Testar att flytta lite kort

Nya inlägg kommer att hamna här under ett tag framöver:
http://asortamission.wordpress.com/

Blogg på is

Jag har som de flesta säkert märkt, lagt bloggen på is. Det beror på att jag inte riktigt orkar längre och jag är så fruktansvärt desillusionerad av hur vissa av de jag brukade kalla "allierade" beter sig. Jag pallar inte just nu.
Det här innebär inte att bloggen är död för alltid, jag kanske återfår energin, men just nu känner jag att jag inte riktigt vill längre. Inte på ett tag i alla fall.
 
Men jo, jag kallar mig fortfarande feminist, och jag är fortfarande intresserad av genusfrågor. Men jag orkar inte riktigt blogga just nu.

Hemtenta

Nu har det inte hänt något här på länge, och jag är ledsen för det. Men jag skriver hemtenta och jag måste fokusera på den.
Men jag har ett inlägg på gång, där "Ryan Gosling" nämns i titeln. Just saying =p

Om religion och religiositet - Ett försvar

En gång diskuterade jag homofobi i Facebookkommentarer med en religiös fundamentalist. Innan personen blockade mig för att jag sade emot honom menade han att den mest förtryckta och förföljda gruppen i världen skulle vara kristna. Det är förstås skitsnack, men jag tänkte ändå att jag skulle ta upp lite kring religion och religiositet.
 
Är <medlem av viss religion> förtryckt/förtryckande?
Det här gestaltar pinsamt tydligt det grundläggande med förtryck som skrämmande många på samtliga sidor missar. Förtryck är kontextbundet. Det betyder att beroende på vilket sammanhang det handlar om så kan en grupp vara både förtryckt eller dominant. Med kristendomen som exempel så ligger kristna fruktansvärt illa till i Nordkorea och det är troligtvis inte särskilt roligt att vara kristen i Saudiarabien heller. Å andra sidan så dominerar gruppen kristna makten totalt i USA, där kristna referenser finns medskrivna i majoriteten av officiella dokument, det kan vara svårt att göra politisk karriär ifall du inte är kristen och kristna generellt sett i ganska hög grad dominerar samhället och har möjligheten att stifta lagar baserade på deras egna religiösa uppfattning.
Givetvis kan vi tala om grupper som generellt överordnade eller förtryckta, som vi ofta gör om män kontra kvinnor, men i ärlighetens namn så är det ganska meningslöst. Det resulterar bara i hätska metadebatter om vilken grupp som är mest förtryckt där båda sidor tar fram uppenbara exempel på förtryck som motståndarsidan sedan på tvättäkta dogmatisk fundamentalistnivå försöker vända till att de egentligen betyder att gruppen de själva anser vara mest förtryckt också förtrycks. Samtidigt som de blundar för den uppenbara dikotomiproblematiken i diskussionen, och det faktum att det hela fastnar i en diskussion som inte är bra för någon.
Så svaret på huruvida en personer ur en viss religion är förtryckt eller inte är att det beror på kontexten, och ifall du vill diskutera vilken religions medlemmar som är mest förtrycka så agerar du kontraproduktivt, och verkar bry dig mer om metadebatten än om att faktiskt hjälpa förtryckta.
Det ska även tilläggas att förtryck bör diskuteras utifrån ett strukturellt perspektiv snarare än ett individuellt perspektiv. Att säga att en specifik person är förtryckande enbart utifrån hens grupptillhörighet är för mig väldigt konstigt, eftersom det implicerar en agens som helt enkelt inte finns där. Jag föredrar i så fall att säga att en person är delaktig i, eller ännu hellre "gynnas av", en förtryckande struktur. Det är antingen en väldigt ohederlig argumentation att implicera en agens i något som personen varken valt eller kontrollerar, eller en väldigt korkad argumentation ifall avsikten inte är att peka ut någon. Oavsett kommer det troligen inte resultera i särskilt mycket positivt, eftersom bara de som redan har en kunskap om strukturell problematik kommer att förstå yttrandet. Och vad är egentligen poängen med att predika till kören, för att använda en tematiskt passande religiös liknelse.
 
Religion innebär inte förtryck per definition
Troligen den vanligaste tanken hos många är att religion per definition innebär förtryck, att det ligger i själva fenomenets natur. Då lyfts ofta exempel på hur hbtq-personer förtrycks i många religiösa sammanhang, och det brukar bara vara en tidsfråga innan någon får för sig att ta upp korstågen. Jag tänker verkligen inte förneka att det skett enormt mycket hemskheter i religionens namn, men handlar det egentligen om religion?
Om religion per definition är förtryckande måste det också logiskt sett innebära att allt religiöst utövande förtrycker (det är det "per definition" innebär), och det krävs inte särskilt mycket arbete för att motsäga det.
Exempel: En religiös person ber för att någons cancer ska bli bättre. Kommer det hjälpa? Som icke-religiös är mitt svar förstås: troligtvis inte. Är det en god och icke-förtryckande gärning? Definitivt. Slutsats: Religiöst utövande är inte per definition förtryckande.
Om vi istället ser till strukturen går det förstås att hävda att all religion är delaktig i en förtryckande struktur, men det är i grunden ett ganska irrelevant påstående eftersom vi alla är delaktiga i de strukturerna. Att då särskilt måla ut religion som förtryckande med det som argument blir väldigt konstigt, lite som att säga att kapitalister är förtryckande mot luften eftersom de andas. Det är inte fel i sak (om vi utgår ifrån att andas lyft är ett förtryck av luften), men det är en skev utmålning då alla gör det. 
 
Men jag har blivit förtryckt/illa behandlad på religiösa grunder
Jag försöker verkligen inte ta ifrån dig din historia eller säga emot vad du varit med om, och jag beklagar verkligen vad du råkat ut för. Men vi måste fortfarande kunna göra skillnad på all religiositet och viss religiositet. Jag är helt för betraktandet av strukturella mönster och liknande, men att försöka dra upp all religiositet till en struktur är fruktansvärt naivt och en extrem simplifiering av något som i grunden är otroligt komplicerat.
Jag skulle istället vilja påstå att strukturen som är den vi behöver identifiera är hbtq-fobi, eller av vilken anledning det nu är personen drabbats. Religion har bara använts som en ursäkt för att legitimera förtrycket. Det är något vi ser genom hela historien, att ifall en person vill höja sig över någon annan så kommer personen att använda sig av de ursäkter som finns till hands.
 
Ett välanvänt verktyg
Vi får dock inte blunda för att religion är ett väldigt välanvänt verktyg i legitimeringen av både förtryck och allmäna vedervärdiga handlingar, och det är definitivt något som religionen ska ha skit för. Men, om vi ska ge religion som koncept skit för allt pissigt som görs i dess namn, då måste vi också ge religionen creds för allt positivt som görs i dess namn. Och det är också otroligt mycket.
Ett vanligt argument mot religion är att folk tar upp mycket av det negativa som gjorts i religionens namn, och jämför det med det negativa som gjorts i ateismens namn, vilket är förhållandevis lite. Men det de här personerna inte tänker på är att religionen påverkat världen otroligt mycket mer än vad ateismen har, och att det också gjorts väldigt mycket mer positivt i religionens namn än i ateismens. Det handlar helt enkelt om att det gjorts förhållandevis lite i ateismens namn, dels då det är en mycket nyare företeelse, men också då ateism på sin konceptuella nivå inte är särskilt lämpligt namn att göra saker i. Det är lite själva grejen med ateism.
 
Det vi istället bör fråga oss är ifall en positiv handling är mindre positiv ifall den görs med en religiös motivering, och är en negativ handling mindre negativ ifall den görs utan religiösa förtecken?
Jag vet inte. Men jag tror inte riktigt att det handlar om religionen. Visst finns det mindre "goda" människor som gör positiva handlingar på grund av religionen för att de känner sig tvingade eller hoppas på att bli belönade, och på ett plan är det väl mindre positivt än ifall handlingarna görs mer spontant, men å andra sidan finns det ju då rimligtvis också mindre "onda" människor som gör negativa handlingar på grund av religionen för att de känner sig tvingade eller hoppas på att bli belönade, och med samma logik blir ju de handlingarna mindre negativa. Visst går det då att mena att de motvilligt gjorda negativa handlingarna är negativa handlingar som inte hade blivit gjorda utan religionen och att religion då är dåligt, men då måste vi också se åt de motvilligt gjorda positiva handlingar som positiva handlingar som inte hade gjorts utan religionen och att religion då är bra med samma logik.
 
