Kriget mot KDU - Del 8: Det öppna målet, eller om att de vill förbjuda tiggeri

Nu känner jag det nästan som att jag sparkar på någon som ligger, för det finns få lika uppenbara fall av "öppet mål" som KDU:s senaste utspel i DN om att de vill förbjuda tiggeri (läses helt seriöst på egen risk). Det är så förbannat korkat att det är stötande, när jag läser det så vill jag att mänskligheten ska be om ursäkt för att något så genuint ogenomtänkt alls blivit påhittat. Att kalla det "text" är ett hån mot alla andra texter och själva innehållet är ett våldsamt övergrepp på de bokstäver som kallblodigt offrats för att producera den. Den här kognitiva spyan förtjänar inte att kallas idé, den är inte värd bandbredden den tar i anspråk för den ska gå att läsa och att någon på DN tänkte att det var en bra idé att låta trycka den här totalt intelligensbefriade smörjan får mig att sörja träden som fick offras på detta okunnighetens altare! Det gör fan ont rakt in i själen att läsa, inte på grund av empatilösheten, den har jag kommit att vänja mig vid från KDU:s sida, utan på den totala okunnigheten i  den så kallade "texten". Att läsa den här "texten" är som att få en käftsmäll av pur dumhet, som att författaren Mimmi Westerlund sträcker sig genom skärmen och loskar mig i ansiktet med sin totala idioti.
Men okej. Då börjar vi.
 
Mimmi Westerlund har varit med i tidningen förut. Då var det i en artikel om hur synd det var om Bjästaborna eftersom de blev lite impopulära efter att ha fryst ut två våldtagna tjejer till förmån för deras våldtäktsman. Westerlund försöker förklara sig med att hon, när hon stod i kyrkan och applåderade åt våldtäktsmannen, inte alls hyllade våldtäktsmannen utan bara sin klasskompis. Det faktum att de är samma person tycks hon inte riktigt förstå. I samma artikel där modern till våldtäktsmannen, som drev en lång smutskastningskampanj mot de två våldtagna tjejerna, kallade dem för smutsiga horor och hela "faderullan".
 
Westerlund börjar med att försöka lätta upp stämningen med ett skämt om att kristdemokrater skulle kunna känna djup sympati med något annat än en pensionerad frikyrkomedlem som retar sig på att ungdomar åker för fort på sina skateboards och lyssnar på "dunka-dunka-musik". Även om skämtet i sig var bra så har jag en obehaglig känsla av att hon faktiskt försökte få någon att tro på det på riktigt, men likt minotaurer och hydror är den kristdemokratiska empatin något som bara existerar i myternas värld.
Hon skriver "att våga kritisera tiggeriet har i Sverige länge varit tabu", och ja, det har det. Och det finns en jävla anledning till det. Att "våga kritisera" tiggeriet är ungefär som att "våga kritisera" ett mordoffer för att någon annan bestämde sig för att mörda hen. Eller, för att sätta det i termer som en kristdemokrat möjligen skulle kunna förstå, så är att "våga kritisera" tiggeriet ungefär som att "våga kritisera" en norsk jävla stavkyrka för att den inte fattade att den skulle flytta sig undan Varg Vikernes brasor. Som att "våga kritisera" ett gäng gravstenar för att några tonåriga hobby-"satanister" fått för sig att klottra lite.
Att "våga kritisera" tiggeriet är tabu för att det varken är särskilt vettigt eller produktivt att kritisera ett offer för att hen drabbats av något (Trots den uppenbara idiotin i att göra en sådan grej är det EXTREMT vanligt när det gäller våldtäktsoffer. Jag vet, dumheten är slående, men att KDU alls har medlemmar visar att vi uppenbarligen inte har någon brist på korkade kräk i samhället). Istället föredrar rationella människor att "våga kritisera" det som orsakar problemen, men att KDU skulle vara rationella är ungefär så långt från sanningen en kan komma.
Westerlund försöker egentligen plocka poäng här på samma sätt som alla andra självutnämnda motarbetare av det så kallade "PK-samhället", nämligen genom att utmåla sig själva som en sorts ädla sanningsriddare som kämpar emot ett åsiktsförtryck, när de egentligen bara är ett gäng plumpa idioter som kämpar för sin högst tvivelaktiga rätt att slippa ställas till svars eller kritiseras för skiten de häver ur sig.
 
Det är tragikomiskt hur Westerlund presenterar sin problembeskrivning. Först ondgör hon sig över hur tiggare utnyttjas av organiserade brottslingar, för att sedan förklara att ett förbud mot bakomliggande koppleriverksamhet, alltså den organiserade brottsligheten, inte räcker! Detta trots att det är just det hon i början påstår sig vilja komma åt. Det visar sig sen att det är det "organiserade, aggressiva tiggeriet" hon retar sig på. Westerlund är irriterad på att tiggare försöker effektivisera sitt tiggande, något som verkligen inte är förvånansvärt eftersom det nog är ganska trevligt att utöka de annars icke-existerande marginalerna en har som tiggare.
Westerlund hävdar att ingen vuxen människa i Sverige ska behöva "tvinga" (mina citationstecken, eftersom "tvånget" här är högst otvunget) fotgängare att köpa rosor för att klara sin vardag, eller behöva skicka fram sina barn för att väcka sympati. Det har hon helt rätt i, men istället för att då hårt slå fast att alla som tigger ska få hjälp så att de inte behöver tigga längre så förespårkar då Westerlund att vi istället ska förbjuda själva tiggandet.
Hålen i det så kallade "resonemanget" är stora nog att obehindrat kryssa igenom med ett mindre solsystem i släptåg!
 
Kräkmedlet till "artikel" avslutas med att KDU anklagar tiggarna för att orsaka en negativ "roffa åt sig"-mentalitet. Det är så ironiskt att jag nästan får hjärtstillestånd att KDU är dödligt upprörda över att folk ber om några femkronor, men helt okej med att stora företag roffar åt sig miljarder av skattepengar och orsakar irreparabla skador på miljö och människor, allt i den kortsiktiga profitens namn. Men som med den mesta borgerliga politiken antar jag att KDU tycker att det som är omoral för privatpersoner är driftighet och entreprenörsanda när det görs med en F-skattesedel i bakfikan. Sällan har dubbelmoralen varit så tydlig.
Lägg dessutom till att det är just Alliansens politik som fått klassklyftorna att skjuta i höjden. Reinfeldt kan prata hur fint han vill om att svenskarna fått det bättre ifall en bara räknar "etniskt svenska" män i övre medelklassen och sedan hoppas på att vi glömmer bort att det finns en hel del fler människor i landet, men faktum är att de fattigaste och mest utsatta i Sverige fått det sämre under det borgerliga styret. Och KDU visar nu att de, istället för att försöka handskas med konsekvenserna av den politik de förespråkar hellre vill sopa problemen under mattan och låtsas som att de inte finns där.
 
Det verkar som att Westerlund och KDU inte förstår varför folk tigger. De verkar tro att det är en asnice hobby som vissa ägnar sig åt för att håva in storkovan, istället för det absolut sista alternativ som det faktiskt är. Kanske är det den borgerliga sinnessjuka valfrihetsfokus som spökar i huvudet på det kristdemokratiska ungdomsförbundet men de verkar inte förstå att människor inte tigger för att de valt det; de tigger för att de inte har något annat val. Och jo, det är möjligt att det finns ligor som utnyttjar det här, även om jag i ärlighetens namn aldrig sett något bevis för att så skulle vara fallet, men lösningen för att komma åt dem är inte att förbjuda tiggeri, utan att se till att det inte skapas några som är så utslagna av samhället att de behöver tigga.
Det finns dessutom en liknande problematik här som i pratet om att förbjuda prostitution. Om vi gör en handling illegal så tar vi också bort allt juridiskt skydd som omgärdar den. Ifall tiggeri vore olagligt och en person ändå var tvungen att ägna sig åt det så skulle hen vara betydligt mindre benägen att anmäla eventuella övergrepp som hen kan råka utsättas för, eftersom tiggaren då också riskerar att straffas. En har kunnat se genom historien att så fort en aktivitet blivit olaglig så har den också dragit till sig annan, betydligt grövre, kriminalitet. Att göra en aktivitet olaglig är också att ta bort allt juridiskt skydd från de som utövar den aktiviteten, vilket är den huvudsakliga anledningen till att vettiga stater är väldigt, väldigt restriktiva med illegal-stämpeln.
För det är en myt att folk slutar göra något om det blir olagligt. Visst kanske det minskar, men det upphör inte, vilket vi sett med bland annat fildelning.
 
