är en sak om en person tycker om egenskaperna och vill ha dem därför, men att det på något sätt skulle vara knutet till det som det innebär att vara man är rena dumheter. Det enda som det innebär att vara man är att en känner att en är man. Samma koppling finns förstås mellan kvinnlighet och ordet "flata". Det finns även där en felaktig bild om att en lesbisk på något sätt inte skulle vara en "riktig" kvinna.
.
För att återgå till ämnet så implicerar Sandelin, och alla andra heterosexuella som tar illa upp av att kallas homosexuella eller då folk tror att de är det, att det är något negativt med att vara homosexuell. Det är också därifrån behovet att kläcka ur sig saker som "Det finns inte en atom i min kropp som är homosexuell" kommer ifrån, att kraftigt distansera sig från något som en känner är negativt. Shit, av häftigheten att döma hade en kunnat tro att Bard sagt att Sandelin är nazist!
Det är oerhört viktigt att "bög", "flata" och liknande ord slutar användas som förolämpningar, men det är minst lika viktigt att de också slutar uppfattas som förolämpningar. Återigen, jag kan förstå att människor inte vill att andra ska tro saker som inte stämmer om dem, men är det så jävla viktigt vad folk tror om ens läggning? Det är liksom inget att bli arg eller ens upprörd över. Frågar någon är det väl bara att rätta och så är det inte mer med det.
.
Det är också med bakgrund av det här som jag blir förbannad på folk som påstår att det inte finns någon homofobi kvar i samhället, eller att Pride inte behövs. Så länge "bög", "flata" eller liknande uttryck används eller uppfattas som förolämpningar, och så länge någon känner ett behov av att kraftigt dementera ifall en är det så är homofobin ett faktum och vi behöver fortsätta arbeta för att den ska försvinna helt. Homofobi är inte och ska inte vara välkommet eller ens accepterat i vårt samhälle. För, helt ärligt, vad spelar det för jävla roll vilket/vilka kön folk tänder på?

Nej, vi ska inte ha någon jävla straight-parad

Nu i veckan har jag varit på Pride, vilket varit oerhört kul (träffade Sofia Zettermark och hennes flickvän Moa, vilket kändes extremt coolt ^^), men i och med festivalen har också de vanligaste påpekandena dykt upp till ytan i år med, som "men, om vi har en parad för homosexuella så borde vi ju ha en för straighta med, annars är det ju orättvist och så blir det diskriminering mot straighta".
Först en språklig sidenote: Pride är för hbtq-personer, inte bara för homosexuella. Det kan vara värt att komma ihåg med tanke på att framför allt transpersoner redan negligeras väldigt mycket i vårt samhälle.
Jag blir så sjukt förbannad varje gång jag hör det här. Personerna som kläcker ur sig det här har verkligen inte förstått vad det är Pride faktiskt handlar om och varför festivalen och paraden finns, men för att skriva det så enkelt som möjligt: Pride finns för att hbtq-personer utsätts för förtryck och diskriminering på grund av vilka de är. Inte saker de gör, utan vilka de är. Därför finns Pride.
.
Vad en festival och parad för straighta eller cissexuella så finns det inte av den enkla anledningen att det inte behövs någon. Först och främst så är det i extremt få fall om ens någonsin som heterosexuella eller cissexuella diskrimineras på grund av sin läggning. Du hör inte ungdomar och barn skrika "straight" eller "breeder" till varandra som förolämpningar, inte heller används "hetero" som negativt prefix. Heterosexuella får aldrig höra att de borde hålla tyst om eller hemliggöra sin läggning och cissexuella måste inte vänta till efter arbetsdagen för att få vara sin rätta könsidentitet. Jag har aldrig hört talas om någon kyrka som fördömmer heterosexuella och ingen har någonsin ifrågasatt straighta och cissexuellas rätt att få barn på grund av deras läggning. Det finns ingen don't ask don't tell policy för straighta och inte heller pratar man om hetero- eller cissexualitet som något onormalt.
