Public service, opartiskhet och källkritik

Ingen har väl missat kontroversen rörande Sverigesradios neutralitetspolicy som lett till att Soran Ismail fått ta en paus från Morgonpasset i P3. Och jag kan känna att hela historien är ganska konstig, av flera anledningar.
 
Natalia Kazmierska skriver i en krönika från gårdagens Aftonbladet att det inte är så konstigt att Ismail fick stå tillbaka ett tag, eftersom reglerna kring opartiskheten är självklara. Hon kritiserar också det något postmodernistiska ställningstagandet om att opartiskhet inte existerar eller kan uppnås, och menar istället att vi behöver mer opartiskhet för att vi ska kunna urskilja objektiva fakta från de åsikter som annars florerar runt om överallt i etern. Och jag tycker att hon har en poäng.
Visst, jag är postmodernist och anser inte heller att det går att vara fullständigt opartisk, utan att allt alltid har en utgångspunkt som färgar det. Det innebär dock inte att det är viktigt att göra en ansats, och att skilja på åsikter och fakta. Och det tycker jag att folk idag kan ha ganska svårt att lyckas med. Vi ser ständigt exempel på fullkomligt urusel källkritik, hur mängder av människor direkt köper vad de får sagt till sig eftersom det passar in i deras världsbild. Jag tror att om vi blir tydligare med vilka källor som går att lita på så kommer människor i högre grad förstå att alla källor inte är trovärdiga. Därför är ett visst mått av opartiskhet viktigt.
 
Det här innebär dock inte att alla program i public service borde vara fria från åsikter. Istället handlar det dels om vilka program det är inom public service, och dels om hur åsikterna i fråga presenteras.
Om vi talar ren nyhetsuppläsning är det ganska självklart att det ska vara relativt fritt från åsikter. En rapportering innebär att mottagaren ges faktan, och själv får bilda sig en uppfattning ifall mottagaren nu är intresserad av att alls tycka något om frågan. Däremot skulle ett debattprogram bli ganska meningslöst ifall det var fritt från åsikter, utan där handlar det istället om att representanten för kanalen, alltså programledaren eller moderatorn, ska vara neutral. Här har SVT generellt varit väldigt dåliga, t ex genom den väldigt värdeladdade frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" som bygger på premissen att invandring skulle vara något skadligt.
Det viktigaste för opartiskheten är dock att alla relevanta sidor av frågan får komma till tals. Märk väl att jag skrev "relevanta sidor", vilket inte är detsamma som att alla som har en åsikt i frågan ska upplåtas plats. Det är inte intressant att tala om "judefrågan", och det är väldigt få som på allvar kräver att få debattera den. Det är dock "spännande" att när det gäller kvinnors rättigheter, invandring eller hbtq-frågor så är det plötsligt väldigt viktigt för vissa att "allas" röster ska få höras, trots att många av dem är lika inaktulla och bygger på samma nivåer av okunskap som "judefrågan".
Men, det är viktigt att flera sidor av saken kommer upp, vilket gör att det, för opartiskhetens skull, kan vara minst lika relevant att ha med folk med åsikter som det är att ha med folk utan.
 
Det här gäller dock inte alla program, eftersom en del av public service uttalade syfte är att ha något för de flesta. Det innebär att även folk med åsikter ska ha något att lyssna på. Det här glöms dock ofta bort av främst liberaler, som har en tendens att se sina åsikter som neutrala och vänsterns åsikter som vinklade. Det gäller förstås inte alla högermänniskor eller liberaler, men det är en tankegång som är väldigt mycket vanligare på den kanten. Vi inom vänstern vet att vi är vinklade, men den kapitalistiska liberalismen har haft en total kontroll över diskurserna under så lång tid att många av ideologins förespråkare genom normaliseringsprocessen börjat tro att det de säger är neutralt och objektivt. Och där har vi något jag verkligen retar mig på som postmodernist.
 
Hur sköter nu SVT och SR sitt opartiska uppdrag?
Tja, jag är inte jätteinsatt i alla deras program, men jag skulle väl säga att det går halvokej. Problemet är bara att de också är infekterade av den liberala diskursen, och missar det dolda ställningstagandet den påverkan innebär. Det är sant att många humorprogram och liknande har en väldigt tydlig vänsterprägel, men det handlar inte bara om vinkling, utan framför allt om att vänstern generellt sett är mycket duktigare på att göra satir än vad högern är. Och satir är den här generationens förstahandsval av humorgenre. Men humorprogrammen är just humorprogram och alla vet att de är vinklade.
Vad värre är då att många av samhällsprogrammen får en högervinkel som SVT och SR själva inte verkar vara så intresserade av att diskutera. Ett mycket aktuellt exempel är Belinda Olssons program Fittsim - Min kamp, som var väldigt grovt vinklat trots att det försökte marknadsföra sig som neutralt. De grova simplifieringarna var många, och missförstånden och den felaktiga representationen hägrade som en tät dimma över manuset. För Olsson presenterade helt enkelt inte frågorna hon valde att ta upp på ett rättvist sätt. Men det är sällan ett gäng queerteoretiker ges möjligheten att fritt sätta agendan för ett samhällsprogram utan att deras ståndpunkter problematiseras inom själva programmet.
 
Var det då rätt att Soran Ismail fick ta en paus i sitt jobb i Morgonpasset?
Jag vet inte. Ifall han velat driva sina egna politiska agendor där hade det förstås varit svårt att kalla det hela för opartiskt, men jag tror inte någon på fullaste allvar tror att programledarna i radioprogrammen är åsiktsfria. Morgonpasset är mig veterligen inget debattprogram så ifall programledare inte för fram sina åsikter i egenskap av anställda inom public service så vet jag inte om jag tycker det är så extremt problematiskt att personen i fråga har en åsikt som privatperson.
Men, jag kan också förstå kritiken, särskilt eftersom folk är så fundamentalt usla på att se skillnad på vad som är åsikt och vad som är fakta. Det är snarare regel än undantag att  i Aftonbladets kommentarsfält hitta någon förbannad SD:are som gnäller om att en krönika om att det inte är en objektiv text. Och visst kan en sådan miss vara komisk, men det är så vanligt att det snarare vittnar om en brist i vår mediala förståelse än några enskilda individers okunskap. Därför måste vi också bli bättre på att förstå när det är fakta som sprids och när det är en åsikt, när det är en pålitlig källa och när det inte är det. Men då är frågan ifall vi bör anpassa oss efter vad som verkar vara en ökad okunskap? Bör vi inte istället lära folk när det är lämpligt att acceptera det som sägs, när det är dags att ifrågasätta och framför allt vilka frågor som är relevanta att ställa.

Dags att bojkotta Max

Idag kom det rapporter om ett internt brev skrivet av Max VD och vice VD, Richard och Christoffer Bergfors, där de varnar för vad oppositionens politik kommer att betyda för företaget. I brevet skriver de att: "Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga. Det vore fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt."
Det kan förstås tyckas ganska oskyldigt formulerat för det otränade ögat, men är det verkligen det?
 
När vi pratar om företag så måste vi förstå att tillväxt är det som styr det mesta. Den ökade tillväxten får helt enkelt aldrig hotas, och företagsledare kommer överlag hellre avskeda människor än låta tillväxten minska. Däreför tolkas formuleringen som att Max troligen kommer att börja avskeda människor ifall S och V vinner valet. Det är klart möjligt att de inte kommer att göra det, men i brevet till sina anställda får de det att låta som att de anställdas jobb är hotade ifall vi får ett regeringsskifte. Och det är nära nog utpressning.
 
Vidare tycker jag det är fullständigt vidrigt att företagsledare försöker uppmuntra sina anställda att rösta på ett visst politiskt alternativ. Om vi bortser ifrån att det är en väldigt ful sak att göra så kommer uttalandet också med en maktaspekt som inte går att ignorera. Det är chefen som talar, helt enkelt.
Jag säger förstås inte att Richard och Christoffer Bergfors beordrar sina anställda att rösta blått, det gör de förstås inte och skulle de göra det så skulle de fängslas. Åtminstone i teorin (rika människor hamnar sällan i fängelse, och tenderar att lyckas undvika att dömmas för brott de begått). Men de sitter fortfarande på en enorm maktposition gentemot sina anställda som inte är att förringa. Det går helt enkelt inte som anställd att hävda sig mot sin chef. Situationen är på ett plan att jämföra med en lärare som säger åt sina elever att de borde rösta på ett visst parti, något som de flesta håller med om vore fullständigt oacceptabelt. När en befinner sig i maktposition så måste en helt enkelt vara medveten om den maktpositionen och ta ansvaret som medföljer. Det vore en sak ifall Richard och Christoffer Bergfors som privatpersoner talade för ett parti, men nu gör de det till sina anställda i egenskap av deras chefer. Och det är inte ett okej beteende.
 
Och går det verkligen så dåligt för Max?
Uppenbarligen inte, eftersom de inte hade några som helst problem att driva verksamheten innan regeringens förändringar trädde i kraft. Det känns som att det inte lär bli några större problem att gå tillbaka till hur det var innan. Lägg dessutom till att den sänkta restaurangmomsen inte inneburit särskilt många fler jobb, att Max omsatte 1,6 miljarder kronor år 2012 och således ökade med 11 % från året innan, och att ägarna (fyra personer) plockade ut en vinst på 100 miljoner kronor under året så känns det som att Max nog visst kommer kunna klara sig. Ägarna får väl helt enkelt hoppa över att köpa en till lyxbil så kommer det nog inte vara några problem.
Den sänkta krogmomsen har framför allt lett till att företagsledare fått mer pengar att stoppa i egen ficka. Pengar som istället kunnat gå till vården eller skolan.
 
Så därför förespråkar jag nu att folk borde sluta äta på Max. Jag vet, det är trist. Jag gillade i alla fall burgarna under tiden jag fortfarande åt kött (även om jag tycker deras vegalternativ är ganska kassa). Men det är smällar en får ta, och det är ju godare att laga själv ändå, så.
Och, innan någon typ börjar gnälla fram något i stil med "men vadå, får man inte ens säga vad man vill eller kampanja för det parti man vill i det här landet längre?" så jo, det får en. Men jag får också säga vad jag vill och uppmuntra till bojkott bäst fan jag vill. Demokratin slår åt bägge hållen.

Svenskt Näringsliv tycker till om välfärden - Igen

Idag dök en debattartikel upp i mitt flöde, publicerad av Svenskt Näringsliv. Bakom artikeln står Ann Öberg, chefsekonom och chef för samhällsekonomiska avdelningen på Svenskt Näringsliv och tidigare expert hos Anders Borg, och Krister Andersson, chef för skatteavdelningen.
Jag kan ju börja med att konstatera att det är intressant att två ekonomer kommer och tycker till i frågor som rör skolan. Visst får alla säga sin mening, men samtidigt känner jag att om vi har två personer utan koppling till skolan eller välfärden i övrigt som säger en sak som går tvärtemot det i princip alla som faktiskt har koppling till skolan och välfärden i övrigt säger så är det i alla fall solklart i min bok vilka som är värda att lyssnas på.
Vi ska väl också nämna att Svenskt Näringsliv inte är en neutral organisation. Även om de ständigt försöker låtsas som att de är objektiva så företräder de tankegången om minskad skatt på, ja allt. Det ligger alltså i deras intresse att skriva en artikel om att det inte behövs mer pengar till välfärden.
 
De menar först att motsatsförhållandet mellan sänkta skatter och mer resurser till välfärden skulle vara en myt, och menar istället att "undervisningsresurserna per elev i grundskolan och gymnasiet är högre idag än år 2000". Hur de kommit fram till det är en smula oklart, de hänvisar bara till en av Svenskt Näringslivs egna rapporter som ska släppas den tjugotredje januari, men det är intressant att detta påstådda faktumet motsäger allt vad logik heter.
För om staten får in mindre pengar så har staten också mindre pengar att spendera. Svårare än så är det faktiskt inte. Den här logiken köper dock inte artikelförfattarna, utan menar att sänkta skatter leder till ökade skatteintäkter. De menar också att det är speciellt för Sverige, vilket jag då verkligen kan köpa, eftersom det, som sagt, motsäger allt vad logik heter.
Jag kan däremot gå med på att det i dagsläget finns mer pengar i statskassan än år 2000 eftersom regeringen sålt ut sjukt mycket av allmännyttan. När en säljer saker så får en också in pengar. Problemet med det är att utförsäljningar är engångslösningar för att höja ett underskott, eftersom när en väl sålt något så går det inte riktigt att sälja det hela igen. Förr eller senare kommer vi få slut på saker att sälja för struntsummor till giriga profitörer, och då kommer samhällsekonomin också att rasa som ett korthus någon apterat C4 vid. Saken är helt enkelt den att de borgerliga debattörerna aldrig riktigt lyckats förklara hur det kommer sig att det sänkta skatter leder till mer pengar för staten. Visst sitter det alltid någon tomte och sluddrar om "ökad konsumtion", men även där brister logiken eftersom en tusenlapp som inte tas ut i skatt utan istället handlas upp bara leder till 250 kronor i statskassan med en momsats på 25%. Sist jag kollade så var 250 kronor mindre än 1000, men det kanske bara är mina mattekunskaper som är ouppdaterade, vem vet?
Nu menar jag förstås inte att påstå att momsen är det enda staten får in genom ökad konsumtion, det finns säkert mer kronor som trillar in till höger och vänster, men det säger fortfarande sig självt att företagen som tillhandahåller produkterna som konsumeras kommer ta en ganska stor del av den tidigare nämnda tusenlappen.
Även tanken om fler jobb har det visat sig gått åt skogen. Den slopade restaurangmomsen ledde som bekant till några av de dyraste arbetstillfällena i svensk historia, och istället blev det restaurangägarna som kunde casha in.
 
En av pengakällorna som Svenskt Näringsliv faktiskt nämner är så kallade "transfereringar", alltså pengar som skulle gått till a-kassa och sjukpenning men som nu inte kommer dit på grund av utförsäkringarna och att färre får den hjälp de behöver. Jag antar att "transferering" låter lite trevligare än "den där fattiga personens pengar som hen skulle använda till mat och hyra". Men Svenskt Näringsliv får det istället att låta som att det bara var pengar som låg där och skräpade som ingen behövde, och tycks således helt ha missat, eller medvetet blunda för, den offantliga mängd människor som hamnat i skiten på grund av de nya reglerna.
 
De två artikelskribenterna talar sig också varma om hur mycket resurserna har ökat, både per brukare och totalt och sett till befolkningsökningen. Men det är ju väldigt konstigt om så är fallet, eftersom det knappt går att öppna en tidning utan att läsa om köpstopp i kommuner, vårdpersonal som dubbelarbetar, brist på vårdplatser och personalbrist i både skolan och vården. Vart har då alla de här resurserna tagit vägen?
Det kanske kan vara så att om Svenskt Näringsliv mot all förmodan inte bara är fulla av skit de extra resurserna kanske bara råkat slinka ned i någon riskkapitalists plånbok istället? För inte fan ser vi röken av de pengarna i välfärden.
 
Artikeln avslutas, förutom den skrattretande uppmaningen om att folk borde hålla sig till fakta från en av Sveriges mest lögnaktiga organisationer, med ett påpekande om att resurserna inte alltid används rätt, vilket jag helt håller med om. Pengarna bör exempelvis inte ges till företagare som kan stoppa dem i fickorna. De förespråkar att dyrt inte alltid är bäst kvalitet, vilket förstås är sant, men i vanlig liberal ordning så missar de en väldigt grundläggande sak: När något blir billigare för konsumenten så är det oftast någon annan som måste betala priset.

Är strukturell okunskap detsamma som diskriminerande tendenser?

Jag tittade på South Park, och då specifikt fjärde säsongens sjunde avsnitt "Chef goes nanners" som handlar om ett gräl kring huruvida stadens flagga bör förändras eller inte. Flaggan ifråga porträtterar fyra vitfärgade streckgubbar som hänger en svartfärgad streckgubbe. Majoriteten av stadens invånare vill inte ta ställning i frågan då de menar att flaggan är en del av historien men samtidigt kan se hur den är rasistisk.
Här är svaret självklart för mig, att historia är ingen orsak till att fortsätta porträttera rasism. Nyckelordet är att "fortsätta porträttera". Vi ska förstås inte sticka under en stol med att västvärldens extremt rasistiska historia, att försöka dölja den vore historierevisionism, men vi kan fortfarande ändra vad vi gestaltar idag. Ska jag t ex göra en modern uppsättning av en gammal pjäs bör jag kanske ändra vissa uttryck för att bättre spegla dagens tankegångar och undvika att reproducera förtryckande strukturer, såvida inte gestaltningen av de förtryckande strukturerna är själva poängen, men jag bör kanske inte försöka ändra i originaltexterna (och nej, SD:are och andra likasinnade, det förekommer inte, inte ens i "PK-Sverige", så ni behöver inte oroa er).
Det intressanta i avsnittet är istället Stan och Kyle som helt missförstår vad debatten handlar om. De försvarar flaggan och tror att protesterandet handlar om dödandet, eftersom de fått lära sig att en persons hudfärg inte spelar någon roll och således inte tänker på det.
Att Stan och Kyle i det här avsnittet försvarar en rasistisk företeelse råder det inget som helst tvivel om. Men innebär det att de är eller agerar rasistiskt?
Jag vill spontant säga nej, och menar istället att det är en skillnad på strukturell okunskap och diskriminerande tendenser.
 