Detta hån mot allt vad empati, kunnande och vanligt jävla sunt förnuft är inte ens populistiskt. Det är för dumt för att vara det. Det är egoistiskt, det är trångsynt och det handlar bara om att KDU anser sig ha rätten att slippa bli störda av omvärlden. För kontentan i hela Westerlunds verbala åderlåtning är att hon är obekväm och vill lagstifta om att hon ska få slippa se sådant som gör henne obekväm. Hon talar om att det är obehagligt att tiggare kommer ivägen för henne, men istället för att föreslå förslag på sätt att hjälpa så att människor slipper tigga vill hon bara att hon ska slippa titta på dem. Det är som att stå i ett fallfärdigt ruckel som när som helst kommer rasa ihop och kräva en ommålning för att "piffa upp det" istället för att börja reparera de bärande väggarna. Det är det ultimata exemplet på egocentrism och empatilöshet. Westerlund vill inte hjälpa tiggare, hon vill bara slippa se dem.
Jag undrar vad KDU ska kräva lagstiftning om härnäst. Kanske att tidningar bara ska få berätta solskenshistorier? Eller en lag mot att gråta offentligt? För vi måste ju verkligen värna om KDUs rätt att få fortsätta leva i sin lilla anti-intellektuella bubbla, eller hur?

Kriget mot KDU - Del 7: Aron Modig goes to förorten

I det här inlägget kommer jag nog att återupprepa en del jag skrivit i mitt inlägg om KDUs "Skaffa ett liv"-kampanj, men det kan tyvärr inte hjälpas. Aron Modig har nämligen dammat av den egentligen ganska unga men av någon anledning väldigt dammiga kampanjen i en debattartikel som publicerades under tisdagen i Svenska Dagbladet.
Och jag vet att jag inte är så jättenabbt på bollen här, eftersom det redan skrivits väldigt mycket vettigt om artikeln och ämnet, men jag tillbringade hela gårdagskvällen med att sitta i möte och sedan förbereda lektioner, så jag ligger lite efter i mitt tidningsläsande.
 
Aron Modig börjar med vad han själv troligtvis tycker är en gripande problembeskrivning men som egentligen bara är en extremt enögd och onyanserad verklighetsbild. Men i Aron Modigs värld är allting svartvitt! Det finns skurkar, det finns offer och det finns hjältar. Det hade säkert blivit en fantastisk saga för ungdomar i lägre tonåren, men som verklighetsbeskrivning är det inte mycket värt. En närmast total brist på analys har dock aldrig stoppat KDU tidigare, och Modig är fast besluten om att fortsätta traditionen av dåligt underbygda, reaktionära debattartiklar.
 
Han skyller allt på en "liten grupp ligister" och pratar om aktiva val. Det är sant att det är ett aktivt handling kasta stenar mot civilsamhället, men hur mycket val är det egentligen att välja mellan att tyst acceptera utanförskapet, tristessen och utsattheten eller att göra något, vad som helst, för att protestera? Det handlar egentligen inte om en medveten protest, jag tror inte ungdomarna vet varför eller så, utan de är helt enkelt förbannade. De är så pressade och så utestängda att det till sist bara exploderar. Det handlar inte om individuella val utan det handlar om hur människor som grupp fungerar. Pressas vi tillräckligt hårt så skjuter vi ifrån tillbaka.
Modig säger att han vill att politiker ska fördöma det, men det är ju lätt för en rik politiker med makt att säga åt fattiga, maktlösa ungdomar att de borde göra något annat. Varför skulle någon vara intresserad av att lyssna på vad någon som inte ens kan föreställa sig deras situation tycker att de borde göra?
För att lyssna till Modig är som att lyssna på en handelshögskoleelev som förklarar att om fattiga är trötta på att vara fattiga så är det bara att starta ett företag och "ta ett banklån för att finansiera det". Det handlar om en människa som är så blind för sina egna privilegier att han blivit helt inkapabel att förstå att människor inte har lika reella möjligheter bara för att de har lika teoretiska rättigheter.
 
Modig gör också en grej av att försöka skylla problemen på "de sönderreglerade arbets- och bostadsmarknaderna." Det är antingen genuint okunnigt eller ren lögn, för det är nog inte så att ungdomar i förorten gör uppror för att de inte får köpa loss sina lägenheter till en billig penning eller för att de vill kunna bli avskedade mycket lättare. För det ger inte fler jobb att slopa anställningstryggheter eller arbetarrättigheter, utan allt som händer är att företag då får lättare att sparka folk de tycker är obekväma. Och få saker gör företag lika obekväma som när en arbetare börjar prata om sina rättigheter.
 
När Modig sedan påstår att det aldrig lönar sig att utmana rättsstaten är han nästan obehagligt fascistisk. För om det är något vi lärt oss av historien så är det att rättsstaten behöver utmanas gång på gång för att kunna utvecklas och bli mer rättvis. Ingen har någonsin givit en förtryckt grupp rättigheter, utan de har alltid tvingats kämpa sig till dem. Oftast genom att utmana Modigs omhuldade rättsstat.
 
Nog stämmer ordet "reaktionär" bra in på högern, dels i den ursprungliga betydelsen, men också i den mån att de inte är intresserade av att förebygga problem, utan enbart siktar på att reagera och straffa, istället för att förbättra och stödja.
För hela Modigs artikel stinker av en reaktionslystnad. "Anpassa dig eller straffas!" gastar han och lyckas i vanlig ordning helt missa att det inte finns en enda instans där strängare straff lett till färre brott i oprivilegierade områden, eller att Alliansen med sin åtstramningspolitik är den huvudsakliga orsaken till varför det här eskalerar.
För det handlar om utanförskap, det handlar om att sakna möjligheter att förändra sin situation och om att aldrig ges en ärlig chans. Det handlar om att klassproblematiken i Sverige döljs av skitsnack om invandring eller religion, detta trots att den här sortens problem funnits i nästan alla samhällen någonsin. Fattigare områden, och särskilt de med mycket unga människor, har alltid varit de osäkra områdena. Och även om högern kan tala sig stumma om "rättigheter" så är begreppet fullständigt irrelevant ifall det saknas möjligheter att använda sig av rättigheterna.
Och det är där problemet ligger. Inte i någon brist på etiska värderingar, disciplin eller sociala trygghetslagar som det gör i Modigs fantasivärld, utan i avsaknaden av möjligheter och maktlösheten det skapar. Det behövs inga hårdare tag eller stränga politiska förmaningar; det behövs jämlikhet och social rättvisa. Det behövs en möjlighet att kunna påverka och förändra sin egen tillvaro. Frihet utan jämlikhet är ingen äkta frihet - bara privilegier.
 
 
Läs gärna den här texten av Fredrik Edin om fenomenet.

Kriget mot KDU - Del 6: "Mitt hjärta är blått!"

Visselpaj tipsade mig idag om att KDU hade en ny kampanj för mig att sätta tänderna i, och efter att ha läst igenom kampanjen så tyckte jag mycket riktigt att den vore perfekt för mitt lilla projekt.
Kampanjen heter "Mitt hjärta är blått!" och förutom rent medicinska felaktigheter tar den upp ett gäng punkter som jag hade tänkt gå igenom på ett okaraktäristiskt strukturerat vis.
 
Aron Modigs del
Det börjar med att Aron Modig häver ur sig ett gäng plattityder om att mobbning, missbruk, hemlöshet, ensamhet och ungdomars psykiska ohälsa är dåliga saker. Det hela känns väldigt "no shit?". Han nämner också det här med familjer som splittras och där beror det helt på hur han menar. Pratar Modig om vanliga skilsmässor så kan i alla fall jag inte se det kategoriskt dåliga med dem. Det är klart att de kan vara tuffa att gå igenom men överlag är det betydligt bättre att människor som inte trivs ihop slutar leva med varandra än att de tvingar sig själva. Det sistnämnda skapar ofta långt mycket mer psykisk ohälsa än vad det förstnämnda gör.
I andra stycket börjar det dock bli lite speciellt när Modig påstår att det finns en motsättning mellan höga skatter och den stora välfärdsstaten och mellanmänsklig omtanke. Det här kan tolkas lite olika. Antingen menar han att höga skatter ligger i motsättning med de två sistnämnda, vilket är rent absurt. Det är tack vare höga skatter som vi har råd med en välfärdsstat. Det kan också vara så att han menar att höga skatter och en stor välfärdsstat står i motsättning med mellanmänsklig omtanke, vilket då får mig att tvivla på att Modig verkligen kan sin historia. Den stora välfärdsstaten växte nämligen fram som ett resultat av mellanmänsklig omtanke. Det är, i idén, mellanmänsklig omtanke taget till ett samhälleligt plan, vilket är skitbra. Slutligen kan det vara så att Modig menar att de tre är i motsättning med varandra, men det vore absurt av ovanstående anledningar.
Modig avslutar den första delen med att hävda att solidaritet, omtanke och ansvarstagande inte börjar i riksdagen utan hos människor själva. Han tycks ha missat att ingen påstått något annat heller, utan det det handlar om är att folk tycker att riksdagen också ska hjälpa till i och med att den är mäktigare än enskilda människor och då kan göra mer. Dels kan magnituden av omsorgen ökas, men det blir också lättare att se till att den når fler, till skillnad från den i grund och botten väldigt godtyckliga välgörenheten. Ifall all fattighjälp vore baserad på almosor så skulle bara vissa människor nås av den hjälpen, och bara de dagar någon rikare känner för att ge. Det fina med ett statligt välfärdssystem är att en kan se till så att hjälpen folk får är mer kontinuerlig, vilket också ger människor en ökad trygghet i tillvaron. Det är helt enkelt jobbigt att inte veta ifall en kommer ha råd med mat eller hyran nästa vecka.
 