Det är helt enkelt det som det handlar om. Heterosexualitet och cissexualitet behöver ingen festival och ingen parad eftersom att resten av året redan tillhör dem. Pride behövs just för att visa att det finns andra sätt än normen att leva sina liv på som är lika okej och också folk kan bli lyckliga med, och för att hbtq-personer för en gångs skull ska få känna att de också är bra och normala. För samhället har hittills, även om det blivit bättre, varit jävligt dåliga på den punkten.
.
Så, återigen nej, vi behöver ingen jävla straight-parad, eftersom att heterosexuella och cissexuella inte behöver och har behövt kämpa för sina rättigheter som just heterosexuell och cissexuell på samma sätt som hbtq-personer. Det handlar inte om att diskriminera straighta, det handlar om att hbtq-personer blir diskriminerade, och Pride är en protest mot det.
.
I en perfekt värld behövs inte Pride, men till dess att vi är där kommer i varje fall jag att glatt gå med i tåget för att visa mitt stöd till dem som inte har det lika lätt som jag, trots att de borde ha det.

KD - Ett bakslag för jämlikheten

Jag är ledsen för att jag inte uppdaterat på länge. Jag är för tillfället i Stockholm på besök hemma hos två av mina föräldrar, och den enda dator jag har tillgång till är min bärbara som jag inte är helt bekväm vid att skriva på. Frekvensen kommer att återkomma då jag är tillbaka hemma i Linköping.
.
.
KD hade i dagarna sitt riksting där de såg över sin politik. Där förekom en motion om att steriliseringskravet på transpersoner som genomgår en könskorrigering skulle slopas. En motion som röstades ned.
Det första den intervjuade Maria Larsson, folkhälsominister, säger är att beslutet inte är unikt utan att det är i linje med en del andra EU-länder. Det är ingen ursäkt. Bara för att andra gör fel innebär det inte att vi också ska göra det, särskilt inte med tanke på att Sverige länge försökt vara ett av de mest progressiva länderna i frågor om jämlikhet. Det här är helt enkelt en väldigt fel ursäkt, inte ett argument, eftersom att "alla andra gör så" inte är giltligt utifrån en argumentativ basis. Det är ju till och med något som vi hör från barnsben i stil med att "om blaha-blaha hoppade ned från en klippa, skulle du också göra det?". Och precis som att vi inte bör hoppa ned från en klippa för att någon annan gör det bör vi heller inte tvångssterilisera folk för att någon annan är knäpp nog att göra det.
.
Hon säger också att hon inte gillar att man kallar det tvångssterilisering eftersom att "Om man byter kön är det också rimligt att man väljer bort könsspecifika egenskaper från sitt gamla kön." Det hon däremot missar är att skaffa barn inte är något könsspecifikt, utan det gäller alla, och själva poängen är att vi borde behandla transpersoner precis som cispersoner. Vidare är det också lite fel att säga att man "byter kön". Det som händer är att personen i fråga hade den gruvliga oturen att födas med fel kön, och att man genom en operation rättar till felet. Det kan tyckas vara bara en fråga om ordval och att endera fungerar, men så är det faktiskt inte. Då man talar om att någon byter kön så får man det att låta som att det handlar om något personen i fråga gör bara för att, och inte på grund av att det faktiskt behövs för att personen ska kunna få en dräglig tillvaro. "Könsbyte" får helt enkelt en mildare laddning än "könskorrigering" och framhäver inte att det handlar om att personen råkat ut födas med fel kön.
.
I en annan artikel om samma ämne säger hon att "Om man bestämmer sig för att byta kön och exempelvis går från att vara kvinna till att bli man så är det ett beslut man fattar och blir en ny juridisk person. Och då tycker inte vi att om den som bestämt sig för att bli man ska kunna fortsätta att föda barn och bli gravid utan att ett beslut är fattat om att byta kön och då bör även beslutet om könsbyte fullföljas."
Här får hon det att låta som att en könskorrigering bara är en lite småkul grej som en transperson bara bestämmer sig för att göra, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att personen i fråga fötts med fel kön och ska få det uppordnat så att hen kan ha det kön som hen egentligen är.
.