Här vill jag direkt varna för att det här inlägget fokuserar på den som befinner sig i toppen av makthierarkin, men jag vill understryka att vi får aldrig glömma bort den förtryckta. Det spelar ingen som helst roll ifall förtrycket sker genom okunskap eller genom illvilja, eftersom den utsatte förtrycks oavsett. Förtryck är aldrig någonsin acceptabelt, och vi får helt enkelt aldrig offra den förtryckte för bekvämlligheten hos den i makttoppen. Att jag här, och ofta annars, främst utgår ifrån den makthierarkiska toppens perspektiv beror på att det är där jag själv befinner mig. Jag är mer förtryckare än förtryckt eftersom jag i högre grad gynnas av samhällets normer, därför har jag också mycket lättare att relatera till förtryckaren än till den förtryckte. Så jag menar verkligen inte att här ursäkta den okunnige förtryckaren, utan jag vill snarare belysa att själva förtrycket ser olika ut beroende på ifall förtryckaren är okunnig eller illvillig och att själva lösningen då potentiellt ser annorlunda ut.
 
Saken är den att för en som aldrig utsatts för förtryck så är det otroligt svårt att veta hur det är och att se förtrycket. Det är just därför de som inte utsätts aldrig ska ta sig tolkningsföreträde till själva förtrycket, eftersom en aldrig helt kan veta hur det är.
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag följer normen på så gott som alla sätt som går, med extremt få undantag oftast knutna till väldigt specifika kontexter, och det tog extremt lång tid för mig innan jag fick upp ögonen för strukturerna. Jag gör fortfarande misstag hela tiden, eftersom jag inte kan se det hela på samma sätt som de som upplever det. Att jag knappt var medveten om det och fortfarande gör misstag handlar inte om illvilja från min sida, utan enbart om inkompetens. Med det menar jag förstås inte att det på något sätt skulle vara "synd" om mig för att jag inte kan se det hela, utan bara att jag inte gör mina misstag för att jag hatar de förtryckta. Sen är det givetvis mitt ansvar som medmänniska att försöka göra så få misstag som möjligt, men ju mindre jag kan desto sämre är min chans att undvika att faila. Jag är verkligen inget offer, men lösningen för att få mig att minska mitt förtryck är annorlunda än för att få den illvillige att minska sitt.
 
Vi kan ta ett mer aktuellt exempel: studentsånger. På sistone har det tagits upp en del i media om det sexistiska klimat som finns inom studentvärlden, och något som kommer till uttryck i bland annat olika studentsånger. Att sångerna och liknande är sexistiskt råder det ingen tvekan om, men de som sjunger dem ser oftast inte det. De tänker inte "Hah! Nu ska allt kvinnor få höra hur sämst jag tycker de är!" utan det handlar istället om folk som bara tänker att det är roliga sånger.
 
Givetvis ska vi inte låta det hela vara, eller acceptera okunskapen. Men jag vill ändå påstå att okunskap inte är detsamma som diskriminerande tendenser, och att det således är problem med två olika typer av lösningar. Okunskap botas bäst med utbildning.
Och det gör mig ganska ont att se hur någon okunnig häver ur sig något och sedan direkt sätts i försvarsställning, eftersom det blir en så onödig konflikt med så mycket onödig vrede, när det i många fall räckt med en förklaring. Det känns som att det bara fjärmar folk från varandra och spelar patriarkatet och liknande förtryckande strukturer i händerna.
Nu menar jag inte att vi ska "dalta med förtryckare", och jag påstår verkligen inte att okunskapen inte också är ett uttryck för ett förtryck, det är den. Men vi måste inse att vi lever i kultur där många olika grupper utsätts för ett rent vidrigt förtryck, och den kulturen också fostrar många att upprätthålla förtrycket i fråga. Det är helt enkelt en skillnad på ett medvetet och ett omedvetet förtryck, och lösningen på problemen ser olika ut. Givetvis kan en häppna av nivån av ignorans som finns i vissa situationer, men ignorans är det lika fullt.
 
Frågan hur en bör lösa problemet med okunnigheten är förstås en helt annan, och det finns olika tankegångar om det. Jag personligen gillar ju en lugn, förklarande approach så långt jag bara kan, men samtidigt är det verkligen inte upp till mig att avgöra eftersom jag inte drabbas själv. Jag kan som blivande lärare gå in på hur en lättast lär ut saker till folk, men samtidigt handlar det inte bara om att kunskap ska förmedlas utan också om att de utsatta har en rätt till en personlig upprättelse eftersom de drabbas. Det går inte att jämföra med att undervisa i t ex historia eftersom jag personligen inte tar skada av att någon inte kan något om industrialiseringen, medan strukturell diskriminering i högsta grad skadar människor oavsett om den sker på grund av okunnighet eller illvilja.
Därför vill jag inte stigmatiseringa någons typ av kamp, eftersom det handlar om mer än bara spridande av kunskap, det handlar också om det egna jagets välbefinnande. Det är inte det jag vill säga med det här inlägget och jag ber om ursäkt för att det troligen låter så. Min poäng är att det hela fungerar olika.
Däremot anser jag det vara min skyldighet att själv försöka vara så lugn och förklarande jag kan, eftersom jag inte drabbas. Jag har helt enkelt den oerhörda lyxen att inte behöva försvara mig. Det här är förstås inte något som gör mig bättre, bara mer privilegierad.

Nazisterna marscherar

Få har nog undgått att hört talas om det som hände i Kärrtorp för lite mindre än en vecka sedan, men för den som inte öppnat en tidning så gick en grupp nazister från Svenska Motståndsrörelsen till attack mot en manifestation mot nazism. Polisen var hopplöst oförberedda trots att de känt till att attacken planerades och de var folk som själva deltog i manifestationen som genom självförsvar fick driva nazisterna på flykten.
Den mediala rapporteringen var i stort pinsamt usel, och många försökte lyfta fram det som en sammandrabbning mellan militanta grupper, något som inte var fallet. Det rörde sig om en planerad attack, helt enkelt.
Svenska Motståndsrörelsen har sin hemsida på nordfront (jag tänker inte länka), en sida som är betydligt galnare och mer konspiratoriskt än avpixlat. De förnekar bland annat förintelsen, missförstår vikingatiden och hittar på larviga konspirationsteorier. Fullfjädrade nazister, helt enkelt, med en historisk förståelse som en femåring som sniffat batterisyra.
 
I vanlig ordning efter att något sådant här hänt så började liberala debattörer högljutt beklaga sig över att alla utom de alltid tar till våld i ett försök att misskreditera allt längre till vänster än miljöpartiet, så jag tänkte gå igenom några av problemen i deras ställningstaganden.
 
Extremhögern och den autonoma vänstern går nämligen inte att likställa.
För någon som är totalt politiskt okunnig är det på ett plan förståeligt att grupperna blandas ihop, men om du är politisk debattör så är den nivån av ignorans oförsvarlig. Det är helt enkelt ditt jobb att veta bättre.
För enkelhetens skull kan vi fokusera på de element av de båda grupperna som faktiskt är våldsamma. Givetvis tar inte alla fascister till våld, men där kan vi ändå argumentera för att våldet är en del av ideologin. När det gäller den autonoma vänstern så är det ett paraplybegrepp eftersom ordet "autonom" endast syftar på att grupperna saknar parlametarisk representation.
Men om vi fokuserar på de våldsamma grupperingarna så är de likheter som finns att det handlar är grupper som ogillar hur samhället ser ut och tar till våld utan officiell sanktionering av staten. Det är ungefär allt.
Först och främst har grupperna väldigt skilda mål, och att bägge ogillar hur samhället ser ut innebär inte att grupperna på något som helst sätt är lika varandra. Extremhögern vill upprätta ett fascistiskt samhälle, medan den autonoma vänstern är splittrade då det både finns socialister/kommunister och anarkister, två grupper vars utopi är väldigt, väldigt olik. I idiotliberalers ögon är förstås kommunister och nazister lika varandra eftersom bägge strävar efter ett samhälle med en stark stat, men att låta analysen stanna vid "vill ha en stark stat" är så genomkorkat att de människorna inte förtjänar att tas på allvar. Kort sagt kan vi säga att det kommunistiska samhället är inkluderande och jämlikt, medan det nazistiska samhället är exkluderande och hierarkiskt.
 
Våldet ser också väldigt olikt ut. Det nazistiska våldet är i Sverige extremt mycket farligare då de nazistiska rörelserna dödat och skadat betydligt många fler än vad den våldsamma vänstern gjort. Det gör det givetvis inte acceptabelt att mordhota folk, men vi måste fortfarande vara ärliga med att det är en stor skillnad. Vidare är, ironiskt nog, de vänsterextrema grupperna väldigt mycket oftare reaktiva, medan de högerextrema grupperna oftare är proaktiva. Våldsamma vänstergrupper grupper växer ofta (givetvis inte alltid) fram som en reaktion på ökad våldsam högerextremism i samhället medan våldsam högerextremism oftare är där först.
Måltavlorna är också annorlunda. De våldsamma vänstergruppernas måltavlor är alltid politiska motståndare av olika slag (företag räknas in här) medan nazisterna också ger sig på folk med annan etnicitet, läggning, religion och liknande.
 
De debattörer, kommentarsfältshärjare och random "tyckare" på högerkanten som försöker likställa attacken i Kärrtorp med störningar av nazistiska demonstrationer missar dessutom att det är en stor jäkla skillnad på att ljudiska konspirationen väsnas med vuvuzelor och att SMR beväpnade med sköldar rusar in i en folkmassa. Jag säger givetvis inte att det inte förekommer att våldsamma vänstergrupper går till anfall mot högerextremisternas demonstrationer, det gör det, men att försöka likställa alla motdemonstrationer mot nazisterna med den här typen av attacker fungerar helt enkelt inte. Det är fullständigt ologiskt.
De som också menar att det rörde sig om en sammandrabbning mellan två grupper är också ute och cyklar, eftersom det helt enkelt är skillnad på att anfalla någon och att försvara sig mot någon som anfaller en. Det första är inte okej, det andra är förståeligt. De tycks också ha missförstått vilka som faktiskt var på manifestationen bland de som protesterade mot nazismen. Det handlade främst om boende i Kärrtorp: barnfamiljer och liknande. "Vanligt folk". Det var också därför de attackerades. Nazister är förstås inte så peppa på att "vanligt folk" reser sig upp mot dem, eftersom nazisterna försöka påstå att de talar för "folket", något de givetvis inte gör.

Den motstridiga bilden av väst när populärkulturen möter verkligheten

Liksom många av oss tycker jag om att se på film, och även om jag har en inneboende kulturelitist så föredrar jag enklare actionfilmer framför mer djupgående, komplexa filmer. Ibland är det skönt att inte behöva anstränga hjärnan, och bara luta sig tillbaka och "go along for the ride", helt enkelt. Det här är jag knappast ensam om att känna, men på ett plan är det problematiskt. För när någon säger att vi påverkas av vår omgivande kultur så är det inte den kultur som får oss att tänka efter som det främst gäller. Tvärtom så påverkas vi i betydligt högre grad av kulturen vi tar in när vi inte tänker efter. När vi har våra "sköldar" nere.
 
Jag kan känna att det nästan är en smula komiskt. Hur vi, utan större eftertanke, tittar oss igenom filmer där USA och västvärlden gång på gång på gång får representera det goda och det rätta, hur vi ständigt får vara protagonister, samtidigt som de som reagerar på västs förtryck lyfts upp som fienden. Som hjärtlösa skurkar och terrorister som enbart vill skada civilpersoner och hota det västerländska sättet att leva.
Problemet är förstås att den västerländska civilisationen i dagsläget är extremt ohotad. Vi befinner oss på den totala toppen av näringskedjan och även om vi då och då möts av så kallade "larmrapporter" om hur den kinesiska ekonomin går om oss, så handlar det i allra högsta grad om hur Kina anpassar sig efter vårt sätt att leva snarare än någon kulturell imperialism från det kinesiska hållet. Vår position som världsledare är i allra högsta grad säker och finns det något hot mot den västerländska livsstilen så kommer det inifrån. Det hot som finns kommer från vårt konsumtionssamhälles ohållbarhet och från den okontrollerade marknadskapitalismens härjningar i civilsamhället, och inte från något yttre hot.
 
Så varför är det alltid ett yttre hot som gäller i våra filmer, och aldrig de inre strukturerna som lyfts fram som problematiska? De få gånger antagonisterna i en storslagen actionfilm kommer inifrån det egna systemet så är det från korrupta individer och sällan från systemet i sig. Varför ges intern kritik ett sådant otroligt litet utrymme i mainstreamkulturen?
Givetvis finns det ingen konspiration som tystar ned det, utan det beror framför allt på just viljan att slippa tänka efter. Att ifrågasätta sig själv är jobbigt, och rimmar illa med den eskapism som filmerna förväntas erbjuda. Det är helt enkelt inte vad vi som konsumenter vill ha. Sen är förstås de stora företag som skapar kulturen inte särskilt sugna på att lyfta fram systemet som gynnar dem som roten till problemen, men i grunden finns det ingen större medvetenhet om problematiken på det planet, utan det handlar snarare om en ovilja att ta den risk som är förknippad med att avvika från det etablerade mönstret. Det är också på grund av det vi tycks se samma film om och om igen, det är därför fabeln aldrig tycks förändras.
Nu påstår jag förstås inte att det inte finns undantag. Det gör det alltid. Men även bland de filmer som utger sig för att vara "anti-establishment" så finns mönstret fortfarande kvar och fokuset hamnar så gott som alltid på individuell uttrycksfrihet snarare än på solidaritet och kollektivism.
 
Det intressanta i kråksången är att vi vet att den här bilden av väst inte är sann. Vi möts ständigt av rapporter om missförhållanden orsakade av västmakterna, och den som är intresserad kan utan problem se vilka brutala konsekvenser den västerländska imperialismen haft och har på länder utanför den socioekonomiska skyddsbubbla inom vilken vi tryggt befinner oss. På ett plan vet de flesta av oss att sanningen är mer komplicerad än den bild som Hollywood dukar upp för oss, och vi vet att vi knappast är de nobla och ädla hjältar som filmerna utger oss för att vara. Det är fullständigt förståeligt att människor som farit illa under det västerländska förtrycket är förbannade, och även om vi inte ser civilpersoner som skyldiga till detta och inte sympatiserar med de mord som antagonisterna i filmerna förespråkar kan vi förstå känslan och hur vårt system påverkar världen omkring oss.
Men trots att vi vet att verkligheten inte ser ut på det här sättet så ser vi ändå på de här filmerna och påverkas av dem. Det gör att vi skapar en motstridighet inom oss själva där vi å ena sidan vet att människor far illa av västvärldens ekonomiska härjningar samtidigt som vi fortfarande har bilden av oss själva som "den goda sidan".
 
Och det här är intressant! För den här typen av dubbelmoral och tvetydiga självbild är så otroligt vanlig. Jag är osäker på ifall jag vill beskriva den som bara västerländsk eller kanske rent av allmänmänsklig, men jag lutar åt det sistnämnda med tillägget att det är västvärlden som har de sociokulturella och ekonomiska resurserna som krävs för att kunna tillämpa det här dubbeltänket.
Men det vittnar också om ett problem och ett hinder i vägen för en bättre värld. Jag påstår inte att vi inte bör se den här typen av filmer, men vi kan inte se på dem okritiskt. Att se en simplifierad, svartvit verklighetsbeskrivning är okej, men vi måste förhålla oss till den på ett kritiskt sätt och aldrig någonsin hålla den för sann. Vi måste helt enkelt ta ansvar för vår kulturkonsumtion för att undvika att låta den förenklade verklighetsbilden ta över och blockera vårt kritiska tänkande. Det här ansvaret måste vi ta på grund av vår sociokulturella och ekonomiska styrka. För som både Astrid Lindgren och Bamse varit inne på så måste den som är väldigt stark också vara väldigt snäll, och som Spindelmannen är inne på så "with great power comes great responsibility".

Varför har vi fortfarande nazister?

Idag är det sjuttiofem år sedan kristallnatten. Det är ett minnesmärke, men samtidigt markerar dagen knappast starten för förföljelsen av judar. En vän till mig hade en historielärare som menade att oavsett vad som hände i historien så dödades det judar. Jag önskar att det inte vore så, men det finns tyvärr en poäng i det konstaterandet. Och idag, i Sverige år 2013, demonstrerar nazisterna på öppen gata. Vi borde veta bättre.
 