Alltså...
Tanken på religion som negativt, eller positivt, har sin grund i känslan av att det är viktigare vad en person är än vem personen är, något som är grundläggande i all dogmatik, oavsett om den är kopplad till politiska ställningstaganden, religion eller något annat. 
Det vi däremot kan sluta oss till är att en "dålig" människa som är religiös kommer att använda religionen negativt, medan en "bra" människa som är religiös kommer att använda religionen positivt. Religionen är i sig inte en avgörande faktor i varken det positiva eller det negativa, de aspekterna finns inom oss.
Innebär det att vi inte bör kritisera religion någonsin? Jo det är klart vi ska, men det är inte rationellt att dra paralleller mellan alla religiösa uttryck. Precis som att alla ateister inte är dryga as som hänger på reddit och tror sig vara bättre än alla andra eller komplett galna som The Amazing Atheist är inte alla kristna hbtq-hatande, konservativa bibelkramare. Alla grupper har vidriga medlemmar, även om alla inte har samma maktmöjlighet att påverka med vidrigheten. Men ska vi döma en grupp efter de värsta medlemmarna i den så måste vi göra det med alla grupper. Det handlar helt enkelt om att vara konsekvent.

Tolkningsföreträde - En kort kurs i samtalsetik

Tolkningsföreträde är något som ofta är uppe på agendan i olika diskussioner rörande normer.
Om vi kort ska definiera begreppet innebär det att en person tar sig rätten att definiera en situation. Alla situationer innehåller ett mått av subjektivitet i hur de upplevs, och det finns inget som säger att en subjektiv tolkning är mer korrekt än en annan, även om tolkningarna kan vara olika väl underbygda. Det här innebär förstås inte att det inte existerar någon sanning (om vi nu inte ska vara väldigt relativistiska), utan bara att människor har en tendens att uppleva situationer ganska olikt. Att ta sig tolkningsföreträde är, grovt förenklat, att personen gör anspråk på att sitta på den korrekta tolkningen eller värderingen av en situation istället för bara sin egen uppfattning. Det rör sig ofta om att ta sig rätten till att tolka och definiera någon annans känslor eller upplevelser.
 
Såhär bör en situation lösa sig:
 
Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där tycker jag var väldigt sexistiskt."
Person A: "Min avsikt var inte att vara sexistisk, och jag förstår inte på vilket sätt jag upplevdes som sexistisk. Det vore jättesnällt om du kunde förklara för mig på vilket sett jag var sexistisk så att jag kan undvika att vara det igen."
Person B: *Förklarar*
Person A: *Lyssnar uppmärksamt* (Väldigt, väldigt viktigt)
Person A: "Okej, då förstår jag. Det var verkligen inte min avsikt, men jag förstår hur du tänker och jag ber om ursäkt för att jag förolämpade dig. Det var som sagt inte min avsikt och det ska inte hända igen."
Person B: "Okej, jag förstår att det inte var din avsikt, men bra att du tog till dig vad jag sade."
Person A & B: *High-five of awesomeness*
 
Grejen med tolkningsföreträde är att det handlar om upplevelser, vilket också är en viktig sak att hålla i åtanke. Det går inte att säga att något var eller inte var ett skämt, eftersom vi egentligen bara kan säga något om våra subjektiva upplevelser av det hela. Person A kan inte säga att Person B har fel i sin tolkning av skämtet som sexistiskt, eftersom det helt enkelt är Person Bs upplevelse av det som hen ger uttryck för. Det vore att ta tolkningsföreträde till Person Bs upplevelser. På samma sätt kan Person B inte säga att Person A menade att vara sexistisk, eftersom hen då tar sig tolkningsföreträde till Person As avsikter. Däremot kan Person B ge uttryck för hur hen upplever det hela, vilket Person A också bör ta till sig för att inte vara ett respektlöst jäkla as. Det är helt enkelt väldigt douchigt att inte ta hänsyn till folks känslor.
Det ska också tilläggas att det förstnämnda är oändligt mycket vanligare än det sistnämnda. Då brukar det se ut så något åt det här hållet:

Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där tycker jag var väldigt sexistiskt."
Person A: "Men det var ju bara ett skämt."
Person B: "Men jag upplevde det inte så, utan det gjorde mig illa till mods."
Person A: "Men det var ju bara ett skämt. Då kan du inte ta illa upp. Var inte så känslig."
Person B: *Går frustrerat därifrån*
 
Problemet här är att Person A inte respekterar Person B utan försöker ta ifrån hen rätten att känna som hen gör genom att ogiltigförklara hens känslor. Det handlar egentligen inte om att be om ursäkt, även om det förstås är bra att göra det med, utan det handlar om att Person A tar ifrån Person B rätten till sin egen uppfattningen för att istället helt klistra över sin verklighetsuppfattning på hela situationen. Men allt är subjektivt och alla har rätt till en egen tolkning, och att ta ifrån någon den rätten är väldigt respektlöst. Person A säger helt enkelt att Person B inte har rätt att känna sig upprörd.
Det här är, som sagt, enormt mycket vanligare än att det istället bara är Person B som tar sig tolkningsföreträde. Det skulle i så fall se ut något i den här stilen:
 
Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där var väldigt sexistiskt."
Person A: "Jag ber om ursäkt, jag menade det bara som ett skämt, och jag förstår inte hur det var sexistiskt. Det vore väldigt snällt om du kunde förklara för mig på vilket sätt det är sexistiskt så att jag kan undvika att göra samma misstag igen."
Person B: "Nej, det där var objektivt sexistiskt, och jag tänker inte förklara på vilket sätt."
Person A: "Okej, jag förstår att det tar tid att förklara, men låt mig då be om ursäkt. Jag menade inte något illa med det och jag ska inte säga något liknande igen."
Person B: "Det är för sent för det nu! Du är en hemsk vidrig sexist för alltid!"
Person A: *Kliar sig förvirrat i huvudet*
 
Det här är extremt ovanligt. Så ovanligt att hela situationen känns absurd. Visst är den första "fel-situationen" också väldigt absurd, men likväl är den så vanlig att den känns skrämmande bekant.
 
Så hur gör en då för att undvika att ta sig tolkningsföreträde? Det handlar förstås om att lyssna på andras upplevelser och vara ödmjuk inför att ens egen tolkning inte är korrekt per definition. Men en bra början är att uttrycka sig i jag-satser. "Jag känner...", "Jag upplever...", "Jag menade..." och så vidare istället för "Det är..." och "Det var...". Då tar du inte ett anspråk på objektivitet utan uttrycker istället din subjektiva syn på saken.
Det är framför allt viktigt att vara ödmjuk inför folks tolkningar av det du säger. Givetvis har ingen annan rätt att definiera dina avsikter och motiv, men bara för att du menar något innebär det inte att det är så det uppfattas eller tolkas. Och du som talare har alltid, inom rimlighetens gräns, ett ansvar för hur det du säger uppfattas.

Hur kommer det sig att jag uppdaterar rätt sällan nuförtiden?

Jo, jag är ledsen för det. Men jag har varit sjuk i åtta veckor nu, och har fortfarande ont i hela kroppen, så jag har verkligen inte energin att skriva så ofta längre. Ber om ursäkt för det, men jag måste sätta hälsan och min egen ork i fokus.
Men jag pysslar med en analys av Milleniumtrilogin av Stieg Larsson.

Om avståndstaganden

När al-Qaida mördade nästan tretusen människor i World Trade Center den elfte september år 2001 så kom ett krav på att muslimer världen över skulle distansera sig eller ta avstånd från terrordåden. Istället för att utgå ifrån folk generellt sett tycker att massmord och terrorism är dåligt, vilket de gör, så valde media, politiker och allmänheten att låta al-Qaida vara representanter för muslimer världen över. Detta trots att många aldrig ens hört talas om al-Qaida, än mindre valt ut dem till språkrör för en religion som omfattar över en miljard människor.
 
Att kräva att folk tar avstånd från sådant någon annan gjort i en gemensam nämnares namn är problematiskt på fler sätt.
Först och främst ger krävaren idioterna tolkningsföreträde till det gemensamma. Om någon kräver av mig som feminist att jag ska ta avstånd från att hata män så säger personen indirekt att feminister hatar män, och att jag, om jag inte gör det, då måste specificera att jag inte gör det. Personer som kallar sig feminister och som faktiskt hatar män måste däremot inte specificera att de hatar män, utan de tillåts helt själva att definiera vad begreppet "feminist" innebär.
 