"Samhället är större än staten!"
I den här texten gör KDU det logiska felslutet att en stark stat leder till att människor börjar tro att solidaritet människor emellan är överflödig. Det hela stämmer förstås inte, vilket vem som helst borde kunna se i samhället. Det kan i för sig hävdas att människor som befinner sig i en svår situation tenderar att sluta sig samman hårdare i gruppen, vilket är helt sant, men det krävs då att de ska befinna sig i en svår situation. Jag tycker inte att det är särskilt etiskt acceptabelt att försätta människor i svåra situationer bara för att KDU ska få lite mysig solidaritet att titta på från sina egna trygga position i samhället. Men det kan ju i rättvisans namn vara så att de syftar på något annat, men i annat fall går det inte riktigt att tala om att en omhändertagande stat skulle minska solidariteten. Ska jag dessutom se till mina egna åsikter så tycker jag personligen att vänstermänniskor är enormt mycket bättre på att visa solidaritet än vad högermänniskor är, och i och med att vänstermänniskor oftare är för högre skatter så faller ju KDU:s teori ganska platt bara där.
I delens andra stycke påstår de att en mindre stat skulle ge ett ökat personligt ansvarstagande. Ansvarstagande över vadå? Och varför är det per definition bra? Jag vet massor av människor jag inte skulle lita en sekund på att de skulle ta ansvar, men jag vet att om staten inte gör det så ska det i alla fall gå att tvinga dem till det, även om det förstås inte alltid fungerar så (hur många KU-anmälningar har Alliansen samlat på sig nu?). De påstår också att sänkta skatter skulle ge starkare familjer, ett påstående de helt dragit ur röven. Möjligen kan det vara så att det ger starkare familjer då det ekonomiska trycket för de fattigare tvingar dem att hålla ihop, då de inte har råd att klara sig själva. Kanske vi helt enkelt borde återvända till den tiden då äktenskap i stort sätt var affärsuppgörelser som gjorde det lättare för folk att klara livhanken? De tycker också att höga skatter leder till bråk om tid och pengar, vilket splittrar familjer. Det verkar som att KDU inte räknar de arbetslösas familjebildningar som "familjer". Tragiskt nog är jag inte förvånad om så skulle vara fallet. Jag förstår inte heller varför höga skatter skulle leda till att folk fick mindre tid. Kanske vet KDU någon magisk hemlighet som jag inte vet?
 
"Ungas psykiska ohälsa kräver värderingsskifte!"
KDU vill ha ett värderingsskifte säger de. Exakt vilka värderingar nämner de inte, annat än att de vill ha lite missbruk (vilket är ironiskt då klassklyftor ökar missbruket) samt en nolltolerans mot mobbning, vilket är självklart men inte alls lika enkelt som de får det att låta. Nog för att det finns undantag, men en majoritet av mobbningen fortgår inte för att folk tycker att det är acceptabelt, utan för att det helt enkelt är skitsvårt att handskas med! Shit, jag ska bli lärare, men jag är fortfarande sjukt osäker på vad som är rätt att göra i vilken situation, i och med att alla situationer och alla elever är olika!
Och det här med att alla är olika är också det som gör att det sticker mig i ögonen något så enormt att höra KDU prata om unga människors psykiska ohälsa. För ingen löst definierad grupp av unga människor i Sverige mår idag sämre än hbtq-personerna (med undantag från de apatiska flyktingbarnen). I Ungdomsstyrelsens rapport Hon Hen Han kan vi bland annat läsa att varannan transperson uppger att att hen försökt ta livet av sig. Det är dock något som KDU nästan verkar vilja ska fortsätta, i och med att deras moderspartis inställning till hbtq-personer snarast kan liknas vid Sverigedemokraternas motbjudande vidriga skitsnack om "orenhet" och "avloppssex". Jag tycker helt enkelt inte att en kan säga sig arbeta för att motverka ungdomars psykiska ohälsa samtidigt som en stöder ett parti som fortfarande vill sterilisera transpersoner och lägga ned Pride.
 
 
"Bekämpa fattigdom, inte rikedom!"
Det här stycket är så genuint surrealistiskt att jag inte riktigt vet var jag ska börja. De hävdar att folk inte borde köpa sig fria från sina samveten utan att en istället borde arbeta på långsiktiga lösningar, samtidigt som de i andra stycken motsätter sig välfärdsstaten och förespråkar välgörenhet som ersättning, vilket om något är att köpa sig fri från samvetet. De vill arbeta för lösningar, samtidigt som de försvarar den fria marknaden, som är en av de starkt bidragande orsakerna till att det blir så mycket fattigdom. Och till och med titeln är helt absurd!
Saken är den att det nuvarande ekonomiska systemet kräver att några är fattiga så att andra ska kunna vara rika, och det krävs att det alltid finns några arbetslösa, annars slutar vår arbetsmarknad att fungera. Det här är rätt krångligt och inget jag riktigt har plats eller orkar gå in på här (det kommer ett mer förklarande inlägg), men vi kan i alla fall sluta oss till att alla inte kan vara rika, och för att vi ska kunna bekämpa fattigdom krävs det en viss omfördelning av resurser; något som högern tenderar att se som att en "bekämpar rikedomen". För att vi ska kunna få bukt med fattigdomen så är ett mer jämlikt samhälle essentiellt. Det fungerar inte annars! Men det jämlikare samhället är oföreneligt med den politik som Alliansen för, som ökar klyftorna istället för att minska dem.
 
Det värsta är väl att det känns som att den icke-ansvarstagande stat som KDU främst protesterar mot är just den som Alliansen styr. Nu säger jag inte att jag är det minsta nöjd med vad sossarna pysslade med, men det är ju framför allt Alliansen som gjort det till allmän praxis att staten ska vara stark nog att skydda vissa marknadsaktörers intressen samtidigt som de totalskiter i människors väl och ve. För säga vad en vill om sossarna, men inte fan slängde de ut en massa sjukskrivna till en arbetsmarknad som saknar jobb de ändå hade varit för sjuka för att klara av i alla fall!
Ifall någon vill minska kriminaliteten, missbruken, ungdomars psykiska ohälsa och liknande, så borde en inte gå med i KDU utan istället börja arbeta för ett jämlikt samhälle. Ett klasslöst samhälle är det enda där vi ens kan hoppas på att komma i närheten av det här!
 
 
 
Ps
Jag är fadder för Lärarsektionens Nolle-P under de kommande två veckorna, så jag kommer troligtvis inte kunna uppdatera lika frekvent som vanligt.

Kriget mot KDU - Del 5: Prideskräcken

Eftersom att allas vår käre Aron Modig varit på Kuba ett tag så verkar det som att han delegerat sina vanliga arbetsuppgifter, att skriva indignerade insändare till diverse dagstidningar, till sin vice ordförande, Sara Skyttedal. Hon har dock tagit sig an uppgiften med andakt och Expressen publicerade i dagarna en debattartikel där Skyttedal ondgjorde sig över Pride-festivalen.
 
Låt mig först göra det klart att Kristdemokraterna inte är ett hbtq-vänligt parti. Visst, de försöker få människor att tro det, inget parti som aktivt motarbetar homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera, och som försöker skjuta upp att steriliseringskravet för transpersoner avskaffas har rätt att försöka gestalta sig som något sådant. I ärlighetens namn finns det krafter inom partiet som vill verka för en mer hbtq-vänlig politik, men de verkar tyvärr inte få något större gensvar för förändringsidéerna och personerna har ändå gjort avvägningen att hbtq-personer är värda att offra för att de gillar resten av partiets politik. KD har alltid varit en motståndare för alla förändringar för att förbättra hbtq-personers situation, och att de medverkar på Pride är inget jag ser som ett tecken på förändring, utan ett populistiskt knep. Jag tvivlar som sagt inte på att det inte finns kristdemokrater som ärligt vill försöka förändra partiets syn på hbtq-personer, men resten av partiet gör bara minsta möjliga eftergifter för att undvika att helt frysas ut politiskt. Tills jag ser några allvarliga försök till bättring kommer jag att fortsätta hävda att KD inte har något på Pride att göra. Det hela är dock inte upp till mig, och som en person som under större delen av livet lästs som sc (straight-cis), även om jag på sistone upptäckt/erkänt för mig själv att det kanske inte riktigt stämmer, så tycker jag inte heller att det är min sak att yttra mig allt för mycket om det då jag på grund av hur jag läses har det stora privilegiet att slippa det förtryck och den diskriminering många hbtq-personer drabbas av. Men jag kände mig ändå tvungen att göra den här markeringen så att alla förstår utifrån vilken plattform Skyttedal kommer ifrån.
 