Nazism är lyckligtvis något de flesta ogillar. Än så länge. Men vi kan inte förneka att samhället rör sig mot en obehaglig utveckling. Och även om situationen kan tyckas vara nästan komisk i sin absurditet för de av oss som aldrig tvingats uppleva förföljelse, så är det blodigt allvar. Men för att kunna motarbeta nazismen och fascismen så måste vi också förstå den. Och vi måste förstå varför människor, framför allt unga män, fortfarande lockas till denna motbjudande, kunskapsfientliga ideologi.
 
Så varför blir folk nazister?
Jag är ingen forskare och ingen expert på fascistiska ideologier. Men jag kan ändå se vissa grundläggande orsaker till varför folk fortfarande är nazister:
 
Utanförskapet
Vi kan hitta stöd för är att nazismens lockelse tycks hänga ihop med en känsla av utsatthet och ensamhet. Under ganska lång tid har forskare och experter talat om utsatta unga människor, folk som är ensamma och utstötta, som de som främst ligger i riskzonen för att dras in i en fascistisk gemenskap. Det innebär inte att nazister är oskyldiga offer. Att anamma den nazistiska ideologin är fortfarande ett val. Det innebär inte heller att människor som är utsatta eller utstötta per automatik börjar hysa nazistiska sympatier, verkligen inte. Men det ligger en sanning i det hela: Fascismen gynnas nämligen av människors utsatthet.
 
Vi lever i ett väldigt individualistiskt kodat samhälle. Människor uppmuntras till att vara egoister, och tankar om "självförverkligande" och "egoboost" fyller vårt kollektiva medvetande. Vi uppmuntras till att stå på egna ben, oberoende av varandra, och ständigt se till jag:et framför vi:et. Men människan är en social varelse, och de flesta av oss behöver känna en samhörighet med andra människor. Och grejen med fascismen är att den erbjuder ett sammanhang. Liksom vänsterrörelsen ger den människor en känsla av kollektivism, av delaktighet i något större. Det är samma princip som gör att folk fortfarande, i vetenskapens tidevarv, flockas till religionen. De flesta av oss vill helt enkelt vara delaktiga i något mer än bara oss själva, och de flesta av oss vill känna en delaktighet med andra människor. Det här är inte negativt per se, men det är en känsla som fascismen utnyttjar. Och i ett samhälle där normen är att stå självständig och ensam blir deras jobb lättare.
 
Maskuliniteten
Män är överrepresenterade i fascistiska rörelser. Det beror inte på att män per definition är mer fascistiska, det är vi inte. Däremot tilltalar fascismen den manliga könsrollen. I ett samhälle som allt mer ifrågasätter den roll som män fortfarande fostras in i erbjuder fascismen istället drömmen om ett samhälle där mansrollen hyllas över allt annat. Fascisterna vill ha "manliga" män, och gör det också lätt för de som köpt könsrollen. Istället för att ifrågasätta mansrollen så ifrågasätter fascisterna samhället. De menar att samhället är korrupt och uppmuntrar till en återgång till en svunnen tid då "män var män och kvinnor kvinnor". Många människor ifrågasätter hellre världen omkring sig än att ifrågasätta sig själva, och en del av dessa drar det ett steg längre och menar att en värld de inte passar in i måste förändras för att passa dem. För även om macho-mannen fortfarande hyllas in absurdum så har samhället omkring rollen förändrats till ett sätt som han inte längre riktigt passar in. Allt fler yrken kräver social förmåga, och den hyllade styrkan och hårdheten är inte längre lika värdesatt i "det verkliga livet" som den en gång varit. Det här skapar en tvetydighet i samhället, där män fostras till att anpassa sig efter en roll för att sedan upptäcka att rollen saknar en funktion. Och istället för att förändra rollen och anpassa sig efter omgivningen, vilket är det som bör göras, så vill vissa tvinga samhället att anpassa sig efter dem.
 
Det ärorikaste en fascist kan göra är att offra sig själv för saken. Det var därför Breivik log under sin rättegång, han hade uppnått sitt mål och blivit en martyr. Och det är också otroligt maskulint kodat, eftersom män i högsta grad uppmuntras till att offra sig för sin familj, sina länder, och sina ideologier. Fascisterna lyfter fram den här rollen. De hyllar maskuliniteten som det högsta och det bästa, och därför tilltalas män i högre grad än kvinnor av fascistiska ideologier.
 
Ojämlikheten
Fascismen frodas också i ojämlikhet, eller kanske framför allt i hotet om den. Den brittiske ekonomen Guy Standing beskriver i sin bok The Precariat: The new and dangerous class hur utsatta och fattiga människor vänder sig mot varandra i en desperat kamp för småsmulorna som faller ned från de rikas bord istället för att resa sig upp och kräva sin rättmätiga plats vid kalaset. När de rika vill tjäna mer pengar och tar in billigare arbetskraft än den inhemska underklassen reagerar dessa med fientlighet mot de som de anser tar "deras" smulor, istället för att reagera fientligt mot den överklass som förvägrar dem alla en plats vid bordet. Jag skrev utförligare om det i somras. Ojämlikhet är en av grundpelarna inom fascismen och den underordnade positionen, eller rädslan för att hamna där, skapar en stor frustration hos människor. Frustrationen i sig är förstås förståelig, men fascismen vänder den frustrationen innåt istället för utåt, och får de fattigare, eller prekariatet, att angripa sig självt istället för att slå ut mot den härskande klassen. Således går fascismen i kapitalismens ledband. Bandet mellan fascismen och högerpolitiken är otvivelaktigt, och fascismen är en naturlig konsekvens av liberalismens kallsinniga politik.
 
Det här märks särskilt i perioder av ekonomisk kris. För även om ett par företagsledare kanske offar sig själva under dessa så är det fortfarande främst de fattiga som tvingas ta konsekvenserna från de rikas vansinniga penningpolitik. Den store företagsledaren kommer inte att behöva oroa sig för hur hen ska betala hyran, men det måste däremot arbetarna hen avskedar för att kunna fortsätta ta ut sin vinst. Samtidigt erbjuder fascismen en trygghet, eller åtminstone känslan av den. Det är knappast ett sammanträffande att de fascistiska rörelsernas uppsving så gott som alltid föregås av en ekonomisk krisperiod.
 
Optimismen
En viktig del av fascismen som många inte tänker på är att den är en väldigt optimistisk rörelse. De ser ljuset i slutet av tunneln, en väg bort från den "korruption" de tycker sig kunna se i samhället. Allt som behövs är att hotet mot samhället, "cancersvulsten", rensas bort. "Cancersvulsten" består så gott som alltid av vänsterrörelsen, feminister, hbtq-personer och någon etnisk eller religiös grupp. Tidigare var det judarna, idag är det muslimerna.
Men en del av fascismens lockelse är just att den erbjuder människor ett hopp, när situationen känns hopplös. Att de växer nu är för att de i princip är de enda som talar om ett bättre framtid, medan resterande politiska grupper tycks ha tappat hoppet och blivit trötta. Det är lätt att förstå att vänsterrörelsen är cynisk nu, när deras en gång främsta företrädare, Socialdemokraterna,  gjort en tväromvändning och börjat förespråka högerpolitik och flirtar med medelklassen istället för att bry sig om de som har det svårt. Men folk behöver ett hopp, och när så länge fascisterna ger dem det kommer deras rörelser att växa.
 
Så vad kan vi göra?
Att motarbeta fascismen är komplicerat i idén, det är i själva genomförandet skon klämmer. De främsta punkter jag kan nämna är:
Uppmuntra kollektivism och empati (en allmän kollektivism, inte en villkorad).
Förändra mansrollen.
Ta bort utanförskapet.
Skapa jämliket mellan könen.
Utplåna klassklyftorna.
 
Om vi skapar ett jämlikt samhälle, där folk känner sig delaktiga, så kommer fascismen snart vara ett minne blott. Men i dagsläget står den liberalistiska marknadsekonomin i vägen, och så länge den finns så kommer också fascismen att existera som en naturlig konsekvens. När folks trygghet, maskulinitet och sammanhang hotas så ökar också lockelsen till fascistiska ideologier, och så länge vi har liberaler som utan pardon raserar sociala skyddsnät och tvingar in människor i utsatta situationer så kommer också de fascistiska rörelserna att fortsätta existera.

Svenskt Näringsliv skriver debattartikel om skolan

Jag vill egentligen börja den här texten med någon ödestigern formulering om att Svenskt Näringsliv givit sig på skolan och att det är något de inte skulle gjort då skolan är en av de frågor jag tycker är absolut viktigast i samhället. Blivande lärare som jag är. Men, om vi ska vara helt ärliga, så behöver jag ingen anledning till att gå till angrepp mot dem, och det finns få organisationer jag tycker är lika korrupta och motbjudande som SN.
 
Artikeln i fråga publicerades i gårdagens Aftonbladet, och fri debatt i all ära men jag kan känna att det är synd att Aftonbladet väljer att upplåta utrymme till några som bevisligen inte kan ett piss om utbildning. Och låt mig göra den saken klar. Svenskt Näringsliv bryr sig inte om dina barns utbildning. De bryr sig om att företag ska tjäna pengar. Det är allt.
De två skribenterna, Tobias Krantz och Anders Morin, inleder artikeln med att beklaga sig över att debatten är såpass ideologiskt grundad, och i sak finns det förstås en poäng i det. Skrämmande lite av skoldebatten baserar sig på fakta. Men SN är knappast kända för att vara en kunskapsförsvarande bastion, utan deras inlägg är också i högsta grad ideologiska.
 
Det första konkreta förslag som SN presenterar är en "statlig kvalitetspremie" som då ska delas ut till de skolor som uppnår goda resultat. Idén är snarklik kömiljarden som tillämpats inom vården, och har också samma grundläggande brist. Tanken bygger nämligen på premissen att skolor, och sjukhus, inte vill utbilda/behandla människor. Genom att erbjuda pengar till de som lyckas bäst, som en "extra motivation", utgår de ifrån att folk utan dessa pengar inte är intresserade av att lyckas bra. De säger alltså att lärare och skolor är lata och skiter i sina elever. Men inget kunde vara längre bort från sanningen.
Lärare vill lära ut. Det är därför en blir lärare. Ingen vid sina sinnens fulla bruk blir lärare för att göra karriär, lönen är ett skämt, yrket otacksamt och arbetsbördan omänsklig. Att då utgå ifrån att elevers dåliga resultat skulle vara en konsekvens av att skolan och lärarna skiter i hur bra eleverna lyckas faller på sin egen orimlighet.
Orsakerna till dåliga skolresultat är komplexa, men ofta handlar det om brist på resurser för att hjälpa de som behöver hjälp, eftersom allt större delar av pengarna går till bland annat lokalhyror, marknadsföring och kanske främst aktieägarnas bankkonton. Det är såklart inte den enda orsaken, men brist på resurser är tillsammans med ett samhällsstrukturellt kunskapsförakt en av huvudorsakerna.
 
Förslaget kommer inte att hjälpa resultaten för fem öre, utan kommer istället leda till att skolor försöker pressa upp betygen, och lärare kommer att pressas till att sätta betyg eleverna inte förtjänar. Att sätta ett F är redan väldigt, väldigt jobbigt eftersom en som lärare inte vill att ens elever ska misslyckas. Det gör fruktansvärt ont att se elevens besvikna blick när en säger att hen tyvärr får ett F på en uppgift, men ibland måste det ändå göras. Har eleven inte lärt sig det hen ska så kan hen inte få ett godkänt betyg, helt enkelt. Om det då från skolledningen kommer press att sätta högre betyg för att få mer pengar, något som redan är extremt vanligt på grund av den sinnessjuka konkurrens om eleverna som skapats i samband med skolvalet och friskolereformen, kommer det leda till en betygsinflation där kunskapskraven devalveras och elever som inte lärt sig det de ska ändå godkänns. På sikt kommer det leda till att kunskapsnivån i hela samhället sjunker.
Nu kan en givetvis invända att SN kanske syftar på just inhämtad kunskap och inte betyg när de talar om resultat. Men det är inte heller sant, eftersom det är just betygen som kommer att mätas. Det ser vi också när skribenterna talar om de nationella proven som mätinstrument, trots att varenda kotte som kan något om skolan vet vilken otroligt värdelös kunskapsindikator de nationella proven faktiskt är.
Förslaget kommer också leda till att så kallat "bra" skolor blir bättre, eftersom pengarna kommer hamna där de inte behövs lika akut. De skolor som oftast är i störst behov av pengar är de så kallade "problemskolorna". En skola där majoriteten av eleverna går ut med höga betyg och mycket kunskap fungerar uppenbarligen någotsånär. Det är oändligt mycket vettigare att satsa pengar på skolor där de flesta eleverna går ut utan godkända betyg, eftersom det snarare är där något behöver göras. Men med Svenskt Näringslivs förslag kommer den "statliga kvalitetspremien" istället gå till skolorna där resultaten är höga. Sen kan de tala hur fint de vill om att premien ska "ta hänsyn till skolornas elevsammansättning så att skolor och huvudmän i utanförskapsområden ges samma möjlighet att kvalificera sig för premien". Det kommer fortfarande leda till att de "bra" skolorna ganska lätt kommer kunna kvalificera sig, medan de "sämre" skolorna tvingas arbeta vansinnigt mycket hårdare, eller fuska med betygen, för att ta sig till samma position.
 
Krantz och Morin menar också att etableringen av friskolor i socioekonomiskt utsatta områden skulle leda till bättre skolresultat. Det är förstås skitsnack, eftersom friskolorna främst kommer börja konkurrera om eleverna med de kommunala skolorna. Det kommer leda till att kommunala skolor får mindre pengar att röra sig med vilket också kommer leda till att kvaliteten på undervisningen sjunker. Även om färre elever också innebär mindre utgifter så förblir de fasta kostnaderna ungefär desamma. En skola med en hyra på någon miljon om året kommer ha samma hyreskostnad oavsett om det går tusen eller femhundra elever på skolan. Men det sistnämnda ger bara hälften så mycket intäkter.
Lägg dessutom till att kommunala skolor alltid måste stå redo att ta emot alla elever, eftersom elever har laglig rätt att gå i skolan. Om en friskola plötsligt läggs ned, ni vet sådär som hänt skitmycket på sistone, så måste de kommunala skolorna ta emot eleverna som plötsligt står utan skola. Men de får inte mer pengar förrän nästa läsår. Det här har varit ett allvarligt problem runt omkring i landet när friskolors ägare bestämt sig för att skolorna inte genererat tillräckligt mycket vinst och då lagt ned dem.
 
Svenskt Näringsliv kör också på den klassiska myten om att konkurrens skulle höja resultaten, men missar att den maximen inte är giltig i reproduktiva tjänster som vård och skola. Anledningen till att konkurrens tvingar företag att göra bättre ifrån sig är att de kan avsätta det som annars skulle vara vinst till att utveckla och förbättra produkten. Men det fungerar inte med skolor och vård i kommunal regi eftersom de inte går med vinst. De använder pengarna till verksamheten, så allt konkurrens tvingar kommunala skolor att göra är att stuva om verksamheten så att den ser bättre ut. Inte att faktiskt göra den bättre. Återigen utgår Svenskt Näringsliv från att skolor är dåliga bara för att de är slappa, och att allt kan lösas bara de sätter axeln mot hjulet och anstränger sig lite. Men den tanken är, som sagt, bara resultaten av en häpnadsväckande okunskap och ignorans.
 
Slutligen tar skribenterna upp att kommunerna måste få möjlighet att anlita "professionella utbildningsföretag". Problemet är att företagen inte är proffs på utbildning, utan de är proffs på profitmaximering. Det är två jävligt olika saker. Dessutom tenderar de att driva företagen som just företag och inte som skolor. Vi har redan tillräckligt mycket new public management i Sverige. Teorin fungerar inte, vi behöver inte mer.
Sen är det inte heller företagen som sköter utbildningen, det är lärarna. Och lärare i friskolor är inte bättre än lärare i kommunala skolor, företagsanställda är inte mer kompetenta än kommunalt anställda. Men det säger mycket om Svenskt Näringslivs extrema nyliberalism att de tycks tro det.
 
Det fria skolvalet har fått som konsekvens att ansvaret för elevens utbildning helt och hållet läggs på eleven. Det finns bra skolor, så om eleven vill ha en bra utbildning måste hen se till att hitta en sådan skola och sedan se till att komma in på den för att inte hamna i en "skitskola". Det är mer rationellt att se till att vi inte har skitskolor. Alla skolor ska vara bra, och alla ska ge en likvärdig utbildning. Det är förstås svårt att ordna, men det fria skolvalets förespråkare skiter fullständigt i den problematiken istället för att göra något åt den. Jag försöker inte hävda att eleverna inte ska ha ett ansvar för sin skolgång. Det är solklart, och de behöver ta mer ansvar. Men vi kan inte skapa ett system där du måste prestera skitbra i mellan- eller högstadiet för att inte vara körd för all framtid.
Tanken på att kunna välja mellan olika typer av pedagogiker och skolmiljöer beroende på vad som passar en själv och var en trivs är jättebra. Men argumentet om "bra" och "dåliga" skolor är vansinne. Alla skolor ska vara bra, och det är i den änden vi måste börja nysta istället för att som Svenskt Näringsliv blunda för problemen så länge de inte drabbar dem och deras rika kompisar.