Hon säger också att "Dessutom har frågan naturligtvis ett barnperspektiv. Där det handlar om att barn vill kunna definiera  en mamma och en pappa och här får vi inte det klargörandet". Först och främst är det ingenting som säger att ett barn vill kunna definiera en specifik förälder av kvinnligt kön och en av manligt. Alla studier som gjorts på samkönade par som föräldrar visar att de blir lika bra föräldrar som de par där det finns en man och en kvinna. Det som kan leda till att barn vill definiera en mamma och en pappa är för att samhället trycker på dem att ett barn ska ha en mamma och en pappa. KD vill alltså fortsätta diskriminera både transpersoner och homosexuella för att det heteronormativa samhället inte kan acceptera att det finns fler sätt att leva. Läs det där igen, för det är verkligen såpass ofattbart.
KD tycker att bara för att vissa människor inte kan acceptera andra människor så som de är så ska de utsatta människorna straffas.
Det är inte okej.
.
Slutligen kan ett barn visst definiera en mamma och en pappa vid en könskorrigering. En transtjej som genomgår en könskorrigering är en både biologiskt och mentalt, och vice versa. Vad mer kan man egentligen begära?

Ytterligare en anledning till att inte rösta på KD

Till att börja med vill jag be om ursäkt ifall jag använder mig av felaktiga uttryck i den här texten. Jag har tyvärr inte helt och hållet koll på vilka orden som är de rätta eller de mest passande benämningarna och ordvalen då det gäller transpersoner, om det nu är det korrekta uttrycket. Jag vill i alla fall säga att om jag skriver fel så handlar det inte om brist på respekt eller så, utan att jag helt enkelt inte vet bättre. Jag försöker kolla upp det, men det finns många källor som säger olika, så rätta mig gärna om jag säger fel.
.
Jag vill också säga att idén till det här inlägget inte är min egen, utan jag skriver saker som Sofia Zettermark skriver på sin blogg. Jag har valt att också skriva om det eftersom att det dels är en väldigt viktig fråga och dels så är jag osäker på ifall alla som läser min blogg också läser hennes. Gör ni inte det så borde ni dock göra det, eftersom att hon är skitbra.
.
.
I världen finns det, som förhoppningsvis alla vet, personer vars inre könsidentitet, alltså det kön personen upplever sig vara, inte stämmer överens med hur deras kroppar ser ut. Att säga att det rör sig om exempelvis män som känner sig som kvinnor är egentligen fel, eftersom att det går djupare än så. Snarare skulle jag uttrycka det som att det, i exemplet ovan, rör sig om kvinnor som råkat födas med manskroppar.
Den här skillnaden är väldigt viktig att ha i åtanke, eftersom att det första uttryckssättet säger att det är fel på den inre könsidentiten, vilket inte riktigt stämmer, medan den andra säger att det är kroppen som har fel kön, vilket är närmare sanningen. Om folk utgår ifrån det första uttryckssättet så leder det dessutom till att det här är något som kan behandlas enbart via terapi, eller liknande, vilket helt enkelt inte stämmer.
Lyckligtvis har vi i Sverige och på många andra ställen i världen möjlighet att utföra könskorrigeringar, det vill säga att man helt enkelt rättar till det medfödda felaktiga könet som personen har fötts med och ändrar det för att överensstämma med den inre könsidentieten istället med hjälp av hormonbehandling och ibland operationer.
.
Här i Sverige har vi dock vissa regler inför en könskorrigering som är fruktansvärt skeva och rent människofientliga. För att få byta juridiskt kön måste du nämligen vara steriliserad. Då man förändrar en människas könsorgan, och gör ett manligt till ett kvinnligt eller vice versa, så blir personen steril eftersom att människor som föds i en manskropp saknar äggledare och de som föds i en kvinnokropp saknar spermieproduktion. Förhoppningsvis behöver det inte vara så i framtiden, men än så länge så är det en oundviklig bieffekt av en könskorrigering.
Men för att vara steriliserad i juridisk bemärkelse så innebär det inte bara att personen inte har kvar sina äggledare eller sin spermieproduktion, utan för att det ska räknas så måste personen inte ha någon möjlighet att skaffa egna barn på något sätt, exempelvis genom att spara ägg eller spermier. För att personen ska få byta sitt juridiska kön måste alltså även dessa förstöras. Vidare måste även de som väljer att inte genomgå någon operation fortfarande sterilisera sig för att få byta kön juridiskt.
.