Skyttedal börjar i alla fall sin text med att tala om att de läskiga vänsterextremisterna håller på att kidnappa festivalen. Även om hon formulerar sig som att hon bara neutralt betraktar hur det ligger till så är det av implicerandet tydligt att hon också är av den åsikten. Hon drar till Uppsala Pride som ett exempel på att Stockholm Pride håller på att kidnappas av vänsterextremister, och verkar helt ignorera det faktum att Uppsala Pride och Stockholm Pride är två separata organisationer som inte har med varandra att göra. Det ska även tilläggas att hon här kopplar ihop Uppsala Pride, en fredlig socialistisk organisation, med den av henne benämnda "gatstensvänstern".
Det här med definitioner är en viktig sak, och även om det säkert finns en definition av "vänsterextremist" som involverar Uppsala Pride (exempelvis den som är vanlig bland högerdebattörer som verkar tycka att allt vänster om sossarna är extremt), så är de knappast i samma grupp som gatstenskastare.
Uppsala Pride var dessutom en uttalat socialistisk festival som inte bara fokuserade på hbtq-rättigheter utan också sett utifrån ett strukturellt, marxistiskt perspektiv. Det lär knappast komma som en överraskning att LUF egentligen inte ville gå med då de tjatat om det här varje år och vid det här laget bör ha begripit att en liberalistisk organisation inte riktigt har något att göra på en socialistisk tillställning. Det de istället surar över är att Uppsala Pride har mage att kalla sig Pride, trots att Pride mig veterligen inte är ett registrerat varumärke och att det ursprungliga Pride hade allt att göra med uppror mot maktstrukturer och inget att göra med den politiska varumärkesplacering som LUF är intresserade av. But I digress.
 
I samma stycke fortsätter i alla fall Skyttedal med att ta upp 68-rörelsen, och prata om att de började i normkritik och sedan mynnade ut i "sedvanlig vänsterextremism och diktaturkramande". Misstaget här är att hon kopplar ihop det normkritiska med det som hon sedan kallar för vänsterextremism. Huruvida det är extremism eller inte kan givetvis diskuteras, men oavsett så är de två inte samma sak. Det är sant att det var 68-vänstern som både pysslade med att kritisera normer i familjebildande och kärleksliv och som pysslade med att kritisera normer i ekonomisk politik och amerikansk imperialism (För helt ärligt; även om Sovjet gjorde sig skyldiga till en mängd övergrepp så får vi inte glömma att amerikanernas händer också var och är vansinnigt blodiga. Men att krama USA ses av någon anledning som ganska oproblematiskt i jämförelse), men de två är inte nödvändigtvis relaterade. Normkritik utvecklades inte till "diktaturkramande" utan de existerade sida vid sida.
 
När Skyttedal ska komma med ett exempel på radikalisering av hbtq-rörelsen (hon ignorerar q:et under sin text, men det gör ju Alexander Bard också och det är en diskussion jag inte anser mig vara kunnig nog för att ta) blir det hela dock än mer problematiskt. Hon skriver:
"En legitim kamp för att ge sexuella minoriteter möjlighet att leva sina liv som de önskar övergick till ett kulturradikalt och genusteoretiskt kärnfamiljshat."
Nu får jag känslan av att Skyttedal inte alls förstår orden hon kastar omkring sig, utan bara tagit ord hon tycker låter farliga och vänsterpräglade. Genusvetenskap är en vetenskaplig disciplin, och trots att många antifeminister, internethatare och andra inte verkar ha förstått det så ändrar inte det det faktumet. Genusvetenskapen har inget med hat att göra, varken för kärnfamiljen eller något annat, och inte heller något med hbtq-rörelsen. Inom hbtq-rörelsen ser vi heller inget direkt kärnfamiljshat. Visst finns det de som hatar kärnfamiljen där, men det är upp till dem själva och har inget med hbtq-rörelsen att göra. Däremot finns det många som är kritiska mot och hatar kärnfamiljsnormen. Stor skillnad!
Sen har vi "kulturradikal" som jag verkligen inte kan greppa. Skyttedal verkar älska ordet då hon nämner det tre gånger i texten, men hon definierar det aldrig. Syftar det på någon som har en radikal inställning till kultur? (Låter som en bokbrännare, vilket snarare ett fåtal kristna fanatiker sysslat med) Eller någon som har en radikal inställning till andra kulturer? (Låter ju snarare som SD) Eller någon som gillar radikal kultur? (Typ en hiphopare, hårdrockare eller surrealist?) Det är bara ett konstigt ihopbygge av två ord som båda för kristdemokratiska öron låter dåliga. Det betyder inget!
 
Artikeln går vidare med att Skyttedal ondgör sig över att folk i Prideparaden har lite kläder på sig och några programpunkter har läskiga namn. "Hur kommer man levande ur heterofamiljen" är det ena hon tar upp. Namnet är motiverat med tanke på hur sjukt mycket högre självmordsstatistiken och hatmorden är bland unga hbtq-personer jämfört med andra ungdomar. Den andra programpunkten är "Fittan i teori och praktik". Det hela låter som sexualkunskap, vilket är skrattretande då KD själva talat för en bättre sexualundervisning. Visst är det möjligt att KDU definierar "bättre" som "lär bara ut avhållsamhet och nämner inte könsorganen eller hur de fungerar", men det kändes ändå som en ganska småaktig tolkning av mig att göra. Och ändå tvingar Skyttedal mig att göra den!
 
Det här ökar i alla fall stigmatiseringen av hbtq-personer, enligt Skyttedal och hävdar också att det skulle vara självskrivet. Hon argumenterar inte mer för det.
Skyttedal går sen in på det klassiska "det personliga är politiskt" och vänder sig mot det. Hon hävdar att sexualiteten måste vara den enskildes angelägenhet. Det här är förstås sant, men problemet är att det inte är så. Det är därför Pride, feminismen och liknade finns; eftersom normens försvarare vägrar låta de som bryter mot den få göra det i fred, utan fortsätter att tvinga på hela samhället sina värderingar och forma hela samhället efter sina önskningar.
Hon fortsätter med att säga att det är hennes och KDUs fasta övertygelse att det skulle vara bristen på normer som orsakar psykisk ohälsa och sociala problem. Detta trots att så gott som allt pekar på motsatsen; att det är instängande normer och social press som gör folk olyckliga. Det här vägrar KDU förstå, och bidrar till att skapa ett mindre accepterande samhälle istället för att arbeta för ett samhälle där fler får plats. Det är i alla fall för "den här agendan" som sexuella minoriteter "hänsynslöst utnyttjas", enligt Skyttedal. Och det är ju verkligen hemskt att hbtq-personer vill skapa ett samhälle där de själva är mer accepterade. Skandal..
 
Skyttedal avslutar sin artikel med att argumentera för att Stockholm Pride borde arbeta för att övertala medelsvensson om att hbtq-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet. Jag förstår inte hur hon kan kläcka ur sig en sådan här grej. Med den här meningen så tar sig Skyttedal definitionsrätten till att bestämma vad som är "som alla andra" och vad som då är avvikande.
Hon verkar dessutom helt ha missat att poängen inte är att visa att hbtq-personer "är som alla andra". Poängen är att hbtq-personer ska få vara precis hur fan de vill. Poängen är inte att passa in eller anpassa sig efter normen, utan det viktiga är att få vara sig själv. Det är i alla fall det Pride handlar om för mig, och till dess att KD förstår det så kommer jag aldrig att tycka att de förstår det helt fantastiska med det jag upplever som festivalens idé; att alla, oavsett om en följer normen eller bryter den, är lika mycket värda och har lika stor rätt att få skapa sin egen tillvaro.
 