Den didaktiska politiken

Inom de politiska kretsar jag rör mig i, främst feministiska och socialistiska, finns det en tankegång om att en inte är ansvarig för att lära upp någon annan i en politisk diskussion. Anledningen till att den här tankegången vuxit fram handlar främst om att feminism, socialism, antirasism och liknande ofta är ganska komplexa teorier, som tar viss ansträngning att sätta sig in i, vilket gjort att det blir en smula irriterande när det kommer någon som kräver att få alla svar på svåra frågor enkelt paketerade i ett par meningar upplagda på ett silverfat, vilket förstås inte ens är görbart. Vidare så är det förstås frustrerande att försöka prata med någon som säger saker i stil med "men hallå, jag vill ju bara att du förklarar för mig hur du tänker" varpå personen sen inte är det minsta intresserad av att lyssna eller att alls lyfta ett finger för kunskapen. På samma sätt är det vansinnigt irriterande när det pågår en diskussion på ett ganska "djupt" plan inne i någon teori och det sedan trillar in någon person som börjar kräva att diskussionen istället ska handla om det mest basala, typ "finns det verkligen könsroller?" eller "är kvinnor verkligen missgynnade på grund av sitt kön?".
Det här kritiserar jag inte. Jag har deltagit i tillräckligt många diskussioner på nätet för att förstå frustrationen. Men ibland kan jag ändå känna att den här tankegången ibland kan gå lite väl långt. Typ när någon som inte förstår ber om en förtydling och får ett surt svar om att hen ska läsa på eller hur vissa helt vill avsäga sig all förklaring och istället mer eller mindre elitistiskt kräver absolut medhåll för att personen ifråga inte ska stämplas som något negativt.
 
Från mitt perspektiv så är de olika tankegångarna om jämlikhet nästa steg i analysen. De politiska ideologierna om jämlikhet av olika slag i sig är inte vetenskapliga, men de bygger på vetenskapliga teorier med omfattande stöd från en kunnig forskarkår. Det gör inte de politiska åsikterna objektivt korrekta, åsikter kan inte vara det eftersom de i så fall inte är åsikter utan fakta, men jag tror fortfarande att väldigt många människor, troligtvis de flesta, skulle tänka i de banorna ifall de bara förstod den bakomliggande analysen.
Utifrån det här tankesättet, som jag vet att väldigt många på "min sida" delar med mig, så är det väl ändå självklart att vi borde försöka se till så att så många som möjligt förstår resonemanget?
Nu menar jag inte att vi ska gå runt och dalta med trångsynta as som helt saknar intresse av att lära sig och vara snälla och försiktiga mot dem, verkligen inte. Det finns givetvis ett eget ansvar i kunskapssökandet. Men som de som enligt det här perspektivet sitter inne på kunskapen bör vi fortfarande försöka sprida den till så många som möjligt, och skapa en miljö som uppmuntrar till lärande. Och där kan jag känna att många av oss misslyckas.
 
Jag utbildar mig till att bli lärare och är inne på mitt tredje år. Jag är långt från färdigutbildad men jag börjar ändå få ett ganska gott hum om hur otroligt viktigt det är att skapa en bra miljö för lärande ifall vi vill att folk ska lära sig något. Därför kan jag känna att hela "god ton"-diskussionen och "jag ansvarar inte för din utbildning"-tankegången på ett plan missar att det, för att folk ska förstå, är helt vansinnigt viktigt att skapa en situation där du inte blir totalt idiotförklarad om du råkar göra fel. Jag säger inte nu att vi ska acceptera fel eller sopa dem under mattan, men vi måste ändå inse att majoriteten av de missar folk gör handlar om okunskap, inte om elakhet. Och okunskap botas inte med att "sätta hårt mot hårt", utan det botas med utbildning.
Sen finns det förstås också de som ska bemötas hårt, situationer där vi bör skälla ut istället för att bara markera. Men nyckeln till att se skillnaden om när det ena eller det andra är lämpligt handlar om agens. Att som vit, man, hetero, cis, ablebodied och liknande gynnas av och reproducera ett förtryck är en annan sak än att aktivt välja att göra det. Jag säger inte att det är synd om de som förlorar minst eftersom de inte fick välja, utan det jag försöker diskutera är vikten av att få dem att inse att de i mångt och mycket gynnas av systemet och lära dem hjälpa till i skapandet av rättvisa. Och där kommer vi in på kärnpunkten i vad jag vill ha sagt:
 
Människor som tvingas in i en försvarsposition kommer troligtvis inte att byta uppfattning.
 
Folk lär sig olika, det är självklart. Det finns de som lär sig bättre av "hårda tag", som lär sig bäst om de har någon som skriker på dem. Men den förkrossande majoriteten gör det inte, vilket också är anledningen till att lärare i skolan idag inte får kalla sina elever "idioter" eller slå dem om de inte förstår. Det är så otroligt viktigt att skapa en kontext där människor kan känna att det är okej att råka göra fel för annars kommer lärandet inte att ske speciellt effektivt. Det här är fakta, och överhuvudtaget inte öppet för diskussion. Det som händer när en människa istället tvingas in i försvarsposition är att hen känner att hen måste försvara sin ställning. Då slutar hen lyssna på vad den andra säger, och börjar istället fokusera på att vinna diskussionen eller åtminstone försvara sig själv till varje pris. Vi människor tenderar att reagera så då vi upplever att vi attackeras. Folk har försvarat alla möjliga vanvettiga idéer av just den anledningen, och "bryska uppvaknanden" och "skälla ut någon till hen lyssnar" är något som i princip bara fungerar på film när det gäller att förvärva ny kunskap.
 
Så hur bör en agera? Ska vi skita i folks övertramp?
Nej, verkligen inte. Då sprids ingen kunskap, och ingen lär sig något nytt. Men vi måste se skillnad på vad som är ett övertramp av misstag och vad som är ett övertramp med flit eller för att personen inte bryr sig. Responsen ser helt enkelt väldigt olika ut beroende på vad för situation det handlar om och det är skillnad på att förklara för någon hur något är och att säga till någon hur något är.
Tänk situationen att någon exempelvis sagt något sexistiskt utan att det är sexistiskt och varför det är sexistiskt. Då kan vi antingen förklara för personen varför hen inte borde uttrycka sig som hen gjorde, eller skrika "Sexistjävel!" åt personen. För vilket alternativ tror ni sannolikheten är störtst att personen tar till sig det vi säger?
 
För att avsluta så jag skulle säga att nej, det är inte ett ansvar att utbilda folk. Men det är sjukt korkat att inte göra det, eftersom folk inte kommer att byta åsikt bara för att vi tycker att vi har rätt. Folk byter åsikt om vi övertygar dem. Och vi måste övertyga folk om vi vill ha en samhällsförändring. Inte alla, men en del. Det spelar ingen roll om vi har rätt ifall folk inte håller med oss. Det är så demokrati fungerar, på både gott och ont.
 
Och glöm aldrig att kunskap är awesome, att det är sjukt svårt att lära sig utan hjälp och att läraryrket är världens bästa och coolaste yrke!

Motståndet mot fascism

Jag har skrivit min sista uppgift till sommarkursen, där uppgiften var att resonera kring motståndet mot fascismen, hur det borde se ut och så. Och eftersom jag tycker kursen varit rätt intressant så vill jag också dela med mig med av en del. Referenserna blir förstås lite konstiga i texten här, eftersom de hänvisar till kurslitteraturen, men jag har försökt skriva vad artiklarna i fråga heter, och vilka författarna är, så att de som är intresserade kan kolla upp dem. Och om det är något som ser konstigt ut så är det för att jag är lat och har kopierat texten rakt av från mitt openoffice-dokument.
Kursen har gått på Kvarnby Folkhögskola och arrangeras av VSF och jag rekommenderar alla som är studenter att gå med i VSF så ni kan gå deras sommarkurs nästa år.
 
 

Vari ligger hotet?

Det fascistiska hotet mot samhället bör ses utifrån två olika aspekter. Dels det direkta hotet i form av nyfascistiska rörelser, och dels hotet från det kapitalistiska samhället, som kan anses vara orsaken till de nyfascistiska rörelserna. Henrik Arnstad talar i kapitel 4 av boken Älskade fascism om hur vissa menat att fascismen haft sin grund i den lägre medelklassen som känt sig hotade av det kapitalistiska samhällets otrygghet, men utan att ha känt att vänsterrörelsen arbetat för deras väl. Det här synsättet stöds även av Åsa Linderborg i sin artikel ”Tillfälligt anställda en tickande klassbomb” om Guy Standings bok om prekariatet. Allt eftersom de kapitalistiska intressenterna växer sig starkare ökar också hotet att hamna i prekariatet, vilket resulterar i fascistoida tendenser när de hotade skyller sin utsatthet på det redan existerande prekariatet istället för det kapitalistiska system som skapar otryggheten. Arnstad menar i P1-dokumentären Från stövlar till lågskor att fascisterna har det uttalade syftet att skapa en ”bättre” värld, så att fascismen kommer ur en upplevelse av hot och utsatthet, oavsett om det är en reell eller inbillad sådan.

 

 

Vilka behövs?

Ett kort svar är förstås ”alla”, men det besvarar egentligen inte frågan. För att istället reflektera över vilka olika grupper som behöver finnas i motståndet mot fascismen måste vi också fundera över vilka olika grupper de fascistiska rörelserna består av.

 

Gräsrotsaktivismen

De nyfascistiska rörelserna är än så länge, åtminstone i Sverige, relativt ”fredliga”. Det innebär inte att det inte finns en våldsamhet i ideologin, vilket de många mordhoten mot oliktänkare visar, men än så länge går inte fascisterna omkring på Stockholms gator och misshandlar fackföreningsmän. Däremot finns de så kallade ”fotsoldaterna” i en begränsad tappning. De som går i demonstrationståg, som delar ut flygblad och propagandatexter och som affischerar. Dessa behöver bemötas av vänsterrörelsen, med liknande metoder. Motdemonstrationer, egna flygblad och egna affischer. Det måste ständigt kämpas för att hindra fascisterna från att ta över det offentliga samtalet.

Under våren har debatten om näthatet rusat genom Sverige. Särskilt mycket till debatt har det egentligen inte varit, eftersom de flesta, med undantag från en och annan antifeminist som i vanlig ordning tycker att det talas för lite om män, tycks vara rörande överens om att den typen av hot som främst många feministiska kvinnor utsätts för är ett allvarligt problem. Diskussionen vittnar dock om att nätet, och tidningars kommentarsfält, är en av fascisternas största plattformer. I skyddet bakom en datorskärm med tangentbordet som vapen vågar många fascister stå för åsikter de aldrig hade yttrat i fysiska offentliga sammanhang. Fascistiska avhoppare har även vittnat om den informella organiseringen där fejkade konton och ett nästan fanatiskt tidsengagemang får fascisterna att verka fler än vad de egentligen är. Att verka fler är dock en vanlig politisk strategi, då åsikter som verkar innehas av många nästan per automatik betraktas som rumsrenare. Det sker en långsam normalisering av retoriken när fascisterna tillåts monopolisera samtalet. Därför behövs det folk som möter dem på nätet, folk som argumenterar emot och som vägrar låta fascisterna ta kontrollen över det offentliga nätsamtalet.

 

Samhällspolitisk aktivism

Målet är framför allt att hålla fascisterna i schack. Organisering på den här nivån kommer dock aldrig att helt kunna ta bort den fascistiska ideologin, utan de kan endast agera defensivt. För att helt få bukt med fascismen krävs också offensiva ansatser, men dessa måste ske på ett samhällspolitiskt plan. Fascismen bör betraktas som en samhällsstrukturellt problem, och dessa kan aldrig lösas på individnivå, utan måste behandlas på samhällsnivå.

Vi behöver en politik för jämställdhet. Jämställdhet mellan könen, mellan läggningar, mellan etniciteter, mellan klass och mellan funktionalitet. Fascismen grundar sig enligttidigare läsning av Arnstad och Linderborg i otrygghet och samhällsklyftor, och det är endast genom att få bort dessa som fascismen kan försvinna.

Politiker och samhällsdebattörer får aldrig någonsin fastna i synen på Sverigedemokraterna och deras extremare motsvarigheter som det yttersta hotet, som beskrivs i texten ”Brev till en arbetskamrat” i Motarbetaren. Det har det dock gjort idag, och en betydande del av den mediala och den politiska vänstern ägnar sig idag åt att kritisera och oroa sig för dessa rörelser. Det måste givetvis ske, men i dagsläget sker det på bekostnad av kritiken mot den mer etablerade högern. Liberalerna har börjat betraktas som en form av allierad i kampen mot främlingsfientligheten, när det är den liberalistiska kapitalismen som är en av grundstenarna till problemet från första början. Stora delar av vänsterrörelsen glömmer dock bort det, men vi måste kämpa mot både symptomen och mot orsaken till problemen för att vi ska kunna lyckas lösa dem.

 

 

Tydlighetens och inkluderandets strategi

Det är också viktigt att människor känner att vänstern finns där för dem. Därför är det väldigt viktigt att tänka på retoriken. Feministiska, antirasistiska och socialistiska teorier är samtliga ganska komplicerade, och det finns tendenser att uttrycka sig på ett sätt som bara talar till de redan invigda. Det här leder bara till att människor blir distanserade. Nu menar jag inte att vi ständigt måste återuppfinna hjulet, men det är väldigt viktigt att inkludera människor i samtalet, om inte annat så med en referens där de okunniga kan finna mer grundläggande information. Och även om feminister överlag inte hatar män så blir det väldigt svårt för dem att argumentera för sina ståndpunkter om folk tror att de gör det. Det är viktigt att få tyst på idioter som sitter och högljutt deklamerar att de hatar män, varpå de sedan förnärmat menar att de bara hatar män som grupp och den manliga könsrollen och inte män som individer när de får kritik. Det är fortfarande inte så konstigt att folk uppfattar det som något annat, vilket innebär att de drar tillbaka kampen bara för få ge utlopp för sina egna frustrationer. Feminismen förlorar i längden på det.

Sen är det förstås orättvist att alltid behöva vara den som är pedagogisk och som håller sitt humör under kontroll. Att alltid behöva vara den som ska lära upp andra. Det finns feminister som menar att det inte är deras ansvar att lära icke-feminister hur feministiska teorier ska förstås, men de missar att det fortfarande vi feminister som vill förändra världen. Då är det också upp till oss att få med oss folk. Om det är rättvist eller inte är i grunden irrelevant, eftersom vi fortfarande måste övertyga folk om vi vill få vår vilja igenom. Och det är så gott som alltid lättare att övertyga någon som inte ställt sig i försvarsposition.

Det är också viktigt att vara tydlig med vad det är som kan göras. Nu menar jag inte att på klassiskt liberalt manér passiv-aggressivt muttra ”gör det bättre själv då”, men det är viktigt att det också föreslås en lösning på de problem som lyfts fram. Ofta kan kritiken mot privilegier gå över till att vara kritik mot privilegierade. Det är givetvis inte synd om de privilegierade för deras privilegier, men dessa är dock inte självvalda. Vänsterrörelsen måste kunna tala om vad en som privilegierad bör göra, istället för att bara säga att de är fel. Även de privilegierade som ser sina privilegier, som tror på ett jämställt samhälle och som vill verka för en förändring kommer vända sig mot vänsterrörelsen om de inte ges andra uppmaningar än ”håll käften och stå ut med att bli hatad”, något som på allvar kommer skada vänsterrörelsen eftersom fem människor färre fortfarande är fem färre oavsett vilken social bakgrund de har. För även om ingen någonsin kan tala för de mest utsatta annat än de själva så behöver fortfarande alla vara med och hjälpa till.

 

 

Förtrycket som arbetar hand i hand

En viktig poäng är att vänsterns olika jämställdhetskamper egentligen inte är olika kamper. Könsförtryck, rasism, hbtq-fobi och klassförtryck hänger alla ihop, något som märks i att fascismen ofta slår mot de redan mest utsatta som beskrivits av bland andra Jessica Svensson i ”Fem feministiska lärdomar”, Andreas Malm i ”Hatet mot muslimer” och Maria-Antonietta Macciocchi i ”Female sexuality in Fascist ideology”. Det innebär att feminismen, antirasismen, hbtq-rättsrörelsen och socialismen också måste hänga ihop. Idag har vänsterrörelsen dock problem med en inre splittring, kanske främst då kampen fortfarande i hög grad domineras av vita, heterosexuella cismän. Det är givetvis inget fel att även de privilegierade tar del i kampen, ju fler som är på vår sida desto bättre, men i dagsläget finns det delaktighetsproblem där gamla maktstrukturer reproduceras.