Det här steriliseringskravet är något som Sverige har fått kritik för, bland annat från Europarådet, eftersom att det är ett solklart fall av diskriminering på grund av könsidentitet. Det här kravet är också något som de flesta av våra politiska partier insett är fullständigt absurdt och de vill ta bort det. Tyvärr så har Kristdemokraterna under lång tid motsatt sig att det här kravet plockas bort.
”Eftersom förslagen i betänkandet inbegriper en rad komplexa frågeställningar där konsekvenser av olika slag behöver belysas kan jag i dagsläget inte ange någon närmare tidsplan för det fortsatta arbetet.” Sade Göran Hägglund den 21/11 2008. Men han slutade inte att försöka skjuta upp det där.
”Jag har medvetet valt att avvakta med att lägga fram förslag på området i avvaktan på denna rapport och ser fram emot att ta del av Socialstyrelsens tankar och förslag på området.” Sade han 17/6 2010, och handlade om en utredning som Socialstyrelsen själva beslutat att göra, förmodligen för att de tröttnade på att regeringen inte själva agerade.
.
Det ska här tilläggas att det är Göran Hägglund som är Sveriges socialminister. Det är alltså hans uppgift att handskas med frågor som rör socialpolitiken, som till exempel folkhälsan och familjepolitiken, som den här frågan handlar om. Det är alltså hans jobb att lösa problemet, inte att blunda för det.
(Hägglund-citaten är hämtade här ifrån)
.
Faktum är att det inte finns någon vettig anledning till att ha ett steriliseringskrav då byte av juridiskt kön förekommer. Det är en relik från en äldre tid där trans ansågs vara något ärftligt och något man inte ville ha i samhället, vilket ledde till att man lät sterilisera dem i förhoppningen om att anlagen för det inte skulle spridas vidare. En äldre tid som KD helt desperat verkar vilja återvända till. Det bör tilläggas att vi i Sverige också har låtit sterilisera romer och homosexuella i vad jag endast kan kalla ett försök att utplåna dessa människor från landet.
.
Det finns två möjliga anledningar till att tvångssterilisering sker, men ingen av dem är vettig.
Den första är att folk tror att det hela är ärftligt. Mig veterligen har ingen forskning någonsin visat att transpersoners barn själva blir transpersoner i någon högre grad än vad cissexuella (De personer vars könsidentitet stämmer överens med deras kropp) personers barn blir transpersoner. Men även om det vore så, vilket det inte är, så är det fortfarande ingen anledning till att tvångssterilisera människor, eftersom att man då säger att transpersoner är oönskade i samhället, vilket bara är skevt.
Den andra möjliga anledningen är att transpersoner på något sätt skulle vara sämre föräldrar än vad cissexuella är, vilket helt enkelt inte är sant. Ens lämplighet som förälder har ingenting att göra med ens könsidentiet eller könsuttryck att göra.
Det finns alltså inget skäl till att steriliseringskravet överhuvudtaget existerar, annat än ren diskriminering. En diskriminering som KD verkar vara bekväma med att den fortgår. Nu har dock Maria Hansson Nielsen, KD-kommunpolitiker och själv transperson, sagt att frågan ska tas upp på Rikstinget, KDs högsta beslutande organ. Så med lite tur kanske vi äntligen får se att det här absurda kravet försvinner, men att det har tagit så här lång tid är helt sjukt.

Frälsningsarmén och hbtq-diskriminering vs It gets better

I dagarna har det "avslöjats" av Kalla Fakta hur homosexuella diskrimineras inom Frälsningsarmén i och med att de inte tillåts bli frälsningssoldater och med att någon därinne erbjöd sig att försöka bota homosexualitet med bön. Idag (9/5) skrev Frälsningsarméns ledare, Marie Willermark, en debattartikel på svt-debatt där hon försöker slå ifrån sig kritiken. På något sätt verkar hon dock ha missat poängen totalt.
.
I sin artikel skriver Willermark hur Frälsningsarmén inte vill vara fördomsfulla eller fördömande, och tycker att alla hbtq-personer ska kunna vara öppna med sin läggning. Hon säger också att homosexualitet inte är någonting man väljer.