Det här leder också till att det skapas en norm. Eftersom en muslim som tycker att terrorism är fel måste ta avstånd från terrorism medan någon som terrorism är okej inte måste ta avstånd från "icke-terrorism" så skapar det normen att muslimer är för terrorism. Om jag som feminist måste ta avstånd från manshat, medan någon som hatar män inte måste ta avstånd från "icke-manshat" så skapar det normen att feminister hatar män. Normen skapas trots att den förkrossande majoriteten av alla muslimer världen över tycker att terrorism är fel och att den förkrossande majoriteten av alla som kallar sig feminister världen över inte hatar män. Den här normen ligger dock främst i hur folk betraktar grupperna, snarare än hur grupperna själva agerar, vilket innebär att för människor som inte är insatta i gruppen så blir gruppen ihopkopplad med det negativa. Detta trots att gruppen i sig inte har något med saken att göra.
 
Att ta avstånd leder även till "ingen rök utan eld"-tankar. Om jag högljutt i ett rum plötsligt säger "Det var inte jag som snodde tårtan", så kommer alla börja undra varför jag plötsligt, utan någon uppmaning, kände mig nödgad att säga att jag inte stal tårtan. Det här kommer i sin tur skapa misstanken hos folk att jag, även om jag inte stal tårtan, brukar stjäla tårtor eftersom jag var tvungen att poängtera att det faktiskt inte var jag. Jag kommer agera som om det fanns en anledning att tro att jag stulit tårtan, vilket innebär att det jag implicit säger är "för en gångs skull var det inte jag som stal tårtan".
Därför kan och bör folk inte plötsligt ta avstånd för vad någon med en gemensam nämnare gör. För då skapas det en association mellan de människorna och det negativa, och de säger i princip att det finns en anledning att tro att det som personen tar avstånd ifrån är något som vanligtvis bör associeras till den gemensamma nämnaren.
 
Vi bör alltså inte kräva av folk att de ska ta avstånd från sådant som någon annan gör, även om det är i en gemensam nämnares namn. Det är helt enkelt väldigt orättvist, oavsett om det rör sig om SD och Breivik, muslimer och al-Qaida eller feminister och manshat. Utgå inte ifrån sådant som borde falla på sin egen orimlighet.

Diskrepansen mellan den akademiska och den vardagliga diskursen

Som en fortsättning på mitt senaste inlägg tänkte jag ta upp ett av de vanligaste problemen jag upplever i diskussioner.
Nu kanske ni läser den här titeln och tänker: "Det där var ju ett väldigt krångligt sätt att uttrycka saken på." Och jo, det är sant. Det går också att säga "skillnaden mellan akademiska och vardaliga sätt att prata på".
Det betyder förstås inte riktigt samma sak. Det finns en anledning till att det akademiska språket finns, och det är just för att uttrycka saker väldigt exakt där det finns ett behov av exakthet. Det akademiska språket kan också underlätta kommunikationen då det ibland kan gå snabbare att använda sig av de orden än att förklara koncepten bakom dem. Beroende på vad det gäller, förstås.
 
Men att kunna de akademiska begreppen är förstås en färdighet som folk behöver lära sig. Och ofta kräver det viss anstränging och utbildning för att kunna använda begreppen och förstå dem. Det handlar också om vilket område det är som avhandlas, och folk är olika specialiserade. Jag själv är kunnig inom de akademiska termerna rörande historia och didaktik för att ta några exempel. Sett utifrån ett vidare perspektiv kan jag också använda akademiska termer utifrån en samhällsvetenskaplig eller humanistisk kontext. Däremot har jag inte mer än vad jag snappat upp när det kommer till en naturvetenskaplig kontext, och mer specialiserat, i exempelvis astrofysik, är jag helt okunnig.
Att det ändå tar förhållandevis lång tid att lära sig att behärska språket innebär dock att alla inte haft möjligheten att lära sig det. Huruvida alla har förmågan att lära sig det eller inte kan förstås diskuteras, men vi kan i alla fall enas om att alla inte behärskar begreppen, eller är delaktiga i diskursen som är ett mer exakt sätt att uttrycka det på.
Och här uppstår det plötsligt problem.
 
Något som väldigt ofta händer i diskussioner om olika kontexter där det finns en maktobalans, alltså som genus, klass, etnicitet, funktionalitet, hbtq och så vidare, är att den ena "sidan" i diskussionen är väldigt mycket mer inlästa på området än vad den andra "sidan" är. Jag säger förstås inte att alla som argumenterar mot hbtq-rätt eller som motsätter sig genusneutralt arbete är okunniga, det finns förstås kräk också, men väldigt ofta kan vi se hur "PK-maffian" är delaktiga i en helt annan diskurs än vad de de diskuterar med är.
Det här leder till att folk, förvånansvärt ofta, helt enkelt talar förbi varandra.
Om vi tar ordet "rasism" som exempel. I de akademiska termer som antirasister ofta använder så syftar rasism på en strukturell företeelse som betecknar hur en grupp privilegieras på andra gruppers bekostnad. I vardagliga termer syftar rasism på när någon behandlar någon annan på ett visst sätt baserat på deras etnicitet, kultur eller liknande.
Det går inte att säga att någon av de här definitionerna är fel, eftersom språk består av konventioner och helt enkelt betyder det som folk tycker att det betyder. Men definitionerna är väldigt, väldigt olika.
Om du i en akademisk, antirasistisk kontext säger att rasism är något som enbart drabbar icke-vita, och som gynnar vita så kommer många troligen hålla med dig. Men om du i en vardaglig kontext säger något liknande kommer folk tro att du är dum i huvudet. För orden har olika betydelser beroende på vilken kontext du rör dig i.
 
Så vad är då poängen med det här inlägget? Jo, jag är lite trött på att se hur de här diskussionerna urartar. Det händer, inte alltid men ändå relativt ofta, att vissa från "PK-maffian" säger något som är fullständigt logiskt utifrån deras diskurs, men som låter fullkomligt blindgalet för någon som inte är delaktig i diskursen. Personer som inte är delaktiga i diskursen reagerar då på vad som i deras ögon är ren galenskap, vilket får "PK-maffian" i sin tur att reagera på den i deras ögon extrema reaktionen på något fullständigt logiskt. Och så brakar helvetet loss.
Så min poäng är att om du vill övertyga folk, så måste du tala med ord som betyder samma sak för dig som för de som lyssnar. Förklara vad du menar med begreppen och utgå inte ifrån att allt betyder samma sak för alla som det gör för dig. Det spelar ingen roll ifall du tycker att din definition av ett visst ord är den korrekta. Folk som lyssnar har sin definition, och det är den de använder för att förstå det du säger. Och vill du övertyga folk så måste de förstå vad du säger. Tänk på att det är du som vill övertyga medan de är helt chill med att förbli oövertygade, vilket innebär att det också är du som får se till så att de förstår.

Lite poesi medan jag skriver hemtenta

Jag har en endagshemtenta idag, så jag hinner/orkar inte skriva något. Men jag tänkte tipsa om lite estradpoesi.
 
Rachel Wiley - 10 honest thoughts on being loved by a skinny boy
 
Rachel Rostad - To JK Rowling, from Cho Chang
 
Och min typ favoritdikt genom tiderna som hade en ganska stor påverkan på mitt val att bli lärare
Taylor Mali - What teachers make

Låt oss tala om lärarnas introduktionsår

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag, och det kan nog bli lite dåligt med uppdateringar ett tag framöver också, eftersom jag är sjuk i körtelfeber. Ledsen för det. Jag kommer skriva när jag orkar, men hälsan måste gå före.
 
Ponera att du läser ett program på högskolan som utbildar människor till en viss typ av yrke. När du läst färdig programmet är det ju ganska logiskt att du kan börja arbeta med yrket du utbildat dig till. En utexaminerad ingenjör kan börja arbeta som ingenjör, en utexaminerad ekonom kan börja arbeta som ekonom, och så vidare. Men det här gäller inte om du ska bli lärare.
För i enlighet med förändringen av lärarutbildningen så räcker det inte med en fyra och ett halvt till fem och ett halvt år lång utbildning för att du ska anses vara kapabel att undervisa, utan du måste dessutom genomgå ett provår för att få din lärarlegitimation.
 
Vad är då ett introduktionsår?
Jo, det innebär att du kommer att arbeta som lärare och bedriva undervisning, men du har inte rätt att sätta betyg på dina elever. Istället behöver du ha en handledare, en legitimerad lärare som redan arbetar på skolan inom dina ämnen, som kollar igenom precis allt du gör under ett års tid. Sedan sätter handledaren betygen, och avgör till sist ifall du får din lärarlegitimation eller inte. Tanken bakom det här är att det ska vara en extra kvalitetskoll av nyutexaminerade lärare, men det fungerar inte.
 
Vad är då problemen?
 