Ett exempel är det Sanna Vestin skriver i ”De utvisningsbara”; om hur kapitalistiska intressen utnyttjar papperslösa för billig arbetskraft, vilket enligt Linderborgs text om prekariatet får fascisterna att vända sig mot de papperslösa. Kapitalismen i sin girighet och fascismens rasistiska och bristfälliga analys blir ett dubbelt förtryck mot en redan utsatt grupp. Givetvis har papperslösa kvinnor och hbtq-personer det ännu värre.

Det här är inget nytt. Ylva Waldermarson beskriver i sin avhandling Kvinnor och klass – en paradoxal skapelseberättelse om LOs kvinnoråd som mellan 1898 och 1967 hade väldigt svårt att få gehör för sina åsikter, och Yvonne Hirdman beskriver i Den socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier hur de olika centren för klasskampen var benägna att strunta i jämställdhetskampen mellan könen. De menade att klassfrågan skulle prioriteras, och att kvinnor sedan skulle få sina rättigheter efter att männen fått sina, något som givetvis resulterade i att kvinnor inte alls fick igenom sina krav, utan var tvungna att kämpa på egen hand. De som förde kvinnokampen stämplades som ”okamratliga”, trots att det snarare är stora delar av arbetarrörelsen som bör ges det epitetet.

 

 

Den huvudsakliga konflikten ligger dock inte mot fascisterna, utan mot kapitalismen. Det är den som orsakar fascismens spridning. Det är viktigt att ständigt påpeka det, och att inte falla för frestelsen att alliera sig med den mer etablerade högern, som tas upp av Motarbetaren i texten ”Den goda fienden”.  


Fascismen är inte en "variant" av socialismen

I en av feministgrupperna på Facebook som jag är med i började en tråd om huruvida folk skulle rösta på F! urarta till att snarare handla om ideologier. I tråden trillade det strax in en liberal som menade att fascismen är en variant av socialismen, något som rimmade ganska illa i mina ögon. Och det är dessutom ganska passande eftersom jag i dagsläget läser en sommarkurs om just fascismen och dess historia. Eftersom tråden dock var såpass OffTopic ville jag dock inte mata den med mer OT-inlägg, så därför lägger jag istället upp mitt svar här på bloggen.
 
Ber om ursäkt ifall formateringen ser lite konstig ut. Jag kan fortfarande inte kopiera över text från vanliga textdokument utan att något går åt skogen.
 
 

Fascismen är inte en variant av socialismen. Den typen av påståenden grundar sig i en allvarlig brist på förståelse om vad fascismen faktiskt innebär, för att inte tala om att ett av dess grundläggande drag är en anti-socialism.

 

Fascismen kan ses på två olika sätt; antingen som en reaktion eller som en egen ideologi (eller något däremellan).

Som reaktion existerar fascismen som ett svar på en allt för svag arbetarrörelse som inte kan formulera svar på problemen som finns. I dagsläget när vänsterrörelsen i allt högre grad kopierar högerns politik och retorik är det således inte särskilt förvånande att vi börjar få allt starkare nyfascistiska rörelser. I tider av kass ekonomi och när vänstern inte klarar av att ena ett motstånd växer sig fascismen starkare, det hände på 1930-talet och det händer nu.

Som egen ideologi har fascismen givetvis saker gemensamt med socialismen. Men saken är den att ALLA ideologier har saker gemensamt med varandra. Det beror helt enkelt på att alla ideologier tar sitt ursprung ur den här världen, så det är ofrånkomligt att vissa av svaren på problemen är liknande.

Socialismen och liberalismen har t ex gemensamt att de båda stred för rösträtt (intressant nog var det liberalerna här i Sverige som vek sig och började kompromissa medan socialisterna tvingade igenom den allmänna rösträtten, vilket inte är särskilt fascistiskt). Socialismen och konservatismen (åtminstone den tidiga konservatismen) riktade bägge stark kritik mot marknadsekonomin. Konservatismen och liberalismen var bägge ointresserade av att göra något åt samhällsklyftorna, även om deras idéer om vilka som skulle vara i toppen var olika (adeln vs borgarklassen).

Fascismen är dessutom i högsta grad en medelklassideologi. Även om den får förespråkare från alla samhällsklasser så tenderar den att börja i den lägre medelklassen, där det finns människor som inte känner att arbetarrörelsen arbetar för dem utan snarare ser arbetarklassens ökade rättigheter som ett hot mot deras egna, och som inte är högt upp nog på samhällsstegen för att bli skyddade av den statliga protektionismen. Fascismen lockar t ex egenföretagare som det inte går så bra för, eller människor med stabila jobb som börjar se dem hotade av en ökad arbetslöshet och som skyller den nykomna otryggheten på att klassen under dem ”stjäl deras jobb” istället för att skylla det på det ekonomiska systemet.

 

Ifall vi ska se fascismen som en form av socialism, så blir det en väääldigt konstig socialism. Det är sant att Mussolini började sin bana som socialist, men han var en ganska konstig socialist redan från början. Dessutom händer det att folk ändrar sig (en gång i tiden var jag t ex liberal, det är jag inte längre).

För om fascismen är socialistisk, hur kommer det sig då att fascisterna inte var ute och misshandlade företagsledare? Istället var det ledare för fackföreningarna de jagade. Och även om deras relation till den etablerade marknadseliten var en smula ansträngd så var det inte den marknadsekonomiska eliten som nazisterna kastade i läger; det var kommunisterna som mördades.

Faktum är att fascisterna, även om de kanske argumenterar mot marknadsekonomin, fortfarande arbetar utifrån de redan existerande sociala strukturerna. Socialisterna vill förändra dem från grunden. Fascisterna förespråkar ett extremt uppdelat samhälle. Socialisterna vill utplåna ojämlikheten. Fascisterna menar att en folkgrupp är roten till samhällsproblemen. Socialisterna menar att det är ett samhällssystem. Fascisterna föraktar svaghet och vill utplåna svaga människor. Socialisterna värnar om dem och existerar för dem.

 

Att vara emot total ekonomisk ”frihet”, dvs laissez faire-kapitalism, innebär inte att en per definition är socialist. Särskilt inte när ens politiska gärningar i allra högsta grad gynnar sagda kapitalism om vi ska hårddra det. Fascisterna söndrar arbetarrörelsen och får dem att, istället för att slåss mot det kapitalistiska systemet, slåss mot varandra. Fascisterna har genom historiens hela gång alltid slagit mot alla sätt arbetarklassen har organiserat sig på, de angriper fackföreningarna och slår mot alla försök till att förändra det ekonomiska systemet.

 

Att sätta likhetstecken mellan socialism och Lenin eller Sovjet är direkt fel. Lenin var förstås socialist, men det finns många olika sätt att vara det på. Alla socialister är inte Sovjet och alla liberalister är inte Ayn Rand och Nozick.

Att påstå att marknadsliberalism räddat fler ur svält och elände än något annat system på jorden, och att det alltid leder till förbättrade levnadsförhållanden stämmer inte det heller. Marknadsliberalismen har räddat många, däremot har den också orsakat problemen den räddar dem ur. Om jag skjuter fem personer i magen, och sedan ser till att två av dem inte dör, är jag då verkligen en så godhjärtad människa?

Hade marknadsliberalisterna fått bestämma så hade vi varit ungefär där vi var under 1910-talet. Det är tack vare socialismen som vi alls har arbetarrättigheter. Att påstå att fascismen är en form av socialism är både okunnigt och rent historielöst.


Om strejk och strejkbryteri

Det är strejk i Stockholms och Umeås kollektivtrafik. Och, liksom varje gång när det är strejk eller strejkhot i samhällsnyttiga yrkesgrupper så tycks det som att den huvudsakliga diskussionen handlar om en inskränkning av strejkrätten, istället för att diskutera bristen på schysta villkor som lett fram till strejken. Människor är helt enkelt väldigt upprörda över att deras samhällsfunktioner blir störda, och eftersom folk tycks ha extremt dålig koll på varför strejker sker så är det fackförbunden och arbetarna som folk blir mest förbannade på. De tänker helt enkelt "Arbetarna strejkar, då kan inte jag ta bussen. Jävla arbetarna!" istället för att börja fråga sig varför arbetarna överhuvudtaget strejkar.
Det tycks finnas en bild av att strejker är en kul grej som fackförbunden halar fram på pin kiv, men de som tror det fattar inte att en strejk är något otroligt kostsamt för både fackförbunden som leder den och arbetarna som deltar i den. Att ge sig ut i strejk innebär en otroligt stor risk.
 
I och med den här strejken publicerade också Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) den här bilden på sin Facebook-sida:
 
Där de öppet går ut med att de tänker agera strejkbrytare, allt i "frihetens" namn. Det bör då tilläggas att den "frihet" FMSF pratar om inte är bussförarnas frihet, utan givetvis arbetsgivarnas "frihet" att inte ge sina anställda schysta villkor. Det är för övrigt väldigt intressant att se hur representanter (ish) för "Sveriges enda arbetarparti" går så långt att de är villiga att agera strejkbrytare för att motarbeta arbetarnas egna organisationer. För att verkligen visa hur otroligt vansinnigt det är att påstå sig vara ett "arbetarparti" samtidigt som en gör sådant här, så är det nästan att som att påstå att NSDAP var ett parti för judar (viss överdrift, men samma princip).
Vidare känner jag att det är intressant att det alltid är arbetarna som beskrivs som "oansvariga" vid den här typen av händelser. Är det inte oansvarigt av arbetsgivarna att helt sonika skita i de anställdas krav och fortsätta ge dem dåliga villkor? Varför ser vi arbetarna och facken som ansvarslösa när makten ändå främst ligger i chefernas händer? Kraven handlar dessutom aldrig om sådana att arbetsköparna skulle gå back, utan bara att de inte går lika mycket plus.
 
Jag tror mycket av det här handlar om okunskap om vad strejker är och vad de faktiskt kostar, så jag har här satt ihop en kort liten guide för den oinsatte!
 
 
Vad är en strejk?
En strejk är en stridsåtgärd där arbetarna vägrar att utföra sina jobb på en arbetsplats, och är arbetarnas yttersta stridsåtgärd vid konflikter. När en strejk är igång blockeras också arbetsplatsen vilket gör att inget, eller lite, arbete kan utföras där. Det innebär helt enkelt att de som äger arbetsplatsen inte kan tjäna några pengar.
Arbetsköparnas motsvarighet till strejker kallas för "lockout" och innebär att de stänger ute de anställda från arbetsplatsen där ingen får någon lön.
Stridsåtgärder är ofta uthållighetstävlingar mellan de båda sidorna om de inte kommer överens. Frågan blir vad som räcker längst; arbetsgivarnas plånböcker eller fackföreningarnas strejkkassor. I Sverige är lockouts nuförtiden väldigt ovanliga, dels för att en arbetsköpares kunder nu ofta kan vända sig till andra leverantörer och dels för att fackföreningarna byggt upp väldigt stora kassor som tål långa perioder av lockouts. Men även om en arbetsköpare ofta förlorar mer på en strejk än vad arbetarna gör är det fortfarande inget beslut som fattas lätt, då strejkerna är väldigt kostsamma för förbunden och deras medlemmar.
 
Vilka typer av stridsåtgärder finns det?
Maskning: Innebär att arbetet bedrivs i ett lägre tempo än vanligt. Ett exempel är när arbetarna följer alla regler och direktiv till punk och pricka (vilket de bör) istället för att skynda sig igenom vissa saker.
Arbetsblockad: En arbetsblockad syftar till att förhindra den normala verksamheten. Det kan dels röra sig om övertidsblockader, då de anställda vägrar arbeta övertid. Det kan även handla om nyanställningsblockader där arbetsköparen hindras från att anställa nya. Det finns även fysiska blockader där arbetarna står utanför själva arbetsplatsen. De får dock inte hindra kunder från att gå in, då det klassas som ofredande, men många kunder blir lite opeppa på att köpa sin latte ifall det står ett uppretat fackförbund utanför och berättar över de övergrepp de anställda drabbas av.
Lockout: Arbetsköparnas stridsåtgärd där de stänger dörrarna till arbetsplatsen.
Strejk: När arbetarna vägrar utföra arbetet. Det kan ske på olika nivåer.
En strejk kan användas som markering under en avtalsrörelse. Då handlar det om en kortvarig strejk, kanske bara under en dag eller så, för att visa att fackföreningen menar allvar och påminna om vilken stor oreda en strejk faktiskt innebär för arbetsgivaren och samhället.
En "vanlig" strejk innebär att arbetarna på en arbetsplats tas ut i strejk. Det sker ofta i vågor, där några först tas ut och sedan fler och fler. Det kan också vara vissa nyckelpersoner som tas ut för att orsaka maximal effekt samtidigt som en minimerar kostnaden.
En storstrejk innebär att nästintill alla arbetare inom ett större geografiskt område slutar jobba.
En generalstrejk innebär att i princip alla arbetare i hela landet slutar jobba. I Sverige har vi haft en sådan, som skedde år 1909. Facken förlorade strejken då strejkkassorna var för små. Samtidigt förlorade arbetsköparna omkring 25 miljoner kronor, en ganska betydande summa år 1909.
Andra åtgärder: Andra åtgärder kan även vara demonstrationer, civil olydnad eller sabotage.
 
Vilken roll spelar facken?
All roll. Det är genom facken som kampen för bättre villkor drivs. Och arbetarna befinner sig inte i en tillräckligt stark position individuellt för att kunna hävda sig mot arbetsköparen, vilket innebär att arbetarna måste arbeta tillsammans för att kunna genomföra förändringar och för att kunna ställa krav på sina arbetsplatser. Den här typen av samarbete kallas för fackförbund. Så när en människa börjar prata om att fackförbund är negativa och att arbetare och arbetsköpare tillsammans borde diktera villkoren för anställningen utan att facket blandar sig i så menar hen egentligen att arbetsköparen själv borde diktera villkoren eftersom arbetaren inte har en tillräckligt stark position på egen hand. Det är helt enkelt det CUF:s kampanj "Fuck Facket 4-ever" får som konsekvens, och alla som påstår att arbetsköpare som grupp vill komma till en trevlig liten överenskomelse där de tar arbetarnas krav och åsikter på största allvar är antingen hopplöst naiv eller en renodlad lögnare.
 
Vad innebär ett kollektivavtal i fråga om stridsåtgärder?
Kollektivavtal innebär att stridsåtgärder inte får genomföras av de bundna av avtalet så länge avtalet följs, vilket är anledningen till att strejkhoten är som mest frekventa när kollektivavtalen ska förhandlas om. Det här kallas "fredsplikt". Om två parter ligger i en legal konflikt kan dock andra parter genomföra sympatiåtgärder, trots att dessa binds av ett kollektivavtal. Att bryta mot fredsplikten räknas som ett avtalsbrott.
Det här innebär att ett kollektivavtal inte är något som per definition är bra i och med att ett dåligt avtal innebär att arbetarna är bundna i en dålig situation och inte får ta till stridsåtgärder. Men, kollektivavtal som fenomen är ändå något positivt då det innebär att fackföreningarna har insyn och makt att påverka vad som sker på en arbetsplats. Kort sagt är ett kollektivavtal i princip alltid bättre än inget kollektivavtal (förutsatt att facket i fråga inte är helt blåst, men det brukar de inte vara).
 
Vilka får inte strejka?
Det finns en del regler för vilka som får och inte får strejka. Men det folk oftast syftar på är att människor med en "samhällsuppbärande funktion", det vill säga polis, sjukvårdspersonal, brandkår, mfl. Jag kan inte riktigt hitta regelrätt fakta kring det här, men av allt att döma har de åtminstone en kraftigt begränsad strejkrätt. Detta för att folk riskerar att skadas eller dö ifall de yrkesgrupperna inte finns. Tyvärr har det här lett till att samtliga, delvis med undantag från läkarna, idag har väldigt dåliga anställningsvillkor och låga löner, samtidigt som ansvariga politiker fullständigt struntar i deras krav just för att ignorerandet inte får några direkta konsekvenser.
 