Men hon skriver också i artikeln om hur Frälsningsarmén utgår ifrån "en traditionell kristen grund" och ifrån "Bibelns sätt att se på äktenskapet som en livslång relation mellan man och kvinna", vilket inte är föreneligt med hennes andra yttranden.
.
Den enklaste definitionen av "diskriminering" är enligt NE "särbehandling", vilket är precis det som Frälsningsarmén sysslar med. Om man motsätter sig samkönade äktenskap och också motsätter sig all sexuell aktivitet utanför äktenskapet så behandlar man helt enkelt homosexuella på ett annat sätt en heterosexuella eftersom att de heterosexuella då faktiskt får en möjlighet till att ha sex och leva tillsammans med en partner. Det är verkligen ett typexempel på särbehandling, alltså diskriminering, men Willermark verkar ha glömt sin ordbok någonstans.
.
När hon dessutom skriver att homosexualitet inte är ett val, något jag är helt överens med henne om, så känns det väldigt konstigt att man på grund av något som inte är ett val på det här sättet ändå skulle få sämre möjligheter på grund av något så arbiträrt som att det anses vara syndigt enligt en bok. Ifall man tycker att det är fel att ha sex innan man gift sig så är det en sak, men för att det i så fall inte ska vara diskriminerande så måste ju samkönade äktenskap också vara tillåtet. Då får alla samma möjligheter och bemöts utifrån samma kriterier, eftersom att en homosexuell person inte får ut något av ett heterosexuellt äktenskap på samma sätt som en heterosexuell person.
.
Det här sättet att försöka bortförklara hbtq-diskriminering är inte ovanligt. Att organisationer säger att det inte har något emot de homosexuella, utan bara sexakten mellan två personer av samma kön. Det hela är en väldigt ful och motbjudande argumentationsteknik där man i princip säger att "vi har ingenting emot er, bara det som faller sig naturligt för er att göra, och som är helt okej för alla att göra som inte är som ni". Det är alltså fortfarande diskriminering, oavsett om organisationerna försöker dölja det eller inte. Sex är en naturlig drift hos människor, det går inte att komma ifrån, och genom att ge vissa människor möjlighet att ge efter för den samtidigt som man förbjuder andra från det så diskriminerar man. Det går helt enkelt inte att fördöma en såpass naturlig del av människan som sexuellt beteende utan att fördöma människan själv.
.
Nu är det ju förstås lätt att säga att vi har åsiktsfrihet i det här landet, och att Frälsningsarmén som organisation har rätt att utesluta vem de vill, men det är inte riktigt så enkelt. Grejen är den att Frälsningsarmén tar emot statligt stöd, och ska en organisation få statligt stöd borde vi ju faktiskt kunna kräva av dem att de inte ska diskriminera människor.
.
.
Bland det mer positiva i världen har vi det helt fantastiska It gets better-projektet. Det är en rörelse som finns i flera tappningar (Den här drogs igång av Dan Savage 2010) och försöker förhindra att unga hbtq-personer tar livet av sig. Ofta på grund av den mobbing och utsatthet de möter i samhället, då framför allt i skolorna. Det mest synliga arbetet går ut på att folk skickar in videos till dem med sina historier, och de har fått stöd av många kändisar, bland annat Neil Patrick Harris, Zachary Quinto och Tim Gunn. Videona är väldigt rörande och jag känner mig glad i hela själen över att en sådan här fantastisk rörelse existerar.
.
Det har även dykt upp en i Sverige, översatt till "Det blir bättre" som först blev ett tv-program. Tyvärr så lyckades TV3 och Rädda Barnen som höll i det hela klanta till det rejält då de gick ifrån grundidén att det handlade om hbtq-ungdomars berättelser till att istället mer allmänt ta upp fall av mobbing och andra situationer då barn råkat illa ut.
Missförstå mig inte, det är väldigt viktigt att man tar upp och pratar om de situationer då barn råkar illa ut, men just den här kampanjen var till för hbtq-ungdomar, just för att de tenderar att bli förbisedda i andra kampanjer och rörelser för att stödja barn.