 
Ps
Imorgon går jag förhoppningsvis i paraden med Vänsterpartiet. Hälsa gärna om ni ser mig =)

Kriget mot KDU - Del 4: "Skaffa dig ett liv"

Tidigare i år så gick KDU ut med en ny kampanj som av någon anledning främst syntes i invandrartäta förorter (det var i varje fall så jag upplevde det, men det är såklart mycket möjligt att jag har fel) som gick under namnet "Skaffa dig ett liv".
Kampanjen gick ut på att det finns vissa saker folk kan göra som leder till att de inte kommer att få ett jobb, och undermeningen var att folk som var dumma nog att göra de sakerna, t ex inte lyssna i skolan, välja fel gymnasieprogram/högskoleutbildning eller har mage att våga känna sig otrygga, fick skylla sig själva ifall de inte fick "ett bra liv". Det ska också tilläggas att det enligt KDU bara verkade finnas en definition av ett "bra liv" och att det mer eller mindre innebar ett högavlönat arbete. Ni kan läsa kampanjmaterialet här eller hitta det via KDU:s hemsida.
 
Det ironiska med materialet är först och främst att de börjar med texten "Vet du bättre än politiker hur du ska leva ditt liv? Vi är övertygade om det!". Det här är ju ganska speciellt i och med att det kommer ifrån KDU som anser att politiker vet bättre än transpersoner ifall transpersoner borde steriliseras eller inte, de vet bättre än homosexuella ifall de homosexuella borde få gifta sig eller inte och dessutom tycker sig ha rätten att bestämma vilka som bör och inte bör ha barn, utan att luta sig mot någon forskning, och deras huvudparti tycker dessutom att kriminalisera en hel generation och tillåta statligt spionage på medborgarna är the shit.
Det hela blir ännu konstigare i och med att KDU under hela texten ändå klart och tydligt visar att det är en viss typ av existens som de hävdar är ett "bra liv", och i och med att KDU själva är politiker så blir uppmaningen "Skaffa dig ett liv!" också politiker som säger åt medborgarna hur de ska leva sina liv. För det är ju bara vissa typer av liv som är acceptabla enligt KDU. En person som lider av allvarlig fibromyalgi kanske föredrar att leva på sjukpenning istället för att jobba då smärtorna kanske då blir lättare att hantera? Och en teaterkonstnär som har förskolebarn som målgrupp kanske hellre vill leva på en statlig konstnärslön och fortsätta skapa konst för barnen än att börja jobba på ett call-center? Men alla viljor kanske helt enkelt inte räknas, vad KDU anbelangar.
 
KDU pratar i materialet om att det är viktigt att fritt välja den skola och utbildning som passar en person bäst. Det här, och att skolan är viktig, tycker de att en signalerar genom tidiga betyg. Nu är det ju så att jag kan lite om det här med pedagogik och utvecklingsteori, i och med att jag ska bli lärare. KDU verkar inte kunna det, men jag förstår att det kan vara lite för mycket begärt att de faktiskt skulle frågat någon som är någotsånär insatt i den pedagogiska forskningen.
Saken är nämligen den att det inte finns någon forskning som visar att tidgare betyg skulle leda till ett ökat kunskapsförvärv. Det finns snarare mycket som pekar på det motsatta. Som det ser ut nu så tenderar nämligen de flesta elever att anse att betyget är viktigare än själva lärandet. Huruvida en kan något eller inte blir sekundärt till huruvida en får bra betyg eller inte. Betyg är vad vi pedagogiskt intresserade kallar för "yttre motivation", alltså motivation till att plugga och prestera som kommer utifrån själva stoffet (det som ska läras) och studenten i form av någon typ av belöning, tävlingsinriktan, rädsla för straff, eller liknande. I motsats till det har vi den så kallade "inre motivationen". Drivkraften att plugga kommer då istället inifrån studenten; hen pluggar för att hen är nyfiken och intresserad. Utan att gå in på allt för mycket detaljer så kan vi säga att den inre motivationen i regel är bättre än den yttre och leder till ett djupt lärande (förståelse) istället för ett ytligt (minnas). En person som lär sig något djupt förstår det istället för att bara komma ihåg det, och har mycket större retention (behållning) över tid.
Problemet med den yttre motivationen, som alltså uppmuntrar till ett ytligt lärande, är att den riskerar att dränka den inre. Det är mer frestande att göra något med en belöning än utan, och när en person börjat få belöningar så vill hen fortsätta få det. Belöningen blir det viktiga, istället för kunskapserhållningen, vilket skadar lärandet. I den perfekta skolan skulle vi inte haft några betyg alls, men i dagsläget som samhället är utformat behöver vi någon typ av betyg i samhället (även om det räcker med IG - G). Tidigare betyg är dock inte ett sätt att lära elever att kunskap är viktigt; det är ett sätt att lära elever att betyg är viktigt. Stor skillnad.
 
KDU säger också att de, för att skapa mer jobb, vill ha en fri arbetsmarknad med färre hinder. Det här rimmar illa med paragrafen under där de istället talar sig varma för trygghet. Saken är ju den att de här så kallade "hindren" i arbetsmarkanden, alltså LAS, skälig grundlön och liknande, bidrar till att ge folk trygghet. Långt mycket mer trygghet än vad fler poliser skulle innebära. Faktum är att fler poliser i sig inte skapar någon direkt ökad trygghet eller minskad brottslighet. Det som däremot fungerar är ett utjämnande av de sociala klyftorna. Men det är troligtivs lite för radikalt för KDU.
 
Det värsta med KDU:s kampanjmaterial är att de blundar för de strukturella orättvisor som finns i vårt samhälle och istället lägger skulden på individen. Tyvärr så är det inte så enkelt, utan det är väldigt mycket av våra liv som vi helt enkelt inte kan påverka. Att trots det lasta en individ för allt som går fel i hens liv vittnar inte bara om en vidrig människosyn utan det är dessutom fullständigt ologiskt. Alla som är det minsta insatta i samhällsvetenskap vet att det aldrig är så enkelt som en fråga om helt fri vilja, utan saker som klass och fattigdom går väldigt mycket i arv. Sen är det klart att det krävs ett visst personligt ansvar för att klara sig igenom skolan, framför allt på de högre nivåerna, men att straffa en person hela livet för att hen råkade göra några misstag som tonåring är knappast vad jag skulle kalla för ett värdigt bemötande. Och det är ju knappast vad Jesus skulle ha gjort, ifall vi nu ska vara sådana..