Vad är en strejkbrytare?
Strejkbrytare, eller svartfötter, är människor som struntar i att de andra arbetarna strejkar och istället fortsätter gå till jobbet. Det kan också vara speciella strejkbrytare som tas in utifrån. Det här gör att strejken inte blir lika effektiv och att de andra arbetarnas position ganska effektivt urholkas. Strejken, eller hotet om den, är helt enkelt arbetarnas enda egentliga vapen, och det strejkbrytarna gör är att desarmera dem. Konsekvenserna blir att arbetarna blir av med sin förhandlingsposition och all makt hamnar återigen hos arbetsköparna, som då kan dra igenom betydligt hårdare krav. Så av förklarliga anledningar är förekomsten av strejkbrytare något som de strejkande anser vara extremt provocerande. Det här har ibland lett till våldsamheter, bland annat skotten i Ådalen 1931 när militären öppnade eld mot obeväpnade demonstranter. Som ni ser ovan kallar FMSF sin busslinje för Amalthealinjen, vilket är en referens till ett bombattentat som skedde mot en båt med brittiska strejkbrytare där en person dog och tjugotre skadades. Det anses vara ett av de mest uppseendeväckande politiska attentaten i svensk historia (Men de slår inte attentaten mot Norrskensflamman då antikommunister brände inne fem människor, varav två barn. De skyldiga åtalades för skadegörelse istället för mordbrand, straffen blev låga, pressen vägrade ta in dödsanonser och påstod att kommunisterna själva gjort det, folk fick knappt några skadestånd och de skyldiga benådades efter att ha suttit fängslade i bara fyra år).
Det nedsättande epitetet "svartfot" kommer troligen från sjukdomen med samma namn. Det finns dock de som menar att det snarare har rasistiska konnotationer.
Strejkbrytare bidrar till att helt lägga all makt i arbetsköparnas händer och skadar arbetarna något oerhört. De är ett allvarligt hot mot arbetarnas strejkrätt, och representanter (ish) för "Sveriges enda arbetarparti" försöker nu agera strejkbrytare mot bussförarna. Men det är ju sjääälvklaaaart att moderaterna bryr sig om arbetarna.
(Det finns givetvis fog att problematisera strejkbrytandet, då facken under lång tid var fett rasistiska och sexistiska och lät inte svarta och kvinnor vara med, vilket gjorde att strejkbrytande kunde vara ett sätt att överleva. Men det gäller uppenbarligen inte FMSF så de kan fortfarande ta sig)
 
 
Uppdatering:
Det här är det bussförarna kräver (från Aftonbladet):
  • Kommunal kräver att företag som tar över trafikverksamhet ska överta all ursprunglig personal. Seko har ett liknande krav som går ut på att de anställda ska få behålla sina löner och anställningsvillkor när verksamheter upphandlas.
  • Arbetstiden är en central fråga för busspersonalen. Kommunal vill ha minst elva timmars dygnsvila för alla och att den minsta rasttiden utökas från 30 till 45 minuter.
  • Seko anser att deras medlemmar är särskilt utsatta för hot och våld. Det vill tillsammans med arbetsgivaren hitta en lösning som minimerar risken för våld.
Det är ju inte så mycket begärt, eller hur?
 
Uppdatering 2:
FMSF är inte formellt knutna till moderaterna, men med tanke på namnet går det dock rimligtvis att anta att majoriteten av medlemmarna ändå sympatiserar med Moderaterna.

Vad försäljningen av ett sjukhus egentligen innebär

Ponera att vi har följande situation framför oss:
Staten har ett sjukhus. Staten säljer sjukhuset till en privat aktör.
Och det finns de som tänker att det kanske inte är så mycket mer med det. Men de ser inte konsekvenserna försäljningen av ett sjukhus faktiskt får.
Enligt Alliansen är det här något enormt positivt. Varför det skulle vara positivt är dock en smula oklart, eftersom det hela inte nämnvärt ökar den av liberaler så hårt omhuldade konkurrensen; antalet sjukhus förblir ju detsamma. Det enda som ändrats är att där staten tidigare hade ett sjukhus har staten nu en hög med pengar.
Det hela leder heller inte till en ökning i sjukhusets effektivitet. Det finns ingenting som säger att en stat per definition är sämre på att driva sjukhus än vad ett privat företag är. Tvärtom finns det snarare tendenser som visar att stater kanske är mer lämpade att göra det, då de inte är vinstdrivande på samma sätt. Det kan möjligen leda till att sjukhuset blir mer ekonomiskt inkomstbringande, eftersom företag kan skära ned på sätt som stater ofta inte kan göra.
Det hela är dock fortfarande något enormt positivt enligt Alliansen. Och det hade kanske inte varit så mycket mer med det ifall sjukhuset var något som inte riktigt fyllde en funktion i samhället.
 
Problemet är att folk fortfarande blir sjuka och sjukhuset fortfarande behövs. Då vi har en statligt finansierad sjukvård i Sverige så är det också staten som betalar för vården. När sjukhuset tillhörde staten var det bara kostnaden av själva behandlingen som staten behövde betala. Men när någon annan nu äger sjukhuset så kommer de, förut kostnaden av själva behandlingen, också vilja ha pengar utöver eftersom de vill gå med vinst.
Det här leder till att staten nu måste betala mer för varje behandling, men det innebär också att staten inte längre har kvar sjukhuset som resurs att göra vad de vill med.
 
Sjukhus är också en form av kapital i sig. Men till skillnad från vanligt låst egendomskapital i stil med hus, som sjukhusen ofta säljs som, innefattar sjukhus också en verksamhet som har potentialen att tjäna in pengar, i stil med en affär.
Nu påstår jag inte att sjukhus i statlig regi går plus, det bör de inte göra, men eftersom vården fortfarande kostar symboliska summor så innebär sjukhusets verksamhet fortfarande att det finns en inkomst till sjukhuset. Den här inkomsten är dessutom något som fortlöper (till en viss gräns). Det innebär att varje krona som en patient betalar in till sjukhuset också hamnar hos sjukhusets ägare.
Ifall staten nu säljer sjukhuset, så går den här inkomsten staten förlorad. En stat som säljer ett sjukhus byter helt enkelt egendomskapitalet som sjukhuset är mot en klump pengar, men förlorar också den löpande inkomsten.
 
Olika behandlingar är också olika lönsamma att genomföra. T ex är ovanliga sjukdomar med dyra lösningar mycket mindre attraktiva då de inte är kostnadseffektiva att behandla. Ett statligt ägt sjukhus har inte lönsamhet som syfte, vilket innebär att det inte gör så mycket om en specifik behandlingstyp inte är så lönsam. Sjukhuset existerar för att hjälpa folk. Men för ett sjukhus där lönsamhet är en del av syftet så är det inte alls lika intressant att investera i de dyrare och mer sällan behövda behandlingarna. Det här får då som konsekvens att människor som har oturen att få en ovanlig sjukdom som kostar mycket att behandla riskerar att tvingas gå utan vård eftersom det inte är kostnadseffektivt nog att behandla dem.
 
Den stora skillnaden ligger i att ett företag existerar för att göra vinst. Det är företagets enda syfte. Det här innebär inte att det inte finns företag som kan göra gott, eller att företagare skulle vara onda människor. Det betyder bara att ett företags enda syfte är att göra vinst.
En stat däremot, existerar, åtminstone enligt de idag av de flesta anammade Upplysningsidealen, för att värna om sina medborgare. Det kan förstås diskuteras på hur bra staterna är på att göra det, och jag skriver personligen under på att de flesta av dagens stater är enormt mycket bättre på att värna om de rika och mäktiga än vad de är på att värna om de svagare, men oavsett om de lyckas eller inte så är statens syfte i teorin fortfarande att värna om medborgarna. Om inte annat så för att staten till sin helhet består av sina medborgare. Inga medborgare = Ingen stat, helt enkelt.
Det är också på grund av det här en stat också bör anses vara lämpligare att driva ett sjukhus än vad privata aktörer är. Statens och sjukhusets syften stämmer helt enkelt överens eftersom sjukhusets grundläggande syfte också är att ta hand om människor.
 
Det är också på grund av det här som sjukhus och liknande välfärdsinstanser inte bör säljas ut:
Först och främst är det en förlustaffär då staten gör om fasta resurser till lösa men på grund av det också förlorar den fortlöpande inkomsten.
För det andra gör staten av med mer pengar för samma vård.
För det tredje gör företag prioriteringar med vinst i fokus, medan staten har möjlighet (gör det dock inte alltid) att göra prioriteringar med patienten i fokus.
Och slutligen flyttar vi ägandet och driften av välfärden från en instans som har att hjälpa människor som syfte till en instans som har att tjäna pengar som syfte. Och det blir i längden bisarrt.
 
Så vad sägs om att vi slutar sälja ut almännyttan?!
 
 
Ber om ursäkt ifall inlägget är lite rörigt. Har inte sovit ordentligt på rätt länge.

Upplopp i Husby

Jag är uppvuxen i Kista. Det är en förort till Stockholm som ligger på blå linjen, nordväst om innerstaden. Bredvid Kista, eller tillhörande Kista rent tekniskt sätt, ligger Husby. Där har det varit upplopp i natt.
Det träffar mig på ett annat sätt än när jag hör om kravaller på andra platser eftersom jag gått på de gatorna, handlat i de butikerna och varit på de platserna som nu visas upp i media. Jag tror inte det är förvånande. Det blir på något plan ännu mer verkligt.
 
Triggern tycks ha varit att en sextionioårig man skjöts ihjäl av polisen någon vecka tidigare, varpå polisen ljög i sina uppgifter om att mannen skulle ha snabbt skjutsats till sjukhuset där hans liv inte gick att rädda, när han istället låg död i sin lägenhet i flera timmar. Det är förstås inte hela förklaringen, och Husby är en förort där det länge funnits mycket problem med utanförskap, dåliga bostäder, vägglöss, och så vidare. Problem som ingen lyssnat på, och ingen ansvarig lyft ett finger för att lösa.
Ungdomar kastade sten. Bilar brändes. Poliser kom till platsen, misshandlade enligt uppgifter oskyldiga och skrek rasistiska glåpord. Polisen ska nu utreda det, vilket troligtvis kommer leda till att de finner att inget fel begåtts, vilket i sin tur kommer leda till att det redan extremt låga förtroende som finns för ordningsmakten kommer sjunka ännu mer. Att utreda sig själv har aldrig varit en bra idé, men av någon anledning är det inget som gått in i skallen på de ansvariga politikerna.
 
Den officiella responsen är på det stora hela föga förvånande.
Jag tänker dock inte dissa media för att de till en början bara gav polisens synvinkel. Det tar helt enkelt längre tid att hitta någon att prata med som saknar de officiella kommunikationskanaler som polisen har. När jag läst idag känns det som att de åtminstone försökt ge en lite mer nyanserad bild av saken. Fortfarande inget imponerande, men bättre än förväntat, åtminstone.
Det jag istället är mer intresserad av att klanka ned på är de borgerliga debattörer som nu genast kastar sig in i debatten, svingandes en bristande omvärldsanalys som ett svärd. För jag börjar bli riktigt jävla trött på alla idioter som på fullaste allvar tror att det här handlar om ett gäng ungdomar som bara gillar att förstöra saker.
 
Jag har läst mängder av människor som vittnat om hur de försöker förändra sin situation genom traditionella, lagliga medel. De demonstrera, de skriver lappar, de överklagar, de anmäler. Men inget händer. Tills sist är det enda alternativet att gå ut på gatan. Vad finns det annars att göra?
Det är nämligen mer eller mindre okej för de mäktigare att skita i förorterna. Det värsta som kan hända är att media skriver något reportage som sedan är bortglömt bara någon dag senare. Ingen politiker förlorar val på att strunta i de utsatta, och inga företag förlorar särskilt mycket kunder på att bete sig som svin mot de svaga.
 
Missförstå mig inte nu, jag tycker inte det är bra med stenkastning eller brända bilar. Men vi måste förstå att det finns en orsak till att de här sakerna händer (och den är inte "invandring" oavsett vad Sverigedemokraterna försöker lura i folk). Det följer ett konsekvensmönster och det går tydligt att se att när utanförskapet och klassklyftorna ökar så ökar också oroligheterna. Samhällsvetenskapen har vetat det här i evigheter, men de som sitter på makten skiter i det. Och till sist exploderar krutdunken. Men inte ens när det händer tar de mäktigare sitt ansvar, utan borgerliga debattörer fortsätter spy ur sig skit om att "skaffa sig ett liv" och en och annan tidigare förortsbo som lyckats (individer, aldrig kollektiv) slickar överklassen i röven genom att börja prata om att "jag kunde minsann, då borde du också kunna" samtidigt som de är helt blinda för det faktum att de kanske haft lite tur.
Och nej. Det handlar inte om att förorterna är dåliga eller utmålas som dåliga. Det handlar om att förorterna och de som bor i dem behandlas som skit.
Det är svårare för fattiga att lyckas än vad det är för rika, och vita har det mycket lättare än vad folk med annan hudfärg har. Det är förstås inte omöjligt ändå, men svårare. Det här innebär inte heller att rika och vita inte behövt arbeta för att lyckas. Men de har haft alla förutsättningar för att göra det.
Och hur rättvist är det egentligen att jag behövt arbeta bra mycket mindre för att ta mig dit jag är idag, än vad en fattig tjej från Husby med rötter i Iran hade behövt?
 
 
Läs gärna:
Foujan Rouzbehs artikel på SVT-debatt
Fredrik Edins text från 2010, som fortfarande är det bästa jag läst i ämnet.

Första maj - En kommentar till dagens krönika av Marcus Birro

Så har ytterligare en första maj kommit och snart gått. Jag har gått och burit på en banderoll tillsammans med mina kamrater i VSF Linköping och sedan lyssnat på tal. Personen från Ung Vänster (tror hon hette Fanny, men jag är dålig på namn så jag vill inte säga något definitivt) var helt fantastiskt bra.
Men som vanligt när det är första maj så kommer också ett gäng borgerliga debattörer och skriver krönikor om varför första maj inte längre behövs, är förtryck, är dåligt, är Stalin plus Hitler multiplicerat med fem, eller någon liknande dumhet. Och för att själv visa min aktning till alla de som kämpar för ett mer rättvist samhälle där ute, och för att roa mig själv, så har jag valt att ta mig en lite närmare titt på den krönika som allas vår favoritmänniska Marcus Birro skrivit.
 
Krönikan har rubriken "Jag går inte under röda fanor längre", vilket när det kommer från Birro känns som en ungefär lika stor överraskning som fenomenet eld. De flesta är nog ganska medvetna om det vid det här laget. Även om en för tillfället glömmer bort Birros tjugofyratimmarskandidatur till posten som partiledare för KD så är hans texter så högerpopulistiska att Sverigedemokraterna blir gröna av avund. Det är möjligt att Birro varit vänster någon gång i tiden, men den är passerad sedan så länge att det finns fossiler som är yngre. Birro är blåare än en t-shirt på pojkavdelningen.
 
Texten börjar sedan med att påstå att den svenska arbetarrörelsen "står på stranden av allt man uppnåt" och att kriget skulle vara över. Birro fortsätter med lite filosofiska funderingar han troligen inte kommit på själv om att det är svårt att kriga ur ett krig och återgå till en mer "vanlig" tillvaro. Att kampen har blivit viktigare än själva friheten och rättigheterna som efterkämpas.
Det här är förstås skitsnack, och ett ovanligt förmätet sådant. För vem är egentligen Birro, blå som ett hav en solig sommardag, att komma och tycka till om vänsterrörelsens kamp? Vem är Birro att döma, och att ta sig det tolkningsföreträdet? Hade det varit en seriös samhällsdebattör eller en riktig människokännare som påstått det är det möjligt att jag ändå ägnat yttrandet en större eftertanke, men Birro har knappast gjort sig känd för sin insiktsfullhet. Det är en tom analys.
 
Birro drar sedan upp att om en arbetare från 1930-talet skulle komma till dagsläget så skulle han (Birros könade exempel inte mitt) vara glad över hur långt arbetarrörelsen kommit och då anse sig vara färdig.
Här har han förstås en poäng i att det är bättre nu än för åttio år sedan, för det är det. Vänsterrörelsen har lyckats åstadkomma mycket. Men han gör det klassiska felslutet att han utgår ifrån att det faktum att något är bättre skulle innebära att något är bra. Det här ser vi ofta i diskussioner med antifeminister som menar att det i Sverige inte finns något mer att göra för jämställdheten bara för att kvinnor inte förtrycks lika mycket som i Saudiarabien eller Indien. Det hela är helt enkelt irrelevant eftersom vi fortfarande inte är framme. Jag tvivlar på att någon som tänkt åka från Lund till Stockholm nöjer sig med att stanna i Linköping för att det i alla fall är närmare Stockholm än vad Lund är och på samma sätt kan ingen rörelse för rättvisa stanna förrän det faktiskt är rättvist. Det är helt klart möjligt att en arbetare från 1930-talet skulle vara väldigt nöjd i Sverige 2013, men det beror på att det är bättre i förhållande till då, inte att det är bra.
 
Krönikan går sedan vidare med att Birro talar om att hans föräldrar minsann tillhörde arbetarklassen. Birro utnyttjar sin vana trogen personliga relationer för att bevisa sina poänger, och även om jag kan tycka att det är mer smakfullt än när han använde sin frus missfall som ett argument för att abort skulle vara fel (något som överhuvudtaget inte har med saken att göra annat än att båda fenomenen är relaterade till graviditet), så är det hela fortfarande ett väldigt tomt argument. Det är som när sverigedemokrater påstår att det är helt okej att använda ordet "neger" eftersom de minsann gick i samma skola som en person med rötter i Afrika i lågstadiet. Bara för att det finns en koppling mellan dig och ämnet som diskuteras innebär det inte att du vet vad du pratar om. Jag var AIK:are när jag var elva, men det innebär inte att jag har någon som helst koll på vad som händer i den klubben idag.
 