Saken är den att självmord, både fullbordade och försök, är betydligt vanligare bland hbtq-ungdomar, precis som att det är vanligare att de mobbas, blir utstötta och råkar illa ut i största allmänhet. Därför behövs det kampanjer som fokuserar specifikt på dem, eftersom att de generellt sett är mer utsatta än vad andra ungdomar är, och därför är det viktigt att de inte hamnar i skymundan igen. Emelie Mire Åsell och Ulrika Westerlund har skrivit en bra artikel om det här.
Nu har dock en svensk variant av det riktiga It gets better-projektet startats.
.
.
Då jag tittade på videos från It gets better-projektet råkade jag också hitta en del videos och meddelanden från olika kristna organisationer i USA som svarar på It gets better-projektet med tal om att det inte kommer att bli bättre, och att de istället kommer att brinna i helvetet. De här människorna försöker alltså förstöra ett fantastiskt initiativ för att få utsatta ungdomar att må bättre, bara för att de av någon outgrundlig anledning känner sig hotade av hbtq-personer. De vill systematiskt trycka ned, jaga, håna och hata människor som inte gjort något annat än att ha skapats på ett visst sätt, allt på grund av vad en urgammal bok säger till dem.
Nu är det så att jag är en moralisk nihilist som inte tror att det finns någon objektiv sanning inom moral, utan att allt är åsikter. Jag har alltså stora problem med begreppen ont och gott. Men om inte det där är ren och skär ondska så vet jag inte vad som är.

Bioware vs Homofobi

http://social.bioware.com/forum/1/topic/304/index/6661775&lf=8
I den här tråden från Biowares forum pratar användaren Bastal om hur han (Eftersom att det är internet är det inte helt säkert, men på grund av vad personen skriver kommer jag att utgå ifrån att det är en han det rör sig om) är besviken på att Bioware i sitt spel Dragon Age 2 negligerar "the straight male gamer" genom att dels ha med möjligheter till samkönade romanser i spelet, göra så att de manliga karaktärerna vid något tillfälle stöter på även ens manliga huvudkaraktär samt genom att göra de två kvinnliga karaktärerna det är möjligt att uppvakta inte tilltalande nog för den typiska manliga publiken (Bastal hävdar att de båda ser för exotiska ut).
.
Först och främst så säger sig Bastal prata för "the straight male gamer", samtidigt som han också vill påstå att han inte alls buntar ihop dem i en och samma bunt. Något som jag, som heterosexuell, manlig datorspelare, känner mig väldigt stött av. Att han överhuvudtaget vill göra heterosexuella män till en och samma grupp och hävdar att de har liknande åsikter och gillar liknande grejer är helt absurdt i min värld, eftersom att alla gillar olika. Att han dessutom hävdar att förekomsten av homosexuellt innehåll negligerar den gruppen, när det även finns icke-samkönade alternativ, är renodlat korkat. Bastal säger att Bioware, istället för att slösa tid och pengar på att göra samkönade romansalternativ, borde ha tagit fram fler heterosexuella eftersom att de flesta som spelar spelet är heterosexuella män.
.
Och visst, jag tänker inte förneka att de flesta som köpt Dragon Age 2 förmodligen är heterosexuella män, även om Bastal tagit sina siffror (80% män och 5% homosexuella) ur arslet. Problemet är att om man utgår ifrån att målgruppen alla är heterosexuella män så cementerar man fast bilden av att det är det normala. Det Bioware istället gör är att de inkluderar alternativ för fler än bara den största demografiska gruppen, och på så vis gör de motstånd mot normerna som säger att datorspelare är heterosexuella och män, vilket kan göra sysselsättningen mer attraktiv för folk som inte är heterosexuella män (Och som heterosexuell manlig datorspelare och nörd så ser jag ju hellre att fler tjejer börjar spela än färre, om inte annat för att det ökar de i nuläget relativt små chanserna att träffa en tjej som faktiskt förstår och delar ens hobby).
.