Kriget mot KDU - Del 3: Artikelbemötande rörande Modigs ideologiska blindhet

Jag har tillbringat den här helgen på konvent med ett gäng nära vänner, så det är därför det varit lite tyst. Det är mycket som har hänt och mycket jag vill kommentera, men jag kommer nog vara tvungen att sålla lite.
I vilket fall som helst publicerade Newsmill torsdagen den 17:e en artikel av allas vår käre Aron Modig, ordförande för KDU, om hur "framtidens höger" ser ut. En artikel med titeln "Framtidens svenska höger avvisar social- och nyliberalism".
.
I ingressen talas det om att de är en ny generation borgerliga politiker som dels avvisar "den socialliberala viljan att detaljstyra människors liv" samtidigt som de också vänder sig mot "den egoistiskt anstrukna nyliberala hållningen". Modig går sedan vidare med att istället prata om "värdet av universella normer och värderingar." Han påstår att det är i en specifik fast värdegrund som inspiration och engagemang kan hämtas, och verkar totalt blind för det faktum att bland det mest inspirerade arbete som sker, stora delar av all konst och de mest engagerade funderingarna och diskussionerna snarare kommer när värdegrunder möts och/eller ifrågasätts. Intellektuell stagnation är helt enkelt negativt för kreativiteten, inspirationen och engagemanget och leder istället till slentrianmässiga reflektioner och ett strikt fokus på rutiner. Det är helt enkelt bra att saker och ting ifrågasätts, åtminstone då det sker på ett nyanserat och insatt sätt.
.
I tredje stycket påstår Modig att Sverige blivit "bättre och mer frihetligt", och jag börjar verkligen fundera över vilket Sverige den människan egentligen lever i. Det har helt enkelt inte blivit "bättre" (om vi nu inte går in på ett analt, relativistiskt skitsnack om att "ordet 'bra' inte kan definieras"). De utsatta är ännu mer utsatta än tidigare, arbetslösheten har skjutit i höjden, allmänyttan säljs ut för att bekosta skattesänkningar till folk som inte behöver dem, sjuka tvingas ut i arbeten de inte klarar av, svaga och medellösa körs över på löpande band, och de sociala rättigheterna sjunker som en sten.
Det är givet att det finns argument för en borgerlig politik, och en kan hävda att det på något sätt skulle vara värt att offra de svagaste eller att det bara är en övergångsperiod, men att påstå att det blivit bättre är en ren jävla lögn, och inget annat.
Modig lyfter fram jobbskatteavdragen som gör att det "lönar sig bättre att arbeta", trots att det i princip aldrig funnits en tid då det inte lönat sig bättre för de flesta att arbeta. Han lyfter fram den nya skollagen, trots att den sågats i varenda remissinstans och hel pedagogik-Sverige. Han påstår att valfrigheten inom välfärden ökat men glömmer att nämna att den bara gäller de som har råd att betala för den och att "valfriheten" innebär att instanser som inte är gjorda för konkurrens tvingas konkurrera med varandra. Han menar att det statliga ägandet minskat men nämner inte att det är för att Alliansen reat ut allmännyttan till sina kompisar. Modig avslutar med att skryta om att straffen på grova våldsbrott höjts, men verkar ännu inte ha förstått att högre straff för grova bort inte har någon som helst preventativ effekt.
.
I det femte stycket, som är fetstilat, skriver Modig om att judisk-kristna värderingar är det bästa och att all politik borde utgå ifrån det. Modig skiter uppenbarligen i alla andra religioner, trots att både islam, hinduismen och buddhismen förespråkar liknande värderingar som kristendomen och judendomen gör. Lägg dessutom till att hinduismen är äldre än judendomen, och att Siddhãrtha Guatama (Buddha) anses ha levat omkring femhundra år före Jesus. Att hävda att värderingarna bara är judiska och kristna, trots att det inte ens var de religionerna som "kom på dem först" är alltså lite fult, väldigt historielöst och rent vansinnigt eurocentriskt.
Sen kanske det bara är jag som är lite anal nu, men jag tycker ändå att någon som förespråkar "judisk-kristna värderingar" och som sitter i en förtroendeposition i ett parti som kallar sig "Kristdemokraterna" rimligtvis borde ha sett till att läsa Bibeln. Ni vet, den här samlingen texter som hela kristendomen sägs bygga på! Modig har uppenbarligen inte gjort det, eftersom han då skulle vetat att Jesus, ifall vi placerade in det han förespråkade i dagens politiska system, snarast hade varit socialist, eller i varje fall socialliberal. Men de tyckte ju Modig inte alls om. Jesus förespråkade givmildhet, rättvisa och vänlighet, inte cynisk kapitalism och förtryck. Det rimmar dessutom särskilt illa med Modigs och KDs konstanta hetsande för att höja straffskalorna, eftersom den enda person Jesus faktiskt lovade en plats i himlen var en dödsdömd tjuv.
.
I det efterföljande stycket hävdar Modig att en stats kärnuppgift är att garantera medborgarnas grundläggande trygghet och att skapa möjligheter åt människor att växa. Jag är lite nyfiken på vad han menar med "kärnuppgifter", eftersom det knappast var det våra första nationalstater ägnade sig åt. Möjligen bygger han sina teorier på Robert Nozicks blindgalna idéer om en nattväktarstat, alltså en stat som ägnar sig åt att skydda medborgarna och inte så mycket mer, men det låter ju konstigt med tanke på att Modig redan i ingressen hävdat att han minsann inte tyckte om nyliberalismen. Modig har nu förespråkat både just socialism/socialliberalism och nyliberalism, trots att de båda inte är förenliga med varandra och att han i början sagt sig ta avstånd ifrån dem. Det börjar bli väldigt svårt att avgöra vad Modig egentligen förespråkar för ideologier. Han kanske bara inte tycker om namnen på de andra?
Modig vill också bryta ned det socialdemokratiska arvet, vilket känns väldigt konstigt med tanke på att KD ändå påstår sig vilja vara snälla mot gamla och barn. Han kanske helt enkelt inte förstått att de som införde barnbidragen och folkpensionerna inte var moderaterna, utan just socialdemokraterna. Modig kanske helt enkelt trott på Sofia Arkelstens klumpiga försök till historieförfalskning?
.
I det sjunde stycket hävdar Modig att familjer bör få mer makt över sin vardag. Han menar förstås SC-familjer (Straight-Cis) i och med att KDU inte riktigt vill att HBTQ-personer ska tillåtas skaffa familjer.
Han förespråkar också att "straffskatten på utbildning, flit och hårt arbete" bör sänkas. Här syftar han på marginalskatterna, som inte är skatter i sig, utan ett mått på hur mycket skatten höjs när en löntagare får löneförhöjning. I Modigs värld, där klassklyftor är något mysigt och rosafärgat luddigt, är det kanske förvånande, men för oss andra är det inte så konstigt att en person som tjänar mer också betalar mer i skatt. Det är helt enkelt så det måste vara för att det ska fungera. Vidare tycks Modig också ha missförstått själva grejen med skatter. Skatter är inte något hemskt straff som drabbar folk, utan det handlar helt enkelt om att hjälpa varandra, ni vet det där som Jesus förespråkade. Det är lättare och effektivare att hjälpa varandra genom skatter än genom almosor. Visst, i och med att de är ofrivilliga så uppmuntrar de kanske inte människors givmildhet, men de fattiga blir i högre grad hjälpta. Nog för att givmildhet är något fantastiskt fint och inget är så sexigt som generositet, men det viktigaste är fortfarande att hjälpen kommer fram, inte att de som hjälper känner sig snälla.
.
Modig vill också att vi ska ha ett starkare försvar för att "garantera vår frihet och demokrati".
Ett starkare försvar mot vad? Åland? Ryssland har inte varit ett aktivt hot mot Sverige sedan Sovjet-tiden och annars har vi faktiskt inte så mycket fientliga stater omkring oss. Visst, en kan aldrig veta om inte islänningarna blir uppstudsiga eller om Norge vill hämnas för unionstiden, men det känns ändå som en risk vi kan ta.
.
Modig säger sig sedan vara för ökad frihet för individen, att makten ska flyttas "från de politiska sammanträdesrummen till köksborden hos verklighetens folk". Detta trots att KD är det enda parti förutom SD som fortfarande vill sterilisera folk och driva statliga moralkampanjer för utvalda religioner. Det blir fan inte mer "detaljstyrning" än så.
Han förespråkar gemenskap och medmänsklighet, men trots det är han och hans parti för en omänsklig, borgerlig politik. Genom hela historiens gång har en borgerlig politik bara bidragit till ökad medmänsklighet och gemenskap i ett extremt fåtal fall. Istället är det vänstern som på allvar gjort skillnad.
.
.
Det är på det stora hela väldigt svårt att förstå vilka ideologier Modig egentligen förespråkar. Jag är visserligen inte jätteförtjust i att sätta etiketter på saker hela tiden, men det går helt enkelt inte att säga att en är mot nyliberalism för att i nästa andetag förespråka nyliberalistiska idéer, och vice versa. Modigs text vittnar om en historielöshet och en begreppsförvirring som är genuint skrämmande att se hos en ledande politiker, även om det är i ett såpass litet parti som KD.
Genom hela artikeln pratar Modig ständigt om hur viktigt det är med "förnyelse" trots att han förespråkar samma gamla trötta ideal som vi hade för hundrafemtio år sedan. Han försöker låta nyskapande men är så stockkonservativ att det är fånigt.
Han använder ju också KDs favoritord "verklighetens folk" trots att den "verklighet" de pratar om bara rör de som bor i kärnfamilj, är kristna och rika. Inte för att vara den som är den, men det är helt enkelt en väldigt begränsad del av "verkligheten" vi pratar om. Fattiga, utstötta, invandrar, ateister, de som vill ligga innan de gift sig, transpersoner, människor i samkönade relationer, arbetslösa, muslimer, bemanningsanställda, brottslingar, med flera är också delar av "verklighetens folk". De förtjänar också omsorg, gemenskap, omvårdnad och kärlek.
Det är bara det att KDU skiter i dem.
.
.
.
Ps. Såg att Madeleine Leijonhufvud skrivit en fullkomligt vansinnig artikel om att män är dumma i SVD. Jag kommer att bemöta den, oroa er inte.