Birro går även in på det fina i att det går att göra klassresor, men hävdar att "varje blomma vill hitta en egen plats att slå ut på" och tycks missa den lilla, lilla detaljen att ingen vill vara på botten. Själva fenomenet med "klassresor" är också fullständigt absurt. Det ska inte finnas några jäkla klasser att resa till eller från! Alla ska helt enkelt ha samma rättigheter, möjligheter och livsvillkor, och du ska inte behöva resa mellan några förbannade klasser för att få det.
Han menar också att, förutom att kriget skulle vara slut, arbetarrörelsen redan vunnit. Jag skulle vilja se honom titta en cancersjuk utförsäkrad, ett underbetalt vårdbiträde, en sönderstressad lärare, en bemanningsslav som inte kan planera in ett socialt liv av den händelse att slavdrivaren ringer, en sjuksköterska med förslitningsskador, en psykiskt sjuk eller en utbränd som ändå tvingas jobba, i ansiktet medan han säger det. Jag vill se honom förklara för alla de människor som lider under klassamhällets ok att de vunnit. Jag vill se honom förklara för alla de som får acceptera allt sämre livsvillkor för att de rika ska ha råd att betala någon för att slippa städa upp sin egen skit att det inte längre finns något krig. Och det är bara i Sverige. Det kapitalistiska samhällssystemets fasor blir mångdubbelt mycket värre när vi tittar utanför våra egna gränser, på de människor som utnyttjas för att företagen vill ge sina aktieägare någon extra procents aktieutdelning.
Birro talar om solidaritet och om kärlek, men visar inget av dem. Han värderar sin egen moraliska och ideologiska övertygelse över andras välmående och gömmer sina rätta färger bakom ett påklistrat blomsterspråk och skitsnack om värme.
 
Klassamhället lever och frodas, och det kapitalistiska systemet skördar nya offer varje dag. Vi behöver första maj och vi behöver vänsterrörelsen, och vi kommer fortsätta behöva det till den dag då alla på hela jorden har samma rättigheter, samma möjligheter och samma livsvillkor. En bättre värld är möjlig, oavsett vad människor som Birro försöker lura i sin omgivning.

Demokrati för alla, så länge du inte är vänster

I måndags läste jag en av de mer upprörande artiklar jag någonsin läst. Den handlade om hur den moderata (självklart är det moderaterna) kommunstyrelseordföranden Mats Green bestämt sig för att slänga ut Kulturhusföreningen ur Jönköpings kulturhus, föreningen har drivit stället i trettio år, för att bli av med ett socialistiskt bokcafé. Green hade inte förvarnat någon om det hela, utan meddelade det på en presskonferens. De berörda föreningarna hade ingen aning om det innan. Det kom som en blixt från en klar himmel då nämnden en månad tidigare godkänt en utredning om att satsa mer på kulturhuset. Och som vanligt när Alliansen får utredningar och/eller forskningsresultat som inte stämmer överens med deras ideologi så struntade de i det hela och fortsatte istället på sin egen linje, vilket fick kommunens kulturchef att säga upp sig i protest.
 
Det finns många föreningar som huserar i Jönköpings kulturhus. Assyriska babylonföreningen, bosniska kulturföreningen Sarajevo, Jönköpings FN-förening, Gamesboards & Broadswords syd, Medeltidsföreningen Juneborg, Folkets Bio, Jönköpings sportdansklubb, Vulkanteatern, Rockföreningen Avsikten, Motionsrummet, Ungdomens Nykterhetsförbund och Anonyma Narkomaner. Men de som är en nagel i ögat på borgerligheten är just Bokcafét, som blivit en samlingspunkt för den autonoma vänstern.
Bokcafét sålde en t-shirt med tryck "Burn Israel Burn" (inspirerat av Public Enemy-hiten Burn Hollywood Burn), något som Green menade skulle tolkas bokstavligt och då var antisemitiskt. För Israel och judar är givetvis synonymer. Green gjorde det till en valfråga, och drev idén om att "vänsterns infrastruktur" inte ska betalas med skattepengar. Han menade att han som blivande borgmästare (något han kallade sig innan valet) ansvarade för att värna om medborgarnas ideologiska fostran (ett uttryckssätt som för tankarna till forna tiders obligatoriska kristendomsundervisning) och försökte avbryta SSU:s och Ung Vänsters valvaka på en fritidsgård. Eftersom partipolitisk verksamhet inte fick pågå i kommunens lokaler.
Det ska även tilläggas att Bokcafét inte brutit mot några lagar. Och de följer dessutom de krav som Greens eget förslag målar upp; att alla som föjer svensk lag, kommunens värdegrund och kommunnämndes regler ska vara välkomna på Kulturhuset. Men trots det ska Bokcafét avhysas. Eftersom de är vänster.
 
Problemet är att det är just på grund av politisk verksamhet tanken om kommunala bidrag och lånandet kommunlokaler överhuvudtaget växte fram. Den huvudsakliga anledningen till att den typen av möjligheter finns är just för att folk som annars inte haft möjligheten ska kunna organisera sig. Annars blir politik enbart för de som har råd med det.
Jag kan göra en liten liknelse. Här i Linköping har vi varje år den så kallade Kalasmottagningen, som är ett tillfälle för olika organisationer och företag att få träffa de nya studenterna. Vi i VSF (vänsterns studentförbund) är där och försöker värva nya medlemmar. Det är också MST (moderata studenter). Vi i VSF sitter vid ett litet bord, bjuder på kaffe och delar ut vår medlemstidning tillsammans med ett informationsblad. MST står med en stor boombox, Reinfeldt-cutouts, delar ut morötter och erbjuder gratis inträde på en klubb under ett helt år för medlemsskap. Vilka tror ni fick flest nya medlemmar under den här mottagningen?
Det handlar inte om att fler håller med dem än oss, vilket märktes i senaste kårvalet då vi i lilla, fattiga VSF blev större än våra konkurrenter på högersidan som ställde upp i kårvalet. Utan det handlar om resurser. Högern har helt enkelt sjukt mycket mer pengar att röra sig med än vad vänstern har eftersom alla företag i världen hellre stöder partier som vill urholka arbetarrätten och göra det lättare att tjäna pengar än partier som kräver att de ska ta ansvar. Och i ett samhället där allting har ett pris så innebär mer pengar en större möjlighet att bedriva politiskt arbete. Det gör att en har råd att bedriva kampanjer, köpa sig artiklar och annonsutrymme och framför allt har råd med lokaler och intressanta händelser som lockar folk. Därför är de kommunala bidragen så extremt viktiga för vänsterrörelsen, det är helt enkelt ofta det enda sätt vi har att organisera oss på.
Vänstern tilltalar och försöker hjälpa samhället svagaste, högern tilltalar och försöker hjälpa samhällets starkaste. Den sistnämnda gruppen har större möjligheter att pumpa in pengar i den politiska rörelsen. Vi i vänstern borde ha lika stor rätt att organisera oss som högern har, men enligt liberala idéer så har bara de som kan betala för sig den rätten.
Det är en genomgående skillnad i hur vänster och högern definierar rättighet: Vänstern menar att en rättighet innebär att människor har rätt att få tillgång till det som avses, högern menar att en rättighet innebär att människor har rätt att inte hindras från att själv försöka skaffa sig det. Det här leder dock till problem när alla inte har den möjligheten.
 
Eftersom det politiska systemet ser ut som det gör idag, att den med flest annonsplatser också blir den som vinner valen, är vänstern väldigt mycket mer beroende av stöd än vad högern är. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Den grundläggande tanken med demokrati är just att alla ska ha precis lika mycket att säga till om, men så fungerar det inte i dagsläget, eftersom ekonomisk makt kan översättas till politisk. Och tills vi förbjuder politisk annonsering, köpta artiklar och så vidare så kommer vänster vara beroende av bidrag på ett sätt som den stenrika högern inte är. Vi bör arbeta för ett politiskt klimat där ekonomisk makt är irrelevant, där politiken handlar om idéer och faktiska förslag istället för tjocka plånböcker, men tills vi är där behöver vänster kunna möta högern på lika villkor. Annars blir det en skendemokrati att likna med USA.

Den fascistiska retorikens myter

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg med en lista på vanliga knep som används inom den politiska retoriken för att lura oss. Tanken var då att det skulle leda vidare till det här inlägget, om hur den fascistiska retoriken används för att lura oss. Det känns särskilt viktigt i dagsläget när nyfascismen sprider sig som en löpeld genom Europa och allt fler köper deras falska lösningsförslag för att få en bättre tillvaro.
Jag vet att jag får problemet att verka större än vad det är på ett plan. Det är inte min mening att negligera det hela, men jag tror inte vi står inför ett kommande tredje rike. Det innebär dock inte att vi inte har ett allvarligt problem framför oss. Nyfascismen, med SD i spetsen här i Sverige, måste bekämpas, och vi måste förhindra att de får ett bättre fotfäste än vad den redan har. Med det sagt vill jag presentera några av de retoriska grepp som nyfascisterna använder och förklara hur de fungerar.
 
1) Den rättvise kämpen mot den korrupta makteliten:
Fascister älskar sagor. Ta det lugnt, jag påstår inte att alla som gillar sagor är fascister, men den grundläggande sagoidén, med en ärofull och rättvis kämpe som ensam slåss mot överväldigande odds, är ett ständigt återkommande fenomen inom den fascistiska retoriken.
Det här har vi sett genom historien. Redan i 1930-talets Tyskland och Italien var det här en vanlig bild, där de sittande, ofta vänsterinriktade, regeringarna utmålades som korrumperade, och som då skulle arbeta mot folket och för att förstöra landet. Det här ser vi nu igen i snacket om Eurabien, PK-maffian och så vidare. I extremare sammanhang talas det om en aktiv komplott för att förstöra det svenska samhället, men även på den "lättare" nivån ser vi liknande tendenser i struntpratet om "massinvandring" och så.
De nyfascistiska rörelserna beskriver istället sig själva om ädla sanningssägare, som har öppna ögon och vågar säga "sanningen" trots att de "förtrycks" för att de gör det. Precis som att den så kallade "sanningen" inte är sann för fem öre är inte heller "förtrycket" de talar om ett verkligt förtryck. Nyfascisterna anser sig helt enkelt vara förtryckta för att folk inte håller med dem och för att de drabbas av mothugg. Det hela är jämförbart med idioter som hävdar att kristna är förföljda i väst för att hbtq-personer får mer rättigheter eller för att folk inte tvingas ta del av deras religion längre.
Den här bilden är överhuvudtaget inte sann. Nyfascisterna säger inte sanningen, och det finns ingen konspiration.
 
2) Den falska dikotomin:
Falska dikotomier är vanliga i vårt samhälle, och det är verkligen inte bara fascister som använder sig av dem. Människor vill gärna dela upp saker och ting i olika kategorier, och av någon anledning slutar det ofta med att det bara finns två olika kategorier som också betraktas som ömsesidigt uteslutande och varandras motsatser. Ett klassiskt exempel är synen på män och kvinnor som två fundamentalt olika grupper, men vi ser det också i hur vi gärna vill betrakta något som ont eller gott, eller i alla fall bra eller dåligt.
Hur visar det här sig i den fascistiska retoriken då?
Jo, nyfascisterna vill gärna spela ut olika företeelser mot varandra, trots att företeelserna ifråga nödvändigtvis inte är relaterade. Återigen, är det inte bara fascisterna som gör det här, men det märks väldigt tydligt i deras argumentation. SD publicerade för ett tag sedan en kampanjvideo där de ställde invandring mot pensionärer emot varandra, som om det skulle vara samma pool av pengar som går till invandring och pensionärer, men att pengarna till annat går från andra pooler. Saken är den att allt kommer ifrån samma pool, och att ställa just invandring och pensionärer mot varandra är helt enkelt en strategi för att väcka sympati för den egna saken. En rimligare jämförelse vore invandring och pensionärer på samma sida, mot skattesänkningar, eftersom mindre skatt helt enkelt gör poolen mindre. Men det gynnar inte den nyfascistiska ideologin.
Problemet med dikotomier är helt enkelt att de skiter i allt vad gråzoner heter, och försöker utmåla det hela som okomplicerat. Men samhället är fullt av gråzoner, och saker och ting är komplicerade. Det är själva grejen, och det finns inga enkla lösningar på det sätt som nyfascisterna förespråkar (mer om det i punkt nr 6).
 
3) Det ädla folket:
Fascismen bygger i stort på rasistiska företeelser. Det är sant att det finns fascistiska underideologier som inte bygger på rasism, men dessa tillhör ovanligheten. De nyfascistiska strömningarna i Sverige försöker måla upp bilden av "svensken" som ädel och god, men kanske en smula godtrogen, och att de så kallade "svenskarna" ansätts av hemska influenser utifrån. Det här handlar om att försöka tilltala så kallat "vanligt folk", vi vill gärna se oss själva som goda, och lägga över skulden för samhällets problem på "någon annan" istället för att inse den skuld vi alla har i samhällets utformning.
Det tydligaste exemplet på det här är Avpixlat hyllning till den "svenske" mannen, där de bland annat häver ur sig renodlade lögner om att gruppvåldtäkter, kvinnoförtryck och pensinärsrån skulle vara nya företeelser i Sverige och inget som historiskt förknippats ihop med Sverige. Ett påstående som är så otroligt historielöst att det är pinsamt (kommer gå igenom hela den texten mer ingående någon gång när jag känner för det).
 
4) Den rena dåtiden och det smutsiga nuet:
Fascister försöker ofta konstruera en myt om en bättre och ädlare dåtid. Det kan handla om "när män var män och kvinnor kvinnor", "på den tiden när alla hade jobb", "när det var disiplin i skolan och unga respekterade sina äldre", den vansinniga fascinationen vid 1950-talet, eller Avpixlats ovan nämnda exempel om en tid med mindre brottslighet. De exakta detaljerna varierar, men det handlar om ett förlovat samhälle som förlorats till förmån för ett korrumperat och smutsigt nu. Det här handlar i grund och botten om nostalgi, och det förstår jag. Vi blir alla nostalgiska och tenderar att överdriva de positiva aspekterna i ögonblick av vår historia som vi vill återse.
Problemet är att nostalgi sällan stämmer. Ofta handlar det bara om överdrifter, men i de här fallen är det en aktiv konstruktion av en bild av ett förflutet som aldrig ens ägt rum. 1950-talet var säkert en fantastisk tid, om du var medelklass och passade in i normerna. Men det sög för de flesta. Det förlorade samhälle som nyfascisterna vurmar om har helt enkelt aldrig existerat, utan det rör sig om en glorifierad tid som, eftersom den ligger längre bak i tiden, troligen var bra mycket värre än nuet.
 
5) Den dolda sanningen: 
Den här myten märks främst hos de mer konspiratoriskt lagda av nyfacsister. Tanken om att det skulle finnas någon sanning som media, politikerna och/eller någon annan maktfaktor aktivt undanhåller oss är i sig en smula ologisk, att det skulle vara just nyfascisternas åsikter är fullständigt absurt. Visst, det finns korruption, och det finns sådant politikerna försöker undanhålla folk (Hej Filippa Reinfeldt). Men, det handlar inte om ett ondskefullt PK-samhälle. Konspirationerna existerar helt enkelt inte. Svaret är så mycket lättare. Det handlar om girighet och ansvarsflykt, inte om en agenda.
 
6) Den enkla lösningen:
Jag vet att det låter som att jag faller in i Godwins lag nu, men nazisternas "Slutgiltiga lösning" är bara delvis kopplad till det här.
Fascister försöker så gott som alltid utmåla en enskild företeelse som roten till allt det onda. Det beskrivs som en cancersvulst som måste operas bort från samhället för att det igen ska bli friskt. Det här är en av grundstenarna i den fascistiska ideologin: att samhället är sjukt och vissa element måste opereras bort för att det ska tillfriskna. Vilka som utmålas som det "sjuka" varierar (även om vänstersympatisörer, normbrytare och hbtq-personer så gott som alltid är med på listan), men resultatet är alltid detsamma. Det är ett enkelt, felaktigt svar på en mycket komplex fråga. För vi har problem i samhället, men det beror helt enkelt inte på invandringen, kommunisterna, muslimerna, hbtq-personerna, feministerna eller judarna. Svaret är helt enkelt mer komplext än så. Vårt samhälle är komplicerat, och vi gör oss alla en otjänst genom att försöka beskriva det med en enkelhet som inte är där.

Att glädjas åt någons död

För de som missat det så dog Margaret Thatcher idag. Och hennes frånfälle har lett till.. blandade känslor, för att uttrycka saken artigt. Det är helt enkelt ganska många som är glada över att hon är död.
Och min spontana reaktion är att det ändå är ganska makabert.
 