Det fungerar inte logiskt.
Tanken på att det behövs en kvalitetskoll efter en genomförd lärarutbildning, med alla tentor och all praktik som studenten ska bli godkänd på som den redan innefattar, kommer med implikationen om att lärarutbildningen som den är nu inte räcker för att se till så att dess studenter blir bra lärare. Om det här stämmer visar det snarare att utbildningen är bristfällig, vilket den inte bör vara, men jag har väldigt svårt att se vad ett års handledning skulle kunna avgöra som ett halvårs verksamhetsförlagd utbildning (förkortas "VFU" och är det som kallas "praktik" i folkmun) inte redan visat. Visst, jag kan erkänna att det finns de som inte borde bli lärare, men ett års provanställning, där kontrollen är mindre strikt, kommer vara betydligt lättare för en olämplig person att ta sig igenom än det halvår av VFU som lärarutbildningen redan innefattar.
Vidare måste handledarna också komma någonstans ifrån, och eftersom alla redan arbetande lärare idag får sin lärarlegitimation så finns det ingenting som garanterar att handledaren vet vad hen pysslar med, ifall vi utgår ifrån att utbildningen är så bristfällig att det behövs ett prövoår. Då kommer nyutexaminerade studenter bedömas av människor som själva inte genomgått prövoåret, och eftersom prövoåret behövdes för att säkerställa kvalitén så kommer inte kvalitén hos handledarna att gå att säkerställa eftersom de inte gjort prövoåret.
 
Det skapar en flaskhals för nya lärare.
I Sverige har vi allvarliga problem med lärarbrist. Det gäller främst de naturvetenskapliga ämnena, men även inom andra områden skulle vi må bättre av en ökad lärartäthet. Det här är något som det dessutom talas ständigt om i media. Så visst blir det ironiskt när regeringen, trots sina upprörda uttalanden om att ingen vill bli lärare, slänger in ett system som bromsar upp lärarbildandet?
Problemet är att få vill bli handledare. Lärare har redan en helt vansinnigt tung arbetsbörda, och få är sugna på att utöka den bördan med nästan det dubbla. Det är svårt nog att hitta lärare som vill vara handledare åt VFU-elever, men att hitta lärare som vill dubbelkolla allt en kollega gör har visat sig vara nästintill omöjligt. Det är dessutom väldigt svårt att hitta en skola som är det minsta intresserad av att anställa en lärare som inte får sätta betyg. Det här har lett till att få nyutexaminerade alls påbörjat sitt introduktionsår, utan istället försörjer sig på vikariat. En undersökning från Lärarförbundet visade att endast 60 % av de som examinerats året innan påbörjat sitt introduktionsår, bara 47 % hade fått en mentor och bara 31 % hade fått tid för förberedelser och samtal med sagda mentor. Och utan introduktionsår så får en ingen lärarlegitimation, och då inte heller en fast anställning.
 
Det är sågat av remissinstanserna och auktoriteterna inom området.
Förslag genomgår oftast remissinstanser för att förhindra eventuella problem med dessa. Det har också det här förslaget gjort, och kritiken var inte nådig. Men sin vana trogen så struntade regeringen fullständigt i vad de som faktiskt kan något om saken hade att säga utan valde istället att likt en fanatiker att fortsätta arbeta utifrån sin "vision", oavsett hur vanvettig den faktiskt är. För Skolverket har totalsågat idén. Lärarfacken har totalsågat idén. Lärarstudenter har totalsågat idén. Och de flesta professorerna inom pedagogik och didaktik har totalsågat idén. De enda som alls verkar gilla den är just regeringen vars medlemmar aldrig haft något konktret med skolan att göra sedan deras egna gymnasietider.
 
Det är ett dyrt spel för gallerierna.
Som jag tidigare varit inne på är det här en åtgärd som inte kommer ha någon som helst funktion. Däremot kostar den. Det kostar inte alls lika mycket som det hade behövt för att faktiskt få någon effekt men likväl är det runt 230 miljoner kronor per år som kostnaderna beräknas till. 230 miljoner kronor för något som inte kommer ha någon som helst positiv effekt, men ganska mycket negativ. Det är pengar som skulle kunna användas på betydligt bättre sätt, men som nu bara finns till för att försöka bevisa för väljarna att regeringen minsann visst bryr sig om skolan, utan att de faktiskt lyfter ett finger för att förbättra situationen.
 
 
Så nej. Vi behöver inget introduktionsår efter lärarutbildningen. Allt det kommer leda till är att situationen för nyutexaminerade lärare blir ännu pissigare än vad den redan är. Och där kan vi snacka om att sparka på några som redan ligger. Men trots det här så är det inte många som skriker högt om att det här måste förändras, och det är knappast högt uppe på någons politiska agenda, vilket innebär att jag sitter här och ifrågasätter mitt yrkesval igen. Tre år innan jag tar min examen.

Folk utan smärta förstår inte hur det är att leva med den

De av er som känner mig i verkliga livet vet att jag har väldigt mycket problem med min rygg, min nacke och min mage. Jag klagar helt enkelt mycket när jag har ont. Jag vet att folk ofta ogillar att lyssna på sådant, men det är ett sätt för mig att hantera smärta och ge utlopp för den typ existentiella ångesten jag känner när jag påminns om min egen dödlighet av att ha ont. Eller något sådant. Det känns bättre då i alla fall.
Vad nacken och ryggen beträffar har jag en överrörlig ryggrad, vilket innebär att ryggkotorna glider iväg när musklerna omkring dem inte är starka nog att hålla fast dem, så varje gång jag slarvat med ryggträningen en period får jag så ont i ryggen att jag varken kan stå, gå eller sitta ned. Vad magen beträffar har jag den kroniska magsjukdomen IBS, vilket innebär att min mage när som helst kan få för sig att svälla upp och börja göra väldigt ont. Dessutom måste jag äta väldigt regelbundet och ha mycket fiber i min diet för att inte få ont, men trots att jag gör allt "rätt" får jag ändå så kallade "skov" ibland där problemen är värre.
 
Det här är överlag väldigt lindriga åkommor, så missförstå mig inte, jag säger inte att jag vet exakt hur det är. Även om det suger att ha dem så finns det många som har oerhört mycket värre smärtor och kroniska sjukdomar att tampas med. Men att jag skriver det här nu är för att idag är det första dagen på Nolle-P (mottagande av de nya studenterna), en tillställning jag sett fram emot ungefär sedan förra Nolle-P tog slut (alltså ett år sedan). Och både ryggen, nacken och magen har idag fuckat ur, så till den milda grad att jag var tvungen att avbryta aktiviteten jag var med på och gå hem. Det finns också en risk att jag inte alls kan vara med mer under de här två veckorna, om inte smärtan, främst i rygg och nacke, ger med sig. Det suger.
Men det är inte mig det är synd om, åtminstone inte om vi jämför. För mina besvär är förhållandevis lindriga och de är övergående. Det finns perioder då jag har väldigt ont, men för det mesta märker jag inte av åkommorna alls så länge jag sköter dem. Just nu är jag väldigt nere på grund av risken att missa något jag sett fram emot såpass länge, men det är ändå en bråkdel av vad andra går igenom.
 
För smärta är något så otroligt paralyserande. Det talas ofta i debatter, från högerns sida, om sjukskrivna med den här typen av kronisk smärta med implikationen om att de skulle vara lata. Det finns de som för fram att lite ont i ryggen inte är en anledning att stanna hemma, de har aldrig haft så ont i ryggen att varje uns av viljestyrka krävs för att flytta fötterna framåt utan att säcka ihop jämrande i en hög på marken. Och tänk på att mina problem är lindriga.
Ett annat "argument" högern brukar använda är följande: Om du har ett jobb där du trycker på en knapp med ena handen och sedan skadar den, så kan du fortfarande ta ett jobb där du trycker på en knapp med den andra handen. Att bara för att en skada omöjliggör vissa arbetsuppgifter innebär det inte att den omöjliggör andra. Det finns såklart en poäng i det, men de människorna verkar inte ha någon som helst förståelse för vad en skada faktiskt handlar om. För det spelar ingen roll ifall du inte har ett jobb där du direkt belastar ryggen om du fortfarande har ont i den. När du har riktigt ont blir smärtan allt du kan tänka på.
Idén om att det skulle vara lathet eller mesighet är väldigt omänsklig, och inte värdig något samhälle. Människor med kronisk smärta har ofta svårt att alls leva normala liv eftersom smärtan tar upp så otroligt mycket energi. En blir helt enkelt väldigt, väldigt trött av att ha ont. Att vi som ett samhälle då ska kräva att människor med smärta använder all sin energi på att jobba, och då inte orka göra något annat, istället för att använda energin till att försöka må så bra som alls går utifrån situationen, är fullständigt oacceptabelt. Och jo, jag vet att det finns de som mår bättre av att jobba, men vi kan inte utgå ifrån att alla är så. Att göra det vittnar om en total brist på medmänsklighet och empati.
 