Kriget mot KDU - Del 2: Grundläggande värderingar

På KDUs hemsida har de en flik, den översta i menyn, som går under namnet "politik". Där sammanfattar de sina grundläggande värderingar i en kort liten text som jag nu tänkte gå igenom och såga.
.
I sann kristdemokratisk anda börjar det förstås med familjen. KDU tycker att familjen är viktig och de tycker att föräldrar, inte staten, bör bestämma över barnen. Det här blir förstås problematiskt då föräldrars värderingar inte alltid stämmer överens med de vi kommit fram till att vi vill ha i ett samhälle. Om föräldrarna helt bestämmer över sina barn och staten inte har någtot att säga till om så kommer det leda till att många barn far illa. Det innebär förstås inte föräldrar inte ska ha några rättigheter. De är ju också samhällsmedborgare och har förstås sina egna rättigheter, däremot ska deras rättigheter inte på något sätt trumfa barnens.
Tanken på att föräldrar automatiskt vet vad som är bäst för sina barn är också skitsnack. Du behöver helt enkelt ingen utbildning för att bli förälder, allt du behöver är att ha sex och sedan ha lite tur eller otur beroende på hur du ser på saken. Föräldrar är egentligen en samling amatörer som förhoppningsvis med gott hjärta och goda intentioner gör så gott de kan för sina barn, och i de flesta fall räcker det alldeles utmärkt. Synen på att föräldrar alltid vet bäst är dock väldigt skadlig för de utbildade experter som faktiskt arbetar med barn, som lärare, kuratorer, fritidspedagoger och förskolepersonal, eftersom det leder till att föräldrar ständigt ifrågasätter dem med just motiveringen "det är mina barn; jag vet bäst". På ett rent teoretiskt, vetenskapligt plan vet faktiskt de utbildade betydligt bättre. Det föräldrarna däremot har som talar för sig är att de känner sina barn bäst. Det är dock en stor skillnad.
Det är också spännande att KDU inte tycker att politiker ska vara med och styra och ställa i familjer, med tanke på det är just det de försöker göra i familjer som inte faller in under "mamma-pappa-barn"-mönstret. Men jag kommer att återkomma till det i ett senare inlägg.
.
KDU går vidare och propagerar stolt att politiker inte vet bättre hur en person borde leva sitt liv än vad personen själv gör. Återigen är det skillnad på "vet bättre" och "har rätt att välja", eller vad "bättre" i det här sammanhanget ens innebär. Men okej, det är lite väl småaktigt att gå på det, så istället tänker jag att vi kanske borde titta på ironin i att KDU anser att folk måste få välja själva, samtidigt som deras moderparti genom Alliansen just verkar för att ta bort fattiga människors möjligheter att välja överhuvudtaget till förmån för att rika ska få välja lite extra. Vadå välja var du ska bo? Nej, du ska flytta till en stad där det finns jobb. Vadå välja över din egen anställning? Du ska komma när chefen ringer.
Som ett ljuvligt ironiskt körsbär på den ironiska glassbakelse som den här punkten redan är har vi KDUs egna kampanj "Skaffa dig ett liv!" där de just talade om för människor hur de borde leva sina liv.
.
Det fjärde stycket i texten handlar om solidaritet. Här känner jag direkt att KDU är ute på djupt vatten, eftersom deras rubrik är "Vi skäms inte för att vara borgerliga". Borgarna har helt enkelt aldrig varit så bra på det här med solidaritet.
Och mycket riktigt. Deras version av solidaritet handlar ju inte om att betala skatt, ha en fungerande välfärd eller något sådant, utan de förespråkar ett mer Nozianskt alternativ; "människor som hjälper varandra". För den som inte kan sin politiska filosofi förespråkade Robert Nozick i boken Anarki, stat och utopi ett strikt nyliberalistiskt samhälle med en så kallad "nattväktarstat". Satens enda funktion enligt Nozicks filosofi är att vakta över medborgarnas och deras egendomars säkerhet. Välfärd bör inte existera, utan allt bör istället handla om allmosor. Just människor som hjälper varandra istället för att staten gör det.
Det största problemet med det här i ärlighetens namn fullkomligt vettlösa systemet är att människors tillgång till bostad, mat, vatten, vård, skola, och så vidare slutar vara en rättighet och istället blir en fråga om tur. Är du fattig så får du helt enkelt hoppas på att någon förbarmar sig över dig, istället för att du ska ha rätt till det.
Och du måste säga "tack" också. "Tack, snälla överklassen för att ni låter mig leva idag med." (Lyssna på tankesmedjan om det)
.
KDU går vidare och säger att de vill ha fler poliser på stan för ökad trygghet. Här verkar det mest som att de inte läst forskningen, och inte lyssnat på samhällsdebatten. Vad forskning beträffar så visar den ganska enhälligt att klassklyftor skapar otrygghet och brottslighet. Trots det har Aron Modig vid flera tillfällen hyllat den så kallade "inkomstspridningen". Angående samhällsdebatten har det vid flera tillfällen gjorts enormt tydligt att ungdomar, framför allt fattiga ungdomar med utländsk bakgrund som bor i förorter, inte känner sig trygga av polisen. Tvärtom upplever många att polisen är kränkande, otrevlig och rent av hotfull mot dem. Men det är sant, KDU skrev att de vill att staten ska se till så att "vi kan gå trogga på gatorna". Antar att det inte finns så många fattiga invandrarkillar bland dem.
.
Stycket som följer är ganska flummigt i vad som ska föreställa något liknande ett principprogram. KDU säger i alla fall att det viktigaste i livet inte går att köpa för pengar, och att samhället inte bara handlar om det, något som är ironiskt med tanke på att de tillhör Alliansen. Jag är också nyfiken på vad de vill säga med själva stycket. Förespråkar de att staten ska ge alla minst en kompis?
.
Det sjunde stycket öppnas med en fin stereotyp om att engagemang för världens utsatta inte måste innefatta stenkastning och brännandet av amerikanska flaggor.
Alltså, nog för att jag aldrig tackar nej till en mysig flaggbränning, men vi inom vänstern gör faktiskt väldigt mycket mer än att kasta gatsten mot polisen. Faktum är att en överväldigande majoritet av oss aldrig någonsin kastat sten på någon, och inte heller förespråkar det som primär metod för att sprida välfärd till fattiga länder. Det är överlag ganska ineffektivt.
Syftet med det här stycket var i alla fall, förutom att kasta skit på vänstern, att berätta om att KDU förespråkar hjälp till självhjälp "genom mikrolån, frihandel och genom att sluta förstöra för lokala bönder genom att sälja europeiskt spannmål till underpris i Afrika."
Nu är jag ingen expert på frågan, eftersom jag tycker kapitalism överhuvudtaget är ganska dumt, men brukar inte västvärldens ekonomiska monopol mot u-länder motiveras med just frihandel? Ska KDU verkligen förespråka det som de sedan, i samma mening (!), sågar?
.
Det sista stycket, förutom den klämkäcka uppmaningen till folk att gå med dem, ställer frågan om läsaren tror att nedlagda fritidsgårdar kanske inte är den största orsaken till att unga mår dåligt. De går vidare och pratar om att deras "magkänsla" säger dem att det är dags att börja prata om orsakerna till att så många unga mår dåligt, istället för att "kasta pengar på problemen i hopp om att de ska lösa sig."
Först och främst har KDU här blandat ihop två olika diskussioner. Det är förstås förståeligt, det kan ju vara lite jobbigt att hålla i sär två olika saker. Bägge handlar ju faktiskt om ungdomar. Grejen med nedlagda fritidsgårdar har aldrig handlat om att unga mår dåligt, utan om att de inte har något att göra. Det är klart att folk kanske mår dåligt av tristess, men det huvudsakliga problemet där är just tristess och brist på framtidshopp, inte psykisk ohälsa.
Sen pratar folk redan ganska mycket om varför unga mår dåligt. En av anledningarna kan vara den hysteriska prestationspressen som de blå partierna hjälper till att sprida med sitt skitsnack om "entreprenörsanda" och att "arbetslösa får skylla sig själva".
Jag kan förstås hålla med om att det kanske inte är så verkningsfullt alla gånger att bara kasta pengar på ett problem, men det är i alla fall lite bättre än att inte göra ett skit, vilket är de högern pysslat med sedan de tog makten 2006.