Det är klart att man som gay eller bi kan spela ett spel även om det bara finns heterosexuella romansalternativ, men samtidigt så är det ju ingenting som hindrar heterosexuella från att spela spel som bara har homosexuella romansalternativ heller, vilket många heterosexuella verkar ha svårt att förstå. Men, om det bara finns romansalternativ för den ena "sidan" kan de andra inte riktigt spela spelet på exakt samma villkor eftersom att det minskar graden av igenkännande. För att tydliggöra: En homosexuell spelare som spelar ett spel där de enda romansalternativen är heterosexuella får inte med den typ av romansalternativ som kanske skulle vara mest attraktivt för spelaren själv. För många spelar det ingen roll, en bra historia är fortfarande en bra historia. Jag kan själv lugnt påstå att jag skulle skita fullständigt i ifall ett spel jag spelar bara har samkönade romansalternativ. Men det är fortfarande en faktor att ta med i ekvationen i sådana här situationer, eftersom att man genom att exkludera endera "sidan" gör spelarens val mindre fritt.
.
Bastals problem med spelet är således dels att det finns homosexualitet med, han säger i inlägget att han vill ha ett "no homosexuality"-alternativ, vilket bara låter dumt. Han tycker också att det är awkward då någon karaktär med samma kön som hans egen försöker stöta på hans, och hävdar att det bara är politisk korrekthet att dela det i 50-50 på det här sättet.
.
Förutom att Bastal är en homofob (han säger själv att han tycker att homosexualitet är motbjudande) så verkar han inte alls kunna sätta sig in i någon annan typ av situation än hans egen. Att ha folk man är ointresserad av som stöter på en är en verklighet för framför allt många tjejer i verkliga livet, något som Bastal säkerligen tycker att de kan stå ut med. Och jag är beredd att hålla med att man får tåla om folk man inte vill ligga med stöter på en. Men det får alla tåla, och försöka ta som en komplimang. Inte bara kvinnor. Åtminstone första gången. Fortsätter någon att stöta efter ett nej så känns det inte helt okej. Det ska dessutom tilläggas att då spelets karaktärer stöter på ens huvudkaraktär är de inte särskilt framfusiga eller påträngande. Men Bastal tycker att det hela är extremt obehagligt.
.
Det oerhört fina och bra som Bioware gör när de gör romansalternativen 50-50 är att de i princip säger att de tycker att det är lika normalt att vara gay eller bi som det är att vara straight. Och det gör mig alldeles varm inombords. Det är sant att som världen ser ut idag så pekar mycket på att det är vanligare att vara heterosexuell. Men det är en jävla skillnad på vanligare och normalt.
Det handlar inte om politisk korrekthet här, utan, som David Gaider (huvudskrivare till Dragon Age 2) svarar till Bastal, om att den heterosexuella, manliga publiken är så van vid att få saker och ting vinklade åt deras håll att då något bara delvis vinklas på ett annat sätt för att inkludera fler så betraktar många det som att det blir en obalans. Det handlar om att man som priviligierad inte ser att man är priviligierad, ett välkänt socialpsykologiskt faktum, utan istället betraktar det som det naturliga tillståndet. Hur det "ska" vara. Då man, som i det här fallet, inte får alla privilegier längre så ses det som en obalans åt det andra hållet, när det istället är mer balanserat än tidigare.
Och det här har Bioware förstått och utformat sitt spel utifrån och gjort det lite mer balanserat, lite mer rättvist.
.
.
För att sammanfatta så har Bioware här arbetat för att deras spel ska bli så tilltalande som möjligt för fler än bara heterosexuella män, och de har även arbetat för att valmöjligheterna ska bli så lika för alla som möjligt. Det finns två manliga karaktärer att starta romanser med, och två kvinnliga. Vilket kön ens huvudkaraktär har spelar ingen roll. Det här innebär inte att alla karaktärer är bisexuella, utan att alla karaktärer är potentiellt hetero-, bi- eller homosexuella. Och det är ett stort steg i rätt riktning.
.
Det som många, framför allt vi heterosexuella män, måste förstå är att bara för att någon annan får rättigheter betyder inte det att vi blir av med våra. Våra rättigheter och fördelar blir inte värda mindre för att fler får ta del av dem. Och att homo- eller bisexualitet börjar ses som lika normalt som heterosexualitet är inte ett hot mot världen; det är en möjlighet för den att bli bättre.
.
.
Nu väntar jag bara på ett spel där man äntligen kan få spela som transperson.
.
.
Uppdatering:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/spela/article12797788.ab
Aftonbladet tar också upp det hela.

RSS 2.0