Om det nu finns någon som själv inte varit med om kronisk smärta, men som ändå tycker att de som alltid har ont, varje vaken minut, ska tvingas jobba så vill jag föreslå ett experiment för dig:
Ta en brödsåg.
Hugg den i din häl.
Jag råkade göra det här när jag var yngre, och det hade ungefär samma intensitet i smärta som mitt ryggont har.
Men tänk nu också att den här kniven i foten aldrig försvinner, utan ständigt fortsätter och gör ont och värker. Och tänk att smärtan nu, istället för att komma från foten som är relativt lätt att tänka bort, kommer ifrån ett centralt område på din kropp som påverkar resten av den (huvud, nake, armar och ben).
Försök nu gå till jobbet och agera som vanligt, och betänk att mina problem är lindriga.

Nyckeln till normernas upplösning finns i dina långfingrar

När jag var femton färgade jag mitt blonda hår svart. Det var inte det första steget, eller ens det viktigaste, men det blev ett av de tydligast synliga som förde in mig på en bana i livet jag sedan skulle gå på under resten av min tonårstid. Jag heter Rasmus, och jag har varit "alternativ".
Det har kallats mycket, både i folkmun och i min egen. "Hårdrockare" använde jag i början för att sedan övergå till att kalla mig själv "gothare", eller "gåffare" som jag föredrog, med en ironisk glimt i ögonen. "Punkare" och "satanist" var de vanligaste som folk skrek efter mig på gatan (det här var innan ordet "emo" hade fått riktigt fäste i Sverige), och även om det kunde vara irriterande när kids skulle spela tuffa och störa de svartklädda typerna när jag och mina vänner gick längs gatorna i stockholmsförorten Kista där vi växte upp så blev uppståndelsen det på den tiden fortfarande väckte en form av bekräftelse på det vi alla på ett plan eftersträvade med våra val av utseendestil; att inte vara som alla andra. I någon aspekt ville vi distansera oss från vad vi då betraktade som den ansiktslösa massan av människor som vi ändå inte kände accepterade eller förstod oss. 
 
Det här var mitt första egentliga möte, och framför allt mitt första aktiva deltagande, i vad som åtminstone delvis kan räknas som "normbrytande", även om det hela är på en betydligt lägre och mer självvald nivå än vad som brukar avses med begreppet (mer om det i ett senare inlägg). Men även om vi som tillhörde de så kallade "alternativa" såg oss som just alternativa till normen (även om vi saknade tillgång till de begreppen då) så hade subkulturen fortfarande en enorm uppsättning egna ideal och normer. Det gick helt enkelt att vara olika mycket "alternativ" och på så vis vara olika "bra" eller ha olika hög status.
Ett av områdena det fanns mycket normer på var inom musik, och det var en norm jag verkligen internaliserade. Från femton till tjugo lyssnade jag enbart på metal och goth i olika former. Allt annat var skit. Det här är förstås åtminstone delvis ett resultat av en tonårings väldigt svartvita världsbild, men idén om "cool" musik är något som levde kvar efter det. Och även om musiken jag betraktade som "cool" förändrades, det finska bandet HIM gick från att ha varit det bästa av de bästa när jag var sexton till att vara rätt fåniga när jag var tjugo, så var det fortfarande en idé kvar om att viss musik var den jag lyssnade på "öppet". Det här är verkligen inget ovanligt, det är därför vi alls talar om "guilty pleasures". Det är en uppdelning, inte så mycket i fin- och fulkultur utan snarare om "cool" och "ocool" kultur.
Men sen hände något. Det kan givetvis på ett plan tillskrivas till att jag blev äldre, men jag slutade bry mig om vad andra tyckte om musiken jag lyssnade på. En hel värld av musik jag aldrig ens skulle kastat en blick på öppnade sig för mig. Först med sådant som inte varit tillräckligt hårdrockigt förut, som Garbage och Smashing Pumpkins, vidare över till musik jag tidigare ansett vara för mainstream, som Veronica Maggio, Lady Gaga och Daniel Adams-Ray och slutligen till musik jag tidigare sett som för fånig, som Håkan Hellström och Kent. Och helt plötsligt kände jag mig så otroligt mycket friare.
 
Så varför berättar jag det här?
Jo, det är en liknelse. Jag är inte särskilt musikintresserad, men ändå känner jag mig såpass mycket friare av något så trivialt (nu säger jag inte att musik är oviktigt, men normen i bra eller dålig musik är inte en alls lika förtryckande eller handlingsförlamande norm som många andra), så tänk hur enormt mycket friare vi skulle kunna vara om detsamma gällde för normerna om kön, etnicitet, läggning och liknande kunde krossas. Att inte känna det inre behovet av att tvingas anpassa sig efter omvärlden i frågor som omvärlden faktiskt kan skita i.
Och det börjar alltid med att människor bestämmer sig för att skita i normerna.
Men det finns här en allvarlig skillnad här. När jag står för att jag lyssnar på "ocool" musik är det enda jag riskerar att bli lite retad. När människor vågar bryta mot starkare normer riskerar de våld, påhopp eller i alla fall social stigmatisering. Och det är det som gör det så viktigt att alla omkring fortfarande ger normerna fingret, även om de själva inte anammar de normbrytande uttrycken. För det finns ett individuellt ansvar här. Det ligger inte i att våga bryta mot normerna, men det ligger i allas individuella ansvar att sluta förhålla sig till normerna som just sätt som saker och ting borde vara på. Och den dag alla tar det ansvaret så kommer vi alla också leva ett betydligt friare liv.

Anledningen till att vi inte borde kontakta folks arbetsgivare när någon säger något diskriminerande

Något som blivit allt vanligare nu är att människor som ser andra skriva skeva saker på nätet väljer att kontakta de personernas arbetsplatser, med förhoppningen om att de ska avskedas från dem på grund av sakerna de sagt.
Och det här är en väldigt farlig trend.
Alltså, jag förstår helt känslan av att vilja hämnas, eller se till så att personens kanske rasistiska eller sexistiska uttalanden får konsekvenser för hen. Jag gillar också tanken på att t ex en hbtq-fob blir biten i röven av skiten hen sagt. Men inte på det här sättet.
 
Idén om att anställda alltid är företagets ansikte utåt, även när de inte är i tjänst, ger cheferna en enormt mycket större makt över de anställda. Vi lever redan i ett samhälle där cheferna tillåts ha en väldigt stor kontroll över sina anställda under deras arbetstid. Men genom att uppmuntra företag att "straffa" enskilda anställda för saker de sagt på fritiden så ger en också cheferna möjligheten att kontrollera och bestämma över vad de anställda gör på fritiden, något de egentligen inte har något med att göra. Det skapar helt enkelt en trend, och genom att maila ett företag och säga "jag vill inte vara kund hos er så länge person X som är rasist jobbar för er" så ger en också företaget argument för att öka den redan ofta rätt rigida kontroll som finns av de anställda.
 
Även om diskriminering förstås är vidrigt så sätter idén ett livsfarligt mönster. För vad händer när du inte får uttrycka dig feministiskt för din chef? Eller när du inte får vara allt för långt på vänsterkanten? Att hota någons försörjning för det personen säger är ett allvarligt hot mot yttrande- och organisationsfriheten, och något som användes väldigt friskt under arbetarrörelsens tidigare skeenden. För, om vi skapar en kultur där det anses vara okej för företag att avskeda folk för vad de gör på fritiden, så är vi farligt nära att gå tillbaka till den tid när folk avskedades för att de organiserade sig fackligt (det är vi förstås redan genom bemanningsföretagen och timanställningarna, men vi behöver inte ge företagen ännu mer ammunition).
 
Det är förstås skillnad om personen säger det i samband med sitt yrkesutövande. Då är det en helt annan sak. Men när McDonalds kontaktas för vad deras anställde sagt privat så skapar vi idén om att de anställda tillhör företaget, snarare än att de bara arbetar för dem. En människas arbetsgivare har helt enkelt inte ett piss att göra med vad hen säger eller gör på fritiden.
Det är väldigt viktigt att försöka motarbeta diskriminering i samhället, men det bör inte göras genom att ge företag mer kontroll över sina anställda. Så koppla inte ihop en människas åsikter med människans arbetsplats, för det är inte en idé vi vill så i företagsledarna.

"De enskilda rötäggen"

Hur ofta hör vi inte någon säga "men det där är bara enskilda rötägg" som svar när vi försöker tala om strukturell diskriminering? Jag vet inte hur det är för er, men mig händer det vansinnigt ofta. Och det är egentligen en ganska skev tolkning.
För det är just i "de enskilda rötäggen" vi lätt kan se strukturen.
 