Jag tycker människoliv är väldigt viktiga att värna om, och att glädjas över någons död är i min mening lite som att hota folk över nätet. Det bidrar inte riktigt till en positiv samhällsutveckling. Visst förstår jag att det på sätt och vis är glädjande när diktatorer och liknande dör, men jag kan känna att glädjen åtminstone jag känner då handlar om en förhoppning om att deras gärningar då ska få ett slut. När Hitler och Stalin dog kunde de helt enkelt inte mörda fler människor. Men vad Thatcher beträffar så var det ändå ett tag sedan hon satt vid makten. Att folk gläds över att hon dött handlar snarare om ett hämndbegär än om några faktiskt livsförbättringar för dem.
 
Men samtidigt kan jag på ett plan förstå dem. För Thatchers politiska gärning var rakt igenom vidrig. Hon fullständigt slaktade den brittiska välfärden, hon drev igenom rejäla minskningar i flyktingmottagandet, hon sänkte skatterna och ökade klassklyftorna å det grövsta och arbetslösheten under hennes regim var den högsta Storbrittanien sett sedan 1930-talets finanskris. Det kan säkert hävdas att hon hjälpte Storbrittaniens ekonomi upp på fötter igen, men hon gjorde det genom att offra de svaga, istället för att kräva att de rika skulle ta sitt ansvar. Hon gjorde dessutom sitt yttersta för att helt stympa de brittiska fackföreningarna, privatiserade statliga företag som en galning, blåste nytt liv i IRA-kriget, motsatte sig sanktioner mot Sydafrika för att få dem att avskaffa apartheid, stöttade att Röda Khmererna satt kvar på Kambodjas FN-stol även efter att de störtats av Vietnam och stöttade diktatorer som Pinochet och Saddam Hussein. Storbrittanien, och ogillade hbtq-personer. Resten av världen, känner fortfarande i hög grad av hennes politiska gärning, och överlag inte på ett positivt sätt.
 
Så jo, på ett plan förstår jag faktiskt de som känner ett behov av hämnd. De som lidit av hennes politik, alla de hon offrade för sin ideologi (det är inte bara kommunistiska revolutioner som dödar folk), de har på ett plan förtjänat en känsla av hämnd. Och det jag framför allt inte förstår är hur våra Allianspolitiker så blint kan hylla den människan. Men tja, de kör ju ungefär samma sociopatiska politik själva, så.
 
Det som framför allt är viktigt nu är att inte gå in i det klassiska blinda hyllandet av den politiska gärningen som alltid tycks visa sitt fula tryne så fort en politisk ledare dött. Men det finns det en artikel här som jag rekommenderar alla att läsa (tack Hannah för tipset).
Med det sagt tycker jag ändå att det inte är särskilt bra att hurra över någons död. Det tar ifrån oss vår egen medmänsklighet, och det om något är väl vad vänsterrörelsen borde bygga på?

Borde vi tillåta hemundervisning?

Nej, det borde vi inte.
 
Att jag, som blivande lärare, tänker såhär är kanske inte särskilt förvånande. Och i mitt tycke kan det här egentligen kännas som något av en icke-fråga, men i och med nyliberalismens ökade genomslag har också fler börjat förespråka den ack så tvivelaktiga "rätten" att själva få undervisa sina barn. Så jag tänkte förklara varför idén med hemundervisning är komplett galen.
 
Det är en fråga om utbildning
Jag pluggar en fem år lång utbildning för att bli lärare i två ämnen, svenska och historia. Att det då ska komma någon och påstå sig vara lika kapabel att undervisa i de ämnena som jag kommer bli med motiveringen att hen minsann är vuxen och har "livserfarenhet" eller att hen gått gymnasiet själv och då lärt sig vad det handlar om är för mig fullständigt bisarr.
Först och främst har det hänt en del med vetenskapen de senaste trettio-något åren, och det som lärs ut på gymnasiet har förändrats. Vidare ställer jag mig väldigt skeptisk till att folk skulle ha ett så perfekt minne att de minns allt de lärde sig under sin skoltid. Lägger vi dessutom till att jag efter fem år bara blir behörig lärare i två ämnen, och att elever läser bra många fler ämnen än det så blir idén om att vem som helst skulle sitta på tillräcklig kunskap helt vansinnig. Vi går i skola för att utbilda oss, och när vi läser på universitet så blir vi, på sätt och vis, experter inom våra egna områden. Även om vi går in djupt i våra intressesfärer så är det en stor skillnad på att ha utbildats i det och att inte ha utbildats i det. Det finns säkert hobbyhistoriker som har bättre koll på historia än vad jag kommer att ha när jag är färdigutbildad, men majoriteten av alla människor kommer inte att ha det. Inte ens de som är intresserade av historia.
 
Men även om vi bortser ifrån ämneskunskapen så besitter de flesta icke-lärare fortfarande inte tillräckligt med kunnande för att vara goda lärare. Det är nämligen skillnad på att vara kunnig inom ett ämne och att kunna lära ut det ämnet (ett faktum som många undervisande professorer är tragiskt ovetande om). Att undervisa är helt enkelt väldigt mycket svårare än att bara ställa sig framför en klass och rabbla upp en massa fakta, vilket är anledningen till att du fortfarande inte får bli gymnasielärare i historia även om du sitter med en magisterexamen i ämnet. Du måste fortfarande läsa didaktik.
 
Jag skriver helt under på att vuxna ofta är mer allmänbildade än tonåringar. Det är en konsekvens av livserfarenheten. Men bara för att en person vet mer än någon annan inom ett område gör det dem fortfarande inte till experter. Och definitivt inte till lämpliga lärare.
 
 
Det är en fråga om social kompetens
Social kompetens är inget vi föds med, det är något vi lär oss. Hur vi beter oss mot varandra, hur vi håller ett samtal, hur vi för oss i sociala situationer, allt det är färdigheter vi lärt oss genom interaktion med andra människor. Fler möten innebär fler möjligheter att lära sig, och eftersom vi i skolan möter väldigt många, väldigt olika människor innebär det att vår sociala kompetens får en möjlighet att bli bredare.
Visst, olika människor har olika lätt med det sociala, det säger jag verkligen inte emot, men precis som att vissa har lättare än andra att bli bra på fotboll så kommer ingen fortfarande någonstans utan träning.
 
Människor är dessutom på det stora hela sociala varelser. De flesta av oss behöver social interaktion för att må bra. Barn som inte går i skolan kommer troligtvis inte att möta lika mycket andra barn, och lär då inte heller ha möjlighet att skaffa sig lika mycket jämnåriga vänner. Eftersom de fortfarande är sociala kommer de istället försöka vända sig innåt mot familjen för att få sitt sociala behov tillfredsställt. Jag säger verkligen inte att det är negativt med en nära social relation till sin familj, tvärtom, men det är fortfarande väldigt viktigt att vi har vänner i vår egen ålder. Vi ska ju helst söka oss utåt och lämna familjen någon gång, inte vara beroende av dem hela livet. Jag förstår att det här svider för många föräldrar (tycker rätt synd om mina egna eftersom jag är så fruktansvärt usel på att höra av mig) men samtidigt är det en del av hur det bör vara. Det är så de flesta av oss människor fungerar, och att som förälder insistera på hemundervisning på grund av separationsångest är knappast rättvist mot barnet.
 
 
Det är en fråga om värderingar
Det huvudsakliga argumenten för att tillåta hemundervisning är att föräldrarna själva vill bestämma vilka värderingar deras barn ska utsättas för. Det här ser jag som en form av barnmisshandel.
I skolan möter vi som sagt väldigt mycket olika människor, och med det får vi också väldigt många olika nya perspektiv och åsikter som vi tvingas ta ställning till. I de här mötena utmanas vår egna förförståelse och vi tvingas ompröva våra ståndpunkter. Huruvida vi sedan ändrar åsikt eller inte är irrelevant, men vi har fortfarande utvecklats genom att tvingas ta ställning till en åsikt som inte stämmer överens med vår egen (assimilation och ackommodation för den som är intresserad av Piaget).
Även om vi bortser ifrån en eventuell förändring av åsikter så är det fortfarande väldigt nyttigt för barn att veta att alla inte har samma perspektiv eller samma åsikter som de. Det ökar deras empatiska förmåga.
 
Skolan har också värderingar. Det här kommer vi inte ifrån, och skollagen är knappast neutral. Vi lärare ska uppmuntra demokrati, allas lika värde och rättigheter, ett allmänt schyst beteende och följande av Sveriges lag. Det är en del av vårt uppdrag, men det är ett uppdrag som formulerats genom en folkvald process. Vi, som ett samhälle, har via demokratiska processer kommit fram till vilka värderingar vi vill premiera i det här samhället, och det är också dessa som skolan lär ut. Sen får folk givetvis tycka vad de vill, Sverige är ingen tankediktatur (oavsett vad Avpixlat än försöker lura i folk), men vi har fortfarande värderingar vi byggt samhället på. Och även om skolan inte är neutral så är det acceptans som i hög grad lärs ut. Skolan lär ut att du får bilda dig din egen uppfattning. Att som förälder gå ifrån det och istället tvinga på sin egen politiska, religiösa eller etiska bild på sina barn är inte acceptabelt.
 
 
Det är en fråga om rättigheter
Det hemundervisningsförespråkarna i hög grad bygger sin argumentation på är att de som föräldrar har rätt att bestämma vad som är rätt för deras barn. Problemet är att de inte har det, och många föräldrar klarar inte av att bestämma eller ens avgöra vad det är som faktiskt är bäst för ungarna. Barn är inte en ägodel för föräldrarna att göra vad de vill med. De är människor, och föräldrar bör inte ha rätt att göra vad som helst med barnet. Om ett barn blir sjukt så bör det inte vara föräldrarnas rätt att vägra att söka sjukvård för att istället förlita sig på bön/healing/något annat ovetenskapligt nonsens. Och om ett barn kommer till skada på grund av något sådant här (tragiskt nog inte helt ovanligt) bör föräldrarna förlora vårdnaden och slängas i fängelse.
Det är därför vi säger att föräldrar är "vårdnadshavare", inte "ägare" av barnet.
 
Bilden vi matas av från de som förespråkar hemundervisning är två extremt kunniga och välutbildade föräldrar som vill hålla sina barn borta från en förfallande skola i kaos där ungar mobbas och misshandlas och ingen ändå lär sig ett dugg. Men den här bilden stämmer inte överens med vilka det är som främst kommer att nyttja hemundervisningsmöjligheterna.
Det kommer istället framför allt att användas av religiösa fanatiker som vill indoktrinera sina barn till att aldrig tänka något annat än vad de själva gör. Det är kreationister, vetenskapsföraktare, hbtq-fober och rasister som kommer att använda det här för att se till att deras barn får en lika trång världsbild som de själva. Människor som vägrar acceptera skolans värdering om lika värde och skolans fokus på vetenskap. Missförstå mig inte, de menar säkert "väl", men att utsätta barn för den sortens "välmening" är barnmisshandel.
 
Barn ska gå i en allmän skola. Det är en fundamental del av deras mänskliga rättigheter.
 
 
Skolan är inte perfekt. Tvärtom så finns det väldigt mycket brister med den. Men att stänga in sig i sin egen bubbla och högaktningsfullt skita i omvärlden kommer inte lösa några problem, utan det kommer bara göra det hela värre. Även om vi skulle utgå ifrån att hemundervisning skulle fungera så bra som förespråkarna påstår, vilket det inte gör (!), så är det fortfarande inte rätt beslut.
Ifall du åker på ett skepp som börjar läcka så tar du inte den enda livbåten och lämnar resten av passagerarna att dö. Du hjälper till med att täta läckan.
 

Alliansens siffertrollande: Genomsnitt, procent och skattesatser

Alliansen talar väldigt ofta om genomsnitt så fort siffror kommer upp. Det här beror på att genomsnitt är en väldigt ful liten matematisk konstruktion, som kan användas för att luras väldigt mycket med.
 
Vi kan ta Alliansens favoritgenomsnitt, skattesänkningarna, som exempel. Alliansföreträdarna snackar ständigt om att hushållen i Sverige nu fått x antal kronor i genomsnitt över i plånboken tack vare deras sociopatpolitik. Om x här för enkelhetens skull är tusen kronor så ger det bilden av att alla människor i Sverige fått tusen kronor  extra varje månad. "Skitbra!" tänker folk. Fatta vad mycket en kan göra med tusen kronor i månaden.
Tyvärr så är det ju inte så här det fungerar. Genomsnitt räknas ut genom att addera de olika individuella talen och sedan dividera summan med antalet olika individuella tal, vilket innebär att ett genomsnitt på tusen inte måste innebära att alla får tusen kronor var.
 
Ex
1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000
Det här är bilden Alliansen vill att du ska ha av fördelningen. Här är genomsnittet tusen.
 
10 + 15 + 15 + 30 + 30 + 45 + 60 + 75 + 75 + 9645
Den här bilden är överdriven för att tydliggöra min poäng. Den har också ett genomsnitt på tusen, men ser inte lika rättvis ut.
 
 
Den andra delen av Alliansens penningpolitik handlar om procentsatser. Det är också ett knep de använder för att skapa en falsk bild av ekonomisk rättvisa, samtidigt som de öser pengar till de rikaste och drar över de fattigaste.
De talar ofta om att skatterna har sänkts med några procentenheter hit eller dit eller att det är orättvist att vissa betalar procentuellt mer i skatt än andra. Här använder de procent för att undvika att faktiskt tala om vilka siffror det rör sig om, och genom det kunna flytta över debattens fokus.
Saken med procent är att en helhet aldrig kan vara mer än hundra procent (ja, jag vet att det finns undantag när en talar om ökning och så). Allt av något är alltid hundra procent av detta något, hälften av tidigare nämnda något är alltid femtio procent, och så vidare.
Problemet är att procentsatser inte heller ger en rättvis bild av verkligheten, eftersom de inte talar om hur stor helheten är.
 
Ex
Person A tjänar 20 000 innan skatt. Person B tjänar 70 000 innan skatt. Om båda ska betala 30% i skatt kommer person A ha kvar 14 000 efter skatt medan person B har kvar 49 0000.
 
 
När det gäller just skattesatser finns det dessutom ett ännu fulare sätt att göra det hela på, nämligen att en bara talar om i kronor vad det är en person betalar i skatt. Genom att använda sig av den här tekniken så försöker en utmåla de rika som stolta, ädla samhällsbärare som bidrar långt mycket mer än vad alla andra gör. Detta trots att vi lever i ett land som sedan länge haft principen att de som har möjlighet att bidra mer än andra också ska göra det. Människor som använder den här typen av retorik har dessutom en tendens att lite sådär lägligt "glömma bort" att rika människors förmögenhet i de flesta fall inte är helt egenskapade. Företagsledare bygger sin rikedom på andra människors arbete, och högutbildade människor med högbetalda jobb har oftast inte tagit sig dit på egenhand, utan genom stöd från sin omgivning i form av uppmuntran, resurser och hjälp från familj och näromgivningen, vård, skola och omsorg från samhället och inte sällan ett visst mått av tur.
Det här sättet att beskriva verkligheten på ignorerar också, liksom i procentsatsen, hur stor helheten är som personernas skattesatser dras ifrån.
 
Ex
Om person A tjänar 20 000 innan skatt och person B tjänar 20 000 000 innan skatt och båda ska betala 30% i skatt kommer person A betala 6 000 i skatt, medan person B betalar 6 000 000. Genom att bara tala om att person A betalar 6 000 och person B 6 000 000 låter det väldigt orättvist å person Bs vägnar, men då glömmer en bort att person B hade extremt mycket mer pengar till att börja med, och också har kvar extremt mycket mer pengar efter att skatten är dragen. Pengar som person B troligen inte tjänat in helt på egen hand heller.
 
Lägg dessutom till att väldigt många som tjänar astronomiska summor pengar ofta har pengarna placerade i företag, vilket minskar skattesatsen, eller i utlandet, något som innebär att de offantligt rika ofta betalar en betydligt lägre procentuell skattesats än vad medelinkomsttagare gör.
 
 
I grunden handlar det om hur vi väljer att definiera ordet "rättvisa". Det finns de som inte delar min syn på saken, och istället tycker att något av de tidigare exemplen är mer rättvist än den ekonomiska jämlikhet jag själv förespråkar är. Jag respekterar åsikten, men jag delar den inte, och det tror jag egentligen att det är rätt få som gör, åtminstone inte fullt ut.
Det jag vänder mig mot framför allt i det här inlägget är sättet som många av Alliansens förespråkare ofta talar om siffror. En högst medveten bluff för att måla upp bilden av att systemet där en rik betalar mer än en fattig är orättvist istället för att tala om helheten.
 
 
Ps
Jag är medveten om att Alliansen inte är de enda som bluffar med siffror. Men nu sitter de vid makten och har då också möjlighet att göra störst skada. Om sossarna vinner valet 2014 så kommer jag också att börja kritisera dem i högre grad.

RSS 2.0