Kriget mot KDU - Del 1: Första maj

Vad vore bättre att börja med, en dag som denna, än med Aron Modigs attackmot arbetarklassens heliga dag; första maj.
Här riktar jag in mig på Modigs artikel. För vidare läsning om högerns försök att avdramatisera första maj och arbetarrörelsen, läs gärna Aron Etzlers (V) brilljanta artikel, som tar upp mycket av det han pratade om i sitt fina första maj-tal i Linköping.
.
Lite information: I Sverige har vi tretton röda dagar. Tio av dem, trettondagen, långfredagen, påskdagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingstdagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul är kristna. Nyårsdagen anses ha ett delvis religiöst ursprung då den gregorianska kalendern började då (det julianska året började första mars på grund av vårdagjämningen och att senaten började träffas då) men är idag i stort sett sekulär. Midsommarafton har sitt ursprung i det hedniska firandet av sommarsolståndet, men kyrkan valde att börja fira Johannes Döparens födelse då. De två sista, första maj och nationaldagen, är helt sekulära.
.
Modig börjar med att hävda att första maj är den enda av våra röda dagar som är politiskt betingad. Att den inte har sina rötter i någon gemensam tradition, utan att den enbart präglas av en specifik politisk uppfattning.
Det här är förstås helt fel, och ett sådant fel att det omöjligt kan vara ett misstag. Det Modig förmodligen menade var att första maj är den enda av våra röda dagar som är färgad av en politik han själv inte håller med om. När nationaldagen infördes som helgdag 2005 var det i högsta grad ett politiskt beslut; tanken om att värna om Sverige som land är utan tvekan politisk, och själva konceptet "nationalstaten" är så politisk att det skriker om det.
Kristendomen är också politisk. Det kan förstås hävdas att stat och religion är åtskilda, men saken är den att genom att de bevaras som allmäna helgdagar så blir det politik. Eftersom alla helgdagar blir helgdagar genom politiska beslut kan vi inte säga att någon av dem inte är politisk. Lägg dessutom till att KD försökt göra politik på kristendomen under hela sin existens. Denna helomvädning med påståendet om att kristendomen nu inte är politisk känns väldigt märklig.
.
Modig går vidare med att anklaga fackföreningar och socialistiska partier för sina egna syften och påstår att demonstrationerna numera bara är för ett fåtal. Han kallar det "ett särintresse som av historiska orsaker upphöjts till att få dominera det allmäna rummet under en dag varje år".
Här gör Modig misstaget att han utgår ifrån att den egna sidan är neutral medan motståndarna har en agenda. Det här är förstås inte sant; alla har nämligen en agenda. Precis som att vi socialister vill påverka samhället åt ett håll vill Modig och hans gelikar påverka samhället åt ett annat. Det är ju knappast förvånande att kyrkan använder julen och påsken för att locka fler besökare och sprida sina budskap. Skillnaden är förstås att Aron Modig inte har något emot den kristna kyrkan, men arbetarrörelsen och socialismen gillar han däremot inte.
.
Att han kallar det för "ett särintresse" är inte heller förvånande. Kristdemokrater har länge kommit med liknande angrepp mot pridefestivalen också, men ingen av dem har haft något emot de kristna fackeltågen som varit i alla fall Stockholm och dragit tusentals deltagare.
Först och främst är arbetarrörelsen eller de röda partierna inget "särintresse". I riksdagsvalet 2010 fick socialdemokraterna och vänsterpartiet, de politiska partier som brukar demonstrera den första maj, sammanlagt 36,26 % av rösterna i Sverige. Trots att det här är var ett riktigt katastrofval för de båda partierna så handlar det ändå om över en tredjedel av Sveriges röster. Över en tredjedel är fan inget särintresse, särskilt inte när den kristna tidningen Dagen skriver att bara 7% av Sveriges befolkning räknar sig själva som starkt troende kristna. Vilka är det egentligen som är ett "särintresse"? Det kan dessutom tilläggas att, med tanke på att det brukar uppskattas att 5-15% av världens befolkning har någon form av hbtq-läggning, är kristendomen i Sverige ungefär ett lika stort särintresse som Pride-festivalen (i den mån hbtq nu kan anses vara ett "intresse"), men vad tror ni haft mest effekt på samhället? Våra kristna helgdagar är idag i hög grad resultat av "särintressen som av historiska orsaker upphöjts till att få dominera det allmäna rummet". Modig och hans parti kanske inte borde kasta sten i glashus?
.
Saken är den att det offentliga utrymmet måste få nyttjas av så kallade "särintressen". Det är ett grundkrav för demokrati att inte bara Alliansen ska få utrymme att höras, och det är dessutom ingen som förbjuder vare sig dem, Sverigedemokraterna eller någon annan rörelse från att själva söka demonstrationstillstånd till första maj. Däremot har de inte samma historiska kopplingar till dagen, på samma sätt som en muslim eller en jude inte har samma historiska koppling till Kristi himmelfärdsdag som en kristen har.
.
Modig går efter det här vidare med att hävda att "helgdagarna borde i varje läge utgöra institutioner som knyter an till det allmänna och gemensamma". Med den här logiken ska de kristna helgdagarna verkligen inte existera, eftersom såpass många nuförtiden faktiskt inte är kristna. Det går förstås att hävda att våra kristna högtider har en historia bakom sig, att det är en fråga om traditioner. Men så är det ju med första maj också! Visst har de kristna högtiderna funnits längre, men var drar vi gränsen, i så fall? Är det hundra år? Eller tvåhundra? Kanske rent av trehundra år tillbaka? Ni märker ju själva att det blir absurt om vi ska börja dra streck kring vilka helgdagar som ska få vara kvar och vilka som inte ska få det. Om vi dessutom ska räkna tiden som den huvudsakliga faktorn; hur kommer det sig då att vi inte blotar fortfarande? Det gjorde vi ju långt innan vi blev kristna.
.
I artikeln raljerar Modig också mot socialismen och kallar den för "destruktivt inslag i den västerländska historien". Många tar en rent pervers njutning i att påpeka att kommunisterna dödade fler än nazisterna. Det är helt sant att fler mist livet i socialismens namn än i nazismens, ingen förnekar det. Men väldigt många människor har också mördats på grund av både religion och kapitalismens "dygder"/konsekvenser; mänsklig girighet och vinningslystnad.
Saken är den att precis som att den religiösa fanatismen och korstågsfarandet bör betraktas som skeva avarter av kristendomen så måste Stalin och liknandes illdåd betraktas som lika fruktansvärda vantolkningar av socialismen. Stalin hade troligtvis inte ens läst Marx (något som han och Modig verkar ha gemensamt), eftersom totalitära envåldshärskare inte har någon plats i den socialistiska ideologin.
.
En bland borgare väldigt vanligt förekommande miss är synen på sig själva som neutrala. Modig verkar tro att det bara är rött färgade företeelser som har någon politisk laddning, och missar helt och hållet att den egna utgångspunkten är minst lika färgad. Julen är t ex idag kapitalismens huvudsakliga högtid. Aldrig konsumerar vi så offantligt mycket som i juletider, och även om vi kan prata oss hesa om julens traditionsenliga, kristna värderingar och gemensamhetsbudskap så ändrar inte det att konsumtionen fortfarande är enormt förknippat med julen. Varför ska marknadsekonomin få färga högtider när arbetarrörelsen inte får det? Eller överhuvudtaget få ta upp det offentliga rummet? För oavsett hur mycket röda fanor som vajar under första maj så bombaderas vi fortfarande med enormt mycket mer reklam. Det går inte ens att jämföra.
Kapitalismen och marknadsekonomin är helt enkelt inte neutrala, lika lite som socialismen och arbetarrörelsen är det. Och ska vi ta bort den enda dagen på året där vi socialister verkligen får möjligheten att ta plats så ska vi rycka kapitalisternas trehundrasextiofyra också.
.
Anledningen till att vi behöver första maj som helgdag är just för att arbetarklassen ska garanteras att kunna gå ut och demonstrera utan att riskera några som helst repressalier från sina chefer. De ska inte kunna tvingas jobba istället för att göra sina röster hörda.
Våra rättigheter på arbetsmarknaden, gentemot våra arbetsgivare och gentemot samhället överlag gavs inte till oss av vänliga företagsledare och politiker. Vi vann dem genom en fruktansvärt hård kamp. Mängder av människor miste livet och ännu fler fängslades och skadades för att vi idag ska kunna lyfta våra röda fanor och marschera fram längs gatorna, sjungandes på Internationalen. De offrade sig för oss, och vi får aldrig glömma dem, och vi får aldrig sluta slåss för allas lika rätt till ett värdigt bemötande och en dräglig tillvaro. Därför firar vi första maj.
Upp till kamp!
.
.
.
.
.
PS.
Jag fick kritik för en formulering om att många fler dödats i religionens namn än i kommunismens. Då det är svårt att riktigt ge belägg för det har jag formulerat om mig. Ber om ursäkt.

Kriget mot KDU - Krigsförklaring

En av de allvarligare bristerna med svenska samhället är Kristdemokratisk Ungdom (KDU) och dess ordförande Aron Modig. Det är helt enkelt väldigt beklagligt att en sådan organisation överhuvudtaget existerar, och att Modig upplåts förhållandevis mycket mediautrymme. Det här tänker jag försöka ändra på. Framöver, förmodligen lite sporadiskt, kommer jag att successivt gå igenom KDUs artiklar, värderingar och program och göra mitt bästa för att såga det så brutalt att de aldrig kommer att hämta sig. Det kan förstås tyckas vara en smula naivt eller storhetsvansinnigt, och det är det också. Jag vet däremot att jag måste försöka, och att det är min solidariska skyldighet som medmänniska att motarbeta den typen av hatiska, uteslutande, kallhjärtade organisationer som KDU är. Det här är mitt projekt, men vill folk hjälpa till är det bara att köra på. Säg till så länkar jag.
.
KDU, betrakta det här som min formella krigsförklaring. I'm coming for you!
.
.
.
(Här menar jag förstås ett verbalt krig. Våld på riktigt är dumt och ett riktigt krig är själva definitionen av idioti)

RSS 2.0