Det många inte tycks tänka på är att "de enskilda rötäggen" kommer någonstans ifrån. De har blivit enskilda rötägg av något. Detta något är ofta strukturen. Det är helt enkelt något som får människor att börja tro att hbtq-personer skulle vara sämre föräldrar, att muslimer skulle vara mer fundamentalistiska eller att "invandrare" skulle vara mer kriminella, och att de skulle vara på grund av den grupptillhörigheten. Det är strukturen. Det är själva grundstommen i den strukturella problematiken, att människor tillhörandes olika grupper betraktas som fundamentalt olika. Och så gott som alltid ses normgruppen som bättre, medan de som inte tillhör normgruppen ses som negativt avvikande på olika sätt.
 
Nu vet jag att det säkert finns de som tänker att "jo, men då gäller det här åt bägge hållen" och syftar på de instanser av "manshat", "svenskfientlighet" och liknande som de är övertygade om finns. Men det är stämmer inte.
Strukturen är nämligen det som gör att "de enskilda rötäggen" får höras, det som ofta ger dem en plattform att stå på. Att vi alls finner det relevant eller nödvändigt att ha en seriös diskussion om det hela.
Att vi överhuvudtaget kan diskutera hbtq-personers rättigheter eller huruvida "invandrare" är mer kriminella än "infödda" på ett medialt plan är väldigt underligt eftersom vi helt enkelt pratar om extremt olika människor i en grupp över deras huvuden. När vi talar om hur andra människor "är" utan att egentligen involvera dem i diskussionen så sätter vi oss över dem. Det är en sak att tala om hur människor behandlas och lyfta problem där (även om vi normpersoner förstås bör lyssna när folk utanför normen talar om saker de upplevt för att vi ska kunna få en förståelse för det), det är en helt annan sak när någon menar att en viss grupp av människor är på ett visst sätt eller huruvida den gruppen borde få ta del i rättigheter de utanför gruppen tar för givna. Att vi alls kan göra såhär, och att någon kan argumentera mot t ex hbtq-personers rättigheter och att det tas som ett seriöst debattinlägg visar på att det finns en struktur bakom "det enskilda rötägget".
För gör ett tankeexperiment. Försök tänka dig att vi skulle tala om att tillåta olikkönade äktenskap istället för att tala om att tillåta samkönade. Tanken är ganska absurd, men diskussionen är en realitet när det kommer till samkönade äktenskap, vilket visar på den strukturella bakgrunden i förtrycket.
Det innebär att även om vi gärna vill se personen som ifrågasätter hbtq-personers lämplighet som föräldrar som "ett enskilt rötägg" så vittnar det faktum att vi alls kan ha diskussionen om att det finns en bakomliggande struktur. Det är helt enkelt inte vanligt förekommande att olika "experter" som inte tillhör gruppen sitter och diskuterar om slentriankristna är på ett eller annat sätt, men diskussionen pågår ständigt om muslimer.
 
Det undantag jag kan nämna är normgruppen "män". Det beror på att genusordningen fungerar annorlunda än de andra ordningarna. Det innebär inte att kvinnor inte är förtryckta, utan det innebär att förtrycket ser lite annorlunda ut. I genusordningen har vi olika egenskaper som tillskrivs män respektive kvinnor (och ingen tillåts vara bägge eller endera) där du dels står högre ju mer de tillskrivna egenskaperna stämmer överens på dig, och där de manligt kodade egenskaperna dels värderas högre. När det kommer till etnicitet, hbtq, ableness och liknande så är uppdelningen i "vanlig" och "de andra" (alltså normativ och icke-normativ) skarpare. Det innebär inte att män ofta ses som normen och kvinnor som "de andra" också, utan bara att uppdelningen fungerar lite annorlunda, eftersom normpersonerna också omfattas av strukturen på ett annat sätt när det kommer till kön. För även om förtrycket ofta går hand i hand så är det också olikt beroende på vilken struktur det rör sig om.
Det här vittnar dock inte om ett "feministiskt manshat" eller något i den stilen, eftersom det är just den här diskussionen, "män är si och kvinnor så", som de flesta feminister vänder sig väldigt skarpt emot. Vi kan tala om olika maskulinitetsnormer, men det betyder inte att "män är si". Det betyder "män uppfostras till att bli si".
 
Så, att hävda att den här typen av diskriminering bara beror på "enskilda rötägg" är helt enkelt inte en hållbar förklaring. För en föds inte till ett "enskilt röttägg", en blir det.

"Semester"

Jag är förtillfället i Stockholm och vaktar min mammas katter, kollar Pride-grejer, utforskar stan (trots att jag är uppvuxen här) och träffar folk jag inte sett på ett tag. Så jag kommer inte uppdatera så mycket under den här veckan. Jag har också känt ett tag att jag behöver en kortare paus, så jag tänkte passa på att samla tankarna lite när jag ändå är här.
 
Men jag har planerat in att skriva ett inlägg om vad en nation egentligen innebär, ett om humor och hur en bör förhålla sig till det och ett om skillnaden mellan agens och strukturell delaktighet. Plus att jag har 31 inlägg bland mina utkast som jag håller på och pysslar med, så förhoppningsvis kommer det komma något intressant snart.
 
Jag har också äntligen upptäckt att Sommarprat kan vara fett intressant. Av de i år kan jag varmt rekommendera Maja Ivarssons, Liv Strömqvists, Maria Svelands och Özz Nûjens. Sen finns det definitivt fler bra, men jag har inte hunnit lyssna på så många än.
Annars, från tidigare år, finns det ju både ett sommarprat och ett vinterprat av Soran Ismail. Och han är typ en av världens bästa människor. Allt finns att tanka gratis på sveriges radios hemsida.

Tokenism, representation och normbrytande

För typ ett och ett halvt år sedan, i den första Galago-tidningen jag fick hempostad till mig efter att jag började prenumerera, så läste jag en text av Kawa Zolfagary med titeln "Jag ska vara i din vardag". Den var otroligt ögonöppnande för mig. Även om jag redan kände till teorierna om normalisering och liknande så gav den här texten mig en konkret handlingsplan samtidigt som gav min empatiska inlevelseförmåga en knuff. För det är sjukt jäkla svårt att leva sig in i hur andra har det när en själv tillhör normen.
Nu menar jag inte att påstå att jag fullt förstår hur det kan kännas. Det gör jag inte, och det kommer jag troligen aldrig göra just för att jag själv fötts med de privilegier jag har. Men även det är en viktig insikt som vi normpersoner behöver för att fungera som allierade i kampen för lika rättigheter; insikten om att vi aldrig helt kommer kunna förstå.
 
I alla fall har den här texten fått mig att tänka till rörande normalisering och representation, och när jag nu läste en diskussion om tv-seriers brist på hbtq-personer och deras relationer så började det rycka väldigt irriterat i mina ögonbryn. För jag börjar bli riktigt irriterad på populärkulturen.
Det finns de som vill hävda att det börjat bli lite bättre på sistone när det kommer till att inte bara ha vita, heterosexuella cispersoner med i tv-rutorna. Det här ser jag som en sanning med modifikation, för jag kan känna att det vi framför allt blivit "bättre" på är att ha med token-karaktärer.
Tokenism innebär i korthet att en populärkulturell skapelse har med en person som bryter mot normen i den annars väldigt normtyngda huvudrollsensamblen. Beroende på vilken typ av kulturell skapelse det rör sig om så kan tokenkaraktären variera; i barnserier är tokenkaraktären ofta en tjej, i romcoms rör det sig ofta om en icke-vit eller en homosexuell karaktär, och så vidare (transpersoner får sällan vara ens tokenkaraktärer, troligen för att det heteronorma samhället fortfarande är livrädda för allt som går ens lite emot de etablerade könsnormerna).
Tokenismen växte fram som en reaktion mot den väldigt välförtjänta kritik de populärkulturella institutionerna fick för sitt nästan totala osynliggörande av människor utanför normen. Fenomenet blev ett sätt för institutionerna att urskuldra sig utan att egentligen behöva ändra sina arbetssätt, de kunde helt enkelt peka på tokenkaraktären och säga "titta, vi har visst med ickevita/kvinnor/hbtq-personer/människor med funktionsnedsättningar!" så fort någon kritiserade den normbild de reproducerade.
Givetvis var det här bara lipservice, och tokenismen är idag synonym med storföretag som inte bryr sig om att förändra orättvisor. Men lik förbannat används det fortfarande.
 
Ett av problemen idag är att karaktärer utanför normen förväntas att fylla väldigt specifika stereotypa roller. "Invandrarkaraktären" i svensk film är så gott som alltid en lite burdus men välmenande comic relief, hbtq-personen är så gott som alltid en väldigt flambojant bög, tjejen följer den kvinnliga könsrollen till punkt och pricka och hennes huvudsakliga funktion är att krocka med de andra karaktärernas manliga könsroller.
Ett annat, relaterat, av problemen är att tokenkaraktären i princip helt definieras av sin tokenism. Grupptillhörigheten blir personens definierande drag. Vi kan ha den rolige, den smarte och tjejen; den snygga, den sociala och bögen; ledaren, den galne och den svarta; kocken, advokaten och hen i rullstol; och så vidare.
Det här innebär att tokenkaraktärerna aldrig får vara riktiga karaktärer. De är bara sin grupptillhörighet. Och det är inte heller något exklusivt för populärkulturen, utan människor utanför normen definieras även i verkliga livet i väldigt hög grad av sitt normutanförskap.
Nu finns det förstås olika grader i helvetet, så ingen behöver komma och påpeka att det minsann finns kultur som inte följer det här mönstret.
 
Det problematiska blir också att karaktärerna förväntas representera alla i sin "grupp". Det här är kopplat till det Zolfagary skriver om, att alltid tvingas agera representant för sin "grupp", trots att den gruppen är artificiellt skapad och inte nödvändigtvis någon som en känner en tillhörighet till.
Problemet är också att så fort normbrytande karaktärer alls kommer in i tv-rutan så handlar verkligen allt om hur normbrytande de är. Nu säger jag inte att det är dåligt att det visas att det ibland suger att inte tillhöra normen, men det är ett problem när normbrytande karaktärer aldrig tillåts existera i någon annan kontext, vilket också leder oss in till hur vi borde skapa våra karaktärer istället. Det är fantastiskt bra att det finns filmer som visar det förtryck homosexuella utsätts för, men när en homosexuell man är med i en sitcom bör kanske karaktären ha en djupare karaktärisering än "Titta, jag är bög!".
 
För vore det inte intressant med en karatkär som t ex bara råkar vara normbrytande istället för att ha "normbrytande" som sitt definierande drag? En intelligent läkare som jagar spöken med hjälp av en magisk ring och som bara råkar tända på tjejer utan att det blir den mest centrala handlingspoängen? En hysteriskt rolig singeltjej som letar potentiella partners i New York och bara råkar sitta i rullstol utan att varje avsnitt handlar om att att hon sitter i rullstol? En ung man vars kamp mot en livsfarlig sjukdom och hur den riskerar att slita isär hans personliga relationer som bara råkar härstamma från Irak?
Att normbrytande karaktärer tillåts vara karaktärer i första hand? Att vi ser dem som karaktärer som bara råkar vara normbrytande istället för att se det normbrytande som det enskilt definierande draget?
Det är förstås bra att historier om förtryck och utanförskap visas, men jag förespråkar en normalisering av det vi betraktar som "onormalt" i de här sammanhangen. För all kultur måste inte handla om vita, heterosexuella, helfunktionerande cispersoner. Det är först när vi inser att det inte finns någon direkt skillnad på människor tillhörande olika "grupper" som vi också kommer att inse att vi inte ska behandla varandra olika.

Hat är en dålig metod för att stoppa rörelser

Idag är det två år sedan den högerextreme terroristen Anders Behring Breivik mördade sjuttiosju personer och skadade ännu fler för att han, likt alltför många andra, är nyfascist, har en paranoid rädsla för muslimer och ett brinnande hat mot feminister. Därför känner jag att det är passande att skriva om hur hans, och fler som honoms, agenda är dömda att misslyckas. Om varför hatet, oavsett om det rör sig om terrorism eller människor som mordhotar feminister, antirasister eller liknande på nätet, aldrig kommer att få tyst på rörelserna de ogillar genom dessa metoder.
 
 
Terrorism fungerar väldigt dåligt
Om det är något vi lärt oss av historien så är det att terrorism sällan fungerar särskilt bra för att gynna den egna saken. I de fall då terroristerna vill förhandla så är världens regeringar ganska rörande överens om att terroristerna kan gå och ta sig. När det gäller terrorister som vill ha uppmärksamhet för sin sak eller något åt det hållet så tenderar terrordåd snarare få fler människor att vända sig mot dem. 11:e september fick inte USA att hålla sig borta från andra länder, RAF lyckades inte göra Europa kommunistiskt och Breivik lyckades inte stoppa den norska vänsterrörelsen.
Nu påstår jag inte att terrorism aldrig fungerar. Det finns situationer då det gjort det, men det är väldigt, väldigt sällan.
Själva syftet med terrorism handlar om att skrämma människor till lydnad. Och i teorin är det såklart möjligt, men terrorister är väldigt dåliga på det. Det handlar delvis om att terroristerna representerar en otrygghet i sig, medan instansen de kämpar emot representerar en trygghet. Även om tryggheten hotas så är det fortfarande en trygghet. Det här innebär också att terroristerna blir en offensiv angripare som hotar tryggheten, vilket snarare ökar benägenheten hos människor att vända sig mot dem.
Det finns även en maktaspekt. För att kunna skrämma folk till tystnad krävs det att de människorna upplever att en har en väldigt stor makt. Oftast snackar vi om en stat i de fallen, snarare än enskilda mordhotare.
Sen kommer folk alltid att fega ur och inte säga emot, men grupptryck och liknande situationer skulle jag ändå vilja påstå ligger långt ifrån att faktiskt skrämmas till tystnad. Och även om vi är många som tycker att staten är väldigt diskriminerande, så tror jag få skulle säga att den står på mordhotarnas sida. Staten må vara passiv inför mordhot och liknande, men i dagsläget kan vi inte påstå att den deltar aktivt.
 
Människor i försvarsställning tenderar att bita sig fast hårdare
Det här är egentligen något av en diskussionsmaxim, som dock väldigt få tycks veta om. Åtminstone av samhällsdebatten att döma. Människor som upplever att de står i försvarsställning där de upplever sig bli angripna för sina åsikter och så, kommer väldigt ofta att cementera sin position totalt och börja försvara den med näbbar och klor. Ni har alla sett det här; hur en diskussion börjar trevligt men som sedan blir hätskare och hätskare och till sist slutar handla om själva ursprungsämnet. Målet för de diskuterande är istället bara att vinna. Eller, i brist på bättre, att åtminstone få sista ordet. Jag råkar också ut för det här själv, när någon angriper det jag står för för aggressivt så slutar jag lyssna och slutar att ens fundera över vad personen säger, utan det viktiga blir att jag måste försvara mig. Det finns doser av ära eller hederstänkande där, en rädsla att inte tappa ansiktet, men till stor del handlar det också om intensiteten i själva angreppen. Det finns ingen chans att en person i en sådan här situation ändrar sig, eller ens kan erkänna att den andre har en poäng, och debattmotståndaren slutar ofta att alls betraktas som en människa, utan blir istället bara en symbol för åsikterna.
Onewaycommunication-Hannah är min stora förebild här, när hon satte fingret på de här tendenserna och lyckades få människor med väldigt olika åsikter att faktiskt prata med varandra istället för att bara prata åt varandra.
Men få saker tvingar in människor i försvarsställning lika extremt som hot och hat. Det blir verkligen urtypen av försvarsposition då, och ett mordhot kommer aldrig att få någon att börja fundera över ifall du kanske har en poäng.
 
Martyrskap
Det här är ett uttryck jag verkligen inte vill använda, eftersom det för tankarna till terrorister som frivilligt tar livet av sig och andra som ett vapen för sin sak. Det är inte en liknelse jag vill göra, dels för att den inte håller men främst för att det är väldigt respektlöst mot offren. Så jag vill direkt be om ursäkt ifall någon uppfattar det kränkande eller respektlöst, det är verkligen inte min avsikt.
Men att människor använder andras förlorade liv eller deras olycka som symboler att själva ställa sig bakom och som upprätthållare av ideal de vägrar svika för att inte vanhedra de som förlorat livet är likväl ett faktum. Och den här typen av symbolhandlingar är betydligt kraftfullare när det handlar om ett offer snarare än ett vilselett pucko som mördat ett antal civila.
Nu tänker jag inte påstå att vår rörelse blir starkare om några av oss dör, slås, hotas eller skräms till tystnad. Det blir den inte, och varje sådan händelse är en djup tragedi. Men det är tragedier vi vägrar glömma. Varje mord eller misshandel av någon av de våra, varje hotbrev och varje hatisk kommentar, är alla ytterliggare anledningar för oss att fortsätta kämpa.
(På tal om det får alla som inte redan vet om det nu i läxa att ta reda på vad Haymarket, Ådalen och Stonewall handlade om, och sprida det vidare till folk)
 
Hat, hot och våld är dålig PR
Jag antar att de flesta här kommer ihåg Könskriget som visades på SVT där Ireen von Wachenfeldt genom en mening markerade starten på en total backlash mot feminismen. Om vi för studen bortser ifrån att Könskriget var väldigt vinklat och att Wachenfeldt inte riktigt sade det hon upplevdes säga så fanns det fortfarande en anledning till att backlashen blev så centrerad kring Könskriget. Det upplevdes nämligen som att feminister hatade män. Nu menar jag inte att påstå att den här myten skulle vara någon ny företeelse, det är den inte, men den fick nu ett rejält uppsving. Och plötsligt blev det extremt svårt för feminismen att vinna nya anhängare, just för att folk generellt sett tycker jäkligt illa om hat (även om det i det här fallet inte riktigt existerar).
Majoriteten av alla människor är inte dåliga eller elaka personer, utan de vill generellt sett de flesta väl. Det betyder såklart inte att vi inte också är väldigt egoistiska, lata, strukturblinda och så vidare, men det innebär inte att vi är onda. I valet mellan "bra saker händer folk" och "dåliga saker händer folk" så kommer så gott som alla välja det förstnämnda, vilket också är anledningen till att de flesta kommer vända sig mot aktivt hat. Till och med fascisterna, representanter för en av de mest hatfyllda ideologier som finns, tenderar att fokusera sin retorik på kärlek snarare än hat.
Nu är jag förstås medveten om att det inte riktigt är så här enkelt. Det finns många situationer då just hat, hot och våld applåderas av den stora massan, men det hindrar inte att företeelserna fortfarande ses som något negativt. När hatet applåderas så handlar det snarare om att de som hatet riktar sig mot innan har utmålats som såpass allvarliga skurkar att de på något plan ska förtjäna hatet.
Att skicka mordhot till en krönikör för att hen (oftast hon) skrivit något som en ogillade är helt enkelt en sådan grej som troligtvis aldrig kommer falla majoriteten av befolkningen i smaken. Det är också därför jag personligen tycker det är så sjukt viktigt att feminister, antirasister och vänsterfolk är smidiga retoriskt; eftersom vi troligen bara kommer vända folk emot oss om vi framstår som hatande. Även om de flesta av oss kan bli väldigt arga och hata utan större problem så hindrar inte det att hat fortfarande är extremt dåligt utifrån PR-synpunkt.
 
 
Missförstå mig inte nu. Jag säger verkligen inte att det inte finns en fara med den här politiken. Den måste alltid bemötas, och alla som har modet att göra det och som vägrar ge upp gör verkligen ett otroligt viktigt jobb för hela samhällets skull. Men det jag däremot säger är att de aldrig kommer lyckas tysta oss.
 
 
Kan också rekommendera Maria Svelands sommarprat.

Daria - En av världens bästa serier

Jag upptäckte precis att serien Daria finns att streama här (det är nog fel musik pga upphovsrättskrångel för x antal år sedan, orginalmusiken är mycket bättre!).
Serier är en spinoff från Bevis & Butthead, men istället för att handla om två idioter så handlar den om den smarta, missanpassade och extremt dryga tjejen Daria. Serien kommer ifrån en era av nittiotalet där populärkulturen började få upp ögonen för de missanpassade ungdomarna som var missnöjda med världen som den såg ut (grunge!).
Det speciella med serien, förutom att den är oändligt mycket smartare än de flesta komediserier och har en välskriven och intelligent kvinnlig karaktär i huvudrollen, är att den fokuserar på vänskapen mellan två kvinnliga karaktärer. Det kanske inte låter så speciellt, men det är väldigt, väldigt få serier som gör det, och som gör det bra. Särskilt från sent 1990-tal och tidigt 2000-tal.
 
Alla borde se den! Och om ni vill veta mer om den innan kan ni se Nostalgia Chicks avsnitt om den.
Tyvärr är inte de två tv-filmerna Is it fall yet? och Is it college yet? med bland streamingen. Filmerna kom mellan fjärde och femte säsongen, och som avslutande för serien. Men serien är fortfarande ett måste att se, den är rolig, intressant, medryckande och helt fantastiskt bra!
 
Daria och Jane. Bildkälla.
 
 
Ehm, episodnummereringen är lite skev på streamingsidan.


För övrigt är historieläraren Anthony DeMartino precis så jag kommer bli som lärare :p

Har haft hemtenta

Det kommer ett inlägg imorgon eller så, men jag skrev färdigt min sista hemtenta igår, så jag är i ett ganska rejält återhämtningsläge.
 
Under tiden kan ni läsa den här korta sammanfattningen av protesterna i Turkiet http://roarmag.org/2013/06/turkey-ten-days-protest-infographic/

Att manifestera sin tro är inte okomplicerat

Låt mig börja med att säga att det här blogginlägget inte någonstans är ett angrepp på kristendomen eller någon annan religion. Inte heller är inlägget en attack mot de som bekänner sig till någon religionen. Tro är extremt viktigt för väldigt många, och det har jag väldigt stor sympati för. Jag menar heller inte att låta som om jag menar att troende per definition skulle vara onda eller sämre människor. Det är de inte heller, och jag tvivlar inte en sekund på att de flesta troende, liksom de flesta icke-troende, är människor som menar väl.
 
Men det drar ihop sig för årets Jesus-manifestation i Stockholm. Lördagen den 18:e maj, alltså imorgon när jag påbörjade det här inlägget, kommer människor från hela Sverige samlas i huvudstaden för att manifestera sin kristna tro. Manifestationen är inte kopplat till någon särskild kyrka eller så, även om det brukar vara mycket frikyrkliga rörelser som är tongivande i sammanhanget. Och så är förstås Marcus Birro en av huvudaktörerna, vilket jag antar säger en del.
 
Och på ett plan undrar jag om det hela verkligen behövs. Missförstå mig inte nu, jag försöker inte pissa på någon annans kamp, men den här typen av manifestationer ger mig ändå associationer till de som försöker hävda att kristna på något sätt skulle vara förtryckta här i västvärlden. Det är de förstås inte, utan det handlar främst om de gamla vanliga panikartade skriken privilegierade grupper ger ifrån sig när andra får ta del av deras privilegier.
Jag diskuterade vid ett tillfälle med en person över Facebook som menade att kristna var den mest förtryckta gruppen i världen och att han personligen var utsatt för ett hemskt förtryck för att folk sade emot honom när han påstod att homosexualitet var ett val och något felaktigt. När kristna i väst påstår sig vara förtrycka på grund av sin tro är det som om en KKK-medlem skulle mena att hen förtrycks inom KKK för att hen är vit. Det hela är helt enkelt fullständigt absurt, och känns som ett hån mot de grupper som faktiskt förtrycks på riktigt. Ofta kommer de påståendena från folk som tar illa upp över att de slutar få fördelar gentemot andra, samtidigt som de är helt blinda för de grupperna som inte har samma fördelar. Äktenskaplig jämlikhet är ett exempel. Skolavslutningar i samband med religiösa utövanden i kyrkor är ett annat.
 
Åter till saken.
På Jesusmanifestationens hemsida, och i Birros krönika om det hela, försöker de få det att låta som att det är något enbart positivt, ett uppvisande av kärlek. Men tyvärr är det inte så enkelt.
Även om vi bortser ifrån att det klart och tydligt står att Jesusmanifestationen "tillsammans vill [vi] se ett nytt kristet Sverige växa fram", trots att det sket sig ganska rejält senast och trots att de länder som ligger i topp på jämställdhet och välmående är sekulariserade länder medan de som ligger i botten är djupt religiösa, så är det komplicerat. Kristendomen har nämligen gjort sig skyldig till enormt mycket vidrigheter genom tiden och fortfarande sker det väldigt mycket religiöst motiverat förtryck runt om i världen. Och det här innebär att det inte är okomplicerat att manifestera sin tro.
Det här gäller förstås mer än bara religionen. De röda fanorna under första maj är definitivt inte heller okomplicerade. Men skillnaden är att de flesta som demonsterar för socialismen, åtminstone i Vänsterpartiet, inte heller försöker låtsas som att det skulle vara okomplicerat. Vi vet att vi kommer vara tvungna att försvara våra ståndpunkter. Och även om vi inte står bakom eller stöttar de vidrigheter som gjorts i socialismens namn så måste vi ändå förhålla oss till det.
Men jag får känslan av att Jesusmanifestationen inte riktigt förstår det här.
 
Menar jag nu att religiösa inte bör manifestera sin tro? Verkligen inte. Det är helt upp till dem själva att bestämma. Men, det är ändå viktigt att förstå att det inte går att låtsas som att den typen av manifestationer skulle vara helt okomplicerat. För det religiösa förtrycket sker fortfarande, och precis som att hammaren och skäran är en komplicerad symbol, så är korset och halvmånen det också.

RSS 2.0